Hemma i rotlöshetens stad – att fördjupa det som är

”Här är din rastplats”, skriver poeten Durs Grünbein i en dikt om Berlin. ”Så här långt har du kommit”.

Häromdagen stannade jag en stund med cykeln vid älven på väg hem. För att motvinden var stark, och för att samla tankarna. Satt några minuter, såg på älven, en vinters hemligheter rikare. Tittade på människor som for förbi, och undrade om de trivs här i Umeå eller lever i frustration över att inte vara någon annanstans, eller inte funderar mycket på saken, utan bara gestaltar det som är.

Till att mogna hör kanske att befria sig från malande tankar om var hemma är, om ett hemma kan tvingas fram genom ansträngning, eller om själva rotlösheten kan bli det förtrogna tillståndet. Man lär sig att dingla med benen över marken där man är; inser att platsers magi kanske bara är myt.

Om våren finns det säkert sämre ställen än Umeå att vara rotlös på. Jag för min del är urless på att älta jämförelser. Möjligen är det att bli ett stycke umebo. Kanske är det hemligheten, att rotlöshet kan skapa fördragsamhet. Det krampaktiga uteblir, när många är på resa. Eller är det tvärtom? Förr eller senare slår sig själen ner. Så här långt har vi kommit.