Fina ord betyder inte ett skit i svensk utrikespolitik

Av , , Bli först att kommentera 5

Den röda tråden i svensk utrikespolitik är sedan länge spunnen av floskler, självbedrägeri och en ovilja att ta ställning för demokrati och mänskliga rättigheter där det behövs som mest. När människor kämpar för frihet mot despoter, runt om i världen, brukar Sveriges officiella representanter mumla till intet förpliktande meningslösheter eller hamna snett. Så snart det inte längre är farligt att visa engagemang eller ta ställning i praktiken, står de sedan redo att dela ut förmaningar.

Vilken regering som suttit har inte spelat någon större roll.

Att politiska etablissemang och ledande medier tillsammans decennium efter decennium hamrat in i en förljugen nationell självbild av Sverige som ett slags moralisk stormakt i världen, har förstås lämnat spår i historieskrivningen. Många tror nog, att Sverige har somligt att vara stolt över på det utrikespolitiska området, att vi varit föregångare, mer än andra länder i alla fall. Det har vi inte, någon enstaka, tidig Vietnamdemonstration möjligtvis undantagen.

Svensk utrikespolitik har inte blivit särskilt mycket värre de senaste fem åren. Den har varit moraliskt ihålig, självcentrerad, pr-styrd och utan ryggrad under lång tid. Det är klyftan mellan präktig retorik och principlös praktik i utrikespolitiken som utmärker Sverige bland andra jämförbara demokratier.

I den traditionen av förljugenhet måste den lovvärda, men missbrukade etiketten ”feministisk utrikespolitik” nu placeras in. Sveriges utrikespolitik är sammantaget inte mer eller mindre feministisk än många andra demokratiers. Någon tydlig feministisk linje i prioriteringar och ställningstaganden, som gör Sverige till ett undantag i världen, går inte att se. Det som hade kunnat bli ett betydelsefullt skifte på riktigt har reducerats till en tom floskel.

I det ljuset ska också uppståndelsen kring besöket från Irans utrikesminister i Stockholm ses. Problemet är inte att Sverige talar även med Iran, som med så många andra i världspolitiken, att utrikespolitiken från ett land där förtryck råder möts av gästfrihet eller att Margot Wallström inte skäller ut ministern och det styre han representerar offentligt direkt på flygplatsen.

Att hålla på vissa former är ingen skandal. Långsiktig diplomati är inte fult. Starka, principiella ställningstaganden kan också göras i förtroliga samtal.

Visst är det en pinsamhet för Sverige och för regeringen, att utrikesministern – i en tid av växande antisemitism – framstår som så mer bekväm i kontakterna med Iran än exempelvis med Israel.

Och det är en skamfläck för den svenska offentligheten att kritiken här, i ett av den moderna manifestations- och indignationskulturens hemländer, är så lam när utrikesministern från en erbarmlig diktatur kommer på besök, jämfört med de brösttoner som annars råder.

Men huvudproblemet är ett annat.

***

I Iran råder stenhårt, blodigt förtryck av kvinnor och homosexuella. Yttrandefriheten bekämpas. Regimmotståndare jagas och torteras och militarismen är utpräglad. Kampen för demokrati, yttrandefrihet, jämlikhet, kvinnors rättigheter, mångfald, fred, hbtq-frågor – allt det där som våra trygga högtidstal handlar om – förs där av islamistregimens motståndare med fara för livet.

Borde inte ett land som skryter omåttligt över att ha myntat begreppet ”feministisk utrikespolitik” stå på barrikaden åtminstone i det läget? När ledande politiker kommer på besök från ett land där regimen med yttersta brutalitet bekämpar kvinnors frihet – exempelvis rätten att inte behöva bära slöja?

Borde inte Sverige ta en principfast konflikt här, åtminstone retoriskt, tala klarspråk så högt och otvetydigt, att Irans ledare vrider sig en smula besvärat? Inte spela spelet med förtryckarna lika artigt som alltid och som alla andra?

Borde inte en svensk utrikesminister vid ett sådant besök visa en gnutta mer indignation och vrede än formen kräver? Vad betyder annars ”feministisk utrikespolitik”, om den bara tar larmande ställning när det passar, känns bekvämt och är trendigt, men aldrig när förtrycket är som mest brutalt?

Borde inte en feministisk utrikespolitik stå i frontlinjen för kvinnors rättigheter i Iran, se en avgörande konfliktlinje, vägra släppa frågan, vägra att relativisera kritiken, stå upp till varje pris?

Vad betyder annars de fina orden? Inte ett skit.

Det är kanske det värsta med alltihop: att så få bryr sig om att viktiga idéer släpas i smutsen.

All utrikespolitik borde vara glasklart feministisk. Ta de striderna, åt alla håll. Men Sveriges utrikespolitik 2019 förtjänar inte den beteckningen. Den saknar, som vanligt, konsekvens när det gäller. Istället är som om allt bara är lek med signaler och bingoord på distans, utan allvar. När det börjar brännas, prioriteras annat.

Det är ynkligt.

*******

Några tidigare krönikor på temat:

Sveriges utrikespolitik fortsätter att vara förljugen

Sveriges pösiga självbild och naiva syn på FN

En stafettpinne av hyckleri i svensk politik

Bli först att kommentera

Spinnerskan i månsken, hos Elin Wägner

Av , , Bli först att kommentera 3

Sommarserie: 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 10. Spinnerskan i månsken, hos Elin Wägner (1882-1949)

***

”Våra framtidsdrömmar äro hemlösa”, utbrister Camilla i Elin Wägners roman ”Camillas äktenskap” (1915), med världskrigets hotande skugga vilande över handlingen. ”Om vi få krig i eller undgå det i Sverige, i en ny tid ha vi ändå inträtt.”

Hon blir sedan så förbannad på den hopplösa huvudpersonen i en berättelse hon just då råkar läsa – en självömkande man som sitter på baren och beklagar sig över bristande sinnesro istället för att arbeta – att hon med full kraft kastar boken i väggen så att den går sönder. ”För att hämnas på hjälten”, som hon säger. Sedan förklarar hon sina invändningar för vännen som rekommenderat romanen:

”Sådana böcker kan man ju inte läsa mer (…) det ligger en hel avgrund mellan oss och den tid, som de skrevs i. Jag tycker att vi lever i en annan atmosfär och sysslar med andra saker och mäter liksom med andra mått. Därför måste vi ha nya slags böcker eller också mycket gamla.”

Lästa i ljuset av Elin Wägners eget, senare öde som författare är det fascinerande rader. Hennes roll som samhällsdebattör har stått, och fortsätter att stå, helt i centrum för tillbakablickarna, medan hennes litterära betydelse, hennes romaner betraktade som romaner, hamnat i skymundan.

Samtida böcker ska det vara, som surfar på tidens våg av brännheta frågor. Eller klassiker som överlevt flera epokskiften och visat sig bestå. De som varken är entydigt dagsaktuella eller tidlösa, försvinner lätt ur sikte.

Det fanns en period, några decennier, när Elin Wägners romaner ansågs vara en aning förlegade i flera avseenden. De som väckt politiskt engagemang och de som mötts av litterära lovord. De som skildrade det moderna stadslivets framväxt och de som utspelade sig i mer traditionell, lantlig bondemiljö.

Hade de något viktigt att berätta längre, eller var de bara vittnesmål om redan vunna strider?

En del av Elin Wägners politiska frågeställningar uppfattades ett tag, felaktigt, redan höra tidigare epoker till. Och hennes sätt att berätta betraktades inte längre som modernt.

Hon beundrades, diskuterades och blev ihågkommen nästan enbart för sina insatser som journalist och samhällsdebattör. Som feministisk föregångare i kampen för kvinnors rättigheter, friheter och ställning i hemmen, i yrkeslivet och i politiken. Som fredsaktivist i Bertha von Suttners efterföljd. Och som varnande miljöpolitisk pionjär.

Även författarskapet har tolkats i huvudsak som ett uttryck för samhällsengagemang. Länge var det hennes politiskt vassaste böcker, Norrtullsligan (1908), Pennskaftet (1910) och Väckarklocka (1941), som lyftes fram. Men vanligtvis som debattinlägg eller ett slags reportage, mer än litterära prestationer. Ibland också hennes biografi över Selma Lagerlöf (1942-43).

De romaner samtiden menade var av störst betydelse, som det moraliskt starka Smålandsdramat Åsa-Hanna (1918), som filmatiserats, eller Vinden vände bladen (1947), läses däremot inte i samma omfattning.

Trots att hon vid sin bortgång 1949 var den enda kvinna förutom Selma Lagerlöf som suttit i Svenska Akademien, är det alltså en annan Elin Wägner än roman- och novellförfattaren som inspirerat eftervärlden.

