Kan makthavare i en demokrati öppet visa sin vånda?

Får ett regeringspartis företrädare tvivla öppet på sina egna ord och handlingar? Vara kluvna, våndas, slita sitt hår och erkänna att kanske har man hamnat snett, att även om ett beslut är fattat, gnager en rest av ångest över att det kan ha blivit fel?

Finns det rum i demokratin för makthavare som tvår sina händer inför öppen ridå? Kan ett regeringsparti tillåta sig att vara lika kluvet och känna sig lika obehagligt till mods av inre konflikter som många medborgare är och gör?

Det är en ingen enkel fråga.

Vad gör det med politiken i ett land, om ledare framstår som ärligt och öppet olycklig över sina egna prioriteringar?

Väcker det sympati, eller raserar det allt förtroende?

***

En alltför fast, beslutsam, obeveklig blick utan vilja att erkänna minsta tvivel kan rymma något brutalt och totalt inåtvänt. Den blicken har slutat registrera omvärlden. En stenhård disciplin har trängt undan all avspänd eftertanke, all öppenhet för fler intryck och andras perspektiv.

En panikslagen blick, å andra sidan, som irrar okontrollerat utan att våga landa, se andra i ögonen och säga här är jag, kan röja något förlorat, en tomhet och en likgiltighet där stadga och värderingar borde ha funnits.

I en demokrati krävs tillräckligt beslutsföra, osentimentala och övertygade makthavare för att beslut ska drivas igenom och ett ordentligt och meningsfullt ansvarsutkrävande vara möjligt vid mandatperiodens slut. Utan både beslut och ansvarsutkrävande paralyseras ett samhälle. Men en demokrati kräver också makthavare som vågar erkänna målkonflikter, som bryr sig om och lyssnar till en pågående samhällsdebatt, är öppna med sina intellektuella processer, deltar i samtal och befinner sig i dialog också med sin tids reportage, litteratur, forskning, konst, filosofi och mänskliga vittnesmål.

Demokratens blick måste våga hålla stånd ibland, men utan att sluta registrera omvärlden.

***

Miljöpartiet är kanske svensk politiks mest fascinerande parti just nu. I de många beskrivningarna av partiet tumlar revanschlust, besvikelse, sorg och öppet hån runt, beroende på betraktarnas utgångspunkt.

Det var lätt att förutspå, att miljöpartiet skulle få det tufft sina första år vid makten på nationell nivå.

Inte nog med att de gröna är mitt uppe i den mognadsprocess alla partier som får regeringsansvar för första gången måste genomgå och härda ut. De gör det dessutom i en regeringskoalition som inte fick något mandat av väljarna i senaste valet och som har en svag parlamentarisk ställning. Och som dessutom tvingas hantera ett av de mest upphetsade, vulgära skedena på länge i svensk och europeisk politik, kännetecknat av främlingsfientlighet, nationalism, antiliberalism, falsk nostalgi och bristande solidaritet.

Från att ha varit mediernas facit – och alternativet för alla som inte vill stöta sig för mycket med någon, slippa kulturvänsterns mobbing men ändå vara respekterade på allianshåll – har de gröna blivit ett av alla sidor ifrågasatt parti. Att Mp:s ministrar inte sveper in i rummen längre med idealismens aura svept som sjal om halsen och med den lätta nonchalans bara the untouchables kan tillåta sig, är begripligt.

Förr synades inte en enda motstridig, ihålig floskel. Nu accepteras inte en enda naken ärlighet.

Läsare av VK:s ledarsida vet att jag anser att den svenska regeringen, inklusive miljöpartiet, svikit i asyl- och flyktingfrågan. De har böjt sig för trycket från en allmänt hysterisk skrämselpropaganda om förestående systemkollapser och sänkt Sveriges asylpolitik till EU:s miniminivåer, utan rimliga sakskäl, i strid med alla tidigare besked, utfästelser och manifestationer.

Den kritik Mp utsätts för i sak på den punkten, både internt och från de många organisationer, aktivister och debattörer som kämpat för en fortsatt öppen, human, liberal asylpolitik, finner jag helt berättigad, även om samma kritik måste riktas mot även de flesta oppositionspartier.

Miljöpartiet borde ha stått pall. Även till priset av en regeringskris och även om det hade fått de grötmyndiga systemkollapsteoretikerna i debatten att koka över av indignation.

Men den gapflabbande kritik som riktas mot miljöpartiet från både vänster och höger över att partiets ledande företrädare öppet visar sin vånda och sitt tvivel inför de beslut man nu trots allt – tyvärr, enligt min mening – fattat, har jag svårare att stämma in i.

Borde miljöpartiet av det skälet lämna regeringen, att man är öppen med sin ångest över att ha regeringsansvar i en tid när ingen parlamentarisk majoritet tycks gå att forma för humanism och solidaritet? Speglar inte miljöpartiets kluvenhet och stress stämningar som finns även i stora delar av samhället, hos många journalister och hos debattörer till vänster, i liberala kretsar och i konservativa grupper?

Är det så skadligt, för demokratin, att statsråd kan vara öppna med den osäkerheten, i viss grad? Måste blicken alltid vara stenhård i en regeringskrets? Går det att stå för ett beslut, och samtidigt medge oro och brister?

I de flesta fall är det en svår balansgång. Men jag tror att vi befinner oss i ett politiskt så upphetsat skede att öppet redovisat tvivel inte skadar, utan lugnar.

Förr eller senare måste samhället hitta en väg bort från panikåtgärderna och den hets mot främlingar och minoriteter som som tillåts sätta dagordningen. Då behöver många goda krafter hjälpas åt, och dörrar hållas på glänt för nya, humanitära koalitioner trots oenighet för dagen.

Miljöpartiets vånda har kanske varit en av de ärligaste punkterna i svensk politik det senaste året.

***

(Krönikan ligger även ute på vk.se för den prenumerant som vill kommentera. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)