När jag valde att börja engagera mig i Sverigedemokraterna så var det klart att åsiktskorridoren var synnerligen snäv. Övriga partier, likväl som etablissemanget i allmänhet var av den befästa övertygelsen att Sverigedemokrater var []-ister.  Det gällde politiker, journalister, proffstyckare likväl som många människor över huvud.
Ofta tillskrevs man uppfattningar. Övriga definierade SD:s politik, istället för att vi själva fick utrymme att presentera den.

Nåväl. Min poäng är att det nog var en blandning av att vi som organisation var nya och okända för det absoluta flertalet. Därmed lättare att döma än att fria. Det gällde förstås även inställningen mot Sverigedemokraterna inledningsvis i diverse politiska fora.
Vi var relativt få aktiva Sverigedemokrater.

Vi som valde att engagera oss i ett väsentligen annorlunda läge har fått se övriga partier, journalister och medlemmar tillkomma där man kopierat vår omvärldssyn, likväl som sett våra förslag genomföras.

I det läget har det förstås varit tufft för övriga partier att förklara just varför det andra partiet skulle vara bättre än SD.
Man har sett diverse reklamsatsningar där man för fram samma politik som SD länge förespråkat, men utan att förklara varför det partiet som kopierat SD just skulle förespråka den politiken.

Det har lett till att desamma anklagelser som företrädare och etablissemanget först förde fram mot det okända – samma anklagelser – har fått vara en sköld mot väljartapp. Angrepp i form av att tillskriva SD, samt SD:are åsikter de inte har.
Ifall SD säger att de inte är vadhelst de anklagas vara så återkommer det (lagom vassa) argumentet ”offerkofta”.

Diverse partier som säger sig värna om yttrandefrihet har i realiteten bidragit till att strypa åsiktskorridoren inom SD. SD har förstås en rigorös och på många sätt god intern process för att hantera de som agerar partiskadligt. Oavsett om det är medlemmar som beter sig illa mot andra medlemmar, eller andra i samhället, eller ifall det är personer som har en väsentligen annorlunda agenda än SD.

Men.

Har läst Chang Fricks krönika. ”Veckan då Hitlerhälsningar blev det nya normala”.

Själv skrev jag i ämnet relativt tidigt. Utifrån den rapporteringen jag tagit del av då så tyckte jag nog att det hela var ett tydligt exempel på en ungdomsförsyndelse.

Nu verkar ministerns bakgrund vara mer komplex, men det må vara. Är väl utanför ämnet för dagens inlägg.

Men! Jag instämmer i Changs lägesanalys. Detta är också skälet till mitt tidigare kåseri. Det är väldigt märkligt att höra samma vänsterprofiler som länge verkat för att strypa åsiktskorridoren – försvara hitlerhälsningar.

Det sägs som bekant att man ska lära av historien. Jag tror förvisso inte att enskilda företeelser är den främsta lärdomen, utan rimligen är det koncepten. Att skapa en åsiktskorridor är inte en bra sak. Rimligen bör frågor i så stor utsträckning som möjligt stötas och blötas.

Välkomnar Changs inställning att bråka oavsett åt vilket håll medieoffentligheten lutar.