Rädda kulturlivet – erkänn att inte ens coronakrisen är fri från målkonflikter

Av , , Bli först att kommentera 5

Kultursveriges mest kända namn vädjar om hjälp, och ser en bransch närma sig sammanbrott. De pekar på regelverk som inte är konsekventa och gränsdragningar som tycks absurda.

En provocerande godtycklighet vilar över alltihop. Aktörer som lojalt sökt följa riktlinjerna överges just som deras resurser börjar ta slut. Andra, som blomstrat hela tiden, kan köra på utan att någon kommer rusande med pekpinnar.

För kulturlivet är den här krisen extra svår. Uteblivna besked nu om vad som faktiskt gäller för olika evenemang, kan leda till inställda uppdrag för ett halvår eller år framåt. Då kan många av de som bär upp livehändelser i det tysta ha tvingats ge upp och söka sig till andra verksamheter.

Det vi ser och hör på scenen – tonerna, bilderna, rösterna, orden, kropparna – har involverat otaliga människor och månader av detaljerade förberedelser. Ni ser dem kanske inte, men försvinner en enda av dem, så blir det besvärligt att genomföra något överhuvudtaget. Stjärnorna klarar sig förstås och över stormrika celebriteter behöver man inte slösa oro.

Men hur länge orkar den stora majoriteten kulturarbetare och föreningsmänniskor, stolta i sitt hantverk och lojala med lokala arrangörer, men med obefintliga marginaler, hålla ut?

Droppar vi dem nu, som om de verkligen bara var en trevlig krydda man kan klara sig utan?

***

Det här är bara ett exempel bland många. Kulturlivets oro för vad som ska finnas kvar efter den här prövningen delas även av dem som saknar egna plattformar och företrädare med kändisstatus.

Till och med i Sverige – där pandemin möts med jämförelsevis återhållsamma restriktioner – växer en frustration fram som inte handlar om att åtgärder varit för milda, utan om att så mycket är ologiskt och motsägelsefullt.

Där man anar orättvisor eller spel för galleriet, försvinner självklart viljan att hålla ut. Vad är egentligen motiverat och effektivt, vad är mest symbol och godtycke och vad är rentav kontraproduktivt, i coronahanteringens prioriteringar?

Har frågan mer fastnat i en intern dragkamp mellan olika, prestigestinna expertdrev, snarare än blivit en rationell diskussion om helheten?

Den debatten kan inte ta fart snart nog.

För det håller på att växa fram ett farligt tabu nu, som gör det obekvämt att påpeka det som borde vara självklart för alla: Inte heller pandemin, inte ens den, är fri från målkonflikter. Varför skulle den vara det? Även under en mycket allvarlig smittspridning finns det fler folkhälsoaspekter att ta hänsyn till än bara ett virus.

Ett samhälle som uteslutande fokuserar på en enskild riskbild, utan att bry sig om vad som händer i övrigt eller erkänna målkonflikter, kan bli hypereffektivt i att lösa just det problemet, men samtidigt ställa till ett värre elände och ett större lidande i många andra avseenden.

Så det duger inte att föra debatten som om smittspridningen, hur viktig den än är att bekämpa, vore den enda relevanta aspekten på våra liv och samhällen år 2020. För så är det inte.

Lika lite som det håller att bara fokusera på ekonomin, jobben, energiförsörjningen eller någon annat.

Nu skördas många offer samtidigt, och ibland som ett direkt resultat av krishanteringen. Så vi behöver få höra många olika röster.

***

Jag har under året lyssnat till läkare med olika specialområden, till ekonomer, statsvetare och psykologer med stor sakkunskap i sina fack. Experter på snart sagt varje område har sagt sitt.

De är oense hela tiden. Alltså inte så att ett fack polemiserar med ett annat, ekonomer med läkare, eller psykologer med statsvetare. Nej, läkare är i luven på och dömer ut varandra i hårda ordalag. Ekonomer kommer till vitt skilda slutsatser. Psykologernas uttalanden går inte att sammanfatta. Och statsvetare förblir statsvetare, god bless them.

Men de flesta har viktiga poänger och lär oss i omgivningen mycket. Det har mitt i allt kaos även varit ett folkbildningens år. I debatten om den svenska strategin har ingen sida haft helt rätt och ingen sida helt fel, vilket möjligen retar de som är vana att få som de vill i sina dagliga miljöer. Men att debatten rasat har varit till fördel för både helheten och balansen.

Kunde vi som samhället gå bakåt i tiden och utforma beslut utifrån det vi vet i dag skulle vi, tror jag, fortfarande välja vad som kallats en mer frihetlig linje, inte bomma igen grundskolor och inte stänga ned samhället helt, men med säkerhet agera snabbare, göra mer för att smittspåra intensivt och skydda äldrevården mer rigoröst.

Redan den uppdelningen är omstridd, förstås. Balansgången skulle vara nästan lika svår även med facit i hand, eftersom facit inte finns ännu och inte kommer att finnas på många år.

Drömmen om ett ensamt auktoritativt expertutlåtande i komplexa samhällsfrågor är inte bara fåfäng, utan livsfarlig.

Då litar jag mer på demokratiska processer och demokratiska institutioner, som ska ta hänsyn till många motstridiga vittnesmål och miljöer, än på enskilda studier, intervjuer, tillfälliga drev och braskande rubriker, med ögonblickets effekt. De senare fyller en funktion, men diskussionen och besluten är i slutändan allas vårt gemensamma ansvar.

Det gäller att hitta en balans, också den här gången. Den balansen påverkas i coronakrisen av hur behandlingsmetoderna utvecklas, hur allvarligt människor insjuknar, hur situationen på sjukhusen ser ut i praktiken, hur viruset eventuellt förändras och så småningom hur nära ett (tillräckligt testat och seriöst) vaccin är.

Men också av hur samhället mår i övrigt som en följd av krishanteringen, demokratiskt, ekonomiskt och sett till den samlade folkhälsan.

Kanske kommer vi att få leva med liknande pandemier som en återkommande del av våra liv under hela 2000-talet. Då blir det ännu viktigare att utforma förhållningssätt som är långsiktigt försvarbara och väl avvägda. I grund och botten handlar det om hur vi ser på ovisshet och risker i vår tillvaro. I spänningen mellan trygghet och frihet, säkerhet och integritet, kontroll och livsglädje.

Kantrar det åt ena eller andra hållet – total nedstängningen eller total nonchalans – slutar det i elände.

