Kan såpbubblor hjälpa till att rädda världen?

Vatten, diskmedel, kanske glycerol, bakpulver eller en aning sirap. Att tillverka egna såpbubblor kan vara både en barnlek och rena vetenskapen. När de skimrar och lyfter som man hoppats, är mödan glömd på ett ögonblick. Fuskjobb avslöjas direkt och lämnar snart ett besviket sällskap efter sig.

Bubblorna ska utstråla skörhet och samtidigt vara hållbara. De ska sväva lätt, men utan att brista för vind. De ska kunna vara stora som badbollar och små som ärtor.

Den frusna såpbubblan, en konstart i sig, kräver extra noggrannhet och kärlek till experiment. Varje ingrediens i rätt mängd, och eventuellt pudersocker för att det ska bildas kristaller mellan de olika skikten.

Många är på jakt efter det perfekta receptet för en hemrörd såpa.

Dagisbarn, medelålders cyniker och ärrade gamlingar kan alltid mötas över generationsgränserna i fascination och glädje över en lyckad såpbubbla.

***

Men kan omsorgsfullt sammansatta såpbubblor, fyllda med tusentals pollenkorn och spridda över ett stort område, även hjälpa till att rädda hela det ekologiska systemet? Kommer såpbubblan att bli ett nytt sätt att artificiellt pollinera växter på när viktiga insikter, som bin, minskar i antal?

Tidigare i somras presenterade en grupp forskare från Japan Advanced Institute of Science and Technology nya framsteg på området i tidskriften Science.

Att den rapporten fick uppmärksamhet berodde nog inte bara på att ämnet har med mer vår långsiktiga överlevnad att göra, utan säkert också på de poetiska bilder föreställningen om svävande såpbubblor som ekologiska hjältar stimulerade.

Idén är att såpbubblor genom sin sammansättning kan bli betydligt skonsammare mot blommor än andra metoder, exempelvis så kallade robotbin i form av mikrodrönare som landar direkt på växterna. Och att de, med hjälp av en annan drönarteknik som kan kartlägga och spåra upp blommor och distribuera bubblorna till deras närhet utan att själva orsaka några skador, kan ge effektivare resultat än vad som är möjligt när man penslar enskilda växter.

Studien tyder på att såpbubblemetoden kräver en betydligt mindre mängd pollen för varje blomma än pollinering för hand, vilket kan bli värdefullt på sikt.

Förutsättningen är dock att såpbubblorna har rätt sammansättning. Våra vanliga blandningar, som vi köper i butik eller tillverkar själva, duger inte för uppgiften.

De pollinerande bubblorna måste vara både hållbara och flexibla på ett speciellt sätt. De får inte innehålla ämnen som skadar växterna. Och de måste kunna bära pollenkorn till blommorna och sedan brista där så smidigt som möjligt.

Nu tror man sig ha lyckats hitta en avancerad kemisk sammansättning som uppfyller alla de kraven.

Såpbubblor till vår räddning alltså, om bina försvinner?

***

Forskarna skriver i sin rapport för Science, att kombinationen av såpbubblor och drönare skulle kunna leda till viktiga innovationer inom jordbruket. De hoppas att det ska ha betydelse för framtidens artificiella pollinering, kräva mindre arbetsresurser än dagens metoder och minska kostnaderna för pollenkorn.

Men det finns också ett antal invändningar som snabbt framfördes i samband med rapporten. Forskarna betonar själva att de ämnen som används för processen måste bevisas vara snabbt biologiskt nedbrytningsbara. Såpbubblorna är mycket känsliga för väder och vind, även sådan vind som drönarna själva orsakar.

Många av bubblorna kan komma att missa målet, vilket skulle leda till ett resursslöseri. Andra föreslår att man skulle kunna distribuera bubblorna via markbaserade robotar istället.

Men den viktigaste invändningen, eller kanske snarare farhågan, är förstås en annan. Bidrar sådana här innovationer till att vi slappnar av och glömmer bort själva grundproblemet: att ekosystemen och de vilda pollinatörerna är hotade?

Får det oss att fokusera på fel saker och bländas av en ingenjörskonst som rycker in där våra samhällen har kapitulerat i andra avseenden, ekologiskt och etiskt? Gör det oss likgiltiga inför de missförhållanden som tvingade fram nödlösningarna?

Simon Potts, en ekolog vid University of Reading, framför den invändningen i Science-artikeln och menar att det här är ett ytterligare exempel på smart teknik som ska lösa ett problem som egentligen borde lösas på ett mycket mer ”hållbart sätt”, alltså genom att ta itu med grundproblemet.

Det är en tänkvärd diskussion, och ett reellt dilemma, verklighet i delar av världen sedan decennier tillbaka.

Att hitta effektiva, skonsamma, långsiktiga metoder för artificiell pollinering där insekterna inte räcker till länge, är å ena sidan helt nödvändigt. Även för att skapa tid till omställning av produktionssätt, odlingsmetoder, och livsstilar, och till växande insektspopulationer.

Men en del imponerande, kanske rentav skimrande och poetiska nödlösningar riskerar onekligen också att föra oss ännu längre bort från insikten om vad som gick snett långt tidigare i processen. Så vi måste, som alltid, hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Tekniska framsteg måste alltid följas av breda samhällsdebatter där helheten, med målkonflikter och dilemman, står i centrum. Där en skeptisk grundhållning får plats. Och där inte bara experter, forskare och innovatörer, briljant upptagna av sina egna områden, har ordet.

Till sådana etiska och principiella diskussioner är alla kallade.