Sällan har en svensk roman väckt sådan debatt

Frispråkig och sarkastisk var hon från början, och orädd. Redan i sin andra artikel för VK, 9 november 1916, som nyanställd 24-åring och tidningens första kvinnliga journalist, lyckades Astrid Glas, under signaturen ”Rita”, provocera fram ett elegant litet tryckfrihetsåtal.

En uppsättning av Frans Hedbergs ”Bröllopet på Ulfåsa” besökte Umeås provisoriska, sunkiga, illaluktande teater, och Rita passade på att inte bara recensera föreställningen utan också lokalen. Det var några rader i den recensionen som fick biografdirektören Bror Abelli att gå i taket och till domstol:

”Sist men icke minst några ord om vår teater. Vad skall man likna den vid? Många fula namn har den fått, men vi skall inte vara alltför elaka. Vi kan ju kalla den en råttfälla bara.”

Det där med råttfälla utlöste ett ”förfärligt rabalder” mindes Astrid långt senare – då med efternamnet Väring och tio romaner bakom sig – när hon i en jubileumsartikel 1940 tittade tillbaka på sina dryga två år som kulturjournalist på VK. Men artikeln fälldes inte.

***

Astrid Väring (1892-1978) förblev stridbar och polemisk även som romanförfattare. Inte alltid sympatisk. Ibland lyste fördomar och stereotyper igenom. Men ängslig var hon aldrig. Hon hade ärenden.

Hennes författarskap är litterärt väldigt ojämnt. Det kan växla snabbt mellan hopplöst klichéfyllda scener till stark, minnesvärd litteratur.

Jag tror att många Väring-läsare känner frustration både över att hon är så bortglömd i dag och över att hon hade begåvning för mer än hon lämnade efter sig.

Men Frosten (1926) och Vintermyren (1927) hör till de mest framstående böcker som skrivits om norra Sverige, och var i sin kritik av skogsskövling och orättvisor djupt politiska. Där tar Väring, som Karin Edlund konstaterat, ”revansch för den förnedrande behandling som de västerbottniska bönderna fick utstå”.
 
I den unga Norrlandslitteraturen var Väring överhuvudtaget en tidig och självständig röst, som inte bad om ursäkt. Att hon så småningom engagerade sig för den politiska högern kostade henne sympatier bland kollegor, men visade också att hon inte gick omkring med ett blött finger i vädret.

Hon skrev med en särpräglad blandning av konservatism, rättskänsla, miljöengagemang och varm solidaritet med människor i periferin, de missförstådda och udda, ändå livsstarka, som kämpar för upprättelse.

Många av hennes romaner var laddade av ett slags underliggande vrede, ett otåligt patos. Hon var en i ordets rätta mening samhällskritisk författare.

I synnerhet hade hon ett hjärta för de som drabbats av svält, nöd, krig och rättsövergrepp.

Huvudpersonen Sara-Greta i den tragiska kärleksromanen ”Längtan heter vår arvedel”, som kom 1941, är i hög grad baserad på den verkliga personen Sara Greta Persdotter, som 1830 blev avrättad i Skellefteå för att ha mördat sin åtta månader gamla son.

Och Värings sista roman ”Trollkona” (1956) har hämtat sitt tema från Malin Karlsdotter (”Malin på Tangen”) som blev dömd till fängelse på vatten och bröd för äktenskapsbrott i Jämtland under tidigt 1800-tal.

Den dimensionen är viktig i hennes författarskap – försvaret av den lilla människan som krossas av starka makter.

***

Men ingen av hennes böcker var så indignerad som ”I som här inträden…” från 1944, det stora angreppet på svensk sinnessjukvård. Och det är den som hon förknippas mest med i dag.

Ett par år dessförinnan hade Astrid Väring träffat en barndomskamrat från Umeå, som tidigare i sitt liv blivit avskedad från statlig tjänst och tvångsintagen på Umedalens mentalsjukhus, i vad Väring blev övertygad om var ett fruktansvärt rättsövergrepp.

”I som här inträden” tog den nya livskamratens öde som utgångspunkt för en skildring av vanvård, feldiagnoser, godtycke och maktmissbruk. I ett förord talade Väring om det som ett justitiemord, ett “koncentrationsläger” och “en Dreyfusaffär i smått”.

Boken, som följer huvudpersonen från barndomen, via karriär och kärlekstrassel, in i sinnessjukvården och fram till det tragiska slutet, väckte en enorm debatt i det framväxande folkhemssverige, fick stort stöd av patienter och kritiserades våldsamt av läkare. Det gjordes en filmatisering som stoppades från visning efter påtryckningar. Sällan har en svensk roman utlöst sådan strid. I flera avseenden var den före sin tid med sitt ämne och sitt ifrågasättande av en modern vårdbyråkrati.

***

Därför är det glädjande att förlaget Atrium nu i år gett ut romanen på nytt, med ett insiktsfullt efterord av författaren Kristina Sandberg, som är erkännande men inte okritisk om romanen.

Sandberg konstaterar att: “Det går förstås inte enbart att ha den egna samtidens blick på Värings roman vid en läsning idag. Rösten som talar kommer så tydligt från en annan tid (…) med tankar om hederlighet och plikt, där skillnader mellan bildad och obildad, hög och låg, kvinna och man, tas för givet.”

Ibland, skriver hon också, blir romanen så onyanserad att hon vill lägga den ifrån sig, inte minst på grund av de ”svårsmälta” kvinnoporträtten.

Man kan tillägga att även huvudpersonen Tomas, trots Astrid Värings försvar av honom, har osympatiska drag och faktiskt begår ett par sexuella övergrepp under handlingens gång.

Sandberg ställer frågan: ”Är det en roman, eller en debattbok?”, men kallar den också för ett ”försvarstal som vrålar genom historien”.

***

“I som här inträden…” är Värings till temat och stilen modernaste verk, en effektiv och skicklig berättare var hon sitt skrivarliv igenom, och i kritiken av sinnessjukvården föregriper hon en internationell debatt som kom senare.

Men det är inte den roman man ska läsa först om man vill upptäcka hennes litterära betydelse och känna hennes förankring i det västerbottniska landskapet. Förhoppningsvis får åtminstone Frosten och Vintermyren också chansen att möta nya generationer läsare.

Att det är ändå är “I som här inträden…” som fortsätter att väcka uppmärksamhet visar att Väring träffade en nerv i samhällsdebatten som förblivit känslig över generationer: Individens utsatthet i en stor samhällsbyråkrati med välmenande ansatser men också utrymme för trakasserier och godtycke utan ansvarsutkrävande.

Astrid Väring undrade själv i VK-artikeln 1940 hur det skulle ha gått om hon fortsatt inom journalistiken och istället för författare hade ”som min mening var, på allvar blivit pennskaft.”

En fin blinkning till Elin Wägner, från en stridbar pionjär till en annan.