När vi försöker mobilisera allas fortsatta och uthålliga solidaritet i arbetet med att bromsa coronaviruset, måste strategin fungera i praktiken. Mitt ute i samhället, bland kött och blod, instinkter och känslor, över tid. Inte bara i en teoretisk modell där allt som stör experimentet, människans psykologi och beteendemönster exempelvis, bländas bort.

Vi måste hålla den insikten i minne, annars kommer vi inte att förstå vad som händer, när all disciplin plötsligt rasar i ett uppror mot varje form av restriktion.

***

Så å ena sidan:

Att i någon, enda form stänga ner ett samhälle får negativa konsekvenser. Det drabbar mycket snabbt människors hälsa, trygghet, ekonomi och sociala relationer. Ju längre restriktionerna varar och ju mer omfattande de är, desto djupare blir problemen. I synnerhet för dem som redan innan befann sig i utsatta situationer.

Påfrestningarna blir extrema när sammankomster av ett visst slag förbjuds, resor försvåras, anhöriga hålls åtskilda, branscher lamslås, kulturevenemang begränsas och människor tvingas att stanna hemma eller underordna sig långtgående frihetsinskränkningar.

Att åsidosätta vad vi normalt anser vara medborgerliga rättigheter är ett allvarligt ingrepp i människors liv. Länge står ett samhälle inte ut med det utan konvulsioner.

Inte ens en akut kris kan motivera det mer än under en ytterst begränsad tid och med mycket starka argument för varför det ska anses ofrånkomligt trots målkonflikter. Bevisbördan ligger på dem som vill införa olika former av undantagstillstånd, inte på dem som avråder från det.

Den utgångspunkten måste rimligen varje demokratiskt sinnad person ha.

***

Å andra sidan:

Coronapandemin utgör i flera avseenden ett undantagstillstånd i sig. Inte på grund av politiska beslut och överreaktioner, utan som ett medicinskt faktum. Om inga försiktighetsåtgärder alls upprätthålls under hösten och vintern hotar ett större bakslag igen.

Det vore, även vid en avvägning mellan många olika risker, inte ansvarsfullt att helt öppna upp samhället på en gång redan nu. Skulle en andra våg av smittspridning komma bör misstagen från i våras rättas till, när Sverige var dåligt på att testa och smittspåra snabbt. Att erkänna målkonflikter får inte bli en ursäkt för att blunda för det faktiskt exceptionella i den nu rådande krisen.

***

Därför bör de politiska beslutsfattarna, ytterst regeringen, vara beredda att förlänga, förfina och utvidga stödåtgärderna ytterligare några månader, som stöd åt alla de företag och branscher som hjälpt till och tagit sitt ansvar hela året.

En bransch där många i praktiken inte fått något stöd alls, är just kultursfären. Rimligen skulle ett besked om betydligt större och riktade insatser för dem kunna komma i närtid.

Men det är också nödvändigt att klargöra vilka regler som gäller för olika arrangemang, göra dem mer logiska och ange när de förväntas lätta på nytt.

Kultur- och idrottsarrangemang lär omgärdas av restriktioner under hela det här året. Coronakrisen är på riktigt. Men en del verksamhet borde kunna startas upp igen, inom försiktiga ramar. Klargör vad som går, och ställ inte högre krav på evenemang där det utövas kultur än där det shoppas, badas och äts.

Ska verkligen en av själva demokratins strömfåror dämmas upp, medan debatten helt domineras av annat?

Bli först att kommentera

Ord inför helgen: Om Solveig von Schoultzs poesi

Av , , Bli först att kommentera 2

Solveig von Schoultz (1907-1996) skrev dikter som aldrig helt låter sig kategoriseras och läggas till handlingarna, och som därför alltid upptäcks på nytt med jämna mellanrum. Hon går inte att stämpla, ens om eftervärlden kommer i bestämd och samlad trupp.

Som finlandssvensk lyriker i generationen efter Södergran och Diktonius har hon ofta kallats för modernist, som en passande pusselbit. Men hennes poesi, med sin blandning av naturbilder, psykologiska iakttagelser, samhällsbetraktelser och sångton, värjer sig mot att inordnas på det sättet.

Som skildrare av kvinnors situation sågs hon först som en föregångare inom vad som då kallades kvinnolitteratur, fick kritik av en del kritiker på 60- och 70-talen för att ge uttryck åt en förlegad analys, men har blivit återupprättad av senare generationers feminister.
Hennes författarskap vinner i längden.

Det som fascinerade henne mest var enskilda människor, deras relationer och sammanhang. Mening är ett av hennes ledord. Hon stimulerar insikter snarare än deklarerar slutsatser.

Ibland, skrev hon en gång, måste man ”unna andra mänskor att vara sådana de är, och att man själv måste få vara sådan som man är. Inte misstro och protestera mot vad som händer, utan tvärtom: utnyttja det som händer, känna att det har mening”.

Och så citerar hon sin egen dikt ”Måsen”, från samlingen ”Nätet” (1956):

”Låt mig ett ögonblick vila i det som är/ liksom måsen när han blir ett med luften/ och litar på sina vingar:/ att de bär/ att strömmen av det osynliga bär/ den som kastar honom högt/ och låter honom sjunka/ så som han ska/ och aldrig annorlunda/ utan att vänta av honom annat än han är.”

I en senare dikt, ”Gryning” från 1968, en av hennes finaste, står det:

”Dröj lite Gud/ låt landskapet vara ofärdigt/ låt ofärgat ljus strömma över sträva fält/ håll också lärkan borta/tillåt tystnan”

Det är en tålamodets och modets poesi.

Bli först att kommentera

Till de fysiska uppslagsböckernas försvar

Av , , Bli först att kommentera 0

Omgivningen har skakat på huvudet, himlat med ögonen och suckat i kör. Vad i herrans namn ska du med dem till i dag? Hört talas om internet? Det blir så dammigt. Sluta vara gubbnostalgisk.

Men häromdagen gick en gammal längtan i uppfyllelse för mig: Mina föräldrar har börjat rensa i sina hyllor, och jag sitter nu, utan att knappt hinna äta och dricka, nedsjunken på golvet med sammanlagt 23 band av Nationalencyklopedin.

Den som gavs ut mellan 1989 och 1996, alltså i sista sekunden av en svunnen epok. I bokform. På papper. Det är samma böcker som började komma när jag var 14 år, och som jag sedan dess bläddrat i varje gång jag varit tillbaka i Hälsingland genom åren.

