Varför ritas det inga sådana städer?

För att lyfta blicken från den kuriösa, samtida biblioteksdebatten i Umeå och se på stadsplaneringsdebattens historia i Umeå: Det är påfallande när man tittar på vad exempelvis Matts Balgård, (VK:s politiska redaktör 1944-1968 och chefredaktör 1968-1973) skrev om stadsplaneringen i Umeå, hur moderna många av hans synpunkter var, hur rätt de känns i dag och hur verkligen eländigt förfulande och misslyckade flera av de saker blivit som det stod hårdast strid om (kyrkbron för att ta ett exempel).

(Ibland kan en förändring och modernisering av en stad innebära att den förs närmare ett vackrare förflutet genom att exempelvis en förfulningsepok sätts inom parentes. Möjligen befinner vi oss i en sådan situation i dag.)

Så här skrev Matts Balgård 27 januari 1969, under signaturen Kurre. Det råkar handla om den då planerade men inte byggda stadsdelen ’Carlslund’ (Carlshem, antar jag att det syftar på), men det intressanta är hur mycket av texten som skulle kunna tryckas i princip rakt av i dag som ett argument för att bygga en tät och sammanhållen stad. (Jag läser i slutraderna nedan även in ett försvar av min käpphäst, att vinterpinade Norrlandsstäder bör satsa på många inomhusytor, gärna gallerior, och varför inte ett kulturens hus, men det är förstås bara min tolkning…):

’Vi skall alltså upprepa misstagen från Ålidhem. Inte lika kompakt och klumpigt, monotont och trist, kanske. Men köpa lugnet, avskildheten, bilfriheten till samma höga pris. Till priset att folk får bo i en rörig, svåröverskådlig stadsmiljö utan inre kommunikationer och naturlig hjärtpunkt, där man strålar samman och uträttar sina ärenden.
En miljö där man tidiga vintermorgnar får kava i gångvägarnas djupsnö, där man får rusa åt stadsdelens ena hörn för att köpa mjölk, åt ett annat för att uträtta ett annat ärende, åt ett tredje för att vänta i kallblåsten på ringgatan på bussen till stan.
En miljö där ingenting händer, där inte en bil går förbi gatan, där bekanta har svårt att hitta in, kort sagt en ’förvaringsplats för folk när de inte arbetar’. Ett lugnt, fridsamt och riskfritt förvaringsställe.

Detta alltså när vinden har vänt, värderingarna håller på att skifta om och folk börjar begripa att städer inte bara skall vara rationella utan måste byggas för att leva i, byggas för gemenskaper och livets alla skiftande aktiviteter, byggas för naturlig inre kommunikation så att de stadsdelsvis vänder sig inåt mot ett eget naturligt centrum. Inte så att de blir ett isolerat bostadsreservat inneslutet av en enda isolerande ringgata.

Och så slutligen: hur kommer det sig att stadsplanearkitekter bara ritar sommarstäder? Med gräsplaner och lummig träd. För oss här i norr, där det är vinter mest hela året – utom tre månader då vi ändå bor i sommarstugor. Vad vi behövde är ombonade, koncentrerade, vindskyddade, trivsamma städer. Utan långa avstånd. Varför ritas det inga sådana?’