Nya, auktoritära hot mot pressfriheten

Även om det fortfarande ser betydligt värre ut på andra håll i världen, ökar hoten mot pressfriheten i Europa. Det gäller länder både inom och utanför den Europeiska unionen.

I ingen annan region försämrades läget för undersökande journalister så mycket under 2017 som just i Europa, konstaterade Reportrar utan gränser i våras, när organisationen presenterade sin årliga rapport.

Oroande de senaste åren är händelser i bland annat EU-länder som Polen, Ungern, Tjeckien, Bulgarien (där den undersökande journalisten Viktoria Marinova mördades förra helgen), Slovakien (där journalisten Ján Kuciak, känd för sina avslöjanden av maffiagrupper och politiska ledare mördades i våras) och Malta (där Daphne Caruana Galizia mördades förra året under en pågående granskning av korruption och penningtvätt inom landets elit).

Ytterligare medlemsstater, stora som små, skulle kunna nämnas, där tidningar, tv och radio kämpar i motvind.

Även i EU-kandidatländer som Serbien och framför allt Turkiet – där fler professionella journalister sitter fängslade än i något annat land – går det kraftigt bakåt för pressfriheten.

Inskränkningarna kan ta sig många uttryck. Hetskampanjer, övergrepp och våld mot enskilda journalister och redaktioner. Regeringar som via lagstiftning och rättsapparater försvårar arbetet för fri debatt, källskydd och undersökande medier. System för övervakning som gör det lättare för makthavare att sabotera granskningar.

Krig, fundamentalism och terrorism innebär att journalistiskt arbete är nästan omöjligt i många regioner.

Den fria pressen, inte minst regionala tidningar, kämpar för sin överlevnad även i stabila miljöer, medan statsmedia i allt fler länder instrumentaliseras politiskt, och tämjs till lojalitet.

Och på senare år har de systematiska trakasserier av journalister på internet tillkommit, som alltmer måste betraktas som ett hot mot själva demokratin. (Se ex. Reportrar utan gränsers rapport från i somras: ”Online Harrassment of Journalists: the Trolls Attack”.)

***

Det här faller in i ett mönster, där decennier av demokratiska framsteg, stärkta medborgerliga rättigheter, uppbrutna maktstrukturer, ökad mångfald och sociala, kulturella och intellektuella frigörelser nu riskerar att gå förlorade.

Förtryckande samhällsmodeller, som Kinas, hotar att bli förebilder för fler regimer under 2000-talet. Möjligheten till snabba, genomgripande, brutala beslut i enlighet med den enda läran – tron på total säkerhet genom total kontroll – får väga tyngre än pluralism, debatt, eftertanke, individualism och kritiska ifrågasättanden. Då tolereras ingen pressfrihet, bara intern disciplin och megafoner.

Samtidigt börjar reaktionära strömningar vinna starkare institutionell makt – lagstiftande, verkställande och dömande – även i västvärlden. Grupperingar med hat och avhumanisering av enskilda människor som redskap, drivna av sin rädsla för öppna samtal, bildning. avvikelser och fria diskussioner, ägnar sig åt att ömsesidigt förråa debatten.

Att yttre vänstern och yttre högern nu förenats i identitetspolitikens, också inom kultur och akademi, trendiga jargong, är ett tecken i tiden. Snabbt har det börjat bli accepterat igen – i sammanhang där det har varit otänkbart – med rasism, hudfärgsretorik, könsgeneraliseringar och separatism.

Försök att mänskligt, politiskt och yrkesmässigt diskvalificera oliktänkande som inte underordnar sig hör snart till vardagen. Så tar repressiva strukturer form på nytt, även i påstådda finrum.

Gamla antiliberala krafter, som aldrig slutat drömma om auktoritära alternativ, sträng likriktning och kollektiva identiteter, är ute efter revansch. Hur pressfriheten står sig, säger alltid mycket om resten. Och den har börjat vackla.