Se upp för lycksökare efter coronakrisen

De skrevs 1948, i ett Europa där ruinerna ännu dammade. Eyvind Johnson, som ställt sin penna i nattövningens tjänst och ägnat kriget åt antifascistiska motståndsromaner, hade börjat brottas med våldets, maktens och utopiernas destruktiva framfart genom historien.

Först när segern var vunnen, fanns tid att undersöka katastrofens rötter. Och som andra desillusionerade i motståndsrörelsen anade Johnson redan: De rötterna var inte uppryckta.

Kanske fanns de alltid fanns inom människan. Som en fara i olika skepnader, under skiftande fanor, att synliggöra, diskutera och hålla i schack.

Men också friheten och solidariteten, kalla det godheten, hade sina rötter. Det var en lika viktig insikt. Överallt där människor vandrat och strävat, så långt tillbaka som källorna för oss, har den inre dragkampen pågått.

De många tidslagren i Johnsons historiska romaner var ett budskap i sig: vissa grundläggande frågor består evigt och kommer vi aldrig undan.

Strändernas svall, som söker ett slags konfliktens ursprung, hade redan getts ut, som hans första efterkrigsroman. Året efter skulle Drömmar om rosor och eld publiceras, Eyvind Johnsons stora uppgörelse med totalitär förföljelse på 1600-talet och i modern tid. Men 1948, i en anteckning som sedan återgavs i den sällan omnämnda ”Dagbok från Schweiz”, står några rader som i all enkelhet sammanfattar hans humanistiskt färgade rädsla för den totala övertygelsens brutalitet och självrättfärdighetens intolerans:

”Jag märker återigen hur mina sympatier dras mot de tveksamma, de osäkra, de som tar upp en karta i smyg medan de förs kring, medan de leds åt fel håll och anar det men inte kan hitta någon annan väg.”

***

Där den orubbliga tvärsäkerheten tar över stannar tankeverksamheten av. Med människor som bestämt sig för gott, som reducerats till utropstecken i rustning, är det svårt att samtala.

Demokratin, yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna finns där för att värna rätten till konflikt, till oenighet och civiliserad debatt, till kluvenhet om man så vill, inte för att avsluta historien.

Wislawa Szymborska har formulerat det träffsäkert i en dikt om människor som alltid har rätta svaret på allt:

”De anar med det samma vem som är med vem,/ i vilket syfte, vart de är på väg./ De sätter stämplar på de enda sanningarna,/ slänger onödiga fakta direkt i papperstuggen,/ och okända personer/ lägger de i mappar avsedda för sådana./ De tänker så mycket som det är lönt,/ inte en sekund länge, /ty bortom sekunden ligger tvivlet på lur.”

***

Det är värt att ha i minne även under coronakrisen. När man anar att någon är ute efter att diktera snarare än övertyga, domptera mer än förstå, härska istället för att bidra, när hen slutat att pröva sina egna utgångspunkter, då gäller det att vara extra vaksam.

Många kommer att söka instrumentalisera coronavirusets kaotiska följder för bestämda syften som drev dem redan långt tidigare, ideologiska, ekonomiska eller maktpolitiska.

Behovet av stora, permanenta sjukvårdsatsningar, på personal, platser och material, den uppenbara slutsatsen så här långt, kommer att hamna i skymundan för helt andra, nygamla särintressen.

Att göra sig dummare, eller mer enkelspårig, än man egentligen är, gynnar genomslaget i offentligheten. Mycket står att vinna, för den som lyckas diskvalificera motståndare eller konkurrenter.

Därför ser debatten ut som den gör. Det entydiga säljer och hetsar. Men glöm inte att granska aktörerna bakom varje långtgående krav på ett nytt samhälle, nya inskränkningar eller en ny global ordning efter corona.

Utopier, regimer, rörelser, branscher och karriärer av de mest skilda slag kommer att slås om tolkningsföreträdet när vardagen återvänder. Bemöt dem med skepsis, ställ kritiska följdfrågor, odla inte en kändiskult åt något håll och ge inte upp grundläggande fri- och rättigheter.