Glöm inte Anna Wallin i Ljusliden, och arvet vi har att förvalta

”Alla arbeten och all konst som svensk allmoge genom tiderna skapat och uppfunnit med hjälp av idéer, som de timliga problemen i viss mån tvingat och danat fram, utfördes sålunda här i den bortglömda fjällbygden av en kvinna av sameätt, som också var hemma i lapska seder, bruk och färdigheter.”

Så står det i en av de mest minnesvärda artiklarna ur VK:s historia. Den publicerades 3 juli 1952, hade rubriken “En nybyggarhustru i fjällen”, var undertecknad med signaturen “Ef-” och handlade om Anna Wallin från Ljusliden, hennes kunskaper och “husmorsgärning genom ett långt liv”.

Hon måste ha varit en mångsidig begåvning i konsten att skapa ett liv, och en trygg tillvaro, ur nödtorften. Anna Wallin, född 1872 i Marsfjällen som Anna Greta Hansdotter, var fortfarande tonåring när hon träffade och gifte sig med Enok Wallin (1865-1933) från Dorotea. Han som med sin karisma och fysik med tiden skulle bli en närmast mytomspunnen, regional berömdhet. Tillsammans fick de fyra barn och började på 1890-talet ett liv som nybyggare i Ljusliden vid sjön Ransarn.

Redan på vägen dit, vid Gikasjön nedanför Grundfors, har ett av barnen senare berättat för Nils Eriksson (återgivet i tidskriften Västerbotten, 1975), höll det på att gå illa. De kom för nära ett strömdrag, deras kälke gick genom den alltför svaga isen och Anna föll i vattnet. Både hon och kälken klarade sig, men kanske var det en föraning om att ingenting skulle gå lätt framöver.

Många liknande nybyggarliv har skildrats genom åren. Familjen Wallin så småningom fick det under omständigheterna relativt gott ställt. Åtskilliga hade det långt värre, och stod maktlösa i jämförelse. Men det är trots det lika slående varje gång, hur små marginalerna var, även för dem som klarade sig bra.

Sysslorna var många och skiftande på nybygget, där till en början myrarna och gödslat fjällgräs fick ge foder till de få djuren som fanns. Senare hade de “ett 10-tal får, 6-7 kor, höns, gris och getter.”

Fåren gav ull om våren och hösten, som sedan bearbetades och färgades till garn för stickning och vävning, även för maskinstickning. Strumpor, vantar, byxor, klänningar och rockar tillverkades. Anna fick efterhand “råd och möjlighet att leja folk också”. Det kom till pass när hon skulle väva täcken av “hemspunnet och hemfärgat ylle – konstvävnad i grella färger”. Då hade hon hjälp av “en flicka från Klimpfjäll eller Storvallen.” Dessa täcken, stod det i VK-artikeln, kunde ingen vinterköld “skratta åt och heller ingen hemslöjdsexpert.”

En svart långullfäll med ett färggrant överdrag betecknades också som “en ögonfägnad”.

Av sengångar tvinnades snören till skotråd, skohö och renbellingar.

Grytan i värmestugan sattes igång klockan fem om morgonen på vintrarna, “när lyktskenet fladdrade rödaktigt”. Efter en stunds väntan slog man över det heta vattnet i en värmtunna, “där det till värmning lämpliga fodret var lagt, eller också stoppades fodret direkt i grytan och urlakades där.” Med lite mjöl, salt och potatis till kunde man på det sättet skapa ett “saftfoder” som ansågs göra “susen” för mjölkkorna.

Rävskinn, ripor och getmes gav intäkter vid handelsresor till Norge, och där kunde de sedan köpa mjöl, salt, socker, fotogen och kaffe med tillbaka.

Den egentillverkade fårosten sålde de till samerna och fårmesen åt de upp själva.

Fisket i Ransarn var särskilt viktigt för den dagliga födan. Matboden var i övrigt fylld av det hembakade tunnbrödet och blodbrödet, märgben och talg, ost och mesost, saltat kött, blodhinkar, buk- och tarmister och torkat renkött.

Till det odlade man morötter, kålrötter och lök.

På de många ägg hönsen värpte tröttnade man så småningom, eftersom man var tvungna att äta upp dem själva. Inte heller ett experiment med grisavel blev särskilt lyckats.