Även med min mormors och morfars många band av Nordisk familjebok från början av 1900-talet tillbringade jag åtskilliga timmar när jag besökte dem, mellan eftermiddagskaffe och kvällste. Att vandra utan mål bland uppslagsorden i vad jag vill minnas varandra upplagan, den med ugglan, hör till livets goda stunder.

Nationalencyklopedin har kanske inte samma kultstatus som Nordisk familjebok, inte samma doft och tidsdjup. Men när jag läst texter i NE om ämnen jag själv är hyfsat insatt i, har jag känt stort förtroende för redaktörskapet.

***

Det finns två viktiga skäl till varför encyklopedier på papper fyller en funktion som nätets motsvarigheter aldrig kan göra: Slumpen och integriteten.

Visst, böckerna tar plats, är tunga, innehåller mycket som aldrig kommer till användning och går inte att motivera med rena nyttoargument i ett digitalt tidevarv. Det går snabbare att söka effektivt på nätet. Via länkar kan du nå mer material än tidigare generationer kunde drömma om. En demokratisk folkbildning över gränserna har aldrig haft så goda förutsättningar.

Jag älskar nätets sökande, varje dag. Tack och lov behöver vi ju inte heller välja bara det ena eller andra, papper eller digitalt, åtminstone inte så länge det finns tillgängliga bibliotek.

Men att ha de fysiska böckerna i en encyklopedi omkring sig, att kunna öppna ett av banden på måfå, är trots det som att andas frisk luft igen. Nästan ett slags naturupplevelse. Det känns som om man i det tankspridda flippandet av sidor återvinner en myndighet och en värdighet efter alla praktiska, tidsbesparande, digitala uppslagsverk.

Att på grund av fumlighet bläddra fram fel sida och plötsligt fastna i något helt oplanerat, bortom egen och andras kontroll, något helt oförutsägbart, kopplat till varken surfhistorik, vänkrets, åsikter eller annonser, är en särskild form av värdefull frihet. Underskatta inte njutningen av att få upptäcka ett ord, ett namn, ett ämne, som du inte hade kunnat ana att du skulle bli fascinerad av. Det är att få sina vyer vidgade, i ordets rätta mening.

På nätet hamnar man mycket mer sällan någonstans av misstag och slump. Förs man bort åt oväntade håll i digitala sammanhang, är det vanligtvis via omgivningens rekommendationer, vilket är fint i sig, men inte någon ren slump. Eller så finns program med och manipulerar i bakgrunden, vanligtvis för att vinna dina klick, din lojalitet eller dina pengar.

***

Och så är det ingen som kan kontrollera vad du läser, vad du vill veta mer om, när du griper efter en fysisk bok. Övervakningssystemen, offentliga eller privata, når inte dit. Din individuella frihet räddas för ett ögonblick. Du kan läsa i hemlighet, vilket i princip är omöjligt i digitala miljöer.

Det kan bli nog så viktigt under det här seklet, när olika auktoritära strömningar kämpar för att motivera övergrepp, indoktrinering, munkavlar och godtyckliga frihetsinskränkningar.

Möjligheten till integritet och fria bildningsresor, utan maktens godkännande, är hotad i ett samhälle där sådana stämningar tar över. Att fysiska böcker finns kvar, omöjliga att spåra digitalt, är demokratisk preppning.

***

Det första ord jag slog upp, när jag spred ut de 23 banden, återfinns i bok 17, som går från ”smyckegarnityr” till ”syremättnad”. Jag ville se vad Nationalencyklopedin skriver om ”storspoven”.

Inte för att det är Västerbottens landskapsdjur, utan för att jag just sett om Jan Troells ”Här har du ditt liv” från 1966, där en storspov i norrländskt kvällsljus skapar oemotståndlig filmlyrik.

Den scenen, liksom flera andra, tillkom av slump har Troell berättat i intervju med Kurt Mälarstedt: ”Jag filmade den eftersom den ändå kom förbi, och så var det ju ett så underbart ljus.”

Om storspoven skriver Nationalencyklopedin bland annat att den är en ”art i vadarfågelfamiljen snäppor”, häckar på myrar, ängar, fukthedar och fuktig jordbruksmark och tillbringar vintern i Sydvästeuropa och på Brittiska öarna.

Uppslagsordet direkt före storspov är ”storspigg”. Direkt efter kommer några rader om den norske konstnären Aage Storstein (1900-1983) som enligt NE är mest känd som ”monumentalmålare, där han räknas till de s.k. frescobröderna.” Visa mig en algoritm som kan slå den kombinationen.

***

Men man brukar ju läsa en bok från början. Jag testar.

I det inledande bandet av NE (1989), som gick från bokstaven A till ”Asa-Tor”, finns en programförklaring från redaktörerna där de slår fast att ”Nationalencyklopedin eftersträvar att nå en rimlig balans mellan områden som naturvetenskap och teknik, livsvetenskaperna, humaniora och samhällsvetenskap, konstnärliga verksamheter samt fritid, hem och familj. Ambitionen är också att förmedla en sammanhängande kunskap, att visa sambanden mellan skilda kunskapsområden.”

Det går i formuleringen att ana både en klassisk metod och nya strömningar inom högre utbildning.

På första sidan av själva uppslagsdelen återfinns sedan texter om exempelvis Anonyma alkoholister, den danska författaren Karen AAbye (1904-1982) och staden Aachen i “Västtyskland”.

Vänta, what?

Jo, Berlinmuren hade inte fallit ännu, när Nationalencyklopedin började publiceras. Så kan det vara. Historien tar ingen hänsyn ens till prestigefulla bildningsprojekt med statens stöd. Tajmingen kan alltid bli katastrofal när något ska tryckas på papper, jämfört med publiceringar på nätet, där det går att uppdatera efterhand.

Det är en del av fysiska encyklopediers begränsning och charm. Hjälp till att bevara dem om ni kan.

Bli först att kommentera

Vad betyder det för konsumenter och företag i Norrland om Amazon satsar på Sverige?

Av , , Bli först att kommentera 0

I höst verkar det vara dags. Att amerikanska e-handelsbolaget Amazon så småningom ska satsa på Sverige har länge setts som en självklarhet. Men osäkerhet har rått om tidpunkten. Nu blir uppgifterna allt mer konkreta kring pågående rekryteringar, affärsstrategier och tänkbara lokaler inför en svensk lansering.

