Skäms inte för vemodet under julhelgerna

Glädje är, i en värld av gnällspikar, oemotståndlig och förtjusande med sin energi och påhittighet; alltid först upp på benen, alltid blicken framåt. Avsky, Ilska och Rädsla spelar också viktiga roller och har sina ögonblick när de räddar situationen, i samarbete eller var för sig.

Men utan hopplösa Vemod, som redan med fingertopparna färgar glada minnen sorgsna, i långsamma suckar ältar livets problem och knappt orkar resa sig upp för att allt känns så tungt, skulle hela berättelsen ändå sluta i elände och sönderfall.

Ibland är det inte optimism, gåpåaranda och käcka budskap som behövs för att hitta nytt mod, utan tid och ärlighet nog att få visa att man är ledsen, få erkänna att man är ensam, få berätta att man är förtvivlad.

Pixars senaste succé ”Insidan ut” – en animerad film om vad som som händer i huvudet på en ung flicka, Jenny, när fem känslor styr från hjärnans huvudkvarter i ett landskap fullt av personlighetsöar, minnen, drömmar och fantasi – är inte bara en charmig biotopp, utan har något djupare att berätta, för alla åldrar.

En av de finaste scenerna, och första gången som Glädje börjar ana varför nedstämda Vemod har sin plats som en av huvudkänslorna, är när den förkrossade Bing Bong – Jennys stojiga låtsaskompis från barndomen, som börjar ana att hans tid är ute –inte går att trösta med käcka budskap, och inte längre har någon ork att kämpa vidare.

Först när Vemod sätter sig ner på randen till minnesgapet och talar lågmält med honom, låter honom vara förkrossad en stund, händer något. ”Gör honom inte ännu ledsnare” varnar Glädje otåligt. Men när Bing Bong fått gråta ut – med godis istället för tårar – och snyfta färdigt i Vemods famn, mår han lite bättre igen och reser sig upp.

Först när det är okej att säga som det är och gråta ut, blir det möjligt att se framåt.

Det kanske är ett av filmårets mest tänkvärda och livskloka budskap, i ett animerat äventyr som man måste vara alldeles väldigt avtrubbad för att inte bli förälskad i.

Inför helger som väntar, när krav, förväntningar och konventioner om glädje och högtid, om idyll och fasad, om samvaro, gör att sår, sorg, ensamhet och en vardag av tomhet blir ännu mer tabu, är det en värdefull påminnelse.

Det räcker inte med bara Glädje, Ilska, Avsky och Rädsla. Även Vemod behövs, fast det så ofta verkar passivt och trögt, och ibland bara fult och osäljbart. I en tid när mycket, även i samhällsdebatten, växlar mellan det tillgjort käcka, det okontrollerat ilskna och det överspänt ängsliga, kan det inte upprepas nog ofta.

Vemodet är tålamodsprövande men värdefullt, och bär inom sig en respekt för andra, en beredskap att lyssna både inåt och utåt, ett slags anständighet och ödmjukhet. När stora förändringar äger rum, när det rusar och tjuter, när känslor av uppbrott dominerar, är vemodet en förmänskligande kraft.

***

I en vänbok från kulturpersonligheter till Eyvind Johnson på dennes femtioårsdag – ”Brev till Eyvind den 29 juli 1950” – valde Harry Martinson, en vemodets mästare, att reflektera så här över ordet ”frihet”:

”Jag tror att vi alltför ensidigt ser människan som den politiska människan. Ty detta att mänsklig omogenhet så lätt kan förmälas med en rent fartteknisk effektivitet är långt allvarligare. Frågan om de höga hastigheterna borde vara en mentalhygienisk fråga. Att den inte har fattats så är en stor olycka för hela vår tid. Frihet och hastighet är inte samma sak. Tvärtom syntes det mig att en frihet värd namnet framför allt vore en frihet av en sådan art att den lämnar rum åt möjligheten för individen att välja sin egen rytm, vara tveksam ibland, långsam ibland, när så behövs. Kort sagt envars frihet att kunna besinna sig. (…) De för snabba beslutens värld kan inte gärna bli något annat än de allt snabbare felslutens.”

I sitt brev skrev Vilhelm Moberg: ”Den varaktiga vänskapen emellan två individer måste bygga på en klar insikt om den fullkomliga mänskliga skröpligheten. Man ska inte gå och vänta någonting av varandra. Men lägger man illusionslösheten som en fast grund, så kan det hända att man får ut en hel del av en vänskapsförbindelse.”

Och Olle Holmberg tog upp hur sammansatt Johnson var, ”sammansatt, sammansatt av mycket, och av saker som det ibland blir gnissel, ibland skön musik av då de gnids med fogarna mot varandra. Sådant är intressant.”

Dröj vid det komplexa och såriga, inte den släta ytan.

***

En poet som fick sina dikter att gnissla både vackert och osentimentalt, utan släta ytor, var Sonja Åkesson. Jag avslutar med några rader ur hennes ”Ute skiner solen”, från 1965:

”Kan du inte ta det som ett jobb/ bita ihop tänderna/ tänka nu jävlar!/

Nä.

Kan du inte sticka iväg/ komma ifrån det?/

Nä.

Kan du inte tjuta och sparka/ praktisera porslinskrossning/köra knytnäven genom mormorsspegeln?/

Nä.

Kan du inte hoppa i sjön?/ Skära av dig pulsen?/

Nä.

Kan du inte skriva? /Skriv en dikt om det!

Nä.”

************************”’

(För den som vill kommentera krönikan finns den även utlagd på vk.se/asikter. Här tar jag inte in några kommentarer.)