Våren kom, livet inte – när ljuset faller över något inställt

Våren kom, livet inte. Ljuset faller över något inställt. Med den känslan går många människor i dag. När det som höll dem uppe, i en kanske redan bräcklig, ensam vardag, från en dag till nästa förbjuds eller stängs ner. Arrangemang, träffar, föreningsmöten, träningar, aktiviteter – ett finmaskigt, socialt nät klipps sönder med några få åtgärder.

Där bakom kan tomhet och övergivenhet gapa stort. Bara hemma, instängd hemma, kan vara ödesmättat.
Plötsligt står många ensamma med problem de annars kan söka vardagshjälp och vardagsstöd för, utan att det blir formellt. En vuxen att luta sig mot, eller lita på.

En kollega att säga hej till och byta några ord med utan att det blir byråkrati och tabu av det. En träningsgrupp att bara få vistas i. En tillställning att hämta tröst ur. Ett regelverk och en ordnad dag som håller faror i schack.

Det finns fler än bara medicinska riskgrupper att tänka på och vara solidarisk med under den här krisen.

De som lever med eller nära missbruk. De som kämpar i jobbiga relationer. De som brottas med psykisk ohälsa och depressioner. De som lider under våld, mobbning och trakasserier hemma, i vänkretsen, på jobbet eller i skolan. De som levde i tystnad, bortglömdhet och social isolering, långt innan det blev en medicinsk åtgärd att posta käckt om på sociala medier, och kommer att göra det när de flesta andra återvänder till jobb, skolor och uteliv.

Två saker som den svenska folkhälsomyndigheten, och de politiska ledare som valt att lyssna till dem, fått helt rätt om, och kritikerna valt att bortse ifrån, är:

Att (1) begreppet hälsa även dessa dagar är mycket bredare än enbart virologi.

Och hur (2) avgörande tidsaspekten är för alla typer av nödåtgärder som drastiskt inskränker människors rörelse-, mötes- och aktivitetsfrihet.

Länge håller vi inte ut, när mycket i hela vår livsstil av social närvaro, umgänge, upptäckter, kultur och vardagsupplevelser görs brottslig. För varje ny vecka av nedstängda samhällen, med genomgripande konsekvenser för nästan allt, ökar folkhälsoriskerna snabbt i andra avseenden.

Därför gäller det att invänta rätt tillfälle för varje enskild åtgärd. Hitta faser i förloppet när regler har som störst effekt i arbetet med att lindra smittspridningen. I synnerhet gäller det väldigt långtgående inskränkningar av det slag Sverige ännu inte beslutat fullt ut om, men möjligen har framför sig ännu.

Fredagens besked från regeringen om skärpta regler för allmänna sammankomster, med en begränsning till 50 personer, och ytterligare betoning av allvaret i situationen, är säkerligen inte det sista i den riktningen.

För att hjälpa sjukvården att hantera krisens alla delar, och skapa så mycket tid som möjligt för de ansvariga att bygga upp resurser i form av utrustning och personal, behövs en kombination av ansvarstagande, omdömesgilla, solidariska medborgare och otvetydig lagstiftning. Det här kommer att bli svårt nog ändå.

Men skulle allt sådant ha vidtagits på en gång, omedelbart, med inledningsvis marginell effekt, skulle hela samhället ha låsts in redan för flera veckor sedan. Då hade ingen kraft, disciplin eller trovärdighet funnits kvar längre när det verkligen gäller. Nu går vi in i en mer akut fas av krisen med ork och uthållighet i behåll, när sjukvården kommer att behöva vår solidaritet och våra gemensamma uppoffringar som mest. Underskatta inte värdet av den tajmingen.

Det medicinska slutresultatet avseende smittspridningen blir kanske detsamma hur som helst, vid jämförelse mellan olika länder när allt summeras. Men den samlade folkhälsan gynnas när politiker behåller lugnet och vågar se den komplicerade helhet som så lätt försvinner ur sikte.