I dagarna har källor bekräftat till Dagens Nyheter att etableringen ska ske efter sommaren, och att det inledningsvis ska bygga på leveranser från Amazons existerande distributionscentraler i Tyskland, där företaget redan beräknas kontrollera nästan hälften av all e-handel.

Tidigare i år har Eskilstuna pekats ut som en möjlig plats för Amazons långsiktiga lager- och logistikverksamhet i Sverige. På sikt är det knappast tillräckligt med bara en svensk domän på nätet.

Det framstår som sannolikt att Amazon gradvis även måste bygga upp egen lagerkapacitet här, om man på allvar vill slå sig in på en inhemsk – eller möjligen nordisk – marknad, där internethandeln redan är omfattande.

Även om många människor i Sverige sedan åratal handlar via Amazon och är välbekanta med deras tjänster och leveranser, skulle en etablering på plats här kunna få stora konsekvenser för svensk handel, köpvanor, logistik, leveranser och konkurrensförhållanden.

Amazon, som inledningsvis, vid mitten av 1990-talet, drog igång som en bokhandel online, är i dag aktivt på enormt många områden.

Så jättens kliv in i landet kommer att kännas som skalv i marken för otaliga branscher. Och på nytt rasar debatten även i Sverige kring ett antal kritiska – och befogade – frågor:

* Skandaler med dåliga arbetsmiljöer hos Amazons filialer i andra länder.

* Företagets bryska sätt att köra över leverantörer och samarbetspartner genom stenhårda villkor.

* Risken för en påskyndad butiksdöd med ödsligare stadskärnor och allt färre små aktörer i centrala miljöer.

* Den maktkoncentration det innebär när några få IT-giganter äger, dominerar och kontrollerar allt mer av hela nätets infrastruktur, med den öppning för övergrepp och manipulationer det innebär.

Men många hoppas också på lägre priser, större utbud och snabbare leveranser för svenska konsumenter, när en aktör som Amazon förväntas lyfta hela e-handeln till en ny nivå. Kanske även med alternativa försäljningskanaler för enskilda producenter som i dag faller mellan stolarna.

***

Amazons ankomst till Sverige väcker alltså motstridiga känslor.

En del anklagar bolaget för att vilja slå ut mångfalden, missbruka sin makt och eftersträva monopol. Journalisten Lasse Winkler, tidigare chefredaktör för Svensk Bokhandel, har exempelvis förutspått ”ett blodbad i detaljhandeln” som en följd av Amazons etablering.

Andra välkomnar en ny, globalt stark aktör till Sverige. De ser det som en möjlighet till ökad konkurrens i konsumenternas tjänst och betecknar rädslan som överdriven.

I själva verket kan både farhågorna och förväntningarna vara berättigade, beroende på vilket tidsperspektiv man utgår ifrån. Amazon kan innebära en mängd fördelar inledningsvis, men sedan med sina finansiella muskler och metoder snabbt förvandlas från utmanare till mobbare, i takt med att företaget tar över marknadsandelar.

Det gäller att anlägga en maktanalys på frågan direkt från början och inte vara varken naiv eller paranoid.

I somligt är Amazons tjänster det lysande resultatet av teknisk utveckling med nya konsumtionsmönster.

I andra avseenden är Amazon ett uttryck för några få IT-jättars aggressiva och hänsynslösa försök att använda den utvecklingen för en egen, total dominans.

***

En aspekt som sällan diskuteras, i vår storstadscentrerade debatt, är om Amazons Sverigesatsning kan få andra konsekvenser för småföretag och konsumenter i exempelvis Norrland jämfört med i Stockholm, Göteborg och Malmö?

Vad händer om små, fysiska, lokalt ägda och drivna butiker får det allt svårare att överleva, samtidigt som en global IT-jätte utan skrupler, tar över stora delar av den nya tidens e-handel och gör avståndet till ägande, huvudkontor, kapital, kundtjänster, jobberfarenheter, karriärmöjligheter och politiskt inflytande ännu längre?

Eller är det just landsbygden, med långt till storstäderna och en gammal vana att beställa, som har mest att vinna på om en av världens e-handelstungviktare kommer hit och pressar priserna?

Blir det svårare för mindre aktörer i norr att förhandla till sig rimliga villkor och priser, när Amazon börjar diktera? Eller är det i Stockholm som förändringen blir störst?

Amazons förestående etablering i Sverige kan både symbolisera och innebära ett större epokskifte. Det måste diskuteras ingående i norra Sverige. Som en medborgarfråga, utifrån de förutsättningar – positiva och negativa – som råder här, så att vi inte överrumplas av vad som är på gång.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen: Med poesin i ögonvrån

Av , , Bli först att kommentera 6

För all form av poesi gäller att du aldrig kan stiga ner i samma dikt två gånger. Så länge du förändras kommer också dikten att förändras, skriver jag i den här lördagstexten, och avslutar med en titt på Eva-Stina Byggmästars ”Nattmusik för dagsländor”.

***

Marcel Reich-Ranicki skrev vid ett tillfälle att en litteraturkritiker måste våga säga ”ja eller nej” till de böcker som behandlas. Den som känner obehag inför det rekommenderade han att söka en annan uppgift i livet.

När jag läste de orden, i Volker Weidermanns bok ”Das Duell”, från 2019, om den mångåriga konflikten mellan Reich-Ranicki och nobelpristagaren Günter Grass, kände jag mig först tacksam över att inte vara kritiker. Jag som knappt törs viska fram ett ”kanske” inför andras tappra försök.

Men även om det ligger en del i hans tanke, lutar jag åt att Reich-Ranicki hade fel. I synnerhet när det gäller lyrikkritik blir kategoriska omdömen lätt egotrippade snarare än vägledande. Inte för att de sårar eller smickrar en författare, utan för att de riskerar att nedvärdera andra läsare.

Sigrun Bragadottir och David Zimmerman förde ett intressant samtal om det i första avsnittet av nya Lyrikpodden tidigare i våras, som jag verkligen vill rekommendera.

Det har också med en tidsaspekt att göra som är speciell för poesiläsning. För i viss mån är det alltid, per definition, för tidigt att dra säkra slutsatser om en diktsamling. En del dikter måste man läsa så långsamt, som om man broderade dem själv på duk. Låt det ta veckor, stygn för stygn. Lägg undan, fortsätt i morgon, posta inte ditt spontana omdöme på nätet, leta inte ett facit.

