Bara för värken, sa Tea, skulle vi haft 1,25 kr i dagslön

Det här är tolfte delen i krönikeserien ”Västerbottens minnen”.

***

Bara för benvärken, sa Tea Sjöström, Örträsk, när hon mindes sina år i bagarstugorna på 1920- och 30-talen, skulle vi ha haft 1:25 kronor i dagslön.

Det var så mycket de fick på den tiden, för 14 timmars jobb.

Större var inte ersättningen till dem som kämpade med degstöpan, mjölet, kavlarna, rallrarna och elden, från femtiden på morgonen till sjutiden på kvällen.

Först mot slutet av 1940-talet, efter andra världskriget, kom en löneförhöjning för tunnbrödens trotjänare. Då fick de 2 kronor och 50 öre i dagpenning.

Många gånger, berättade Tea, som själv kavlade medan hennes kompis rallrade, ”var det kallt och ruggigt att stiga upp vid fyratiden på morgonen och i mörker ge sig till bagarstugan som kanske låg 3-4 km bort.”

Men bakas skulle det, om hösten och våren. Tunnbröd och kornbröd, i bagarstuga efter bagarstuga, så det räckte för flera månader framåt.

500 tunnbröd om dagen hann de med ibland. En 75 kilos mjölsäck kunde bakas upp. Då, konstaterade hon, ”fick man inte vara lat”. Även om hällen kunde värma ryggen när det drog som kallast.

Teas Sjöströms hågkomster finns återgivna på en sida i den rika byaskriften ”Något om Örträskbygden” från 1978.

Där nämns även Signe Jonsson, som fram till sin död 1975, 80 år gammal, ”hann göra ett 60-tal säsonger i bagarstugan.” Det var, som så mycket av det som bar upp vardagen, ett hantverk för livet.

Och i samma skrift skildrar Irma Edlund sitt arbete med tunnbrödsbaket. Det började ju alltid redan dagen innan, med att ordna ved och mjöl:

”Senare på kvällen tänder jag en brasa i bakugnen samt gör klart för stöpning. 25 liter mjölk blandat med vatten, som skall vara varm, hälls i en stor balja, där rågsiktsmjölet rörs ner, så det blir en tunn deg. Sist tillsättes jästen som har fått stå i lite vätska och fräsa.”

Den stöpan stod sedan över natten, och tidigt nästa morgon tändes elden åter på hällen. Från stuga till stuga, årstid ut och årstid in.

Recepten kunde skilja sig åt mellan byarna. Fattas annat. Det är med tunnbrödet som med pölsan som med hemslöjden som med folkmusiken, att en del lokala hemligheter, den lilla detaljen som förvandlar det ordinära till kult, vårdas ömt och hålls nära hjärtat.

Men grundhantverket, arbetet från brasa till bröd, var detsamma runt om i bygderna.

Bagarstugornas slit och finesser blev en viktig tradition i Västerbotten, och ett kulturarv många fortsätter att värna och utveckla än i dag.

Som Ella Nilsson skriver i ett av sina brev till Torgny Lindgren (”Maten. Hunger och törst i Västerbotten”, 2003):

”Jag kan också längta efter nybakt tunnbröd, bakat i en riktig bagarstuga där bakugnen eldats med björkved. Sotet från björkveden ger en extra krydda. Den längtan kan bli så stark att jag fuskar hemma och i min vanliga Husqvarnaugn gör en variant av samernas matsäcksbröd gaahko.”

***

Bagarstugornas värld är en av Västerbottens många rottrådar. Små, enskilda minnen, bortglömda livsgärningar. Man kan börja nysta nästan var som helst, där människor verkat. Tillsammans formar de en gemensam erfarenhet att knyta an till när allvaret knackar på. En erfarenhet av vad tillvaron kan kräva ibland. Ordet samhörighet kommer till pass. Ingen syns helt ensam. Saknas någon fattas helheten.

Västerbotten är ett län där människor samlas från väldigt olika bakgrunder. Infödda, återvända, inflyttade.

Rottrådar från byn i Lappland, från staden vid kusten, från ett flyktingläger i Syrien, går ner i en västerbottnisk mylla, och börjar omslingra varandra med tiden.

Den myllan utvecklas i takt med nya insikter, men förblir ändå unik i sin sammansättning. Den är öppen för alla, men existerar som något eget även när den förändras.

***

När något hotas till sin existens, eller plötsligt betyder allt, får vi syn på det. Just dessa dagar har jag känslan av att vi återupptäcker tusentals olika aktiviteter och insatser, i det lilla och i det stora, civilt och offentligt, som bär upp vår vardag. (Jag hoppas att det snart också ska gälla europeiskt samarbete och internationell solidaritet, i ett skede när krisen underminerar båda.)

Här uppe råder, i medicinskt avseende, ännu något av lugnet före coronastormen. Åtminstone vid en jämförelse med Stockholm, eller med flera andra länder i Europa.

Men även i Västerbotten går många som redan är drabbade. Inte minst människor som nu måste frukta för sin försörjning, för arbetsplatser och företag, föreningar och projekt, hantverk och butiker, ibland hela livsverk.

Så mycket att sakna, om det försvinner.

Och på samma gång vårdinrättningar som rustar för ytterligare påfrestningar för en sliten, underbetald personal, vars löner och utrustning torde bli ett av samhällets gemensamma prioriteringar snabbt när detta är över. Låt minnet bli långt, som Malin Rönnblom skrev här på ledarsidan i gårdagens tidning.

En vardag av stjärnor avtecknar sig. Västerbotten är ett märkligt län i det avseendet, att kontrasterna är så starka, och ändå är alla länets miljöer nu högaktuella: Fjällvärldens skidanläggningar och universitetets föreläsningssalar. Den lilla sjukstugan och det väldiga NUS. Glesbygd och urbana centrum. Små tjänsteföretag och tunga industrier. Stora restauranger och små caféer. Slöjdbutiker och IT-specialister. Bönder och spelutvecklare. Lokala cykelbud och nationella omlastningscentraler. Konstnärliga campus och ridstigar i skogen. Den lilla källarklubben och de legendariska hockeylagen. Fria konstnärer och prestigefyllda institutioner.

Alla förutsätter de varandra, i ett uthålligt samhälle. Krisen avslöjar en del hycklare, men föder framför allt hjältar.

Krisen väcker också ett slags kollektiva minnen till liv, av öden och erfarenheter ur bygdernas historia, som vi har ett ansvar att vårda. Nu visar det sig, hur viktigt det är att många skriver ner, gestaltar, uttrycker och diskuterar sina erfarenheter, och lämnar det i arv.

I skriften om Örträskbygden skrev Greta Jonsson i sitt förord att berättelserna där bygger på “vad människor ännu minns om den tid, som egentligen ligger ganska nära, men som på grund av den snabba utvecklingen på alla områden verkar oändligt avlägsen”.

Plötsligt verkar de nära igen, Tea, Signe, Irma och de andra som frös och svettades om vartannat i trånga bagarstugor.

Hur kan vi hjälpas åt för att rädda och bära den västerbottniska mångfalden genom stormen? Så att så många som möjligt av dem som drabbas hårdast har något att börja om med efteråt.

Vi står inte ensamma inför det som väntar, utan har dem som var med förr att gå till, för råd, varningar och hopp.