Det är så här det börjar

Det är så här det börjar, när fascismen försöker ta över inifrån.

I Vita huset styr nu en anhängare av tortyr. Muren mot Mexiko ska byggas. Trumps rådgivare, tidigare chefen för högerextrema Breitbart News, Steve Bannon – som häromdagen uppmanade medierna att ”hålla käften” – ska ges en plats i USA nationella säkerhetsråd. Ett totalstopp för det amerikanska flyktingmottagandet införs 120 dagar framåt. Under 90 dagar ska resenärer från sju länder med övervägande muslimsk befolkning – Iran, Irak, Libyen, Somalia, Sudan, Syrien och Jemen – inte längre ges visum till USA. Och hjälpsökande från krigets och den humanitära katastrofens Syrien ska hindras att nå USA på obestämd tid.

Även om det svider i ögonen, får vi inte falla för frestelsen att titta bort, tänka på annat, tala om något trevligare eller kisa så desperat att alla framstår som lika goda kålsupare.

Det finns ingen omväg runt eller genväg förbi den nakna kamp om institutioner, lagar, våldsmonopol och regelverk, som väntar i västvärlden kommande fyra år.

Donald Trump som USA:s president representerar en typ av makthavare som inte kan väntas ut eller skämtas bort, utan som måste bromsas, bemötas och ringas in med demokratins alla medel, politiskt och juridiskt, för att det öppna, liberala, demokratiska rättssamhället ska kunnas räddas.

Utifrån den insikten måste motståndet organiseras, göras seriöst, förbli nyktert, undvika egen extremism och hållas brett och inkluderande. På olika nivåer, i olika allianser och med olika tidsperspektiv.

Har inte nationella och internationella institutioner ryggrad nog att stå emot, har inte Trumps republikanska parti substans nog att via representanthus och senat säga stopp i tid, har inte ledare i andra länder omdöme nog att gå ihop i ett gemensamt motstånd, har inte medier självbevarelsedrift nog att titta upp från Twitter och avstå från de värsta formerna av själlös klickjournalistik, lyckas inte organisationer och arrangörer hålla egna, sekteristiska tendenser i schack – då har Trump goda utsikter att befästa sin makt, tvinga motståndet till resignation och få många efterföljare i både USA och Europa de kommande decennierna.

Makten formar och skapar normer, förskjuter gränser, bryter upp tabun och får opportunister att flockas kring grytorna. Och det är om makten – den verkliga, institutionella – striden står.

Brygden av rasism, främlingsfientlighet, auktoritär nationalism, antiliberalism och identitetspolitik som Donald Trump gjort till sin, med många aningslösa hjälpredor från höger och vänster, går varken på kort eller lång sikt att förena med ett öppet, liberalt, demokratiskt samhälle där mänskliga rättigheter står i centrum.

Men i värsta fall kan den inom bara några år börja bli norm för västvärldens debatt och politik, åtminstone i högre grad än någon kunnat föreställa sig. Tendenserna finns där redan.

Åtskilliga i den svenska debatten har, om vi ska vara ärliga, flörtat med liknande stämningar som Trump de senaste åren:

Ropen på stängda gränser och andrum i kombination med varningen om en annars förestående samhällskollaps.

Beskrivningen av ett för stort inflöde av invandrare och flyktingar som ett slags kollektivt abstrakt hot mot lag, ordning, välfärd, ekonomi, pensioner och nationella värderingar.

Indelningen av människor mot deras vilja i kollektiva kategorier och identiteter, som anses väga tyngre än individuella egenskaper och erfarenheter.

Och idén att extrema krafter bäst hålls i schack om man släpper in dem i olika former av regeringssamarbeten, ger dem ökad institutionell makt och ökat ansvar och sedan hoppas att de ska ta reson.

Trumps första vecka som president, är ett av många tecken på hur aningslös de teorierna är.

Nyfascismen, liksom kommunismen och andra i grunden totalitära ideologier, kommer aldrig att erkänna det komplexa och nyanserade i människor liv, aldrig vilja se målkonflikter och kompromisser, aldrig söka sätta sig in i andra erfarenheter, aldrig förstå svagheter och ömsesidiga beroenden i relationen till andra. De kommer, när de ges chansen, alltid att sträva efter den totala underkastelsen, den totala kontrollen, den totala identiteten, det totala på alla områden, så långt det går och omgivningen tillåter.

Donald Trumps USA är förstås inte dömt att gå i den riktningen. Där finns starka demokratiska institutioner som kan, och sannolikt kommer att, hålla emot. Men om motståndet ändå skulle utebli, om resignationen snabbt skulle slå till, kommer han att fortsätta i samma stil som han börjat, hänsynslöst.

***

”Every human being must be viewed according to what it is good for. For not one of us, no, not one, is perfect. And were we to love none who had imperfection, this world would be a desert for our love.”

(Thomas Jefferson)

Inga tidigare presidenter i USA:s historia är enkla att ha som förebilder, och alla har syndaregister, ibland svåra och långa. Donald Trump ska inte förvandlas till en karikatyr eller reduceras på samma sätt som han reducerar andra. Det är viktigt att ha i minnet. Men det betyder inte att den sakpolitik han vill driva och den ideologiska grund han står på, inte ska kallas vid rätt namn.

Självklart rusar nu de till som framför allt verkar arga över att kritiken mot Trump är för hård som vill ge upprördheten över honom ett slags töntstämpel, men som inte verkar ha så mycket att säga om den sakpolitik han faktiskt börjat bedriva med full kraft. Så inleds en anpassning.

Nåja, det var väntat. Att vilja avdramatisera de nyauktoritära – om det så är Trump, Putin, Erdogan eller någon annan – att vilja relativisera förtryck och övergrepp, ligger i tiden.

Värre är att det under ytan på de förtvivlade, förbannade protesterna mot Trumps sakpolitik – juridiska, politiska, fysiska, mediala – redan börjar anas en första våg av vemod i västvärlden.

Inte för att 2000-talet fram tills nu skulle ha varit utan ett förfärligt mörker av hyckleri, jävelskap och katastrofer, eller att USA:s roll i världen, inte heller under Obama, skulle ha varit lätt att välkomna eller bejaka.

Men det hot som nu tornar upp sig, är ändå av ett allvarligare slag. Och det ligger nära till hands, att drabbas av nedslagenhet och sorg. Över ett plötsligt skifte i nyauktoritär riktning. Över att behöva ta avsked av en framtidstro. Över att tvingas ge upp framsteg och förhoppningar om åtminstone ett uns av gemensam solidaritet med andras värsta lidanden, om en grund av tolerans och frihet, om miljöansvar och individualism, om resor, rörlighet, handel, globalism och mångfald, som kanske var oss kärare och mer oreflekterad, än vi förstod.

En sådan resignation, allvarlig och medveten men ändå på något sätt förlorad och hjälplös, väntar i kulissen; en resignation, som kan vara så lockande vacker, rofylld och befriande en kort stund, innan den brutala verkligheten, med sin konkreta maktutövning, med sina följder, med sina mornar efter, gör sig påmind igen.

Den första motståndshandlingen i dag, för humanism och medmänsklighet, är att stå resignationen emot. Resignationen underskattar och glömmer bort alla de processer, initiativ, insatser och verksamheter som utanför, nedanför och bortom politiken, över gränser och på fria, öppna mötesplatser, formar och lägger grunden för ett samhälles framtid.

Den här maktkampen är oundviklig. Men den har bara börjat och den är långt ifrån förlorad.

***

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)