Eller skriv ut och häng upp dem på väggen, bara några få ord, i höjd med ögonvrån. Ibland måste man återvända till en dikt, nästan omedvetet, som man återvänder varje morgon till en bonad i köket, bredvid fönstret ut mot gatan, utan att göra en stor sak av det.

I takt med årstiderna händer något med den, därför att något hänt med dig. Då och då en ny oro. Plötsligt en oväntad känsla. Och så en fläck du inte sett förut. Stänk från stekpannan eller gåtans lösning?

Jag syftar nu förstås på poesi skriven för att läsas.

Poetry slam och dikter skrivna för att framföras på scen är – om jag låter min inre teatervetare sticka fram näsan – en annan genre, ögonblickets och rummets genre, i ett slags syskonrelation med det tryckta. Inte alla publicerade diktsamlingar, inte ens de mest prisade, har vad som krävs för ett livearrangemang, och poetry slam på papper kan falla platt.

Men för all form av poesi gäller att du aldrig kan stiga ner i samma dikt två gånger. Så länge du förändras kommer också dikten att förändras.

Det som bara verkade obegripligt eller såg ut som godtyckligt utkastade bokstäver, kan så småningom börja lysa av mening och klarhet. Och det som kändes banalt eller patetiskt kan med ens få nya dimensioner, vecklas ut till en hel, komplicerad värld.

Jag tycker mycket om en formulering i Kurt Levlins ”Det skrivs alldeles för få dikter om dig” (2019): ”Det är poesin som får dig att hålla upp dörren de där extra sekunderna så att också din bortglömda vän kan ta sig in.”

Det är sant både för den som skriver och den som läser lyrik.

När klassiker som varit stumma en tid återupptäcks, är processen en liknande. Som det står i Nils Louis Fredrikssons ”Där ingen längre bor”: ”på hyllan ovanför stereon/ samlar stenkakorna damm/ jazzlegenderna står stumma/ som om de inte längre/ kände för att spela”

Men det är med jazzlegender som med poeter från förr, att de bara bidar sin tid, nästan lite tjurigt, i väntan på att lyssnaren och läsaren ska ha samlat nya erfarenheter att möta dem med. De vill inte leva på gamla meriter, som avslutade minnen. Ingen konst vill det.

***

En poet med gott humör, som i många av sina samlingar lekt så lustfyllt med olika uttryckssätt att kritikerna blivit entusiastiska, men aldrig blivit riktigt kloka på hur de ska beskriva hennes poesi, är Eva-Stina Byggmästar.

Hon skriver dikter som bjuder upp till dans direkt, nästan charmar för lätt, men som djupnar vid varje ny omläsning. Man tror som läsare att saken är glasklar, och blir lite snopen. Så läser man igen och upptäcker att så enkelt, så tryggt, var det inte. Nya dopp väntar.

Byggmästar återkommer ofta till poetens roll. Även i sina senaste samling ”Nattmusik för dagsländor”, skriver hon om den. Som i de här raderna:

”Att vara poet är att bara lämna kvar/ det allra viktigaste: de allt bredare/ marginalerna, fullklottrade/ med frågetecken, och ett ensamt/ utropstecken som till förväxling/ liknar en fjällvandrare/ och en ökeneremit”

”Nattmusik för dagsländor” bjuder generöst på både frågetecken och utropstecken, i dikter som brottas med en förlorad kärlek och söker en väg ut ur saknaden. Trogna läsare av Byggmästar noterar att stämningen är mer vemodig den här gången än i många av hennes tidigare samlingar. Men omläsningens belöning är lika stor som vanlig.

Det var en litterär händelse när den kom förra året. Jag frestades nästan att utropa ett: ja!

Bli först att kommentera

Försvara reko-ringarna mot kontrollbehov och byråkrati

Av , , Bli först att kommentera 5

Reko-ringarna kan kanske inte betecknas som ett nytt fenomen. De har funnits i Sverige under den beteckningen sedan 2016 och i Västerbotten åtminstone sedan 2018. Men deras betydelse fortsätter att öka.

Och i själva verket är de ju en smidig fortsättning på urgamla lokala handelsvanor som präglat landsbygden i alla tider. Gärna i en pragmatisk gråzon, utom räckhåll för centralmakt, myndigheter och detaljerad lagstiftning.

De av oss som är uppväxta på småjordbruk har nästan alla egna barndomsminnen av hur bybor och bekanta kom för att hämta varor som aldrig nådde butik. Det var jordnära och oproblematiskt.

Förutsättningarna för den typen av handel, att organisera och effektivisera den, är i dag bättre än någonsin.

Med hjälp av nya hjälpmedel för kommunikation och betalning, och ett återfunnet intresse för det närodlade, kan konsumenter och småskaliga livsmedelsproducenter göra upp direkt med varandra via sociala medier, och sedan mötas under enkla, praktiska former för leverans.

Reko-ringarna kombinerar en teknisk utveckling med genuina traditioner och ett engagemang för lokalsamhället.

Begreppet reko står i sammanhanget för ”rejäl konsumtion”. Färre eller inga mellanhänder, minskat svinn, ordentlig betalning till producenterna, fler försäljningskanaler för lokala aktörer, ärlig, personlig information till konsumenterna om odling och djurhållning och ofta med en ekologisk dimension i hela kedjan.

Reko-ringarna förknippas med livsmedel och kan handla om allt från honung till morötter. Ett grundkrav, även i denna friare form, är givetvis att reglerna för livsmedel och livsmedelsproduktion följs.

Men det finns otaliga motsvarigheter för lokala tillverkare och konsumenter på andra områden, inom hantverk, tjänstenäring och kultur, som kan dra nytta av samma metoder. De heter något annat, grundtanken är densamma.

Här gäller det för beslutsfattare att hålla sina sämsta instinkter i schack och inte låta nitisk byråkrati eller misstro mot självständiga initiativ kväva en hel rörelse.

Som VK tidigare rapporterat på nyhetsplats har polisen nu plötsligt efter egen anmälan inlett en förundersökning mot reko-ringen i Umeå, eftersom man anser det finns oklarheter kring hur ordningslagen ska tolkas i de här fallet, när varor utlämnas på en viss plats.

Polisens önskemål att få veta vad som gäller går att förstå, men blir ett exempel på när central kontroll riskerar att göras till ett allt överordnat mål.

