Hotfullt och vulgärt när Trump tar över i Vita huset

För varje ord i Donald Trumps intellektuellt taffliga, retoriskt vulgära och ideologiskt aggressiva installationstal som USA:s president, skrumpnade förhoppningen att ämbetets allvar skulle kunna få honom att mogna, visa andra sidor av sig själv eller höja sig till värdighet och ärlighet.

Nya makthavare får alltid opportunister att flockas i medvinden. Många har redan, mot bättre vetande, börjat tillskriva Trump något slags folklig sanning och relevans, beskriva honom som en representant för en tidsanda att acceptera, en outsider med något viktigt att berätta.

Gå inte på den bluffen. Ingenting i hans kampanj, hans val av medarbetare och regeringsledamöter, hans uttalanden efter valet eller hans anförande i dag, tyder på att han är värd att ta politiskt på allvar som något annat än ett hot med fascistisk anstrykning mot demokrati, humanism och internationalism.

För värre än den låga retoriska nivån, är förstås att installationstalet också var oroväckande i nästan allt som sörjigt antyddes av sakpolitik och idéburna vägval. Bara några aspekter så här kort efter ceremonin:

En navelskådande, okunnig, främlingsfientliga nationalism som ekar av 1900-talets sämsta stunder. Ett förakt för institutioner, vetenskap, samtal och kompetens, som hotar att bromsa och sabotera framsteg på många områden, inte minst när det gäller miljö och klimat.

Ett ointresse och en likgiltighet inför uppgörelser, förhandlingar, avtal och samarbeten, deras innehåll och historia, som kommer att allvarligt försvaga det internationella samfundets möjligheter att arbeta konstruktivt och förebyggande i krissituationer.

En extrem ekonomisk protektionism som, om den faktiskt drevs igenom, över tid allvarligt skulle skada sysselsättning, välstånd och utveckling i både USA och omvärlden. Det visar hur hans omtalade investeringsprogram – extremt övervärderat i debatten – bygger på lösan sand, med risker för ytterligare social oro och sociala spänningar när besvikelsen över en avslöjad bluff så småningom bubblar upp till ytan.

En uttrycklig likgiltighet inför förtryck, övergrepp och humanitära katastrofer i omvärlden, som kommer att uppmuntra auktoritära regimer runt om i världen att bli ännu värre.

Det är som Josef Joffe skrev i Die Zeit tidigare i veckan, att Trumps världsbild kan sammanfattas i fem ord: ”Bort med den liberala världsordningen!”.

Installationstalet bekräftade den dystra slutsatsen.

Ingen stil. Ingen substans. Inte ens någon avväpnande charm eller försiktig ödmjukhet som erkänner det faktum att han fick miljontals färre röster än sin motståndare i valet och alltså helt saknar mandat att i bombastiska ordalag tala om ”en historisk rörelse av ett slag som världen aldrig tidigare skådat”.

Ett särskilt farligt inslag i Trumps retorik är att han ständigt försöker väcka människors lägsta och mest småsinta instinkter. Som alla som påstår sig tala i ”folkets namn” (singular) är även Trump framför allt ute efter att skapa splittring, separatism och en hotfull stämning mot oliktänkande och minoriteter.

Där Abraham Lincoln i sitt första installationstal vädjade till de bättre änglarna i vår natur, vädjar Trump konsekvent till fördomar, misstro och aggressivitet.

Det gör att de enstaka raderna om sammanhållning, enighet och solidaritet snarare låter som hyckleri eller hot än försök till försoning och inkludering. Bara dem som underordnar sig hans världsbild får rymmas innanför taggarna.

Om han inte ens minuterna efter sitt tillträde, när även bittra motståndare artigt applåderar och lyckönskar honom runt omkring, förmår skapa en gnutta samling, hur ska det då bli när politikens vardag tar vid?

Jag vet att det på sina håll anses lite omodernt och töntigt, att kalla reaktionärer vid deras rätta namn. Men ibland måste det göras ändå. Det är för de här stunderna, vi sparar de stora orden.

Trumps väg från kandidat till president har varit pinsam, inkompetent, förljugen och framgångsrik från början till slut.

Den kombinationen gör honom så farlig. Ingen enskild har större makt än honom nu. Och i Europa laddar liknande krafter för motsvarande angrepp på det liberala samhället även här.

Det går inte att vara säker på något. David Remnick i The New Yorker skriver klokt:

”Med andra ord, konstitutionen är inte i sig ett oöverkomligt hinder för den auktoritära lockelsen. Som Obama påpekade vid sin sista presskonferens, är det en distinkt skillnad mellan debatter om sakfrågor och ögonblick när ”grundläggande värderingar står på spel”. En president kan försöka strama åt friheten, komma med rasistiska dekret, skrämma och påtvinga. Och, om det blir fallet, så kommer det att vara upp till oss beslutsamma medborgare att försvara republiken – att kräva, som Franklin, sade, att vi bevarar den”.

Ett sådant arbete, ett sådant motstånd, måste vara politiskt till sin kärna, även i Europa. Det kan inte föras med manifestationer, klickkampanjer och kändisupprop – några av de mest överskattade inslagen i vår mediala samtid – som främsta medel, utan måste gå långt djupare än så.

Det måste bygga på en ideologisk medvetenhet, ha en maktanalys, söka sina rötter i ett folkrörelsetänkande, minnas våra bästa änglar och aldrig någonsin – när främlingsfientlighet och nationalism vädjar till våra sämsta instinkter – tappa modet.

***

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)