Getterna krävde mycket tillsyn, och ”det var också mycket tungsamt för mor Anna att gå uppför den branta backen till sommarladugården, mjölka 7 kor i mygg och värme, sköta deras spenar, släppa ut dem på betet och sedan bära ner den myckna mjölken, som skulle separeras till sista droppen”.

Till jul blev det ”lutfisk, fläskkorv och skina”. När konserveringstekniken med “hermetisk inkokning” slog igenom “lärde sig mor Anna den konsten också”.

***

Det gick som sagt och som synes, med tiden, bra för familjen. Men omständigheterna förblev utmanande.

Av ett reportage i Svenska Turistföreningens årsskrift 1919 om nybygget – som då redan stått i ett kvarts sekel – framgår att de då fortfarande hade 10-15 mil till närmaste landsväg, 10 mil fram och åter till posten och en skola så långt bort att sönerna måste inackorderas där.

Efter att besökarna från Turistföreningen fått bestiga Ljusfjällets topp och beundra “en storslagen vy av fjällvärlden inom tio mils omkrets in över de norska jöklarna”, beskriver de ändå en allmän tillvaro som också rymmer enorma avstånd över berg och blötmyrar, betungande skatter och hårda villkor i vardagslivet. Det var ett liv som krävde “allt tålamod och en aldrig sviktande vilja att hålla ut.” Den prövas hårt och uppmuntras allt för litet, står det i reportaget, “men där den viljan funnits, har den skapat underverk.”

I VK-artikeln från 1952 betonas framstegen: ”Man förstår att folk kunde leva gott i fjällen. När de hade hälsa och energi, hade de som sökt sig hit upp betydligt bättre ställt än deras jämnåriga och klassenligt jämställda i industrier och hos godsägare. Och de ägde, dessa fjällpionjärer, en omutlig frihetskänsla, som måste få tillfredsställas.”

Graden av frihet ska nog inte överdrivas, och man ska inte heller glömma de lokala konflikter som följde med nybyggarvågen. Anna Wallin, som själv hade samiskt ursprung, stod säkert mitt uppe i dem ofta.

Men det här är i flera avseenden en framgångsberättelse. Det märkliga är dock, att Anna i många sammanhang försvinner ur bilden, när historien om den skrivs.

***

I O.P. Petterssons storverk ”Gamla byar i Vilhelmina” omnämns hon bara som “en lappkvinna från Ransartrakten” som Enok ”Ransarkungen” Wallin, från Dorotea fick till hustru.

Den researtikel ur VK från 1922 som finns återgiven i ”Vilhelmina. En lappmarksby på väg mot framtiden” dyker hon upp på några rader som den Enok Wallins ”snälla och hyggliga gumma”. Där berättas hur hon ”pysslade om” besökarna på bästa sätt trots att Ransarkungen själv inte var hemma.

I författarens Sigurd Örjangårds bok ”Duktigt folk” från 1945 finns ett fint porträtt av Anna och Enok Wallins dotter Aqvelina, som då bodde i Grundfors vid Fatmomakke med sin familj. Men modern nämns överhuvudtaget inte vid namn i texten. Bara faderns historia fördjupas, med sedvanlig häpnad över hans stordåd. Och även de minnen som återges av dottern själv ställer honom i centrum. Kapitelrubriken är talande: ”Jag är Ransarkungens dotter, jag”.

Om Anna Wallins man, en legend som kraftkarl redan under sin livstid, berättas det anekdoter än i dag. Även när den väldige är frånvarande, står han i centrum.

Men Anna, som bar halva deras liv och hundra, dyrbara hantverkstraditioner i sina händer, är en av många, nästan namnlösa, utslitna kulturbärande skuggor i historien.

Vid en snabb återblick går det knappt längre att skymta dem. Ändå känner vi dem alldeles intill oss varje gång vi reflekterar över bygdernas kulturarv och överlevnad. De, vars namn vi inte längre känner, sträcker ut händerna och söker tålmodigt visa oss vad vi börjat glömma. Ge oss namn på saker. Få oss att uppskatta vad vi har.

Det är i hög grad Anna Wallins, och många andra bortglömdas, arv vi i dag förvaltar och söker återknyta till, när vi söker rötter, meningsfullhet och en känsla av sammanhang.