Att reko-ringar och andra, liknande initiativ tillåts växa fram underifrån är en meningsskapande, lustfylld nödvändighet i lokalsamhällen som vill vara både levande och hållbara.

Leve gråzonen. Låt inte regleringsiver stå i vägen för reko-ringarna.

Bli först att kommentera

Pengarna först, principerna senare och nästa generation betalar?

Av , , Bli först att kommentera 2

Pengarna först, principerna senare. Handfasta utbetalningar, vaga regelverk. Solidaritet i rubriken, rofferi i brödtexten?

Många fler “historiska uppgörelser” av det här slaget kommer EU, i dagens konstruktion och med gällande fördrag, inte att tåla.

När de finanspolitiska dimridåerna lägger sig kommer det att bli uppenbart hur lite helgens toppmöte åstadkom i sak.

Långtidsbudgeten innehåller samma gamla felprioriteringar och risk för korruption i stödprogrammen som alltid. Moderniseringen uteblir. Och kompromissen kring återhämtningspaketet utgör en krampaktig sammanhållning för stunden till priset av ett kraftigt ökat, internt misstroende på sikt.

Faran är stor att politiska etablissemang i länge vanskötta medlemsländer nu får en möjlighet att fortsätta ignorera egna misslyckanden. Stålarna ska flöda, men många av de grundläggande missförhållandena lämnas orörda i väntan på nästa kris.

Så skickar man en trevlig liten stafettpinne vidare. De gemensamma skulder EU nu tar på sig ska vara återbetalda först 2058, långt efter det att dagens regeringschefer är ute ur bilden. Vad hinner inte hända på 38 år? Kommer investeringarna att nå fram dit det är tänkt?

De beslut som hade behövts för att mycket väl motivera summan på sammanlagt 750 miljarder euro och en ännu generösare omfördelning – tydliga reformer, ekonomiskt ansvarstagande och hårdare kriterier för demokrati och rättssäkerhet – urvattnades eller sköts på framtiden.

Mekanismer införs för att påpeka brott mot de gemensamma regelverken. Vissa skrivningar i sluttexten kan användas till åtminstone formella protester om länder försöker ta stöden men pekar finger åt regelverken.

Ändå förblir vägen från att markera missnöje från EU:s sida till faktiska konsekvenser eller indragna stöd för enskilda medlemsländer mycket snårig. Både när det gäller uteblivna reformer och övergrepp på medborgerliga rättigheter.

Skulderna centraliseras, men inte rättsprinciperna. Den ordningen är inte långsiktigt hållbar.

EU:s beslutsfattande förmår inte hantera den typen av frågor på ett trovärdigt sätt. Fördragen har inte hängt med i varken utvidgningen eller en förändrad europeisk verklighet, vilket i sin tur närmast uppmuntrar till missbruk av stödsystemen och hån av EU:s grundparagrafer.

Att både Ungern och Polen anser sig kunna leva gott med överenskommelsen är inget bra tecken. De anar nog att deras utpressningsmakt i Europeiska rådet är tillräckligt stor även vid beslut där kvalificerad majoritet ska råda och ingen vetorätt föreligger.

***

Det betyder inte att förhandlingarna och kraven på skärpta skrivningar var meningslösa, eller att det hade varit bättre med ingen uppgörelse alls.

Kompromissen som presenterades på tisdagen, och som nu blir föremål för förhandlingar med Europaparlamentet, ger som brukligt alla medlemsländer något att peka på som framgångar, och åtskilligt att gnissla tänder över.

Sverige och andra nettobetalare, som nu får ökade kostnader, kan hänvisa till en ökad rabatt på medlemsavgiften, en långtidsbudget ungefär inom samma ramar som förut, en högre andel lån i återhämtningsfonden och en trots allt starkare koppling mellan utbetalade stöd, meningsfulla investeringar och faktiska reformer.

Frågan om EU:s nya rätt att ta ut skatt lär återkomma framöver, tas upp för prövning i de nationella parlamentet och bör inte anses avslutad i och med detta. Mer gick sannolikt inte att åstadkomma den här gången.

Att EU samlar sig till ett gemensamt, stort åtagande i ett läge när enbart nationella räddningspaket inte räcker, är viktigt.

Ett helt uteblivet räddningspaket hade skapat misstro och besvikelse av helt andra dimensioner än det – berättigade – missnöjet nu. Hela samarbetet hade varit hotad.

Om den Europeiska unionen faller ihop ekonomiskt och politiskt på ett okontrollerat sätt skulle konsekvenserna på mycket allvarliga och omedelbara, inte minst för en ekonomi som den svenska.

Det var därför i praktiken omöjligt för Sverige, Nederländerna, Danmark, Finland och Österrike att helt blockera ett beslut, precis som det var nödvändigt för sittande ordförandelandet Tyskland att agera extremt pragmatiskt med lyhördhet i många riktningar.

***

Med det sagt finns det många skäl att granska uppgörelsen kritiskt, just för att hålla emot en fortsatt utveckling där pengarna trycks men principerna saknas.

Att undvika ett historiskt fiasko är inte samma sak som att åstadkomma ett historiskt framsteg. Att ta upp skulder tillsammans på oklara grunder är inte detsamma som att fördjupa ett långsiktigt samarbete.

Det här toppmötet får inte tolkas som ett klartecken för vad som helst. Det är ju inte så att den här formen för framtidssatsningar, exempelvis på klimatomställning, digitalisering, nya industrier och nya jobb runt om i EU, är den enda tänkbara, eller den mest effektiva och solidariska, i Europa.

Slutdokumentet må ha varit nödvändigt att få till även till priset av fulspel. Men att i panik fly till en ökad skuldbörda utan klara idéer om hur de långsiktiga investeringarna i praktiken ska se ut, blottlägger EU:s underliggande problem snarare än att göra något rejält åt dem.

Som vid alla nattmanglingar handlade det även den här gången i slutändan om att sno ihop formuleringar som går att spinna flexibelt och som någorlunda räddar ansiktet på så många EU-ledare samtidigt som möjligt. Så lägger man inte grunden till ett starkare Europa, och det är ett starkare Europa, med ett välfungerande europeiskt samarbete, vi behöver inför resten av 2000-talet.

Om det här blir sista ordet i EU:s nuvarande krishantering kommer unionen att gå in i nästa kris försvagad, splittrad och vilsen.

