Nyårskrönika: Gränslandet mellan soptipparna och finhyllorna

Det finns saker man slänger direkt (matavfall, trasigt porslin, pennor som slutat fungera, broschyrer man inte ville tacka nej till, avslitna, lätt blodiga plåster, V75-kuponger som inte gav vinst) och sådant man sparar till varje pris för att man inte får eller vågar annat av rädsla att uteslutas ur gemenskapen (släktklenoder, barnens slentrianmässiga dagisteckningar – åtminstone ett par år, tills det går att omärkligt låta dem ”försvinna” – foton som en gång ansågs tillräckligt viktiga för att låta rama in, presenter vars närvaro kontrolleras regelbundet av givarna).

Soptipparna och finhyllorna: De är ointressanta, kyliga, tvångsmässiga och ganska döda.

Det är till källarna och förråden av skräp vi måste gå och rota, om vi vill förstå vad som river och plågar människor inombords, men också upptäcka vad som kanske får dem att fortsätta trots allt.

Först där blir det spännande och avslöjande. I gränslandet mellan det värdelösa och det heliga, där personligheten kämpar med sig själv.

Vi du lära känna någon, skriva ett ärligt och rikt porträtt av en bortgången förebild eller fiende, förstå en samtida själ som fängslat dig, komma närmare ett mysterium i din omgivning – rota bland all den där bråten av saker som det inte går att motivera att en människa behåller, men som ändå bevarar någonting, gömmer någonting, vet om någonting; som har hållhakar på det innersta, käraste eller mest fruktade.

Föremål som viskar om ett hemligt minne, en förhoppning man inte vill ge upp helt för att det kanske är den sista man egentligen har kvar, en skuld man inte kommer ifrån om, en insikt man aldrig lyckats omsätta, men ändå är stolt över.

***

Strunta i det som står framme och visas upp.

Smyg ner till kartongerna och lådorna istället, som inte visas fram.

Till det socialt undangömda. Till de skumt doftande platspåsarna i hörnet. Till vråna slumpmässigt fyllda med skräp, konstiga apparater, missfärgade sällskapsspel, trasiga pilbågar, bollar som luften gått ur, nästan helt tomma notisböcker med bara de första sidorna fulltecknade av någon med plötsliga ambitioner eller tillfällig berusning, kikare med krossade glas, diplom som var pinsamma redan från början.

Röj dig fram till den sneda, dammiga, sunkiga hyllan med sönderfallande böcker som inte ens biblioteken behåller längre. I kanten på en sida med vikta hörn och kaffefläckar är något understruket. Det kan vara en bekännelse större än andra.

Lyfter man på kartongerna hittar man kanske överblivna pärmar och mappar som rivits upp och inte går att lyfta utan att obegripliga inköp, påbörjade hobbyprojekt, sparade tidningsklipp, idolbilder, konsertbiljetter från ett annat århundrade ramlar ut på golvet.

Och på golvet i hörnet ett foto, eller bara kanten av ett foto. Det räcker med en skymt av det i ögonvrån för att försätta en gammal människa till unga år, få det onda att försvinna, lysa upp det dunkla rummet och få förrådet att lukta på konstiga, friska sätt från andra tider.

Alla oanvändbarheter som i sista sekunden lyckats rädda sig undan från att slängas, hängande i fingertopparna vid klippavsatsen, sekunder från att kastas ner i soppåsen, förra gången någon grävde sig så långt in i sammanbrottet. Ska vi söka någonstans är det där.

***

Vad fick en människa att behålla allt detta, gång på gång, flytt efter flytt, vårstädning efter vårstädning, personlig kris efter personlig kris, eufori efter eufori, vrede efter vrede, nystart efter nystart? Kanske band de med tunna, tunna trådar samman hopp och förtvivlan, hemliga gångar genom det inre samvetets många rum, så starkt att de överlevde alla utrensningsförsök.

Det är hos det kvarblivna men undanstoppade, det behållna men lite skämmiga, som berättelserna finns gömda och lagrade. Där finns hemligheterna kvar att borstas fram, till en nysning och en tår, varsamt och respektfullt.

***

Jag tror att det är samma sak med återblickar på ett år som gått. Händelserna vi lyfter fram – titta här, titta där – och de som vi glömde i samma sekund som de inträffat, finhyllorna och soptipparna, är inte särskilt intressanta.

Det är i gränslandet däremellan livet pågår.

Sådant som vi ibland lockas att glömma, men inte vågar eller vill släppa taget om, eller önskar att minnas hela tiden, men ändå inte vill dela med oss av – de händelserna, upplevelserna, ögonblicken, känslorna, människorna har förmodligen varit de viktigaste.

Risken finns att vi upptäcker och vågar erkänna det först många år senare. Det är ofta för sent i källardunklet, men lärorikt och ärligt.