***

Först på senare år har ett nytt litterärt intresse för hennes böcker vaknat, för den politiska analysens djupare trådar i romaner och berättelser.

Boel Hackman nämner i sin bok om Elin Wägner 2005 ett skäl till varför de till stilen lättsammare romanerna Pennskaftet och Norrtullsligan börjat återupptäckas: ”Sedan 1949 har romangenrens gränser tänjts ytterligare. Tendens, påverkan från flickboken som genre och influenser från reportaget anses inte längre lika ofelbart lede till konstnärligt undermålig litteratur. Det är snarare så att vi i dag läser Pennskaftet med behållning just på grund av det vardagliga språket och humorn, på grund av inflytanden från journalistiken, och flickboken, och på grund av dess feminism. Så är Norrtullsligan och Pennskaftet i någon mening både tidstypiska och nyskapande.”

Ebba Witt-Brattström sätter i sitt bidrag till antologin ”Elin Wägner. Det första fotstegets moder” (2009) in Elin Wägners tidiga noveller och romaner i som en del av den tidens s.k. ”Nya Kvinnan-litteratur”, om den självförsörjande, bildade kvinnans kamp, med ”psykologiska fallstudier i den svåra konsten att vara en modern kvinna.”

Där finns förklaringen till att Elin Wägner förblir så aktuell och läsvärd. Hennes böcker har överlevt, och gått från det då dagsaktuella till det tidlösa, och därmed blivit användbara och fängslande åter, i nya försök att förstå vissa samhällsskeden och människoöden.

***

Den sista bok av Elin Wägner som kom ut under hennes livstid, var novellsamlingen Spinnerskan (1948), som i huvudsak bestod av tidigare publicerade berättelser. Hon var redan sjuk då och orkade inte skriva något nytt, men omarbetade ändå radiopjäsen Spinnerskan från 1941 till en novell. Och det är ett sent, mångbottnat litet litterärt mästerverk, med den politiska skärpan i behåll. Novellen hör för mig, till Elin Wägners allra bästa texter.

Spinnerskan, fru Andersson, sitter i månskenet en kväll under andra världskriget, på adress Karlavagnen 7, och pratar med sex kvinnor omkring sig, om livet och kvinnors ställning. De andra kvinnorna inser snart att spinnerskan är ”en syn”. Den ”Stora Modern själv, hon som varit och är överallt”, för att citera Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders biografi.

Spinnerskans silvertråd löper genom historien och alla kvinnoöden, förr och nu. Hon lyssnar, vakar och förmanar. Hon förstår alla språk, för det är hon som skapat dem. Hon är många namn och många gärningar samtidigt. Hon är Aina Andersson och Vak och Nintud som räddade människor ur syndafloden. ”Jag trodde att jag hade lärt upp världens mödrar så väl, att de borde ha rett sig utan mig några hundratusen år.” Men hon har tvingats återvända.

Hennes ”ärriga ansikte såg nu ut som ett slagfält med märken efter klackar och granater. Hennes ögon var alldeles blanka, outgrundliga och bottenlösa, månljuset reflekterades i dem.” Jag viskar”, säger hon till de närvarande kvinnorna, ”i köerna, i ammunitionsfabrikerna, i folkköken, på sjukhusen och i daghemmen och på kyrkogårdarna.”

Men alla ”mina döttrar har förlorat minnet”, klagar hon och börjar i samma ögonblick blekna bort och flyta ihop med månskenet. ”Hennes röst kom fjärran från, då hon sade: Ingen av de onda drömmarna som väckte mig var så hemska som verkligheten.”

Försvinn inte, tala om vad du drömde, ber berättaren. Spinnerskans avskedsord: ”Jag är det själv du ännu ej har mött, ditt inre och evärdeliga jag”. Sedan är hennes plats tom. ”Ingen var där. Och ändå var någon där.”

Arbetet går vidare. Elin Wägner slutade aldrig.

********

Del 1-10 i sommarserien går att läsa här:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”

Ned med dem som tala om krig, av Pelle Molin

En dröm och en brand i Fredrika Bremers ”Hertha”

Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När gammelgården såldes”

”Stanna inte i slakteriet!” – Evmaios varning i Eyvind Johnsons ”Strändernas svall”

Den ringmärkta fågeln i Anna Rydstedts dikt ”Sommargylling”

Längs byvägar och stjärnvägar med Peter Nilson

Spinnerskan i månsken, hos Elin Wägner

 

Bli först att kommentera

Det går att lära av historien, utan att fastna i den

Av , , Bli först att kommentera 1

Det går att lära av historien, utan att fastna i den, och det går att bejaka och värna västerländska framsteg samtidigt som man erkänner västerländska skulder. Båda insikterna behövs. Veckans lördagskrönika.

***

”Världen håller på att bli gammal”, suckade redan den brittiske kritikern och essäisten William Hazlitt (1778-1830) i sin bok ”The Spirit of The Age”, 1825. Han, som själv trodde på framsteg och utveckling, ansåg att samtiden – beströdd med briljanta, romantiska poeter – dominerades av prat, inte av handlingskraft. Och så kom hans berömda ord, skrivna för snart 200 år sedan:

”Vi har nått så långt inom konst och vetenskap, att vi lever tillbakablickande, och är fixerade vid det som redan åstadkommits. Det samlade vetandet har blivit så stort, att vi står i förundran inför den höjd det uppnått, istället för att söka klättra upp eller bidra till det. Vilket område står ännu tomt? Vilken stig ligger otrampad? Vad tjänar det till att göra någonting alls, om vi inte kan göra det bättre än alla dem som gick före oss? Vad är chansen till det? Vi är som dem som skådat ett ädelt konstmonument, men som är nöjda med att beundra det utan att tänka på att göra något lika betydande själva.”

Så stämningsfullt stod han i tvivel på tröskeln till det som skulle bli ett av mänsklighetens mest innovativa sekel, utan att riktigt våga se vad som var på gång.

Internet är en fluga, o.s.v. Ska du förutsätta något, är det att det mesta ännu återstår, att du lär slås med häpnad många gånger till, snarare än att det mesta redan uppnåtts. Men det hjälper, inför språnget, om du packat med lärdomar, erfarenheter och insikter från det som var och dem som röjde väg.

***

I förra veckan dog den amerikanska författaren Toni Morrison (1931-2019). Valet av henne till nobelpristagare i litteratur 1993 hör till Svenska Akademiens bästa någonsin. Romaner som Älskade och Solomons sång kommer att hitta gripna, tagna läsare i många generationer framåt. Inte för att de tröstar och värmer, även om de kan göra det också, utan för att de river upp djupa sår ur historien vi aldrig borde låtsas har läkt.

Om ni har tid över så här i slutet av sommaren, för ytterligare läsning, rekommenderar jag varmt att ni läser hennes Älskade parallellt med historikern David W. Blights biografi ”Prophet of Freedom”, från förra året, över den svarte medborgarrättskämpen och slaverimotståndaren Frederick Douglass (1818-1895). Det är en tänkvärd, välskriven skildring av en aktivist, författare och politiker vars livsgärning bär ett budskap om frihet, rättigheter, demokrati och humanism, i högsta grad relevant även på 2000-talet.

Om kampen för att avskaffa slaveriet formulerade Douglass i ett tal 1857 något som blivit viktigt för alla slags revolter mot förtryck, tyranni och övergrepp:

”Den här kampen kan bli moralisk, eller den kan bli fysisk, och den kan bli både moralisk och fysisk, men det måste bli en kamp. Makten ger aldrig upp något om ingen kräver det. Det har den aldrig gjort och det kommer den aldrig att göra.”

Utan kamp, inget framsteg. Det är en maktanalys som ekar varje gång, rakt in i vår tid, då människor någonstans i världen reser sig och kräver frihet och rättigheter, en chans till liv och framtid, som förvägrats dem. Att vila i passiv förtröstan om att en despot, en blodig regim eller antidemokratisk överhet förr eller senare självmant ska ta initiativet till frihetsreformer är dödfött, vilken lära eller fana överheten än använder som svepskäl.

***

Tre politiska mord i USA på 1960-talet kommer för alltid att blöda i historieböckerna av frågan: Vad hade kunnat bli om inte de inträffat? Vad symboliserar de i form av större skeenden, möjligheter som gick förlorade, förändringar som uteblev, krav på rättvisa och ansvarstagande som hade kunnat förebygga mycket som gick snett senare?

