Brexit vore en triumf för reaktionära, antiliberala krafter

”Den stora frågan”, noterade Storbritanniens premiärminister Harold Macmillan i sin dagbok den 4 februari 1963, några dagar efter det att Frankrikes president Charles de Gaulle lagt in ett veto mot den brittiska ansökan om medlemskap i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), ”förblir, ”vad är alternativet?” till den Europeiska Gemenskapen.” Om vi är ärliga, fortsatte han, ”så måste vi säga att det finns inget”.

Som Alstair Horne skriver i sin läsvärda bok ”Harold Macmillan. Volume II: 1957-1986”, förblev misslyckandet att nå ett brittiskt medlemskap i föregångaren till dagens EU, Macmillans största nederlag. Det skulle dröja tio år till, och ett franskt styre utan De Gaulle – för vilken Macmillan trots konflikter hyste respekt – innan Storbritannien 1973, samtidigt som Danmark och Irland, kunde ansluta sig till EEG.

Man tvingades alltså inte till medlemskap, man lockades inte in motvilligt eller likgiltigt, utan hade arbetat hårt under tio års tid – och under flera olika regeringar – på att få komma med.

Det är sant, som ofta sägs, att Storbritannien redan från början stödde –framväxten av den europeiska gemenskapen, men utan att själv vilja delta i det. Storbritannien såg positivt på samarbetsavtalen och försoningsprocessen mellan Tyskland och Frankrike, men betraktade det inte som någon egen hjärteangelägenhet.

Ett skäl till det var, som Financial Times utrikespolitiske kommentator Gideon Rachman skrivit, att Storbritannien av uppenbara skäl kom ut ur andra världskriget med en helt annan syn på både europeisk politik och den egna nationalstatens betydelse än exempelvis Västtyskland.

När Storbritannien slutligen sökte gå med i EEC, var drivkraften ekonomisk, inte politisk. Det är en skillnad som består än i dag mellan britternas syn på EU och den som råder i Frankrike och Tyskland.

Även under de resultatlösa förhandlingarna i början av 1960-talet krävde Storbritannien undantag och specialregler som villkor för sitt medlemskap. Och efter 1973, har landet återkommande ställt sig utanför delar av samarbetet, även i stora frågor som exempelvis Schengen och euron.

Den här sommaren, när Storbritannien går till folkomröstning om sitt medlemskap i EU, är det därför frestande att måla upp bilden av ett alltid och från början EU-skeptiskt land, som högst motvilligt, och utan engagemang deltagit i samarbetet under 43 års tid.

Det är alltså en ofullständig beskrivning av Storbritanniens relation till Europeiska unionen. Vad som är lätt att glömma – som en viktigt historisk aspekt på Brexit-debatten – är att Storbritannien redan i början av 1960 var högst angeläget om att få bli medlem.

En brittisk ekonomi som började tappa mark jämfört med utvecklingen för EEC-länderna gjorde att många i Storbritannien tidigt efter det att Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg undertecknat Romfördraget 1957, förstod värdet av att vara med aktivt, på insidan av den europeiska gemenskapen. Med rätta, som det skulle visa sig.

Även under perioden mellan 1963 och 1973 fortsatte Storbritannien att pressa på, genom diplomatiska trevare och nya försök – konsekvent avvisade av De Gaulle – att vinna franskt stöd för ett brittiskt medlemskap.

I folkomröstningen om medlemskapet som hölls 1975, efter vissa omförhandlingar av de brittiska villkoren, vann ja-sidan stort. Det var logiskt, sett till bakgrunden. Storbritannien har med tiden vunnit mycket, både politiskt och ekonomiskt, på sitt inträde i den europeiska gemenskapen.

***

Debatten inför den brittiska folkomröstningen nästa vecka har haft fula inslag av historielöshet, populism, främlingsfientlighet och nationalism. De få riktigt genomtänkta argument som brexit-sidan har – kopplade till relevanta missförhållanden i dagens EU, överstatlighet och byråkrati – spelar en begränsad roll. Det grova och vulgära dominerar.

För alla som inser sambanden mellan demokrati, ekonomisk utveckling för jobb, välfärd och social sammanhållning, handel och rörlighet över gränserna, internationellt samarbete, ett vårdande av historiens mest framgångsrika fredsprojekt och möjligheten att vinna stöd för en – i dag sorgligt avlägsen – solidarisk europeisk flyktingpolitik, är det självklart att stödja dem som arbetar för att hålla Storbritannien kvar i EU. Den hållningen går utmärkt att förena med en annars kritisk syn på många av EU:s prioriteringar.

Om de brittiska väljarna nästa vecka bestämmer att Storbritannien ska lämna det europeiska samarbetet, skulle politiker som Donald Trump, Vladimir Putin och Marianne Le Pen jubla. Många inom extremvänstern och extremhögern skulle hysa nytt hopp om en kommande omvälvning som välter ”hela skiten”, alltså stabila, demokratiska, marknadsekonomiska, rättssäkra välfärdssamhällen, över ända.

Och andra antiliberala krafter skulle stämma in i jubelkören. De som gärna gömmer sig, relativiserar eller pratar om annat när hoten mot demokratin, de mänskliga rättigheterna och mångfalden blir konkreta och kräver tydliga ställningstaganden.

Alla de som ständigt bespottar den helhet som på riktigt betyder något för att värna tolerans, frihet, fred, välstånd och jämlikhet – mödosamt uppnådd av socialdemokrater, liberaler, gröna och konservativa i växeldragning, med både konflikter och kompromisser kvar inom demokratins ramar.

Brexit skulle vara en triumf för många reaktionära strömningar, och för Europas sämsta instinkter. Ett bättre skäl för Storbritannien att säga fortsatt ja till medlemskap i EU är svårt att tänka sig.