Public service prioriterar uselt med sina miljarder

Public service har en särställning, garanterad miljardfinansiering och högt anseende. Med tanke på det, och givet resurserna och uppdraget, åstadkommer man alldeles för lite och prioriterar fel på ett sorgligt sätt. Det är lätt att helhjärtat stödja public service-tanken, men om uppdraget och prioriteringarna måste en debatt föras.

***

Det är, givet miljarderna som står till förfogande och det uppdrag man har, generande uselt hur lite kvalificerat kultur och drama-material som produceras inom ramen för public service i dag. Hur kan man åstadkomma så lite med så mycket pengar?

Dramat på svenska, med rötter i ett kultur- och bildningsarv, oanade formexperiment eller tentakler in i samtidsdebattens svåraste frågor, där de mest framstående författarna, regissörerna, skådespelarna och teaterarbetarna får sikta högt utan kortsiktiga kommersiella hänsyn – varför syns det så sällan?

Varför verkar det som om den garanterade finansieringen snarare främjar ängslighet, konformism, kotterier och förutsägbarhet, än sådant som vidgar, överraskar, problematiserar och fördjupar?

Varför ges så få seriösa, fördjupande debattprogram chansen, trots att gap- och skrän-varianterna misslyckas hela tiden? Varför är antalet egna, framstående dokumentärer fortsatt så begränsat, när de som ändå görs ofta är lysande? Varför ter sig den regionala nyhets- och dokumentärjournalistiken så tunt bemannad, samtidigt som PS-bolagen i skydd av sin ställning som statsmedia digitalt underminerar fristående lokaltidningars affärsmöjligheter (jag ska inte hymla, här är jag givetvis part i målet på VK)?

***

Det är, om vi söker hot mot demokratin, märkligt att debatten inte rasar långt mer över hur illa PS-bolagen styrs och hur slafsigt deras uppdrag är formulerade. Likgiltigheten som tycks råda inför att public service-idealen sviks och därmed enorma privilegier missbrukas, är oroande.

Ju mer man tänker på vad som skulle kunna åstadkommas om SVT och SR prioriterade sina resurser på det som public service framför allt borde handla om, och gav sina bästa redaktioner och viktigaste områden långt mer utrymme, desto sorgligare känns det.

Mycket av det som faktiskt produceras håller hög klass, och ligger fullt ut i linje med ett smalare, mer kvalitetsinriktat public service, Men det ursäktar inte de abnorma felprioriteringar som präglar delar av verksamheten. Jag hör till dem som under de senaste tio åren bytt åsikt om SVT:s och SR:s uppdrag, och kommit till slutsatsen att det måste begränsas, med tydligare prioriteringar, för att bevara sin legitimitet. Den slutsatsen når jag som varm anhängare av grundtanken med public service.

När public service-bolagen – och alla som slentrianmässigt söker misstänkliggöra varje uns av kritik mot dem – möter den hår typen av invändningar, lyfter de gärna fram det bästa inom området nyhetsjournalistik, viktiga, grävande reportage, utfrågningar och extrasändningar inför val , omtyckta P2- och P4-program eller någon lyckad, hyllad dramasatsning. Och då låter det självklart övertygande, eftersom SVT, SR och UR kan uppvisa många sådana exempel.

Men faktum är ju att de allra flesta av public service-bolagens konstruktiva kritiker – som ofta framstår som varmare och mer genomtänkta public service-vänner än bolagens egna representanter – vill ge just de områdena ännu mer resurser och större frihet, genom ett smalare men starkare uppdrag.

Om nyheter, samhällsgranskning och kultur är hjärtat i public services demokratiska funktion, och annat kunde lämnas därhän av statligt finansierade bolag, borde debatten verkligen rasa över hur lite som kommer ut av de miljarder medborgarna i dag betalar in i PS-apparaten. För med en orubblig ställning och garanterade miljardbelopp måste rimligen kraven bli därefter.

Är det ett större hot mot public service-idealen på sikt att en sådan debatt förs utan skygglappar, eller att en sådan debatt görs så obekväm att få vågar yttra sig i den redan från början? Vad skulle mest bidra till att öka stödet för public service-bolagens existens kommande decennier: En intensiv diskussion om vad som gör public service livsviktigt eller intensiva försök att tysta ner varje invändning mot dagens situation?

***

Det är inte svårt att helhjärtat försvara public service, i allmänhetens tjänst och finansierad med offentliga medel. Jag ställer mig tveklöst i den frontlinjen. För nyheter, samhällsjournalistik, kultur och drama. Med en hängiven prioritering av bildning, fördjupning, konster och kvalificerad debatt, inblickar och utblickar bortom kommersiella hänsyn, och med en närvaro i hela landets många skiftande livsmiljöer.

Public service-tanken är oundgänglig i flera även för demokratin viktiga avseenden. Förslag om att helt skrota systemet har jag svårt att se som seriösa.

Men det kan inte få vara tabu att diskutera om exempelvis en av SR:s kanaler, P3, borde läggas ner eller om SVT verkligen bör ägnas sig åt gigantiska nöjesevenemang som hör hemma på den kommersiella sidan.

Debatten kan inte ständigt fastna i ett antingen eller, som om det befintliga systemet vore fulländat och bortom invändningar. Det vore lika fånigt som att hävda att kritik av hur sjukvården är organiserad vore liktydigt med att vara emot sjukvård per definition.

Alla reser sig upp och försäkrar sin goda vilja, och sedan sätter sig alla belåtet ner igen, efter att ha garanterat att de inte kan misstänkliggöras? Utan att ha yttrat ett enda konstruktivt ord bortom manifestationen. Då kommer vi aldrig framåt till sakfrågor och kärnfrågor. Sådana antiintellektuella ryggmärgsreaktioner slösar bort mycket tid.

Det bästa argumentet för public service, för idén om vad public service kan vara och betyda, får inte bli SVT:s Öppet arkiv; återblickar på det som sedan dess prioriterats ned eller bort. Att Axess TV i dag uppfattas fånga mer av den genuina public service-tanken, strikt prioritering av kvalitet utifrån ett smalt men genomtänkt uppdrag, än SVT, borde väl väcka självkritik?

Det kan inte heller anses som extremt att ifrågasätta huruvida den nuvarande finansieringen av fasta public service-bolag är bättre än exempelvis en lösning med fonder där alla får söka medel (jag börjar på den punkten luta åt att bolagslösningen, med fasta redaktioner, trots allt är bättre som den är).

Det är fullt rimligt att undra huruvida vissa typer av webbsatsningar i skydd av först licensmedel, nu skattemedel, som hotar tidningarnas lokaljournalistik, verkligen borde vara en uppgift för statsmedia.

Och återigen: hur kan man stå med garanterade miljardbudgetar för många år framåt, och vila på ett arv av kultursändningar och dramaproduktioner av högsta kvalitet, och ändå åstadkomma så lite, givet resurserna och ställningen, för att föra det arvet vidare in i en ny tid?

Resurserna finns, men uppenbarligen inte en nog stark vilja eller nödvändig kompetens hos ledningen för att välja väg, eller ett tillräckligt tydligt uppdrag från riksdagen som undanröjer möjligheterna till bedrövliga felprioriteringar. Det är för dåligt.

***

Om det, om SVT:s och SR:s uppdrag, om vägval och ansvarstagande, bör en debatt föras de kommande sex åren. Inte för att avskaffa public service-systemet – den här krönikan har motsatt budskap – utan för att rädda dess bästa ideal och stärka det.

Public service-vänner bör bejaka den debatten.