Malcolm X sköts ihjäl i februari 1965. Martin Luther King sköts ihjäl i april 1968. Och Robert F Kennedy – mitt uppe i en av den politiska historiens mest fascinerande förändrings- och mognadsfaser – sköts ihjäl i juni 1968. Kennedy var möjligen på väg mot den presidentpost som istället gick till Richard Nixon, och med helt andra utgångspunkter än Nixon när det gällde hur Vietnamkrigets vansinne skulle avslutas och sociala problem i USA lösas.

Larry Tye, som skrivit ”Bobby Kennedy. The Making of a Liberal Icon” (2016) har sagt att Kennedy, i gränslandet mellan tuff liberalism och medkännande konservatism, kan ha varit på väg att åstadkomma något enastående de sista månaderna av sitt liv: Att bygga broar av förtroende mellan samhällsgrupper och väljare som i dag anses extremt polariserade.

Vem vet, men lek med tanken att de tre mördade, Malcolm X, Martin Luther King och Robert Kennedy, och de rörelser som formats kring dem, fått verka vidare, flera decennier till. Jag vill tro att det hade kunnat innebär mycket gott för det amerikanska samhället, och för omvärlden.

***

Två saker stör mig enormt i dagens samhällsdebatt:

(1) Oviljan som finns på många håll att bejaka, försvara och dra slutsatser av västvärldens enorma framsteg, trots allt, när det gäller liberal demokrati, individuella mänskliga rättigheter, jämställdhet, tolerans, mångfald, trygghetssystem, marknadsekonomisk utveckling, höjda levnadsstandarder, bättre arbetsmiljöer, ökad hälsa, stabilare fred, humanitära åtaganden, internationella samarbeten, utbildning, teknik och kultur.

Betyder det ingenting, när panik ska spridas, fiendebilder odlas, dubbla måttstockar tillämpas och auktoritära rörelser ursäktas så länge de är antivästliga eller antiliberala?

Är framstegen av frihet, rättigheter, upplysning och innovationer som tidigare generationer kämpat för inget värda, inget att försvara, inget att ens se? Ska erfarenheter från problemlösning och praktiska reformer, det som faktiskt kan förbättra liv, förtigas, när ytliga manifestationer och symbolpolitik känns bra i magen?

Och (2) oviljan som finns på andra håll att erkänna västvärldens långa historia av egna förbrytelser och missgärningar, av förtryck och utsugning, i total konflikt med värderingarna ovan.

Har vi inte, i västvärlden, en moralisk skyldighet fortfarande i dag att använda av vårt välstånd, våra samhällsresurser och våra stabila institutioner, för att hjälpa människor i de delar av världen där krig och katastrofer råder? Människor som far illa av konflikter med rötter i övergrepp även västvärlden stått för, berikat sig på och ännu i dag göder eller blundar för?

Borde vi inte ha åtminstone en gnutta ödmjukhet inför sådana realiteter, innan vi sätter oss på alltför höga hästar och betraktar omvärldens och historiens tragedier som störmoment vars konsekvenser vi inte förtjänat att behöva hantera en skärva av?

Vi kan inte, med gott samvete, stänga om vårt lyckliga välstånd och säga att det som pågår utanför gränserna är något vi bara delvis behöver bry oss om, när vi får tid och råd över. Men vi kan med kraft säga, att den öppna, liberala demokratin, med individuella rättigheter och humanism som bas, trots sina brister och svagheter, är en samhällsmodell värd att försvara mot alla slags auktoritära attacker.

Det går att lära av historien, utan att fastna i den.

 

Bli först att kommentera

Längs byvägar och stjärnvägar, eviga frågor och ekologiskt ansvar

Av , , Bli först att kommentera 2

Sommarserie, 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 9: Peter Nilsons ”Stjärnvägar. En bok om kosmos.” från 1991.

***

”Liv har funnits på jorden i mer än tre miljarder år. I varje cell i min kropp pågår något som tog sin början i jordens ungdom, jag lever tack vare en obruten kedja av biokemiska processer från tidernas gryning. Och livets beståndsdelar, de tunga, sinnrikt hopvävda molekylerna som i sinom tid skulle finnas i alla levande celler, har antagligen sitt ursprung ännu längre bort i tid och rum: ute i världsrymden, i de tunna nebulosorna som ger byggmaterialet till planeter och stjärnor men också till det tidigaste livet.”

(Ur ”Stjärnvägar. En bok om kosmos.”, 1991, av Peter Nilson)

Få svenska författare har med sådan poetisk lätthet, inlevelse och lärdom famnat både tid och rymd, den lilla människan och de stora sammanhangen, som astronomen Peter Nilson (1938-1998). Det är ingen slump att det i hans böcker finns ett starkt släktskap till genrens mästare Harry Martinson, som fick nobelpriset för förmågan att fånga daggdroppen och spegla kosmos.

Peter Nilson hörde till dem som kan ströva böjda i beundran över lövängens komplicerade ekologi och samtidigt, med samma nyfikenhet, spana uppåt mot Vintergatans hemligheter. Han skildrade både byvägar och stjärnvägar, och människans vandring längs dem, som vore det ena perspektivet omöjligt, eller futtigt, utan det andra.

Med sitt njutbara, pedagogiska språk och sin förmåga att få konkreta detaljer att symbolisera det stora dramat, hjälpte han läsare att formulera existentiella frågor och känna människans omedelbara ekologiska ansvar.

Framför allt förmådde han väcka, och tillfredsställa, en kunskapstörst. En lust att få veta mer och ställa bättre frågor, i det alltför sällan utforskade gränslandet mellan humaniora och naturvetenskap, mellan historia, litteratur, fysik och biologi.

***

Litteraturvetaren Johan Lundberg skrev i Svenska Dagbladet, i samband med Peter Nilsons död 1998, att hans författarskap kretsat ”kring människans kamp mot känslan av slumpmässighet och hennes försök att motverka upplevelsen av att tillvaron saknar mening.”

Den kampen är påtaglig i både de skönlitterära och de populärvetenskapliga böckerna. Skulle jag försöka mig på att peka ut det genomgående temat i Peter Nilsons författarskap är det tiden, tidens gång och tidens många lager. Tiden som brutal härjare och tiden som tröst. Förgängligheten och evigheten, som två sidor av samma mynt. Utveckling, evolution och världsbilder som kommer och går.

”Några miljarder år efteråt är jordens nattsida pudrad med ljuspunkter som människan har tänt, en liten stund i tiden. Flyttfåglar drar hän över kontinenterna, gräs grönskar och fjärilar fladdrar i solen. Vi bygger rymdfarkoster och spanar mot stjärnorna och grubblar över hur världen kan vara inrättad. Jorden har hunnit bli gammal och universum är ännu äldre: men i kosmisk betraktelse, efter vintergatornas långsamma klocka, är vi nog fortfarande nästan i begynnelsen.”

(Ur ”Stjärnvägar”)

Den fascinerande genombrottsromanen Arken (1982) handlar om just tiden, och människors försök att rädda sig undan tidens ”obarmhärtiga flod”.

Även i medeltidsromanen ”Trollkarlen” (1979) är tiden ett återkommande tema: ”Allt sker i tiden, det är en självklarhet. Där finns skapandet, förintandet och glömskan, där finns elden och musiken, det porlande vattnet. Hur påverkar dessa skeenden varandra? Hur löper vägarna från plats till plats i tidens landskap?”

I de populärvetenskapliga essäböckerna, som Främmande världar. Liv i kosmos (1980), Mitt i labyrinten (1983), Stjärnvägar (1991), Rymdljus (1992), Solvindar (1993), Hem till jorden (1994)och Den gamla byn (1997), diskuterade Peter Nilson ständigt med olika infallsvinklar tidens gåta och närvaro, subjektivt och objektiv, som mänsklig upplevelse och fysikaliskt fenomen, som science fiction och belagd vetenskap. Allt det som går förlorat och allt det som kommer istället.

”Kort sagt: vad är egentligen TID?” utbrister han nästan frustrerat redan i Mitt i labyrinten.

Och hur upplever andra livsformer där ute tiden? Kanske med helt andra livsrytmer, skriver han i Solvindar: ”För oss människor är ”nuet” ett par sekunder långt. För andra varelser flyter kanske tiden helt annorlunda. Den ene kan behöva miljoner år för att sända ett kort meddelande, den andre gör det kanske på en miljondels sekund.”

De stora tidsrymderna, blir ett skäl till ödmjukhet, och till insikt om att ”livets mening är föränderlig som själva livet”, men att vårt liv ändå ”är en väg mot många mål: mot rastställen och ögonblick som ger oss lön för möda och oro, för alla svikna förhoppningar och alla gråa vardagar.” (”Stjärnvägar”).