“Next generation” kallade EU-kommission sitt förslag till återhämtningsfond. Det är ett passande namn. Risken är uppenbar att det blir den som får betala.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen – om Elmer Diktonius

Av , , Bli först att kommentera 6

”Med hugg och slag, sparkar och illskrän och bitska nafs”, skrev Hans Ruin en gång, ”kom Diktonius inrusande i litteraturen. Han rök ihop med allt gammalt och vedertaget i konst och liv. Ville riva allt i trasor!”

Full av revolutionär glöd, aggressiv, oförsonlig och expressionistisk, slog Elmer Diktonius (1896-1961) igenom med sina två första diktsamlingar –”Min dikt” 1921 och ”Hårda sånger” 1922. Han blev en av modernismens vägröjare i den finlandssvenska poesin, med ett tonfall som i de tidiga dikterna ofrånkomligen för tanken till Majakovskij.

”Min dikt” är full av rader som dessa:

”Dvala, förruttnelse,/ spyflugors surr i stinkande likkött,/ jäsande liv – det är världen,/ mänskornas värld, mänskobildernas värld.”

Och på ett annat ställe:

”Att bita är ett tvång så länge bett ger liv/ att riva är en helighet så länge ruttet stinker”.

Bilden återkommer i ”Hårda sånger”, där han utbrister:

”Vem vill så i den ruttna mullen? –/ kasta sitt korn bland stenarna/ bland taggiga tistlar lämna sitt käraste/ sitt hjärtefrö i öknen –/ vem vill?”

***

Resten av 1920-talet blev, som Thomas Warburton formulerat det, ”Diktonius’ kris- och mognadstid”. Politisk och upprorisk förblev han, i ”Taggiga lågor” 1924 och ”Stenkol” 1927, men det revolutionsromantiska tonades ner gradvis, problematiserades och fick så småningom sällskap med en stark naturlyrisk dimension i hans diktning.

När samlingen ”Jordisk ömhet” kom ut 1938, då det nazistiska stöveltrampet ekade och Europa var på randen till världskrig, visade redan titeln att stämningen i dikterna blivit mildare och vemodigare, utan de för den skull blivit opolitiska. ”Jordisk ömhet” är i högsta grad medveten om de faror som hotar ute i världen och varnar för dem, mitt bland vårfåglar, rönn och hägg.

Själv skrev han samma år, i ett julbrev till vännen Eyvind Johnson, att ”Jordisk ömhet” är en ”svår bok trots den skenbara lättheten. Som är tung”.

Och i en av dikterna, ”Världshjärtat 1938” möts vemodet och medvetenheten.

En gammal arbetare, orkeslös med kommunalt understöd, sitter i sin gungstol och minns hur han själv var med tjugo år tidigare:

”Man reste sig dock./ Landet och folket./ I fångläger eller kring frihetsstoder./ Hjärtat orkar./ Och första gången åter vid verktygen!/ Och på byggnadsställningen: högre högre!/ Och att gräs gror på allas gravar./ De rättas som de orättas./ Om nu hjärtat kan skilja dem åt./
Gubben gungar./ Världshjärtat gungar./ Orkeslöst./ Med understöd./ Ovanifrån./ Den ena meden rätt./ Den andra orätt./ I samma takt.”

Diktonius sista decennier blev tunga, av alkoholism och demens. Men han var produktiv in på 1950-talet. I en av hans senare dikter står de härliga raderna:

”Rubba mina cirklar, gossar! –/ jag bygger kvadrater i stället.”

Bli först att kommentera

Utred dödshjälp och värna rätten till ett värdigt slut

Av , , Bli först att kommentera 0

Rätten för den enskilda människan till ett värdigt, humant slut på livet, när plågorna är obeskrivliga och läget hopplöst, kommer att införas även i Sverige, förr eller senare. Jag är övertygad om det, så svår frågan än är.

För varje år kommer nya, hjärtskärande fall att uppmärksammas, där ett strikt förbud mot dödshjälp framstår som en byråkratisk kyla, från samhällets sida, inför dem som ber om en sista nåd och som medicinen inte kan hjälpa till något annat än en tid av ytterligare, meningslösa kval.

Att berövas möjligheten till en aning mer fridfull död, när ingen palliativ vård längre kan lindra, är att också berövas en viktig del av livet.

Det är därför sant som Ingemar Hedenius skrev i sin essä om dödshjälp redan på 1960-talet: ”Det obarmhärtiga räddandet till ”livet” kan vara ännu omänskligare än vägran att påskynda döden för sådana svårt lidande människor, som är döende.”

Det går inte bara att räkna antalet dagar. Liberalen Barbro Westerholm har kallat det en ”viktig frihetsfråga” i vår tid att ge människor rätten till ett självvalt livsslut när all annan vård visat sig vara otillräcklig.

Den kanadensiske filosofen L. W. Sumner ser i sin bok ”Dödshjälp. Etiska & juridiska aspekter” (på svenska 2012) möjligheten till dödshjälp som ”medlidande med och respekt för andra”.

Författaren och journalisten Inga-Lisa Sangregorio, som 2016 kom med boken ”Den sista friheten. Om rätten till vår död”, skrev 2014 en text i Aftonbladet där hon bland annat konstaterade:
 
”…att en vuxen människa inte har rätt att välja bort den sista smärtsamma och förnedrande tiden av sitt liv är obegripligt. Jag respekterar dem som inte ser detta som ett alternativ för egen del men kan inte se någon anledning till att låta dem råda över andra människors liv och död. Det leder till en omänskligt grym behandling av människor som redan lider tillräckligt och förgiftar inte bara den sista tiden i livet utan också de månader eller år som kunde ha varit relativt drägliga trots sjukdomen.”

Det sista förtjänar att understrykas. Ett vanligt argument mot dödshjälp är att det skulle riskera att undergräva förtroendet för vården. Men i verkligheten, på 2000-talet, är det sannolikt för många människor tvärtom, just på grund av det maktlösa lidande, det plågsamma slut, som annars kan hota.

Bland andra P C Jersild har skrivit tänkvärt om det i ett bidrag till boken ”Att få hjälp att dö: synsätt, erfarenheter, kritiska frågor” (2005): ”…många människor skulle känna ökat förtroende för vården om det funnes en sista utväg, en reservutgång ur livet, om läget blir alltför svårt. En möjlighet att tillgå på egen frivillig begäran.”

