Jag ber om ursäkt, kamrater
Det här är ett utdrag ur mitt nyhetsbrev för ledarredaktionen, som ni kan anmäla er till här: https://kundservice.vk.se/nyhetsbrev/nyhetsbrev-ledare-ola-nordebo/
***
Skulpturen i brons är 3,40 meter hög, väger 500 kilo och föreställer en av den europeiska socialdemokratins viktigaste företrädare under efterkrigstiden.
Ändå är den inte monumental eller auktoritär. Skrynklig och vardaglig söker den undvika att utstråla makt. Den prålar inte, gastar inte och kräver inte sista ordet. Tvärtom har konstnären Rainer Fetting lyckats fånga ett demokratiskt livsverk präglat av eftertanke och en beredskap till dialog, även med motståndare.
Willy Brandt (1913-1992) var en maktmänniska, givetvis, med maktmänniskans beredskap att ta för sig. Men det som gjorde honom ovanlig var att han samtidigt fruktade vad för mycket makt kan göra med politiska ledare. Hur goda avsikter kan deformeras, när en lust att härska tar över. Han trodde på inte att drämma näven i bordet och dela ut befallningar.
Låt oss våga mer demokrati, blev istället hans slagord.
1972 ledde han sitt parti till en historisk valseger och 45 procent av rösterna, men drabbades snart av nya depressioner och tvivel.
Det visade sig att Willy Brandt var bättre på att inspirera ett parti än leda en regering. Med tiden fick han allt svårare att som förbundskansler gå till beslut, när ingen konsensus förelåg.
Hans ovilja att bli maktmänniska, att köra över andra, gick till slut inte att förena med rollen som regeringschef.
Det är en tänkvärd historia.
En demokrati kräver både samtal och beslutsfattande. Enbart dialoger räcker inte. Då finns inget ansvar att utkräva vid nästa val. Då tvingas väljarna leta efter dem som vågar driva en tydlig linje.
Jag tycker personligen mycket om Willy Brandts instinkt, att alltid tvivla en aning och aldrig kräva sista ordet. Men utan mer beslutsföra kollegor omkring sig, hade han fått det svårt.
***
Över jul var jag i Berlin, och besökte då bland annat det socialdemokratiska partiets högkvarter, något jag länge velat göra. Egentligen var jag där för att titta på en fotoutställning i byggnaden. Men för mig blev höjdpunkten att vandra igenom i det inre, öppna rum – ett så kallat atrium – där SPD:s ledning brukar tillkännage viktiga beslut och som man sett på tv många gånger.
Det är i det öppna rummet skulpturen föreställande Willy Brandt står.
Jag undrar vad han skulle ha sagt om dagens politiska läge.
Den tyska socialdemokrati Brandt ledde under 23 år är i djup kris. SPD ligger nu på omkring 14-15 procent av väljarstödet. I vissa mätningar är de bara fjärde största parti. Ingenting verkar gå rätt längre.
Ansvarstagande i regeringen belönas inte. Löften om att snart söka oppositionen möts med gäspningar. Även det senaste försöket att med en ny, mer frasradikal ledning placera partiet längre ut på vänsterkanten har snarast bekräftat marginaliseringen.
Ett av Europas mest traditionsrika partier kämpar för sin överlevnad som relevant kraft, och det är inte helt lätt att säga varför.
***
I en uppmärksammad opinionsmätning på tisdagen från Ipsos fick de svenska socialdemokraterna sitt lägsta resultat någonsin, 23 procent. Det förtjänar rubriker, utan tvekan. För europeiska erfarenheter berättar att även stora, regeringsvana partier kan falla snabbt.
Men vad europeiska erfarenheter också påminner om är hur panikreaktioner kan utlösa kriser som annars hade varit onödiga. De senaste dagarna har opinionsläget i Sverige beskrivits som ett av många tecken på en akut kris för januaripartierna och därmed för det mittensamarbete socialdemokraterna valt att satsa på. Regeringsunderlaget är döende, verkar vara en allmän slutsats.
Det visar hur lätt intryck formas av vilka som har initiativet i debatten. Siffrorna är mer nyanserade än så.
Efter en månad av sarkastiska, skadeglada runor från olika håll över samarbetet mellan S, Mp, C och L i riksdagen, samlar januaripartierna tillsammans i den nya mätningen ändå 40 procent.
För en blocköverskridande koalition (nåja) är det definitivt inte imponerande. Men det är inte heller en katastrof, med över två år kvar till nästa val.
Det gamla rödgröna blocket skulle få 38 procent i samma mätning. Den avvecklade alliansen 37 procent. Moderaterna och kristdemokraterna tillsammans 24 procent (i valet 2010 hade moderaterna ensamma över 30 procent).
Sverigedemokraternas uppgång till 24 procent förändrar mycket, och är dramatisk, men ger i sig inget svar på regeringsfrågan.
Andra samarbeten måste till i riksdagen än de traditionella. Också för att samhället förändrats. Varken de rödgröna eller alliansen är längre logiska svar på 2020-talets problem och möjligheter. Väljarna vill inte heller ha de gamla blocken tillbaka. Kampen om var regeringsarbetet ska förankras i det politiska landskapet, ser annorlunda ut i dag.
Den slutsatsen är orubbad.
Att socialdemokraterna eller moderaterna i nuvarande läge inte kan nå upp till sina tidigare nivåer är självklart. Inte heller ett handslag dem emellan ger längre någon majoritet. Slår man ihop siffrorna för S och M i mätningen blir det sammanlagt 40 procent. I valet för tio år sedan röstade över 60 procent av väljarna på något av de två, då, stora.