***

I ”Hem till jorden” 1994, boken som kom efter rymdtrilogin, märks ett allt starkare drag av pessimism och känsla av pågående miljö- och kulturförlust. Direkt i inledningskapitlet om ”ängarnas tid” skriver han resignerat att: ”Nu behöver vi inte längre några ängar, snart skull ingen av dem finnas mer.” Slutraderna handlar om jorden med ”alla sina förödda skogar och all sin livlösa mull där ingenting kan växa mer. Jorden med sitt människohav som tär och förstör. Hur länge skall det finnas varelser som spanar mot stjärnorna och vet att jorden är deras hem?”

I en intervju 1997, i samband med ”Den gamla byn”, sa han ”Kanske är det innerst inne för den skull som jag har skrivit denna bok: att jag vill bevara minnet av något som snart inte skall finnas längre. Bygden, människorna, odlandets tidlösa möda, levandets stora äventyr i sekel efter sekel.”

Hade han fått leva längre, skulle han med säkerhet ha skrivit intensivt också om klimatfrågan och miljöengagemanget i dag, och hjälpt till med perspektiv och sammanhang, i allvar och kunskap.

Att människans hela historia, i ett större perspektiv, bara är och kommer att vara ett snabbt passerat ögonblick, snart glömt, att städer, kulturer, landskap, släktled, konstarter, hantverk ska utplånas och försvinna ner i de gamla myternas djup, lämnar honom ingen ro. I de stora tidsåldrarnas perspektiv, skriver han i Rymdljus, ”blir varje domedagsprofetia besannad, förr eller senare (…) Och ändå skall historien gå vidare, i tidsåldrar som inte ens ryms i vår fantasi. Hur många katastrofer, hur många domedagar väntar i historien, innan minnena av oss sjunker undan bland sagorna?”

Men han skildrade det inte alltid lika ångestladdat, utan kunde också få det att låta tröstesamt och ansvarsfullt – här och nu – att människan ingår i ett stort sammanhang av gigantiska tidsrymder. De väldiga vyerna inte som något förminskande, utan som något meningsfullt och solidariskt.

Ska vi bli dem som förstör och bryter de långa kedjorna, luften och naturen, livsbetingelserna på jorden som möjliggjort vår existens, på denna lilla, sköra planet, redan i begynnelsen av äventyret?

Han skriver om ofta om människans ursprung, från myllret av varelser i dunkla, vaga tidsåldrar och sedan de allt mer kartlagda spåren längs evolutionens väg till oss, om resterna ”av Homo erectus, vår allra närmaste förfader, varelsen som tämjde elden för mer än en miljon år sedan, hon som kanske först av alla på vår jord diktade myter och världsförklaringar.”

***

Ska jag välja en av hans böcker, som tips för den som vill börja läsa Peter Nilson, blir det Stjärnvägar från 1991. För rader som dessa:

”Var jag går trampar jag döda människors mull under mina fötter, med mina lungor andas jag samma syremolekyler som de, jag bär på gener som en gång har kopierats i deras kroppar. Men vägen leder vidare ner i tidens brunn, generation för generation, mot en begynnelse som ligger före allt mänskligt.

Mina förfäder, liksom dina, har seglat på Medelhavet före Odysseus och Aeneas (…) Gestalterna har växlat, men det är ett och samma liv. Släktträdet är också livets träd, eller livets labyrint som inte upphör att förgrena sig. Stjärnträdet med sina rötter i universum. (…)

Historien är en brygd av tillfälligheter. Men bakom all slump tycks det kosmiska kravet finnas att nya former, nya sammanhang, ny insikt, nytt liv oavbrutet måste skapas.”

Vi jagar i dagsdebatten frenetiskt efter säkra svar, trygga positioner och definitiva ståndpunkter, efter skuld och rening. Att sätta vår existens och vår jord i större perspektiv, utan att förminska eller förenkla frågeställningar, utan att söka avsluta diskussionen med auktoritära metoder, hotar att bli en förlorad konstart. Peter Nilson höll den levande.

 

****************

 

Del 1-8 i sommarserien går att läsa här:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”

Ned med dem som tala om krig, av Pelle Molin

En dröm och en brand i Fredrika Bremers ”Hertha”

Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När gammelgården såldes”

”Stanna inte i slakteriet!” – Evmaios varning i Eyvind Johnsons ”Strändernas svall”

Den ringmärkta fågeln i Anna Rydstedts dikt ”Sommargylling”

Bli först att kommentera

Snart skiftar stämningen i rummet och allvaret tar över: är Sverige rustat för kris?

Av , , Bli först att kommentera 3

Det finns ögonblick när stämningen i ett rum plötsligt skiftar från högljutt, pladdrigt och fnittrigt till ett tyst, koncentrerat allvar.

När verkligheten brakar in och inte längre går att låtsas, hetsas eller gillas bort. Heta kinder bleknar, och simmiga blickar försöker hitta nytt fäste.

I ett slag känns gaphalsarna, larmmakarna och charmtrollen irrelevanta. Det är som om kungarna och drottningarna under den glittrande mediala danskronan, de som ägde varje rubrik, de som genererade alla de kommersiella klicken, bleknar undan och knappt längre finns där. Så utan betydelse och så utan pondus när allvaret tar över.

I stället börjar alla nervöst och med bultande samvete leta efter de lugna, sansade, ärliga, dyngtråkiga auktoriteterna, efter kompetensen, kunskapen och erfarenheten i rummet. De som är förberedda i tanke och analys på det som väntar. De som inte slösat bort väntetiden på larv, garv, jippon och grälsjuka anekdoter. De som är mer intresserade av faktiska lösningar än av enkla hashtags.

De finns väl fortfarande kvar? De har väl inte jagats bort under ruset och duset? De står väl ännu till förfogande?

Låt oss hoppas, för nog gör vi i samhällsdebatten, i politiken, i partierna och i medierna, vårt bästa varje dag för att få dem att tröttna och logga ut. Det kan stå oss dyrt.

Sverige är på väg in i ett skede när två förlorade, passiva mandatperioder – Reinfeldts andra och Löfvens första – kommer att avslöjas som ett slöseri med tid, upphetsning och penningpolitiska stimulanser. Vi har förberett oss dåligt på det som kanske väntar.

***

”Svensk BNP minskade oväntat det andra kvartalet i år. Samtidigt föll sysselsättningen för andra kvartalet i rad och det är nu tydligt att den svenska ekonomin har gått in i en avmattningsfas.”

Så inleds Konjunkturinstitutets uppdatering för augusti 2019. Man kan undra över ordet ”oväntat”. Att den svenska ekonomin går mot kärvare tider under denna mandatperiod kan väl inte överraska någon.Men nu börjar det bli konkret. Även den svenska ekonomin skymtar på område efter område de orosmoln i konjunkturen, för investeringar och arbetsmarknad, som många länder redan börjat rapportera in.

Stämningsläget inom tillverkningsindustrin har försämrats snabbt den senaste tiden, konstaterar KI, och exportorderingången minskar. Det i kombinationen med återkommande handelsbråk, Brexit-hot, fortsatta finansiella faror i euroområdet och nya konflikter i Mellanöstern gör att riskerna för en sämre ekonomi – globalt, i Europa och i Sverige – ökat ytterligare under sommaren.

Den mycket långvariga högkonjunkturen, dopad med alla tänkbara medel, går mot sitt slut nästa år, och det slutet kan bli abrupt.

Trög inflation, fallande räntor i omvärlden och inbromsande konjunktur gör att Riksbanken, tror KI, kommer att skjuta upp nästa räntehöjning. Och det kärvare läget innebär också, enligt KI:s beräkningar, att ”budgetutrymmet för nästa år är i det närmaste obefintligt”, och budgeten trots det förväntas innehålla ”ofinansierade åtgärder om drygt 20 miljarder kronor”.

***

Allt är inte nattsvart. Sverige är trots allt på väg in i nästa lågkonjunktur med inledningsvis starka offentliga finanser, en någorlunda robust arbetsmarknad och en fortsatt hög grad av innovations- och konkurrenskraft i ekonomin. Utrymmet för aktiva krisåtgärder finns, om det skulle behövas. Och ränteförutsättningarna för offentliga låneinvesteringar i viktig infrastruktur är gynnsamma. Så regeringen kommer inte att så helt utan möjligheter att agera även om de värsta prognoserna slår in.

Men läget är ändå långt ifrån så positivt som det ofta framställs. I själva verket borde vi vara betydligt mer bekymrade, och förbannade över att många år slösats bort på politisk handlingsförlamning och oförmåga till större grepp.

Sverige har svåra strukturproblem som politiken inte förmått ta itu med, och om januariöverenskommelsen ändrar på det återstår onekligen att se.

