Självständighetskraven som förlöjligar debatten om norra Sverige
Förakt kan ta sig många uttryck. En vanlig form är det tycka synd om-förakt från ovan, som rymmer ett särskilt otäckt, skadligt gift. Det är känsligt att påpeka, men ett av de sätt på vilket landsbygden i allmänhet och norra Sverige i synnerhet regelbundet förlöjligas är när debattörer – gärna i Stockholmsmedier – poserar med ett ytligt, innehållslöst von oben-beklagande, fullt av falska tårar och dåliga råd.
Jag har tidigare här på sidan skrivit om det som en drypande blandning av kolonial nedlåtenhet och det okunniga medlidandets dödskyss.
Landsbygden vanställs och ges till sentimental bakgrundsmusik en offerroll. Norra Sverige, som myt, får fungera som projiceringsyta för allsköns storstadsnostalgi kring döende livsformer och förlorade ideal.
Ibland kommer ringaktandet slarvigt insvept i hurtfriska, tomma floskler av det slag som man bara använder när man inte tar något på riktigt allvar. När det mest är en retorisk lek man ägnar sig åt, ett spel för gallerierna, ett karriär- och klickbete som smiter undan alla följdfrågor.
Allra värst är det när obetänksamma landsbygdsaktörer alltför tacksamt tar emot den inlindade nedlåtenheten, i desperat längtan efter varje form av uppmärksamhet och bekräftelse.
Eller i frustration över problem som har helt andra orsaker och kräver helt andra motåtgärder, men som känns så hopplösa att det inte synes finnas något att förlora på att ge sig illusionen hän.
***
Då och då dyker i debatten kravet upp på ett självständigt Norrland, som ska bryta sig fritt från övriga Sverige och därigenom bli rikt, lyckligt, återställt och mäktigt.
Den separatistiska fantasin brukar få ett stort, slentrianmässigt och ogenomtänkt, lätt flabbigt och andfått stöd. Åtminstone ills någon jordnära politiker i ansvarsposition försiktigt och diplomatiskt börjar antyda hur korkad, ihålig och verklighetsfrämmande tanken är när den granskas som politiskt förslag, inte som retoriskt utspel.
Jag tror säkert att många ser fördelar med självständighetsfanan i debatten. Som påtryckning, intresseväckare och protest. Nu blir de skraja i Stockholm!. Nu får de hitta sin ström någon annanstans! Nu tvingas de lyssna!
Men jag tror att även det är en illusion, som helt missar det föraktfulla, knappt dolda småleende som Stockholmsdebattörer och Stockholmsmedier, även de välvilligt inställda, behandlar sådana krav med. Ett självständigt Norrland! Folkomröstning! Nu jävlar! Heja, heja! Fräscht! Låt oss slippa de söderöver!
Tro inget annat än att de, litegrand i alla fall, driver med oss, och ler i mjugg över de knutna nävar som vill skilja Norrland från Sverige. Och i den driften går det inte att så några frön av förståelse för de verkliga reformer, förändringar och krav som på riktigt skulle kunna rätta till de samtida missförhållanden, de orimliga nedskärningar och historiska orättvisor som tynger norra Sverige och som nu senast lett till de upprörande, irrationella och historielösa centraliseringsplaner inom Vattenfall som skulle leda till att Jokkmokk förlorar 40 arbetstillfällen.
Det finns många intressanta diskussioner att föra och krav att ställa kring detta. Ett av de viktigaste är hur regler och skattesystem ska utformas så att långt mer av vinsten från råvaror och energiproduktion kommer lokalsamhällen och regioner till godo, och tidigare utsugning börjar gottgöras.
Ett annat är hur den okunniga Stockholmsfixeringen i politik och media ska kunna brytas, och varför politiska ledare från de norra länen har så svårt att vinna gehör uppåt för landsbygdens perspektiv och livsvillkor.
Ett tredje har med de norra landsbygdskommunernas eget arbete för företagsklimat – även med ett obekvämt genusperspektiv på makten och resursfördelningen – och för utbildning, investeringar och livsmiljöfrågor.
Norra Sverige har att kämpa med många missförhållanden samtidigt, och ingen lösning står att hitta i nya gränser. Det är som Petter Bergner skriver i Örnsköldsviks Allehanda: ”Även om millimeterrättvisa får råda vid fördelningen av de offentliga jobben, kommer det fortfarande att krävas ett gott företagsklimat och entreprenörer som vill satsa i den egna bygden. Mitt i den berättigade frustrationen över Vattenfalls agerande gäller att inte fastna i en klagosång som låser fast både tanken och initiativkraften.”
Bröt sig norra Sverige loss till självständighet skulle resultatet bli ökad fattigdom, minskad politisk makt, flykt av människor, investeringar och jobb och sämre framtidsutsikter för kommande generationer.
Dessutom är den separatistiska instinkten – att dra nya och fler gränser istället för att samarbete och hjälpas åt – en av de sämsta och mest osympatiska i vår samtid. Det är en paradox att en del som ena dagen varnar för en norrländsk storregion som en monstruös skapelse, nästa dag bejakar tanken på nationen Norrland.
Övriga Sverige skulle utan tvekan bli fattigare, tristare och sämre utan norra Sverige. Men ett självständigt Norrland skulle förlora ännu mer, bli ännu mer sårbart och utsatt än i dag. Och det skulle bli en sämre, mer inskränkt plats att leva på. Alla förlorar. Det är inget nollsummespel, utan en lose-lose-situation. Det vet naturligtvis de allra flesta om. Men få vågar eller vill säga det rakt ut, för att det smärtar att förstöra en argsint stämning, och för att vår samhällsdebatt i så hög grad infantiliserats och klickifierats att en god snackis förlänger livet.
Utmaningarna för norra Sverige i en Stockholmsfixerad debatt, och det motstånd rättmätiga krav härifrån kommer att möta, är så omfattande och har så djupa historiska rötter, att vi inte har råd att tramsa bort energi och tid på det sätt som vi tenderar att göra.
Det är där skon klämmer för mig när det kommer till kraven på ett självständigt Norrland. De förlöjligar och förytligar debatten om norra Sverige. Och då undermineras den sakliga kritiken av centralisering och orättvisor.
Tar vi inte själva Norrlandsdebatten på större allvar än så, kommer ingen annan att göra det heller.
***
(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)
