Hjälp flyktingfamiljer att återförenas

Generösare möjligheter för flyktingfamiljer att återförenas skulle ge det svenska samhället en skärva av rättfärdig grund stå på i migrationsfrågan igen. Det vore ingen avgörande förändring eller ett övergripande skifte, men ett litet ställningstagande, äntligen, där solidariteten med de mest utsatta fick vara vägledande.

***

”Fortfarande är de solidariska i majoritet”, skrev liberalen, journalisten och människorättskämpen Ingrid Segerstedt Wiberg, i en nyårskrönika för VK:s ledarsida 31 december 1997, ”vad som än påstås i motsatt riktning.” Det är en fantastisk upplevelse, fortsatte hon, ”att höra med vilken entusiasm skolbarn lyssnar till dem som genomgått koncentrationslägrens helvete och nu 50 år efter sin räddning satsar kraft på att övertyga barnen om att de kan medverka till en bättre värld.

Men det krävs också, löd hennes maning, att politikerna fullföljer satsningen för att integreringen ska kunna fullbordas: ”Riksdagsmännen kan på ett helt annat sätt än nu följa flyktingarnas vandring in i det svenska samhället och framför allt kan de bestämmande avstå från att utan tvingande skäl neka de nödställda asyl. Jag tänker på förtvivlade judar som flyr undan den ryska antisemitismen, på dem som från Afrika söker sig hit av oro för barnens framtid i våldets skugga.”

***

Så slår engagemanget och insikten fram ur arkiven, som en manande, liberal röst vi är på väg att förlora utom hörhåll. Man kan nästan drabbas av ett slags panik: Just ja, det var ju där det började, det var ju för de principerna vi överhuvudtaget började organisera oss, ta ställning och argumentera i ungdomen. Har vi börjat tveka att uttala dem högt av rädsla att verka ur takt med tiden?

Att söka hitta tillbaka till den ivern och det enorma allvaret inför de mänskliga rättigheternas tillämpning i praktiken, kan i dag kännas som att simma i svår motström. Segerstedt Wibergs röst ur det förflutna påminner om riktningen i sista stund.

Hon var obändig och konsekvent, bråkig och rak, som få. Principfast i ordets rätta bemärkelse, saknade hon helt vindmätare i språk och handling. Segerstedt Wiberg (1911-2010) gick aldrig i någons ledband och tog, som få andra, följderna av sina ställningstaganden. ”Utkastad och fri” (1983) hette talande nog en av hennes memoarer, som hon avslutade med orden: ”Intolerans vem den än drabbar erbjuder aldrig en god jordmån för mänskliga framsteg.”

Och antalet människor på flykt hon försökte hjälpa under sitt långa liv är stort.

Ett udda exempel: När jag i höstas läste en minnesbok av tyska socialdemokraten och Sverigevännen Greta Wehner (1924-2017) – vars far torterades till döds av Gestapo 1934 och som 1937 kom till Sverige som flykting tillsammans med sin mamma – dök Ingrid Segerstedt Wiberg plötsligt upp på sidorna.

Gretas familj, som förstås visste vem den berömda antinazisten och tidningsredaktören Torgny Segerstedt var, hamnade så småningom i Göteborg och lärde 1944 känna hans dotter Ingrid Segerstedt Wiberg. Hon hjälpte Greta till ett jobb och försökte underlätta för modern att komma in i det svenska samhället. Det blev ett minne av medmänsklighet och solidaritet för livet.

***

Men på ett märkligt sätt framstår Ingrid Segerstedt Wiberg i dag, med sitt engagemang för flyktingar, asylsökande, fred och mänskliga rättigheter, både som en relik från en svunnen tid, ett annat slags samhällsdebatt, och som den mest angelägna och dagsaktuella förebild man kan tänka sig. Hon kan tyckas hopplöst förlegad, och just därför som en befriande motpol till samtidens sämsta instinkter.

Det märks så tydligt när man läser om hennes kampanjer, hur hon tog principer på blodigt allvar. Hur hittar vi tillbaka dit, och utifrån 2010-talets erfarenheter, insikter, målkonflikter och samhällsproblem? Att det är viktigt, betyder ju inte att det är lätt.

Lyssnar man efter nyanser, tonfall och viskningar i den svenska debatten om migration och integration – under den yta där det gormas – går det att ana en stor utmattning och vilsenhet. Det är många som är ledsna, som längtar efter de små sammanhangen där det går att tala om vilsenhet med låg röst, utan omedelbar polemik.