Så sitter vi där framför stugan i Ljusliden sent 1800-tal, och undrar hur det kunde gå. Utelämnade åt oss själva, i en tid vi romantiserat till oigenkännlighet, blickar vi ut över Ransarn och känner händerna famla efter det som håller människor vid liv, håller dem varma, håller dem någorlunda mätta, får dem att känna tryggheten i att ha skapat något bestående.

Vår fritid var deras kamp för tillvaron.

Den långa artikeln i VK från tidigt 1950-tal, med Anna i centrum, är därför ett kittlande undantag. En dörr ställs plötsligt på glänt och vi får en sekund på oss att kika in i en vardag och en gärning vi har mycket att tacka för, men inte riktigt kan förstå.

Varje detalj, varje skymt av något, blir ett halmstrå som dyker upp att gripa tag i, skärskåda och söka gnugga nytt liv i. Aha, så hängde det alltså ihop. Ransarkungens omtalade bedrifter var bara en liten del av sanningen. Självklart, annars hade ekvationerna aldrig gått ihop.

”Ef-” skrev i VK: ”…allmogekulturens rikedom och kraftreserv, de fyllda, visthusbodarnas tid, är i det närmaste förbi, och mor Annas mathebärg är tomt. Själv är hon borta sen år tillbaka, och den nya tiden började sitt intåg redan under hennes ålderdom. Nedsättande värdet av den handgjorda kultur, den självbyggda grund hon vandrade på.”

***

Nyfikenheten har återvänt sedan dess: Inte som nostalgi, men som eftertanke.

Vi vill veta hur de gjorde, för att det är vår historia. Vi vill veta för att det inte ska ha varit förgäves. Framför allt vill vi kanske veta, för att vi anar att utan de minnena, utan rötter i ett arv och ett förflutet, kommer vi att förlora fotfästet och bli rädda. Och när vi blir rädda, slår våra sämsta instinkter till. Utan händerna djupt i en tradition av kunskaper som har direkt med förutsättningarna för vårt eget moderna välmående att göra, trots att vi blivit för nonchalanta för att förstå hur, riskerar vi att blåsa bort i minsta storm.

Att förstå det förflutna lite bättre gör oss ödmjukare, tålmodigare, tolerantare och modigare. Vi förstår hur skört mycket är, och hur starka de som gick före var.

Jag tänker mig, när ett land firar sin nationaldag, minns sin historia, reflekterar över misstag, återberättar triumfer och grubblar över sin framtid, att Anna Wallin i Ljusliden, är en av dem som ska högtidlighållas.

Jag vet inte hur hon var som person, förstås, vilka hennes svagheter och brister var. Några måste hon givetvis ha haft, eftersom hon var människa.

Men i hennes strävan, och i det liv hon försökte skapa, kan många se något av sig själva. De som är födda och rotade här. De som hamnat här av kärlek eller nyfikenhet. De som kommit hit i kamp och flykt för liv och familj.

Alla kan diskutera öppet med det lokala kulturarvet som gemensam lägereld. En del har fötts alldeles intill den och andra närmar sig den gradvis. Det är ingens ensak, men allas angelägenhet, att den elden inte slocknar.

Signaturen “Ef-” i artikeln från 1952 känner Annas närvaro, när hon öppnar dörren till den gamla matboden i Ljusliden:

”Jag vred om nyckeln och klev upp på brädan och flöjde upp dörren. Det såg väg dunkelt ut därinne mellan lårar och lådor, för att jag skulle kunna städa ordentligt. Förresten verkade det lite kusligt också. Jag stannade tankfull i dörren. Om mor Anna hade levat nu och kommit hit, tänkte jag, så hade hon säkert sagt: “Nä, nog måste du gå in och ta hit lyktan eller ett ljus så du ser skura ordentligt och så du tröj”, skulle hon tillagt väl förstående, att jag var otröjen såsom hon själv en gång var när skymning och mörker föll.”

***

Tänk om Anna Wallin, som dog våren 1944, 72 år gammal, hade anat, när hon på vinterkvällarna spann och tvinnade tvåtrådigt garn av fårullen, stampade vadmal och lät den hemgjorda, klumpiga vävstolen väsnas, hur gärna vi skulle ha fått höra henne ge även oss, sena tiders sökare, ett enda litet råd på vägen.