Nödvändig avgång, men skippa skadeglädjen

Timmarna efter en politikers avgång hör nästan alltid de skadeglada och triumferande till. Några sista glåpord, ett par vad var det vi sa och så försök att stänka skulden så brett som möjligt i motståndarlägret.

De som fick rätt passar på. Och ger igen för liknande behandlingar av dem mer närstående vid andra tillfällen. De som fått vika ner sig börjar leta skit att kasta tillbaka och bidar sin tid i väntan på nästa omgång eller nästa mandatperiod.

Det är en ritual gammal som politiken själv.

Men även när en avgång är nödvändig – som den blev i fallet Mehmet Kaplan, av allt mer uppenbara skäl och utifrån de grundläggande krav man kan ställa på ett statsråd – vilar det något trist och slösaktigt över både skadeglädjen och oviljan att erkänna fel.

Det låser efterdebatten, och gör det svårare för slutsatser och lärdomar att dras där de behövs som mest. Många lär sig den ädla konsten läpparnas bekännelser och städade garderober. De djupare diskussioner och möten som skulle ta vid och kanske föra något gott med sig i miljöer där allt är lite mer komplicerat uteblir lätt.

Det självklara först: Kaplans avgång var ofrånkomlig och självförvållad. Dels på grund av de handlingar och uttalanden som stått i centrum för kritiken från de flesta politiska läger. Dels, och kanske ännu mer, på grund av hans ovilja att vilja erkänna den katastrofala klyfta som fanns mellan det kritiken gällde och de antirasistiska, feministiska och demokratiska värderingar han säger sig brinna för.

Hade han, medarbetare och partiledningen hanterat kritiken på ett annat sätt, med större ödmjukhet och självkritik, hade en avgång möjligen kunnat undvikas.

Nu blev det en förvirrad och lealös avgång till vilken alla huvudaktörer hade olika förklaringar, som ingen riktigt ville koppla till Kaplans agerande och som förstärker bilden av en svajig, överansträngd ministär. För de gröna språkrörens trovärdighet har det varit svåra dagar, även givet att de förståeligt nog velat mildra en partikamrats avgång och fall, och inte lämna honom ensam i offentligheten.

Detta hade kunnat bli inledningen på en större diskussion om att värderingsbekännelser, aldrig så vackra, har föga värde om de inte betyder något för hur politiska ledare uppträder i praktiken, väljer sina sällskap och uttryck i andra sammanhang. Och hur viktigt det är – för att knyta an till de gröna språkrörens eget uttalande – att ord och handling hänger ihop just på de arenor där det behövs som allra mest.

I ett samhälle fullt av spänningar, misstro och fördomar och en samhällsdebatt som förgrovas och börjar förlora de gemensamma offentliga torgen som mötesplatser, skulle en på allvar självkritisk Mehmet Kaplan ha kunnat spela en konstruktiv roll, även efter det inträffade, och fått uppbackning i den rollen. Miljöpartiet skulle, även om det hade svidit i självbilden, ha kunnat initiera en intern debatt om vart identitetspolitik leder om den drivs för långt och blir ett alibi för en massa annat.

Nu finns risken att hela den här historien stannar på ytan, att ingenting förändras på allvar, att en möjlighet till en diskussion går förlorad och att läpparnas bekännelser hos vissa och skadeglädje över en avgång hos andra blir det bestående intrycket.

Kaplans avgång handlar också, under ytan, om regeringssituationen i Sverige. Krafter inom socialdemokratin som skulle vilja se en regeringsombildning, helst utan miljöpartiet, har säkerligen inte legat på latsidan. Allianspartierna har sett chansen att ytterligare försvaga en redan pressad regering. Och vänsterpartiet har vädrat möjligheten att klämma åt miljöpartiet och skaffa sig en starkare ställning inför kommande förhandlingar. Allt fullt legitimt.

Det är ingen hemlighet att jag här på ledarsidan ofta argumenterat för varför det är bra för svensk politik, även ur ett liberalt perspektiv, att miljöpartiet sitter i regeringen, får ta regeringsansvar och tvingas mogna som grön rörelse. Jag vidhåller det. Lika lite som den nuvarande minoritetsregeringen håller måttet, skulle alliansen av modell 2016 vara redo att ta över eller kunna hitta något fungerande parlamentariskt underlag som utesluter rasister.

Den bästa, eller nu minst dåliga, vägen ut ur den patetiska situation som svensk rikspolitik befinner sig i förblir någon form av blocköverskridande lösningar som rymmer både mittenpartier och miljöpartiet. Men efter den senaste veckan talar ännu mindre för att det skulle kunna bli verklighet i närtid,

Överhuvudtaget är läget nedslående. Oavsett om det gäller Sveriges ekonomiska konkurrenskraft, företagande och framtida arbetsmarknad, välfärd och socialförsäkringar, energi och miljö, integration och migration eller försvars- och säkerhetspolitik i en ny tid är samhällsdebatten i ett skriande behov av nya ansatser, perspektiv och möten som den gamla blockpolitiken inte längre förmår stimulera och erbjuda.

Sådana möten förutsätter att debattörer, politiker och partier utvecklas, mognar, tar sina egna ord på allvar, vidgar perspektiven och vågar träda ut ur gamla bubblor för att diskutera sådant som inte redan är självklart, sådant kring vilket det inte redan råder konsensus och sådant som en samhällsutveckling för med sig i form av helt nya, oväntade frågeställningar.

Då får värderingar en betydelse på allvar, används för något, ställer krav på handling och ansvarstagande bortom läpparnas bekännelser.

När uppståndelsen kring Kaplan lägger sig, de som inte vill erkänna att avgången var rimlig slickat såren och de ytligt skadeglada känner sig färdiga, finns det ett större perspektiv att vara bekymrad över: Hur dåligt rustad svensk samhällsdebatt och inrikespolitik står inför 2000-talets svårare frågor.

***

(Krönikan ligger även ute på vk.se. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)