Situationen på arbetsmarknaden är mycket sårbar om man tittar på de mest utsatta grupper som drabbas först och hårdast av sämre tider. Det ekonomiska läget ute i kommuner och landsting är redan mycket allvarligt, och kan bli dramatiskt om konjunkturen skulle tvärstanna. De goda svenska statsfinanserna får oss också ofta att glömma hur omfattande, och potentiellt riskfylld, den privata skuldsättningen är i Sverige.

Samtidigt växer behoven av både snabba och långsiktiga investeringar i polis- och rättsväsende, i skola och vård (där offentligt och privat kapital kommer att behövas parallellt) och, inte minst, i den nödvändiga klimatomställningen. Även försvarskostnaderna lär öka.

Sociala spänningar, våldsbrott och kriminalitet i utsatta delar av svenska städer gör att satsningarna på hela rättskedjan börjar bli akut nödvändiga, ur ett politiskt perspektiv och för varje regering, oavsett sammansättning, om medborgarnas tilltro till samhällets grundfunktioner ska upprätthållas.

***

Sedan behövs mer strategiska insatser på utbildning, kompetensutveckling, forskning, infrastruktur, näringslivsklimat och socialförsäkringar, inför de förändringar digitalisering, automatisering och demografiska skiften kommer att innebära. Traditionella jobb, karriärvägar och skattebaser kan minska i betydelse, och andra växa fram. Klimatomställningen måste också leda till nya prioriteringar och resurser i samhällsekonomin.

I en lågkonjunktur som sammanfaller med ett rasande snabbt teknikskifte, kommer samhällssystemens hållfasthet att testas. Både frihets- och trygghetsfrågor aktualiseras snart på nytt.

Ska välstånd och välfärd, med jobb, företagande och socialförsäkringar som grund, kunna upprätthållas, måste politiken hjälpa till med nödvändiga reformer, och vara ute i god tid för att inte överrumplas av problem. Och helst undvika att skapa nya problem genom dumheter i beslut och lagstiftning.

Den som tror att slentrianmässiga skattehöjningar eller skattesänkningar ska kunna lösa någonting, eller meningslösa, kontraproduktiva symbolpolitiska utspel i småfrågor, eller skönmålningar eller skräckscenarier i syfte att slippa hantera verklighetens gråzoner, misstar sig grovt.

Den extremt svaga svenska kronan är också ett förtiget, ibland rentav romantiserat, jättehot. Kronans läge är en indikation på att Sverige har större problem än de stora institutionerna vill erkänna.

En sjunkande valuta kan aldrig över tid vara en lösning på ett lands ekonomiska problem. Det leder förr eller senare till att människor med små medel får se sina tillgångar, sina löner, sin köpkraft och sitt sparande minska i värde. Att Sverige går in i nästa lågkonjunktur med en redan sargad valuta borde väcka långt större oro.

Alla dessa svårigheter ska dessutom mötas i ett läge när penningpolitikens alla övriga redskap redan under en lång tid utnyttjats maximalt. Hur gasar man ännu mer, när gaspedalen är trampad i botten och varvtalen skriker?

***

En lång högkonjunktur, och ett parlamentariskt läge som inbjudit till breda samarbeten, har inte använts för de långsiktiga utredningar, reformansträngningar och tydliga prioriteringar som skulle ha krävts.

Sverige har gått igenom sådana låsta politiska faser förr, givetvis. De sista decennierna av 1800-talet, med segdragna konflikter kring först försvaret och grundskatterna och sedan tullfrågan, är ett exempel på förlorad tid. Åren i början av 1920-talet, direkt efter rösträtts- och arbetstidsreformerna, var en annan fas där svensk politik delvis stod och stampade, upptagen bland annat av alkoholförbudsfrågan. 1970- och 80-talen framstår också i efterhand som inrikespolitiskt ofokuserade och snåriga.

Hur mycket kraft i dag läggs på verkningslöst, polariserande trams anpassat till twittrande ministrar, rubrikglada oppositionspolitiker och klickjagande debattörer, och hur mycket förtroendekapital investeras i samarbete och kompromisser kring stora, svåra, seriösa reformer?

Det förstnämnda belönas dagligen internt i partier, i medier och på sociala medier. Men vi närmar oss ögonblicket, när stämningen kommer att skifta i rummet.

***********

Några tidigare krönikor på temat:

Yrvaken debatt om den svaga svenska kronan

Vårbudget i lugnet före stormen

Sveriges kluvna förhållande till grunden för det egna välståndet

Är nästa statsminister att gratulera?

Lita inte på ekonomiska sommarselfies inför valet

Slösa inte bort valrörelsen

Snacka om att vänta in i det sista

Förr eller senare kommer lågkonjunkturen

Lågräntepolitik i högkonjunktur kan sluta i elände

Glöm inte villkoren för entreprenörskap som valfråga

Bli först att kommentera

Den ringmärkta fågeln i Anna Rydstedts dikt ”Sommargylling”

Av , , Bli först att kommentera 2

Sommarserie: 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 8. Den ringmärkta fågeln, i Anna Rydstedts dikt ”Sommargylling”, ur samlingen ”Min punkt” från 1960.

***

”Jag fick en fågel i mitt nät,/ och han var gul som solen,/ och han var svart som sorgen./ Jag ville länge hålla fågeln kvar/ men fäste ändå snabbt/ korrekt/ snart en nummerring/ omkring hans vänstra ben./ 

Hans röda ögon med pupiller/ ur en nattens sorg/ blixtrade emot mitt bröst./ Hans vackra, vassa näbb/ så vilt dynamiskt bet/ en rodnande ring av smärta/ omkring min högra handlov,/ innan han med svarta vingar lyfte/ sin gula kropp till flykt/ mot vaga horisonten.”

(Ur Anna Rydstedts dikt ”Sommargylling” i samlingen ”Min punkt”, 1960)

***

Till de poeter Anna Rydstedt (1928-1994) jämförts med genom åren hör så olika storheter som Edith Södergran, Gunnar Ekelöf och Nils Ferlin.

Eftersom hon under studenttiden i Lund på 1950-talet räknades till en löst sammansatt grupp författare kallad ”Lundaskolan”, nämns hon också ofta i samband med Majken Johansson, Ingemar Leckius (då Gustafson), Bo Strömstedt och Göran Printz-Påhlson.

Om Anna Rydstedt har nära vännen Göran Sonnevi, som hjälpte till att sammanställa Rydstedts sista, postumt utgivna diktsamling, Kore (1994), skrivit en berörande dikt: ”Jag kommer att länge tala med dig, Anna, också /när du är död”.

Litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson skrev i sin avhandling ”Anna i världen. Anna Rydstedts diktkonst” (2004), om hur Rydstedt försökte ”problematisera och överbrygga vår västerländska kulturs klyfta mellan det kroppsliga och det själsliga, men också mellan livet och konsten.”

När Svenska Dagbladets kultursida 1989 skulle välja ut årets bästa böcker lyfte tidningens lyrikkritiker Tom Hedlund fram Anna Rydstedts ”Genom nålsögat”. Samma år hade både Tomas Tranströmer och Kristina Lugn kommit med nya böcker, men Hedlund valde ändå Rydstedts samling och kallade den ”en markant kulmen i ett alltför litet uppmärksammat författarskap”.

***

Det sistnämnda är ett återkommande tema i allt som skrevs och skrivs om Anna Rydstedt: Att hon trots stora teman, fina recensioner, prestigefulla priser, många läsare, tacksamma skrivarkollegor, dokumentärfilmer och utställningar aldrig fått det erkännande och den status, hennes poesi förtjänat.

Hon iakttas och aktas. Hennes närvaro noteras i samband med annat. Men hon ställs sällan helt i centrum.

Det är märkligt med tanke på hur melodisk, gripande, mångsidig och rik på konkretion hennes poesi faktiskt var. Både genom sin, i ordets rätta och bästa bemärkelse, ”lantlighet” och sina skildringar av kampen att förbli människa i små som stora sammanhang.

Jan Olov Ullén, mångårig journalist vid Sveriges Radio, skrev år 2000 en fin bok – ”Kära, kära verklighet” – om Anna Rydstedt, där han nämnde hennes ”originalitet och totala brist på garderingar” som ett skäl till varför hon kanske ibland uppfattats som svår att ta till sig. Just så som det låter hos Anna Rydstedt, skrev han, ”låter det ingen annan stans”.

Och ju mer man läser henne, går tillbaka till den första hälften av författarskapet, 1950- och 60-talens samlingar, desto tydligare blir det hur egensinnig och naken hon var som poet.

