Att blicka bakåt, drömma framåt och upptäcka nuet
”I was twelve, and the twins were thirteen, the night the stars disapperared from the sky.”
I Robert Charles Wilsons ”Spin” – belönad med prestigefulla Hugopriset för bästa science fiction-roman 2006 – sitter kompisarna Tyler, Diane och Jason ute en fredagsnatt i oktober och samtalar under stjärnhimmeln, när den plötsligt försvinner.
Redan inom ett par dygn står det klart att något dramatiskt inträffat, som kommer att förändra allt.
Jordklotet har oväntat och från en sekund till nästa, omslutits av ett svart membran som totalt skärmar av ljus och strålning från övriga universum. Stjärnorna syns inte mer. Månen lyser inte längre upp nattlandskapet. Människornas högteknologiska och självsäkra värld är instängd och kontrollerad av mäktigare krafter.
En artificiell sol, installerad samma dygn som membranet, gör det möjligt för livet att fortsätta ungefär som förut, med vissa tekniska justeringar för exempelvis utebliven satellitkommunikation.
Men forskarna kommer snart till slutsatsen att membranet inte bara skärmat av universum, utan också har fått tiden på jorden att gå extremt långsamt i jämförelse med den omgivande rymden. Ett år på jorden motsvarar nu hundra miljoner år utanför membranet.
Att en generation på jorden motsvarar miljarder år i resten av solsystemet skulle i sig inte innebära några dramatiska problem, om det inte vore för att tidpunkten i snabb takt närmar sig när solen i sin dödskamp kommer att expandera till en röd jätte som tar död även på människornas planet. Trubbel på väg, med andra ord.
Jag ska inte avslöja något mer av handlingen, men förutom att vara en spännande SF-roman, är Spin också en reflektion över tid och relativitet, om konsten att hantera här och nu.
***
När ett år går mot sitt slut tittar vi tillbaka för att minnas och reflektera och framåt för att önska eller frukta. I bästa fall ger oss övergången mellan försöken att förstå det som varit och att förutspå det som kommer ett par insikter även om hur vi mår, var vi befinner oss, vilka problem som förtjänar vår uppmärksamhet och vad vi borde prioritera just nu.
Tid är relativt, inte bara fysikaliskt, utan även politiskt, socialt, kulturellt, emotionellt. En del upplever en dramatisk storm, andra en absolut stillhet, fast de befinner sig bredvid varandra i samma miljöer.
Den kan tyckas råda nästan orörlighet i ett sammanhang, medan världen förändras rasande snabbt utanför. Stormens öga, en bortglömd vrå av revolutionen, en trög punkt i explosionen – hedervärd eller patetisk.
Eller allt kan förändras för en enskild människa eller i en liten krets, medan omgivningen förblir sig exakt lik. Liv och förälskelser, död och förluster, sjukdomar och tvivel, insikter och upptäckter; ingenting yttre har hänt, ändå är allt annorlunda eller kommer att bli det, även om bara några få anar det i förväg.
***
Det finns ett skäl till varför berättelser, romaner, filmer om tiden, om tidsresor och tidsparadoxer fortsätter att vara så populära, både de som tar temat på stort allvar och de som leker ironiskt med det.
Tidsparadoxer och tidsrelativitet hör till de mest lockande fälten i hela science fiction-genren, och börjar få en sådan lång historia att en del verk – inte bara Orwells 1984 – rentav kan börja jämföras med ”facit”.
Att 2015 var året långt in i framtiden som Marty McFly och ”Doc” färdades till i Back To The Future II (1989) lär inte ha undgått någon.
Otaliga artiklar skrivs nu också om olika tekniska innovationer ur de ursprungliga Star Wars-filmerna som blivit eller är på väg att bli verklighet.
***
När jag läste Isaac Asimovs roman ”Tidens död” (utgiven 1955) för första gången, om en exklusiv organisation som har till uppgift att med hjälp av tidsresor upp och ner längs ett slags tidshiss korrigera det förflutna för att förbättra framtiden, kändes den både hoppingivande och skrämmande för tonåringen. Vilken tröstande tanke att det aldrig är för sent att rätta till saker. Men vad händer med kreativitet, frihet och ansvarstagande om ingenting är omöjligt att fixa i efterhand?
Finns det en fara i ett växla mellan dåtid och framtid hela tiden, utan att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt nutiden?
Och finns det en avgörande kvalitativ skillnad mellan att lära av det förflutna och att kontrollera det förflutna?
I Connie Willies romaner ”Blackout” och ”All Clear” från 2010, prisbelönta även de, är tidsresor – strikt reglerade genom ett antal grundläggande principer – till olika epoker i det förflutna en etablerad arbetsmetod för historiker, som gör sin forskning och sina iakttagelser på plats i tider och miljöer de studerar. Inte för att förändra, utan för att förstå.