***

Vi befinner oss bara i början på såväl den medicinska som den ekonomiska kris coronaviruset har utlöst. Regeringen lär exempelvis inom kort tvingas gå över till större och ännu mer direkta stöd åt drabbade småföretag inom tjänstesektorn, för att undvika ett sammanbrott där. Även det har en stor folkhälsoaspekt, att inte en ekonomisk katastrof, med arbetslöshet, konkurser och vanmakt, tillåts förvärra den medicinska.

De två förloppen hetsar beslutsfattare dubbelt, tempot är enormt, medan samhället i stort ser en vardag bromsas till tystnad och stora, tomma ytor.

Vi tvingas förhålla oss till motstridiga känslor. Allt rusar och allt stannar av.

Det kommer säkert att bli givande tvärvetenskapliga projekt senare, mellan biologer, fysiker, filosofer, ekonomer och idéhistoriker: om tiden, den subjektiva och den objektiva under coronakrisen.

Hur våra uppfattningar av tempot i den politiska debatten, de medicinska förloppen och det nedstängda offentliga vardagslivet, skiljer sig åt. Ett skeende kan vara blixtsnabbt, sprida sig som löpeld globalt, utan historiska motsvarigheter, och samtidigt föra med sig konsekvenser i det lilla som får vardagen för drabbade att gå extremt långsamt, andetag för andetag i de värsta fallen, nästan som om tiden håller andan.

För dem som redan sitter i karantän, för dem som går med en djup oro för sig själva, anhöriga, kollegor eller lokalsamhället och för dem som bara har en otålig önskan att vardagen äntligen ska återvända.

Samhällen utsätts parallellt för en otrolig tidspress och ett ovanligt test av allas tålamod. Beslut måste fattas enormt snabbt och med stor kyla. Det går rasande fort och i slowmotion på en och samma gång.

***

Vi lär oss mycket nu, om oss själva, om varandra och om våra samhällen. Vi lär oss om livets förutsättningar. Om allt det som tar vid när själva överlevnaden är säkrad, hur mycket som ändå återstår och hur försiktig man ska vara med att efterlysa genomgripande inskränkningar av sociala liv. Vi bör vara tacksamma över att Sveriges myndigheter hittills inte tagit lätt på sådana beslut, och velat vänta med dem tills det är absolut nödvändigt.

Och vi påminns, och kommer att påminnas ännu mer den här våren, om dödens ständiga närvaro. Att människor dör, människor som är sjuka och sårbara, många varje dag, är ju inget nytt med coronakrisen. Ingen familj, ingen vänkrets, undkommer det ödet, att behöva ta farväl, förr eller senare.

Men nu är det som om vi plötsligt ser det igen, gemensamt som samhälle, och förstår bättre hur det är för alla yrkesgrupper som jobbar mitt i den verkligheten hela tiden.

Förhoppningsvis kan det göra oss bättre på att hantera, prata om och möta sorg i vår omgivning för lång tid framåt.

Alla dessa insikter och erfarenheter, som coronakrisen för med sig, gör inte lösningarna eller svaren enklare. De tröstar inga drabbade, inga sjuka, inga arbetslösa eller utsatta i slitna yrkesgrupper.

Men de påminner oss om hur både enormt starkt och väldigt skört ett samhälle är till vardags. Hur alla behövs, i verksamheter och roller som sällan får stå i rampljuset. Hur små marginalerna är och vad mycket det finns i vår frihet och trygghet som vi tar för givet på ett underbart, men ibland också alltför lättsinnigt sätt.

Ta fasta på det, även när de flesta snart tillfrisknar och ljuset faller över människor i liv och rörelse igen. Vad vi värdesätter mest av samvaro och öppenhet i den vardag som tillfälligt gått förlorad. Men också vad som finns kvar av lidande och ensamhet vi ofta blundar för, i samma vardag. Att samhället stänger ner och skickar hem oss, kan vara en katastrof för dem som är sårbara på andra sätt än medicinska.

Vår solidaritet behövs i många riktningar.