Vett och etikett, eller kaos i cyklarnas Umeå?

Jag är uselt tränad, har astma, odlar dåliga matvanor och lider av fobi för överentusiastiska hälsofascister. (Nej, jag vill inte få en nystart i livet. Nej, jag vill inte veta mina värden. Ja, jag saltar allt jag äter för mycket.)

När hurtbullar genom åren strött anekdoter omkring sig från gympass, fjällmaraton, bergsklättringar, Vasalopp, havssim, Vätternrundor och andra galenskaper, har jag kunnat skryta med att flera gånger ha cyklat uppför hela svingen i ett sträck (271 meter, stupbrant hela vägen, man kan i ögonvrån ana skeletten från brojävelns tidigare offer längs kanterna).

Vid ett fåtal tillfällen, när jag varit i riktig form, har jag klarat Gammliabacken utan paus halvvägs, men aldrig upplevt att det varit värt det.

Häromveckan försökte jag besegra bergssluttningen strax före Täfteå, gud vet varför. Jag måste ha sett svimfärdig ut när bilisterna for förbi.
 
Så jag är inte fåfäng, inte på den punkten i alla fall. Min status som soffpotatis bär jag utan illusioner. Jag försöker hålla mig i form nog för att överleva mest för att med gott samvete kunna äta choklad när jag kommer hem, och när jag kommer till jobbet, och när jag stannar till i stan. (Nej, jag vill inte ha hjälp med min diet, men jag är både vegetarian och helnykterist, och har en gång blivit kallad ”asket” av Po Tidholm, så pk-flexa lagom ni).

***

Ändå måste jag erkänna att det huggit till någonstans i egot senaste tiden, när jag i stigningen från Maja Beskowskolan till universitetssjukhuset – en helvetiskt seg ”vad är meningen med livet”-backe? – plötsligt blivit passerad av 70-åriga tanter och gubbar som speedat förbi som hade de Folkhälsomyndighetens kontrollanter efter sig.

Den första tanken blir alltid: vad är det som pågår, vad är det som händer?! Här trampar jag arslet av mig och så kommer någon född på typ Per-Albins tid och svischar förbi utan att knappt röra på benen alls. Är det rättvisa?

Sedan ser jag deras cyklar och inser – i en blandning av lättnad och kränkthet – att de fuskar. Eller ja, så känns det i ögonblicket. Jag vill inte beteckna e-cyklar som fusk. Att cykla elektriskt är inte liktydigt med att pumpa kroppen full av steroider och vinna OS-guld. Så menar jag inte. Missförstå mig rätt.

Och är det några som förtjänat e-cyklar är det självklart veteranerna, hjältarna.

(Mer provocerande och kränkande är det ju när någon i min egen vattniga medelålder glassar förbi på en e-bike och ser belåten ut, som om hen förstått något jag vägrar att inse, medan jag flåsar högröd i ansiktet. Vi är ju jämgamla, vi har ju upplevt så mycket tillsammans, hur kan ni göra så här?)

***
 
Skämt å sido, faktum är att jag ser e-cyklarna som framtiden för en grön, hållbar stad. I svaga stunder önskar jag mig nog en egen. Då skulle jag besöka Västerbottens museum varje dag, och säkert vackra Täfteå lite oftare.

Det finns dock en seriös fråga gömd i detta: Hör de där e-fenomenen egentligen till kategorin cyklar? Eller borde vi tala om dem och trafikplanera för dem, som lurigt tystgående halvsyskon till mopeden?

För de går snabbt, i ärlighetens namn ibland snabbare än vad e-cyklister i alla åldrar kan hantera när det blir trångt på vägarna. Pang så dyker de upp, och lämnar nära ögat-situationer bakom sig. Och då är vi ändå bara i början av omställningen.

Umeå är en utmärkt cykelstad, även på vintern enligt min åsikt. Att Cykelfrämjandet placerar Umeå på tredje plats av landets kommuner är inte oförtjänt. Förhoppningsvis är det bara början.

Ändå tror jag att vi i god tid måste våga diskutera problemen (utmaningarna om ni så vill) som väntar här, när vi planerar för 2000-talet som ett stadscyklisternas århundrade. Även Umeå kommer att få sin stora debatt om cyklistens vett och etikett.

* Att inte gängcykla i arrogant bredd och tvinga mötande ner i diket.

* Att inte racercykla i tät trafik som om andra inte fanns (ni känner att ni kan kontrollera farten, men andra kanske inte kan reagera lika snabbt).

* Att inte stirra ner i mobilen när man passerar andra människor.

* Att hålla ögonkontakt med bilister (som inte är fiender, utan medtrafikanter). Att sakta ner bredvid familjer och vara medveten om att små barn kan få plötsliga infall.

***
 
Vi kommer, det är jag övertygad om, att behöva bredare, centrala cykelbanor, med flera olika filer, i takt med att antalet dagliga cyklister ökar kraftigt. Säkert kan en lösning på sikt vara att mer av centrum blir helt bilfritt och att bilvägar görs om till rena cykelbanor.

Men det fritar oss inte från ansvaret att uppträda som folk, även på hojen, i synnerhet inte om vi tar elektriciteten till hjälp för att komma fram fortare.