***
 
Ändå är det rätt, och nödvändigt, att frågan fått ta lång tid, och att den ägnas fler och omsorgsfulla utredningar.

Att tillåta dödshjälp är en reform som inte ska utformas i hast och som inte får genomdrivas i nonchalans. Den måste innehålla orubbliga skydd mot missbruk, press från anhöriga, minsta antydan till tvång, ekonomiska avvägningar, beslut i depressiva tillstånd eller slarviga bedömningar om möjligheten till behandling och palliativ vård.
 
Sverige bör på nytt samla in erfarenheter från andra länder där olika former av i första hand assisterat döende – den mer restriktiva formen av dödshjälp – finns. Både positiva och avskräckande exempel. För att hitta säkra regelverk med mycket stränga bestämmelser kring ålder, medicinska bedömningar och beslutsprövning i flera kontrollsteg.

Men en ny utredning bör göras med sikte på en förändring, där rätten till ett värdigt slut betonas mer än i dag. En lagstiftning som helt förvägrar vädjande, döende människor i djup smärta och outhärdligt lidande bortom räddning, att själva bestämma en gnutta över sina avsked, är etiskt svårförsvarlig.

Bli först att kommentera

Tre krav för att en bro över Kvarken ska kunna få stöd

Av , , Bli först att kommentera 0

Det finns många argument för varför en fast förbindelse över Kvarken kan bli nödvändig i framtiden. Men ännu så länge har utredningar brukat komma fram till att kostnaderna varit svåra att motivera samhällsekonomiskt jämfört med andra transportalternativ. En bro är ju inget självändamål. För att projektet ska vinna stöd utanför skaran av redan övertygade krävs därför ett antal saker. Här är tre krav för att idén ska kunna få stöd:

***

1. Bron över Kvarken får inte ses som en angelägenhet för enbart Umeåregionen och Vasa.

Skulle en fast förbindelse bara utgå från behov som finns regionalt i Umeå och Vasa, eller bara i Västerbotten och Österbotten, kommer kostnaderna inte att kunna motiveras samhällsekonomiskt.

Då stöter projektet förr eller senare på ett tvärt och bryskt nej, både nationellt och internationellt, när diskussionerna övergår från lösa visioner till konkreta beslut.
Ska tanken vinna långsiktigt stöd måste det uppfattas som en nödvändig investering i ett öst-västligt transportstråk för hela norra Europa. Från Ryssland till norska kusten.

Det gäller inte enbart godstransporter, utan även persontransporter och samarbeten inom andra fält.
Är det ointressant för andra än dem som nästan har bron inom synhåll på vardera sidan, är idén hopplös.
 
Så agerar också de aktörer som sedan länge argumenterar för att en fast förbindelse ska utredas vidare.

Det handlar i dokumenten nästan alltid om Kvarkenbron som en egentligen ganska kort sträcka, nödvändigt för att binda samman långt större områden.

På sätt och vis är det att återknyta till historien. Den fasta förbindelsen över Kvarken fanns som bekant förr, vintertid, långt in i efterkrigstiden, när kylan var stark.

Och när gränserna plötsligt stängs mellan Västerbotten och Norge, som skett under coronakrisen, bryter det brutalt av rörelsemönster och relationer som präglat området sedan många sekel tillbaka.

Ju mindre själva bron står i centrum och ju mer hela den nordeuropeiska, öst-västliga dimensionen blir synlig, desto starkare argument och bredare stöd kommer förespråkarna för en fast förbindelse att ha.

*****

2. En bro är inget självändamål. Den måste gå att försvara rationellt, samhällsekonomiskt och miljöpolitiskt, framför alternativen med färja och flyg.

De tekniska lösningarna och de praktiska behoven måste visa att en kombination av bro och vägbanker, kanske med något inslag av tunnel, är entydigt effektivare och grönare än vad framtidens vatten- och lufttrafik över Kvarken kan bli. Även givet att både fartyg och flyg inom några årtionden kan kan komma att minska sina utsläpp i takt med nya drivmedel.

Järnvägen blir en huvudpunkt i den diskussionen, men då måste de transporterna kunna fortsätta smidigt vidare på båda sidor åt väst och öst, vilket hänger ihop med första punkten. En annan idé som framförts, för att ge bron en ytterligare miljöprofil, är att förbinda bygget av bron med vindkraft ute till havs, men det kan inte ensamt motivera bygget i övrigt.

För varje nytt utkast till broförbindelse som presenteras, blir det uppenbart att problemet inte i första hand är avståndet från kust till kust i sig. Vad många missar, som bara vagt har hört talas om en tanken med en bro ”mellan Vasa och Umeå”, är att sträckan/sträckorna som broprojektet skulle omfatta i själva verket är avsevärt kortare än så. Bron delas i nästan alla visioner upp på flera olika etapper.

Men fortfarande handlar det om distanser, och starkt skiftande årstider, som inte är lätta av överbrygga med en fast förbindelse. Och utredningarna som gjorts genom åren, så långt tillbaka som till 1970-talet, har hittills kommit fram till att kostnaderna i de stadierna varit för stora sett till nyttan. Många har dock hållit öppet för att det kan förändras i framtiden, i takt med att regionen utvecklas och nya behov uppstår.

Om en bro, som innebär en omfattande investering inledningsvis, inte inom rimlig tid kan ge en stor vinst för både klimat, havsmiljö, naturliv och ekonomi, jämfört med andra transportlösningar, kommer stödet sannolikt att förbli svagt.

***

3. Kvarkenregionen måste först fullkomligt koka av framgångsrika samarbeten inom näringsliv, arbetsmarknad, vård, kultur, turism, utbildning och idrott, innan en fast förbindelse kan få klartecken.

En bro kommer inte att byggas i förhoppningen att den ska skapa en ny regional dynamik. Regionen måste finnas där redan, som en uppenbar realitet. Mellan Västerbotten och Österbotten måste det flöda initiativ och rörelse som aldrig förr.

Trycket måste vara så stort på bättre förbindelser av ett visst slag, med enträgna rop vid stränderna, och behoven kännas så enorma, att ett beslut om investering inte längre betraktas som en vild chansning, utan som en nästan ofrånkomlig anpassning till verkligheten.

En fast förbindelse kommer att byggas först då det känns som om det borde ha gjorts för länge sedan.

På den punkten är det upp till bevis för Kvarkenregionen.

Bli först att kommentera