Värdet av högre utbildning

Behörighetskraven till högre utbildning är ämnet för en signerad betraktelse av mig på dagens ledarsida:

’Värna värdet av högre utbildning

Kraven på godkända kunskaper i svenska, engelska och matematik för grundläggande högskolebehörighet ska höjas, föreslår regeringen i en kommande proposition.
Det är rätt tänkt, och knappast särskilt kontroversiellt. Men det utgör bara halva sanningen. Andra lika tydliga principiella ställningstaganden, om studiemedel, studieavgifter och möjligheterna till livslångt lärande, krävs för att helheten ska bli rätt.

Högre studier är en ansenlig investering av tid och resurser, för individen och för samhället. Den är i alla avseenden välmotiverad och lönsam – i snäv ekonomisk mening och ur ett bredare kulturellt och demokratiskt perspektiv.

Men förutsättningen för att de högre studierna ska fortsätta att vara rationella och berikande är att de inte devalveras och förlorar sitt värde. Om genomförd högre utbildning på ledande svenska lärosäten inte värderas just högt på arbetsmarknaden – lokalt, nationellt och internationellt – om inte svenska universitetsstudier erbjuder den bildningsväg med undervisning och närhet till forskning av toppklass som vi förutsätter, då kan det hela bli ett lurendrejeri som vilseleder unga människor.

För om tiden och resurserna investeras, men kunskaperna och meriterna uteblir, står alla där som förlorare. Allra viktigast är det för dem utan ekonomiska resurser bakom sig, de som historiskt sett varit utestängda från den akademiska världen, att värdet av och kvaliteten i högre studier inte faller.

Annars kommer allt färre av dem som tar stora personliga risker om utbildningsåren inte lönar sig, att våga satsa. Och de som gör det riskerar att bli grymt besvikna när examen möts axelryckningar.
På samma sätt som ökad tonvikt vid kunskapskrav och tryggare arbetsmiljö i skolan tar ställning för de minst privilegierade, har bevarad kvalitet i utbildning och forskning på universiteten en uppenbar jämlikhetsdimension. Tillgängligheten till högre studier ska göras stor och rekryteringen så bred som möjligt. Men inte genom att värdet av studierna devalveras, utan genom att hela utbildningsväsendet rustas upp rakt igenom, med tidiga och ambitiösa stödinsatser för dem som halkar efter, så att många fler än i dag får chansen att i slutändan nå upp till kraven.

Men samtidigt, av samma skäl, är det av avgörande betydelse för både en bred, jämlik rekrytering och för upprätthållen kvalitet (de förutsätter ju varandra) att rätten till studiemedel inte begränsas, studieavgifter inte smygs in bakvägen och att möjligheterna till nya vägval och tid att växa genom den högre utbildningen inte inskränks. Det måste finnas röjda vägar in i den högre utbildningen i senare livsskeden. Utbildningssystemet får inte bli stereotypt. Unga människor ska inte tvingas till avgörande vägval i låga åldrar utan möjligheter att misslyckas, byta perspektiv och försöka igen.

Den gyllene kombinationen består av jämlika chanser, höga kunskapskrav, bildningsideal, generösa, flexibla, tålmodiga studiemedelsystem och livslångt lärande.’