Klockan tickar för Norrbotniabanan
Det kan skifta från en sekund till nästa: plötsligt ser man i spelarnas ögon att de inte längre tror på seger, att de vet att det är kört. Blickarna börjar söka efter något i fjärran. Och ett subtilt förändrat kroppsspråk avslöjar uppgivenheten. Man cirklar pliktskyldigt runt på isen och väntar in slutsignalen.
Norrbotniabaneprojektet grötar just nu längs sargerna på jakt efter pucken i sista perioden av en lobbymatch där motståndarna sakta kopplat grepp. Klockan tickar. Men trots att det börjar bli knappt om tid och beskeden från centralt håll är kärva, framstår projektets ledande ambassadörer fortfarande som om inte segersäkra, så åtminstone rätt optimistiska, och framför allt kämpaglada.
Det gick senast att försäkra sig om under en samtalskväll i Umeå i måndags där statssekreteraren från Näringsdepartementet Leif Zetterberg, Kvarkenrådets Christina Knookala och Norrbotniabanans Elisabeth Sinclair och Gusten Granström diskuterade framtidens infrastruktur i norra Sverige. Både representanterna för Norrbotniabanan och Kvarkenregionen var på hugget och gav inget intryck av att ha gett upp några hopp. Betydelsen av det är, till att börja med, stor. Men det är inte tillräckligt.
Leif Zetterberg, som dock inte bjöd på några besked om finansieringen, menade att det som behövs nu inte är opinionsbildning, utan folkbildning, när det gäller att få omvärlden och resten av landet att förstå Norrlands betydelse. Det ligger en del i det.
De söderöver som slentrianmässigt vill avfärda tunga infrastrukturinvesteringar i Norrland som bara regionalpolitik utan nationellt värde skulle inte kunna hålla stånd många minuter i sakdebatt. Norrbotniabanan vore samhällsekonomiskt och miljöpolitiskt sund och välmotiverad på ett sätt som inte alla sådana projekt kan skryta med att vara.
Att EU:s regionkommitté gett positiva signaler om projektet är inte förvånande. Ur ett europeiskt perspektiv kan investeringar i norra Sverige, som en del av större nordliga transportkorridorer, rentav te sig strategiskt intressantare än många investeringar i befolkningsrikare områden.
Men lika befäst som den insikten är här, lika avvisande är attityden på många andra håll. Det är inte bara Banverket som dömt ut Norrbotniabanan som orealistisk. Det är en utbredd bild nationellt, inte minst där andra projekt väntar på klartecken. Därför kan bara en uppslutning från ett samlat Norrland, näringsliv och politik i bred mening, skapa ett sånt tryck bakom de övertygande argumenten att Norrbotniabanan har någon chans att prioriteras. Projektets öde blir i flera avseenden ett test på vad Norrland, som region betraktad, går och står för i dag. Skjuts det upp på obestämd framtid, vore det en illustration av Norrlands oförmåga att uppträda som en regional helhet.
Är Norrbotniabanan något Norrland samstämt vill ha? Vi vet hur det viskas från Skellefteåhåll om att Umeåpolitikernas glöd för Norrbotniabanan svalnat i takt med att visionen om en fast förbindelse över Kvarken förts fram. Sant eller ej, misstanken illustrerar ett problem. I det ögonblick Norrbotniabanan framstår som en angelägenhet bara för kommunerna norr om Umeå är det kört. Norrbottens landshövding Per-Ola Eriksson har efterlyst att näringslivet i Västerbotten och Norrbotten ska engagera sig mer i Norrbotniabanan. Lika viktigt är att betona att om inte hela Norrland agerar samordnat är läget mörkt. Klockan tickar.
”Få eller ingen”, sade Johan August Gripenstedt 1857, ”torde finnas här närvarande, som ej erkänner, att mensklig odling i allmänhet följer spåret af materiel förkofran och att, då jernvägar otvifelaktigt utgöra ett af nutidens mäktigaste medel till framsteg i detta hänseende, de äfven för oss måste betraktas såsom en sak af yttersta vigt, hvilken kraftigt skall bidraga till utveckling af landets tillgångar i alla riktningar.”
Norrbotniabanan borde byggas.