Det här blev – vi måste alla erkänna det, även vi som inte bytt åsikter, som fortsätter att företräda vad som i dag är ganska impopulära ståndpunkter – svårare än vi kunde ana för några år sedan. Att vinna stöd och legitimitet för en öppen asylpolitik, att få gehör för hållningen att det är rätt att hålla fast vid ett generöst flyktingmottagande även när omvärlden sviker och att hitta praktiska tillvägagångssätt för en fungerande, effektiv integration i stor skala.

Mycket fungerar fantastiskt bra, långt bättre än ryktet, men en hel del har gått snett och tynger många vardagsmiljöer. Vi är nog ganska vilsna tillsammans, om vi ska vara ärliga, när vi klär av oss våra respektive slagord och vår frustration över att en konsensus ligger i skärvor.

Många i Sverige famlar efter en principfast, värdig, humanistisk, konsekvent hållning i frågor som plötsligt blivit förbannat svåra och motsägelsefulla. Inför det kan åtskilliga av oss bli bättre på att visa ödmjukhet.

Men att i panik och som reaktion på det börja ge efter för främlingsfientlighetens, identitetspolitikens och rasismens logik vore livsfarligt. På den punkten finns inget utrymme för kompromisser. Det måste de som bytt åsikt i asylfrågan, som kanske är arga på oss som inte ändrat åsikt – erkänna med samma klarhet.

I det läget måste man söka hitta en plats där en ny kompromiss åtminstone skulle kunna skönjas, som klargör att inte alla tidigare principer nu ska vändas i sin motsats, bara för att tidsandan och extrema strömningar kräver det. Även om vi inte på länge kommer att bli eniga om de stora lagstiftningsfrågorna och vägvalen för svensk migrationspolitik, går det kanske att hitta vissa konstruktiva kontaktytor?

***

I ett politiskt skede där den nya restriktiva asylpolitiken tyvärr håller på att bli norm framstår amnesti för de ensamkommande och en återgång till generösare regler för familjeåterförening som två sådana punkter där solidariteten ändå fortfarande borde kunna få genomslag.

Familjeåterföreningen rapporteras nu stå i centrum för de pågående regeringsförhandlingarna.

Det vore en humanitär och integrationspolitisk välgärning om reglerna i den tillfälliga utlänningslagen kunde ändras tillbaka igen, så att flyktingfamiljer får det lättare att återförenas och Sverige börjar leva upp till Europakonventionen och barnkonventionen.

Påverkan på antalet asylsökande – om nu det tillskrivs stor betydelse – skulle vara marginell. Men mer humanitära utgångspunkter för just familjeåterföreningen skulle minska lidandet för utsatta människor som redan befinner sig i plågsamt osäkra situationer, underlätta deras bearbetning av traumatiska upplevelser och på alla sätt öka chanserna till en snabbare och framgångsrik integration genom lyckade etableringsinsatser.

Menar vi allvar med att faktiskt vilja få integrationen att fungera, ge människor som kommer hit förutsättningar att bidra till det gemensamma, måste ju integrationsprocessen också ges rimliga villkor.

Till det hör att inte barn och föräldrar, jagade av krig och humanitära kriser, slits isär och sedan hålls åtskilda, i strid med folkrätten och till ett fruktansvärt pris av olycka och sorg för enskilda människor. Hur ska något gott kunna komma ur en sådan destruktiv migrationspolitik? Hur ska något konstruktivt kunna växa ur ett trauma och en saknad som förvärras av en horribelt stelbent lagstiftning?

Borde inte, på just den punkten, familjeåterförening, många olika läger – socialister, liberaler, konservativa – kunna hitta varandra från skilda håll?

***

Generösare möjligheter för flyktingfamiljer att återförenas, den lilla förändringen i humanitetens namn, skulle ge det svenska samhället en skärva av rättfärdig grund stå på i migrationsfrågan igen. Kanske skulle det göra även samhällsdebatten gott, som en gest i flera riktningar av att inte allt är förlorat och paniken inte fullständig.

Det vore ingen avgörande förändring eller ett övergripande skifte, men ett litet ställningstagande, äntligen, där solidariteten med de mest utsatta fick vara vägledande. Det är rätt strid att ta: hjälp flyktingfamiljerna att återförenas.

Eller som Ingrid Segerstedt Wiberg skrev i sin nyårskrönika för 21 år sedan: ”Vi måste alla integreras så att det kommande sekelskiftet kan bli starten till en tid av förståelse och vänskap. Varför inte våga försöket?”