Man blir kanske inte klokare av att läsa Anna Rydstedt, resonerade Ullén, ”men antagligen en smula modigare. Hennes poesi är alltid så ogarderad, innehåller inga tröstande lösningar, nöd- eller andra, eller över huvud taget tröst.”

Det motstånd hennes dikter kan väcka, dess stigande, ibland till slut dramatiska temperatur, märks dock inte nödvändigtvis vid första läsningen, utan snarare gradvis. Man vaggas in i en känsla av enkelhet och klarhet, nästan trygghet, som sedan börjar sjuda.

”Trädstubbe står där,/ skräpar efter stam,/ längtar efter krona./ Jag har glömt,/ vems stubbe jag är/ men klär mig än i löv/ och dricker vatten än/ i vårens dagar./ Får nog aldrig mer/ en stam och krona/ men bär varje vår nya löv/ på min stubbebark”

(Ur samlingen ”Lökvår”, 1957)

Läsaren och dikterna kokar upp tillsammans. ”Anna”, sade Birgitta Trotzig vid ett tillfälle, ”var inte mild, utan våldsam”. Hennes poesi, fortsatte hon, ”har en lyskraft på gränsen till upplösning (…) Färgerna och allting brinner!”

Det finns också hos Rydstedt en litterär medvetenhet och, inbäddad i lågmäldhet och ödmjukhet, ett ställningstagande för rätten att skriva, som gjorde att hennes diktning aldrig blev räddhågad eller upphörde.

Gunnar Balgård var inne på det temat när han i VK recenserade Jan Olov Ulléns bok år 2000:

”Hon hade tidigt en känsla av kallelse, av målinriktning mot dikten som ledde till förkovran genom svårigheter. En sådan inre visshet är det som skiljt ut henne från andra, mindre uthålliga aspiranter på litteraturens fält. Jag erinrar mig till exempel Britt-Mari Eklund från Norsjö, som vid tiden för debuten visade prov på en talang väl i nivå med Rydstedts, men också röjde ovisshet om sin rätt att vistas i poesin. Kring den saken har Anna Rydstedt varit helt beslutsam.”

***

I en tid där poesin marginaliserats, borde Anna Rydstedts dikter, ständigt på gränsen till att ”återupptäckas”, ha förutsättningar att locka läsare tillbaka in i lyriken.

Karl Vennberg, som uppskattade henne, skrev i en recension av ”Genom nålsögat”: ”Hur ofta skrivs poesi som inte ens tondöva kan stå emot.”

I förordet till utgåvan av Anna Rydstedts samlade dikter som kom förra året slår Daniel Pedersen fast: ”…om man vänder blicken mot vad som skedde inom svensk poesi efter 1950 med viljan att på nytt inventera och återupptäcka poeter som fallit ur den samtida litteraturdiskussionen, så lyser Anna Rydstedts namn extra klart.”

Ändå tror jag inte att hennes författarskap någonsin blir den punkt till vilka alla loggar in samtidigt, i en plötslig trend och hyllningsvåg.

Kanske var hon för fristående, sökande och mångsidig, i sitt brottande med livet, med ”att vara Anna i världen”, för att kunna reduceras till enkla formler och rekryteras till några givna ändamål. Det vilar en, delvis skenbar, enkelhet över hennes poesi, men hon är aldrig bekväm för läsaren.

Kanske var hon också för lantlig i sitt anslag, i sina rötter, för att helt begripas av dem med urbana näsor i vädret. Hon går inte heller, trots goda försök, att placera i något väldefinierat fack eller i någon särskild epok.

Hon glider undan etiketter, och förblir därför siktbar. Hon är mycket på en och samma gång.

I hennes dikter finns en förankring i ett öländskt landskap och i ett bondearv. Djuren dyker upp överallt. Där finns det ständigt återkommande religiösa och andliga temat. Där finns skildringen av förhållandet till föräldrarna. (”Klipp fåren, mor/ så att jag får vantar snart/ grå vantar som lavar,/ där jag sover så gärna/ med näsan bland lavar/ nära min mor”.)

Där finns metapoesin om ordens och skrivandets betydelse, ”när liv är svårt/ ja, svårare än svårt”.

Där finns hela tiden en underliggande spänning mellan jaget och världen, mellan att följa sig själv och delta i ett större skeende.

Och hon har skrivit den vackraste dikt som finns, om hur viktigt det kan vara att få småprata om vädret:

”Le något mera lagom åt oss,/ som även talar om vädret –/det sant demokratiska samtalsämnet/alla emellan/ Så många vänliga ord har givits människor emellan/ på tal om vädret./ Några ensamma har fått mod att leva./ Vi ses kanske bara i vädret,/ men vi kan väl tala om vädret ändå,/ som kanske blir vackert en annan dag./ Låt oss inte överge den sista kommunikationen.”

(Ur ”Jag var ett barn”, 1970)

***

Om dikten jag inledde med, har Jan Olov Ullén skrivit att den ”med sin enkla skönhet och samtidigt djupt komplicerade livsproblematik hör till Anna Rydstedts bästa dikter…Samtidigt undflyr dikten all tolkning. På sin höjd kan vi ringmärka den. Livet låter sig inte fångas”.

Anna Smedberg Bondesson konstaterade att samlingen ”Min punkt” från 1960, som dikten återfinns i, handlar om ”att vara både det största och det minsta samtidigt” och är ”en fantastisk förening av det mest privata och det mest generella.”

Det finns en ensamhet i dikten om fågeln i nätet, som griper mig. Ett snuddande vid livet, vid något eftertraktat. Ett komplicerat hopp om gemenskap och meningsfullhet, som måste bygga på frihet, för att inte fängslas och förstöras. Det som betyder mest kan inte tas för skänkt. Att vara människa är aldrig lätt hos Anna Rydstedt, att vara människa i världen.

********

Här finns del 1-7 i serien att läsa:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”

Ned med dem som tala om krig, av Pelle Molin

En dröm och en brand i Fredrika Bremers ”Hertha”

Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När gammelgården såldes”

”Stanna inte i slakteriet!” – Evmaios varning i Eyvind Johnsons ”Strändernas svall”

Bli först att kommentera

Robotar kan måla och skriva poesi, men aldrig beröra som den sårbara människan

Av , , Bli först att kommentera 5

”But I could have told you, Vincent, this world was never meant for one as beautiful as you.” (Vincent, Don McLean)

Robotar kommer att kunna måla, algoritmer skriva poesi, AI-program härma konst. Kanske till formell perfektion. Säkert med en mätbar precision bortom människans.

Men spelar det någon roll?

De kommer aldrig att gripa och fascinera som svaga, sårbara, syndiga, kämpande människors bristfälliga, spruckna försök att förstå, gestalta, uthärda och beröra världen, med hjälp av det lilla vi har inom oss.

Konst och skapande handlar aldrig om enbart slutresultatet, det rena verket isolerat från omständigheterna kring sin tillkomst och publikens egen livssituation.

Kultur har aldrig gått att reducera till helt rationella, instrumentella prestationer, möjliga att dissekera och kartlägga som död materia. Det var en av de stora irrvägar som hotade att marginalisera humanioravetenskaperna under 1900-talet.

Och konst har aldrig uppstått där redan från början totalitära svar om rätt och fel, utan minsta självtvivel eller tolerans, varit utgångspunkten. Det var och förblir den politiskt likriktade, aggressiva plakatkulturens kanske största brott: att den ställt sig i propagandans tjänst, att den i grund och botten föraktat sin publik.

Konst och skapande går inte att skilja från upplevelsen av vad tvivlande, sökande människor i en viss situation klarar av, eller misslyckas med, att skapa och tolka tillsammans. Med ord, färger, kroppar och idéer, nakna, ofärdiga och felbara inför tillvaron.

Det handlar inte bara om konstnären, utan lika mycket om publiken. Varje gång du går på teatern, sjunker ner i bion, besöker konstutställningen, strömmar till konserten, fingrar på textilen eller öppnar boken, är du med och skapar verken på nytt. Lyfter dem in i en ny miljö, en ny meningsfullhet.

De föds, för första gången, eller på nytt, just där och då. Utan dig skulle de verkligen bara vara död materia. I det hyllade mästerverket finns en skärva av det bästa även hos dig, det ögonblick som du gör det relevant med din egen tolkning, blick och upplevelse. När du blir besviken på ett verk, när du stör dig på det, söker din frustration efter en människa, en avsikt, en personlighet, bakom det att invända mot.

