Demokratin kräver uthållighet och tålamod

Inget av hennes uppträdanden finns dokumenterade förstås, men när jag söker visualisera hur det kan ha tett sig en undanskymd folkrörelsestund i Obbola för ett knappt sekel sedan, ett av dessa otaliga, oglamorösa ögonblick som tillsammans formade det moderna Sverige, underifrån och i en anda av ödmjuk strävan, tänker jag mig en västerbottnisk vårkväll, sval och ljus.

Utanför vakar, ljuder och doftar havet; det lilla kustsamhällets port mot framtiden och världen, strängt och barmhärtigt, med generationers minnen av slit, sorg och nåd. Och i möteslokalen skärps uppmärksamheten, stillnar sorlet en aning, när folkskollärarinnan Jenny Pettersson får ordet.

Man kan föreställa sig hur hon reser sig, ställer sig längst fram och efter ett leende och en prövande blick på åhörarna, börjar lägga ut texten, berätta, upplysa, mana och underhålla.

Om det stora och det lilla, om det andliga och det världsliga, om avlägsna drömmar och praktiska göromål.

Talets gåva hade förlänats henne.

Jenny Pettersson, övad i både sitt yrke och i sin kristna folkrörelsegärning, visste hur man fångar och bildar en publik, ung som äldre.

I ett föreningslivets och demokratiseringens Västerbotten, i ett Obbola mitt uppe i politiska, sociala, ekonomiska och kulturella förändringar som börjat frigöra människor, ge upprättelse och makt åt fler, fick hon chansen att tala.

Under 25 år, från anställningen 1916 och fram till pensioneringen 1941, arbetade Jenny Pettersson på Obbola folkskola, som i samband med hennes ankomst äntligen, efter många år med provisoriska lösningar, hade fått flytta in i ordentliga lokaler.

Hon var född 1882, yngst av fyra syskon, kom ursprungligen från Degerfors och hade som nittonåring, när det nya seklet var ungt, tagit sin examen i Skellefteå. Under åren 1910-1916 arbetade hon som småskollärarinna i Gällivare, innan flytten till Obbola och tjänsten där. (För den som vill läsa mer om dåtidens folkskolor, arbetsmiljöerna, byggnaderna, stämningarna och pedagogiken, rekommenderar jag tidskriften Västerbottens temanummer ”Folkskolan 150 år” från 1992.)

Men på plats i det gamla jordbruks- och fiskesamhället, sedan decennier präglat av industrialisering och sågverk, tog sedan Jenny Pettersson ett ansvar långt utöver sin yrkesroll. Hennes sociala engagemang ska ha kommit till många uttryck. När KFUK. Kristliga Föreningen av Unga Kvinnor (en del av det vi i dag refererar till som KFUM), bildade en avdelning i Obbola valdes hon till dess ordförande och fanns senare kvar som en av föreningens styrelseledamöter.

Hon var dessutom flitigt verksam inom Blåbandsrörelsen, tog på sig politiska roller, intresserade sig för Kina- och sjömansmissionen och arbetade som söndagsskolans lärarinna.

I en kort hyllningstext i Västerbottens-Kuriren, källan för denna krönika, på våren 1942, lagom till hennes 60-årsdag – hon hade då som nybliven pensionär hunnit flytta till Vännäs – berättas att Jenny Pettersson som lärarinna varit särskilt lämplig ”då det gällde att ta hand om leda de små barnens undervisning och fostran, samt sätta sig in i deras tanke- och känsloliv”.

Hon hann, som kunskapsförmedlare och vuxen förebild, prägla flera uppväxande generationer. Hennes humor och vältalighet, skriver gratulanten, ”gjorde lektionerna till ett nöje även för en åhörare.” Och i de andra sammanhang där hon uppträdde var hennes föredrag ”sådana, att man ej lätt glömmer dem”. Som kamrat och vän, står det också, var hon ”idealet.”

***

Jenny Pettersson är en av de många demokratins, kulturens, bildningens och välståndets glömda slitvargar som skymtar förbi, när man bläddrar i byhistoriker och tidningsarkiv. Ofta bara bevarade i notiser. Kanske i bästa fall blåsta till liv på nytt av besläktade själar i senare romaner och konstverk.

Jenny Pettersson var med säkerhet inte okomplicerad eller felfri. Men hon är, även i de ytterst knappa uppgifter som en tidningsnotis ger, en bra utgångspunkt för några tankar om vad det är som bär och bygger ett samhälle över tid och på riktigt. I uthållighet och långsiktighet, med insikter om människor och sammanhang som sträcker sig bortom det enbart tillfälliga och dagsaktuella, i en mångfald av många, små insatser och uppoffringar, som sår frön i god tid för efterkommande.

***

Vi lever i dag i ett skede där den tekniska utvecklingen skapat vad som kallats en extrem uppmärksamhetsekonomi. Den digitala infrastruktur vi rör oss i är utformad för att med maximal effekt fånga och behålla oss i ett ständigt, larmande, hetsigt här och nu. Ge oss en helt personanpassade, tillrättalagda, manipulerade upplevelser i en minsta motståndets lag. Och med oupphörliga, omedelbara signaler till hjärnans belöningssystem tillfredsställa våra kortsiktigaste bekräftelsebehov. Redan nu varnar forskare för konsekvenserna av det experiment vi utsätter våra hjärnor, världsbilder och relationer för.

En fara, som inte ska underskattas, är att hela samhällsdebatten börjar tappa de långa tidsperspektiven, i takt med att vi anpassar oss till sådana system. Insikten om hur komplicerade och utdragna sambanden alltid är mellan diskussioner, analyser, reformer och samhällsförändringar, går förlorad. Istället tar en känsla av panik över, en brist på förtröstan och lugn, inför allt som inte går att lösa direkt, inför varje svårighet som kräver en blick bortom här och nu, inför varje motstånd som inte går att klicka bort.

Det fördärvar samhällsdebatten. För en del frågeställningar – grundläggande för demokrati, ekonomi, välstånd, jobb, frihet och rättigheter – kan, i vår tid, som det alltid varit, ta decennier att komma helt till klarhet om.

En del investeringar och uppoffringar lär först senare generationer kunna utvärdera som entydiga, stora framsteg. En del av det vi kämpar med, söker hitta frihetliga, konstruktiva, civiliserade, solidariska lösningar för, kräver större uthållighet än bara enstaka mandatperioder.

Vill vi inte acceptera det, vägrar vi att gå med på sådana tidsperspektiv, orkar vi inte engagera oss även för det som förutsätter tålamod, riskerar vi att underminera hela den gemensamma demokratin.