***
Problemet i svensk politik, ända sedan valet 2014, är att de flesta ägnar all energi åt att förklara varför alla redovisade alternativ till den gamla blockpolitiken är konstiga och suspekta, utan att orka eller våga formulera några egna.
Framför allt är det svårt att hitta majoritetsunderlag.
Ständigt upprepas i debatten samma klichébilder av de traditionella partierna och deras väljare. Anledningen är enkel: dramaturgin blir lättare att beskriva då. Men med seriös analys eller praktisk sakpolitik utifrån 2000-talets ekonomiska, sociala, ekologiska, rättsliga och tekniska vardag har det inte mycket att göra.
Januariavtalet är, trots alla brister och svagheter, ett välkommet och konkret försök att se vad blocköverskridande uppgörelser kan ge under en mandatperiod, i ett skede när nya samarbetsformer under alla omständigheter måste prövas. Det borde också vara ett försök att grunda politiken på något annat och något mer konstruktivt än enbart en totalfixering vid migrationsfrågan och Sd:s opinionssiffror.
Svårigheterna hittills är inte oväntat stora, givet det parlamentariska läget och den ovanliga konstellationen.
Men logiskt blir januariprojektet bara om det är tänkt att utgöra ett något mer långsiktigt alternativ, som söker mandat även efter nästa val.
För fortfarande har oppositionen inte vågat bekänna sig till något eget realistiskt, ärligt alternativ. Att det konservativa blocket ligger nära egen majoritet i mätningarna har föga betydelse så länge det konservativa blocket självt inte vill erkänna sin existens.
Skulle socialdemokraterna, centerpartiet, liberalerna och miljöpartiet på allvar börja agera som ett regeringsunderlag även med sikte på nästa mandatperiod, och inte lämna några tvivel öppna på att man är beredda att be om förnyat mandat hos väljarna 2022, då skulle också oppositionen börja få tuffare frågor om hur deras samarbete är tänkt att se ut och fungera i sak.
Just nu ställs ett konkret januariavtal mot vaga antydningar från oppositionens sida. Det är naturligt i det här skedet av mandatperioden, att de som har makten granskas först och hårdast.
Men när nästa val närmar sig kommer krav att ställas på motsvarande besked från dem som vill ta över. Om M, Kd, Sd och V då trasslar in sig i jobbiga självmotsägelser (januaripartierna vet hur det känns), är det inte uteslutet att opinionen kan skifta snabbt igen.
Bara som jämförelse: Alliansen, om ni minns den, låg i motsvarande mätningar januari valåret 2010 på 41,9 procent (Novus), 41,5 procent (Sifo). Åtta månader senare i valet fick allianspartierna tillsammans 49,3 procent och satt kvar vid regeringsmakten. Nästan hela tiden under alliansåren var det något av partierna som kämpade mot fyraprocentspärren i mätningarna.
Situationen och kontexten är annorlunda i dag. Januaripartierna har fortfarande inte själva identifierat sig med det nuvarande samarbetet. Nervositeten inom det största regeringspartiet är begripligt stor. Det parlamentariska läget är mycket krångligare och andra sakområden, framför allt migrationsdebatten, står i centrum på ett sätt som skär genom nästan alla partier.
Dessutom är ekonomin på väg in i en sämre period, med redan kännbara konsekvenser. Och rapporterna om gängvåld och rån mot barn och ungdomar är, tror jag, för de flesta väljare så avskyvärda att den regeringen och det etablissemang som inte visar sig kapabla (eller intresserade av) att vända den utvecklingen, får svårt att vinna förtroende för något överhuvudtaget.
Men skulle det nuvarande regeringssamarbetet visa handlingskraft när det gäller att bekämpa brottsligheten, förbättra integrationen och förebygga en värre ekonomisk kris, behöver faktiskt inte mycket hända mycket för att styrkeförhållandena mellan januarilägret och det konservativa blocket ska jämnas ut.
En förutsättning är förstås att januaripartierna själva börjar argumentera för sitt samarbete som något mer långsiktigt än en parlamentarisk panikåtgärd. Bejakar det istället för att be om ursäkt för det.
Om S, Mp, C och L söker motivera sina uppgörelser utifrån den gamla blockpolitikens rollfördelning – vem har lurat vem – och som något nödvändigt ont, blir det bara obegripligt och förvirrat. Då är det varken en inbjudan till dialog eller ett sätt att visa beslutskraft.
Då är januariexperimentet dömt att misslyckas.
***
Men som Herbert Wehner brukade säga, när han tagit i för mycket: Jag ber om ursäkt, kamrater.
Till er som absolut inte håller med i regeringsfrågan vill jag poängtera: att ni ändå läst till slutet gör er till hjältar av tålamod och tolerans.
Och tvärsäkra åsikter har vi väl kanske tillräckligt av redan i vår samtid. Några fler Willy Brandt i offentligheten skulle inte skada. Jag älskar det här klippet, med djupa självförebråelser:
Robert Duvall (Bernie) sammanfattar hur jag befarar att läsarna ser på mig när jag skriver – och hur jag i frustrerade stunder själv ser på den moderna debatten.
Precis så tänker jag, när jag med några timmar kvar till deadline och en text bara halvfärdig ställer mig framför spegeln för att svalka ansiktet: Du borde hålla käften istället och lämna sidan blank. Det skulle vara en insats för debattnivån och seriositeten värd namnet. Det skulle vara en text du verkligen kan stå för, även om tio år.