Att det, förr eller senare, kommer att leda till komplicerade förvecklingar förstår läsaren redan från början, och kopplingen mellan fritt science fiction-ramverk och givna historiska miljöer är ovanligt lyckad hos Connie Willies. Hon visar hur nära sammanflätade de är.
Som Washington Posts kritiker Michael Dirda skrev i en recension av Blackout: ”Science fiction and the historical novel only seem to be utter opposites. I mean, future vs. past, right? In fact, the two genres are closely related. Both transport the reader to strange, disorienting worlds, where the people, beliefs and social norms are often distinctly alien to a present-day sensibility.”
***
Det är ju inte lätt att förutspå framtiden, i synnerhet inte när den tekniska utvecklingen tycks gå i överljudshastighet. Ta bara det här med televisionen exempelvis. Vem hade kunnat tro att det skulle bli som det blev?
I en fint och vasst ironisk – ironisk även mot bakåtsträvarna – VK-betraktelse under rubriken ”I dag” skrev signaturen Kurre (bakom vilken dolde sig politiske redaktören Matts Balgård) så här den 1 september 1950, i lätt förkortning:
”Nu är den snart över oss. Televisionen nämligen. Stockholmarna skall få den nästa år – det är klart att dom skall ha alla nyheter först. Förresten är det kanske rätt åt dem. Man har ju från det stora landet i väster hört åtskilligt berättas om vilken revolution i hem och familjeliv, som denna nya tekniska leksak åstadkommer. Folk blir hemkära som reumatiska gamm´kattor. ungarna försumma läxläsningen och de vuxna ge utelivet på båten. (…) All erfarenhet från ”countryt” däröver och andra televisionsländer visar nämligen som programutfyllnad kommer att televisioneras (eller vad det kommer att heta) en massa av enklare pang-pang- eller puss-puss-filmer. Det blir värre är tidningarnas seriegubbar. Man kan ju bara försöka tänka sig vad en masskonsumtion av sådan massproducerad filmsmörja kommer att få på den allmänna kulturstandarden (…) Som sagt, tiderna är onda och ingen vet vad som kommer över oss. Atombomber och fredsappeller från öster och television från väster. Ve oss sena tiders folkhemsbarn! Det sägs dock, att televisionen inte kommer att löna sig i glesbebodda landsändar. Det kanske blir vår räddning.”
***
En av min favoritromaner – ganska okänd i det vimmel av storslagna berättelser och romaner som den ryska litteraturen utgör – är Michail Osorgins ”Den tysta gatan” (från slutet av 1920-talet, utgiven på svenska 1932”). Det är en tänkvärd, vemodig, mycket kritisk men ändå dubbelbottnad skildring av ett revolutionärt skeende och en genomgripande, våldsam samhällsomvandling, från en skenbart stilla utkikspunkt på en gata i Moskva.
I en scen på slutet av berättelsen sitter den gamle ornitologen och pratar med sin sondotter om framtiden, om hur det ska gå för de unga och för Ryssland.
”Säg mig”, frågar den gamle sitt barnbarn, ”hur tänker ni er, att livet kommer att gestalta sig för er unga. Tror ni, att ni får det bättre, än vi haft det, eller blir det precis detsamma, eller blir det svårare för er?”
Jag tror, svarar sondottern,”att tillvaron blir mer och mer komplicerad, professorn. Att leva hela sitt liv i ett och samma hus, det är nog alldeles omöjligt i våra dar.”
Men kommer människorna, envisas den gamle, ”överhuvudtaget att få det bättre? Att det för ögonblicket står dåligt till, det är klart. Det är en övergångstid, som vi måste gå igenom. Och det tar tid.”
Ja, svarar sondottern, ”det räcker nog vår generation ut.”
Den gamle uppmanar henne att inte förlora hoppet, att fortsätta försöka tro, men formulerar också sin stora insikt, om hur historien och framtiden hänger ihop, även när det ser som mörkast ut:
”Det ska komma nya människor, nya människor, som kommer att söka bygga upp allt från grunden, på sitt eget nya sätt. Därefter, när de ha prövat och försökt allt möjligt, kommer de att upptäcka, att inget nytt kan bestå utan det gamla fundamentet, att det nya utan det gamla måste störta samman. De kommer att inse, att de inse, att de inte kan reda sig utan svunna tiders kultur och att de inte har råd att undvara denna kultur. Och så kommer de åter att gripa efter de gamla böckerna för att lära, vad man utforskat före deras tid, och för att dra nytta av deras erfarenheter. Den tiden ska komma, den måste göra det. Och då, Tanjusja, kommer de även att minnas oss gamla, kanske också din farfar”.
***
Minnen och drömmar är ett slags tidsresor, utan vilka vi knappast skulle stå ut. Återblickar och spaningar i slutet av året, rymmer båda.
Jag önskar alla läsare ett gott nytt år. Må det bli barmhärtigt.