Det som utmärker alla beundrade, klassiker – och okända men aldrig helt glömda verk, som hålls vid liv av lokala eldsjälar – är inte att de är mätbart perfekta. Istället rymmer de något, en hjälp till insikt, ett sätt att förstå problem, att fånga en erfarenhet, som får nya generationer att söka upp dem, blåsa bort eventuellt damm och hitta kraft eller tröst i dem.

Vore de helt solida, färdiga, oangripbara, på ett omänskligt sätt, skulle inget växa ur sprickorna.

***

Övervakningssamhället i kombination med big data, enormt starka processorer och allt mer avancerad teknik för artificiell intelligens gör att det bara är en tidsfråga innan nya program börjar klara av det som tidigare ansetts omöjligt: Att beräkna fram, härma och tillämpa information om mänsklig kreativitet på ett så differentierat sätt att inte ens experter direkt kan avslöja om det är människa eller program som ligger bakom en dikt, en tavla, en installation, en sång eller en krönika på tidningarnas ledar-, kultur- och nyhetssidor.

För att ta det sistnämnda exemplet, med en bekännelse om branschens egna tillkortakommanden, är det nog en relativt enkel match om några år att ersätta en del av slentrianproduktionen inom den moderna opinionsjournalistiken, med det i hög grad automatskrivna.

Mata in tillräckligt många uppgifter och exempel från rubrikflödet. Läs av några inflytelserika, nationella Twitter-trådar och vissa mäktiga kompissfärer på Facebook – de som i huvudsak skriver för, gillar och grälar med varandra, nästan alltid om ungefär samma ämnen, samma dag. Ange vilka kontexter som ska prioriteras och mät vilka signalord som trendar för stunden och passar till en viss, redan bestämd, åsikt. Låt sedan de bästa programmerarna ta sig an uppgiften, och vi lär inte kunna hålla de barrikaderna heller.

Och varför skulle vi försöka? Är det så slentrianskrivet från början, så utbytbart, hade det så lite självständighet, är det kanske inget att sörja, om maskiner gör det effektivare.

På samma sätt kan man betrakta de appar som hjälper oss att förvandla taskiga mobilbilder till klassisk konst, Eller får våra skräniga sångröster att låta som operalegender. Eller erbjuder den moderna varianten av avlatsbrev – att posera rätt på sociala medier, för att slippa jobbiga följdfrågor om det egna beteendet i övrigt. Eller manipulerar oss till kommersiella val vi tror är helt unika och självständiga.

Överger vi oss själva så lätt, är det väl bara att välkomna effektiva, bekväma styrsystem som hjälper till. Men jag tror att det är en för pessimistisk utgångspunkt. Vi kan bättre än så.

***

Umeå universitet ska de kommande åren leda en av Wallenbergstiftelserna finansierad satsning på humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning inom området AI och autonoma system. 660 miljoner investeras i programmet som Umeå universitet ska stå värd för. Etiska, ekonomiska, arbetsmarknadsmässiga, sociala och juridiska aspekter ska skärskådas. Det är ett mycket betydelsefullt och spännande initiativ. Förhoppningsvis kommer även förhållandet mellan AI och konstnärlighet att dyka upp i något sammanhang.

Om världseliten i schack, representerad av Garry Kasparov i duell med datorn Deep Blue, tvingades kapitulera mot processorerna vid mitten av 90-talet, och stora delar av industri och ekonomi redan ställt om, väntar nu en prövning för tidigare skyddade, kanske kan man säga upphöjda, sfärer. Plötsligt tvingas de reflektera över sin egen existens, identitet och värdighet.

Som författaren och förläggaren Jonas Ellerström skrev i en tänkvärd artikel på Svenska Dagbladets kultursida 26/7:

”Det var ingen tillfällighet att företagen inom artificiell intelligens satsade stora resurser på ett så begränsat område som schackprogram. Symbol- och reklamvärdet i att konstruera en maskin som förmådde vinna över en människa i det spel som alltid setts som intelligenstestet framför andra, schack, låg i öppen dager.”

Men det är inget att frukta, lika lite som den tekniska utvecklingen på områden förstör något. Schacksporten har bevarat sin relevans som fascinerande arena för mänsklig psykologisk kamp, intelligens och kreativitet, trots att de starkaste datorerna inte går att slå.

Orsaken är uppenbar: det som underhåller, inspirerar och eggar, är fortsatt människors försök att bemästra en verklighet och en uppgift. Så kommer det att vara också när någon inflytelserik aktör väljer att satsa ännu mer än som redan skett, på att bevisa att AI-maskiner även kan bli konstnärer, lika väl som opinionsstyrda politiker, aktiehandlare, bilförare eller något annat till synes programmerbart.

***

Hela frågeställningen om huruvida AI kan skapa egen konst, lurar oss i själva verket att rikta blickarna åt fel håll. Vi tjurar över irrelevanta saker och missar vad det är som egentligen fascinerat oss hela tiden, i det mänskliga skapandet och umgänget. Utan att blunda för baksidorna – integritetsaspekten får vi aldrig sluta tjata om, och den militära AI-tekniken ska vi frukta – kommer utvecklingen av artificiell intelligens att få väldigt positiv betydelse på otaliga områden. Framför allt för medicin, miljö, säkerhet, transporter och industriproduktion.

Men inte som ersättning av människor. Utan, rätt använt, som hjälp att frigöra människor för de uppgifter där mänsklig kapacitet och närvaro aldrig går att ersätta. I situationer av kris, kontrollförlust och svåra konflikter slår människans stora stund igen. Då behövs mänsklig inlevelseförmåga, mänskligt beslutsfattande. Då behövs människor som kan ställa oväntade frågor och granska händelser oberoende från det andra redan programmerat.

Och då behövs, mer än någonsin, människors försök att begripa och bearbeta världen genom konst och kultur.

Även om det sker med skavanker och formfel, misslyckanden här och var, är det själva det mänskligt skeva bakom verken, som kommer att göra dem relevanta och mäktiga. Våra brister och våra försök att förstå de bristerna bättre, är grunden för nästan alla gripande, kulturupplevelser.

Frukta inte maskinernas framsteg. Frukta att vi själva ska förlora lust och mod att fortsätta skapa, av hjärtats lust och efter bästa mänskliga förmåga.

Bli först att kommentera

”Stanna inte i slakteriet!” – Evmaios varning i Strändernas svall

Av , , Bli först att kommentera 4

Sommarserie, 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 7: ”Stanna inte i slakteriet, slå dig inte ner där!” Evmaios varning till Odyssevs i Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” från 1946.

******************

”Som äkta norrbottning”, skrev Albert Viksten i ett brev på femtioårsdagen till vännen Eyvind Johnson (1900-1976), ”har Du inte varit främmande för det vresiga nordfolkets hemligaste och mest fruktade vapen – lappkastet. (…) Kanske att vi båda två på något sätt är besläktade med nomaderna, därför den eviga oro som tvingar oss att ofta nog flytta tältpinnarna. (…) Horisontlinjerna har vidgats från den tid norrbottenspojken dansade med sina drömmar i kesande blötpjäxor. Du är inte längre lokalitetens Eyvind Johnson men den kosmopolitiska Eyvind med rottrådar i den jord som är mänsklighetens och inte enbart nationell.”

Så brukar man beskriva honom. Norrbottningen som blev europé. En rörelse livet igenom ut i världen och ner i historien.

Men det går inte att förstå den senare Eyvind Johnson om man klipper bort miljöerna som formade honom från början, dem han både bar med sig och bröt upp från. Och det vore fel att låta skildringen stanna vid slutspelet i ungdomen, med en sökande, ung mans första steg mot söder, på väg att bli, vem vet, en ny människa. Som om det hade tagit slut där.

Erik Jonsson skrev på VK:s kultursida för några år sedan, att det finns en:

”…geografiskt komplex spänning kring Eyvind Johnsons författarskap som inte är att förringa…Alltså, två sällskap samlar sig runt honom, och de har helt olika aspekter på hans liv och verk. Den Bodenbaserade påminner mer om en hembygdsförening, med sitt totala fokus på guidade författarresor. Dessa rundturer handlar lika mycket om traktens ångsåg och tegelbrytning som Eyvind själv. Arrangemangen i huvudstaden däremot, de är snarare rastplatser för manliga intellektuella i jakt på konjak och nattliga samtal under episk yrsel (Peter Kihlgårds beskrivning). Sammanbitet och enträget kämpar grupperingarna om tolkningsföreträdet: är Eyvind Johnson en arbetarförfattare eller en världsmedborgare?”

En tidig punkt i Johnsons levnadsbana som förenar konkreta erfarenheter från arbetarrörelsen i Norrbotten, med den europeiska idédebatt samma arbetarrörelse var en del av, är hans förankring i anarkism och syndikalism. Det var som organiserad syndikalist, med anarkistisk åskådning, från Norrbotten han inledde sitt liv i skrivandets tjänst.

Men det var en mylla full av spänningar. Den ungsocialistiska klubb Eyvind Johnson anslöt sig till som tonåring i Boden rymde två olika strömningar, som Birgit Munkhammar påpekar i sin essä ”Hemligskrivaren” (2000): ”…syndikalismen, som bara organiserade arbetare och antogs syssla uteslutande med den ekonomiska kampen, och anarkismen, som drog till sig många bohemer och olika slags entusiaster för konst och litteratur.”

Mellan de två drivkrafterna uppstod lätt stridigheter, och den unge Johnson befann sig mitt upp i den.

Man förstår honom inte, ideologiskt eller litterärt, om man glömmer den splittrade myllan, av revolution och framtidstro, av slitningar mellan ideal och praktik, inom ramen för en politisk kamprörelse. Hur ska orättfärdig makt störtas? Hur mycket ny makt ska tillåtas? Hur ska den nya makten användas? Vilka medel, vilka ändamål?

1920-talets anarkistiska stämningar, drömmarna som pendlade mellan den stora gemenskapen och den fria individualiteten, mellan fysisk kamp och radikalpacifism, bortom alla former av hierarkier, kunde leda åt flera olika håll. Ibland åt helt motsatta håll.

***

Eyvind Johnsons frihetliga grundövertygelser, med en ständig, kritisk granskning av makten som fenomen, gjorde honom senare till liberal. Men i hans liberalism, i hans avsky inför det totalitära, fascism som kommunism, i hans skildringar av historiens många lager av förkvävda människor, fortsatte även ett anarkistiskt ursprung att bulta, som en aldrig helt släckt låga.

I hur hög grad måste makten användas för att hindra en övermakt? Hur kan demokratiska samhällen stå de totalitära hoten emot, utan att börja kopiera dem? Kommer människan, kommer människorna, någonsin att dra slutsatser av blodiga erfarenheter och katastrofer genom historien, börja leva och organisera sin samvaro på ett medmänskligare, friare, fredligare sätt?

Eyvind Johnson brottades med den frågan rakt igenom sitt författarskap, från början till slut. Vad krävs för att försvara ett gott och fritt samhälle, och när hotar det försvaret bli så självrättfärdigt, så berusat av tron på sin egen sak, att det slår över i sin motsats?

Utopiernas fällor och lockelser, aldrig blev han färdig med dem.

I det som blev hans genombrottsroman, ”Kommentar till ett stjärnfall” (1929), står det några talande rader om att tro och tvivla: ”Vi frågar oss fram. Vi löser gamla gåtor med nya frågor. Vi frågar sönder himlen i småbitar för att få fram sanningen. Vi gräver i jorden med våra frågor: djupare, djupare. (…) Allt framsteg ligger kanske i ett nytt, ett intelligentare, ett påhittigare sätt att fråga.”

I Krilon-trilogin, Johnsons bidrag till den antinazistiska motståndslitteraturen under andra världskriget, lät han sin hjälte säga: “Och vi måste förbereda oss, inte bara för striden men också för den tid som kommer efter. En del av vår seger – ja, jag tror starkt på vår seger, hur illa åtgångna vi än kommer att bli – är att våra sinnen, vår bedömning, vår syn på liv, samhälle och medmänniskor är ofördärvad och vår känsla för mänskans höghet och värde och värdighet är oskadad.”

Gång på gång återvände han till temat. I Drömmar om rosor och eld (1949), i Molnen över Metapontion (1957), i Hans Nådes Tid (1960, i Livsdagen Lång (1964, på flera sätt hans allra finaste verk).

I Favel Ensam (1968), hans näst sista bok varnade han intensivt för totalitarismens instinkter och missbruk av språket, varnade för fundamentalism, medlöperi och undfallenhet med dem som marscherar och skränar i takt, som hävdar att just deras frihet är den enda sanna och rättfärdiga, som skriker om att de “skaffat sig verklig rättvisa och numera kunde sparka feltänkare, bottenmänniskor och judar ner i helvetets ugnar”.

Ändå finns även där en bevarad tro på att det är värt för människan att fortsätta sträva mot något bättre, trots all ondska, att fortsätta drömma om ett alternativ, “en alldeles nödvändig ö för en mänsklighet som inte vill gå under”.

I det som kom att bli hans allra sista bok, Några steg mot tystnaden (1973), beskrev han notarien André-Saturnin Colinet-Guenolo som” en av de människor som har hjälpt vår mänsklighet att hålla sig kvar på ett högre moraliskt plan. Jag menar: jämte sina föregångare och efterföljare försvarat och bevarat en smula av den mänskliga värdighet som ännu finns kvar hos mänskligheten i våra dagar.”

Det var ett ideal Johnson sökt gestalta många gånger, men ofta förtvivlat om.

Molnen över Metapontion brottas med det tvivlet: “De som ägde makt”, står det där, “ville gärna göra de andra, som hade gett dem den makten, till slavar.” Till slut, säger en av romangestalterna, “kan det inte finnas några goda segrare”.

***

Och aldrig skildrade han problematiken tänkvärdare, vackrare och vemodigare än i ”Strändernas svall. En roman om det närvarande” (1946). Den var hans nytolkning av berättelsen om Odyssevs, utgiven direkt efter andra världskriget och starkt präglad av den just avslutade kampen mot nazismen.

Om krilon-böckerna hade varit aktiva motståndsromaner under pågående konflikt, var Strändernas Svall den roman där Johnson började diskutera slutsatser. Vad måste göras, vad går att rättfärdiga, vad måste undvikas, när frihet och mänsklighet står på spel?

Den starkaste scenen i en bok full av dramatik är ett alldeles stillsamt samtal, som kommer när Odyssevs efter sin långa bortavaro återvänder förklädd och i hemlighet, till ön Ithaka, inför det avgörande, blodiga slaget mot friarna. Uppe på en höjd träffar han svinaherden Evmaios, som utan att låtsas om det, vet vem det är han talar med. De pratar om det som hänt och det som väntar på ön. Odyssevs frågar Evmaios, vad han skulle säga om Odyssevs bad honom om råd inför det väntande kriget.

Evmaios svar är på något sätt hjärtat i berättelsen, och i hela Johnsons författarskap. Det handlar nödvändigheten, visserligen, av motstånd och handling, även militärt, mot ondskan, när det krävs, men också insikten om att det aldrig kan vara en lösning i sig, att ondskan lurar också inom oss, att befriare snart nog kan upprätta sitt eget förtryckarvälde, att det viktigaste efteråt inte är att minnas segern, utan segerns fruktansvärda pris

Tänk om, säger svinaherden, gudarna började förtvina, och människan har en egen vilja? ”Då blev bara mänskan kvar. Och då måste hon själv rädda situationen”. Människan måste hitta en egen väg.

”Det är makt det gäller”, fortsätter Evmaios. Allt beror på om människorna har ”lärt av sin erfarenhet, av jordens, ytans liv, av smärtan, av krigen. Har de lärt av sitt eget släkte så går det kanhända bra. Då delar de kanske opp makten. Då har de kanske inga slavar. De har de kanske rådslag i stället för krig, byteshandel istället för plundring. Då delar de kanske brödet lika.”

Jag skulle hjälpa Odyssevs mot hans motståndare, säger Evmaios, för att hans strid är mindre orättfärdig än deras mot honom. Men det måste leda till en ny utgångspunkt, en verklig förändring. ”Jag skulle säga till honom: Begränsa deras makt, hindra deras välde, rädda möjligheten! Jag skulle säga till honom: Slå till herre, om du måste! Men tyck inte sedan att det är en helig handling och att ditt krig är en välsignelse för någon som träffas av det. Det är en väg till möjligheten, inget mera. Glöm inte att du har satt igång ett mänskoslakteri. Stanna inte i slakteriet, slå dig inte ner där!”

Odyssevs måste komma ihåg, säger Evmaios, vad han gjort: ”Hur blodet rann, hur de skrek när de dog. Och komma ihåg att dela ut sin makt på så många som möjligt så att det tar långt tid att samla den igen i några få händer, i en hand.”

Människorna måste börja lösa sina problem ”åt det mänskliga hållet”, om det så dröjer tusentals år. Blodsvallet från Ithaka kommer att rulla länge, nå fram till varenda mänska i varenda tid, bli föremål för myter och omdiktningar, bära bud överallt.

Det kommer att stanna först ”när mänskorna slutar att slåss om makten.” När de lärt sig ”begripa sin egen situation” och slutar tycka att det är något storartat att dräpa varandra. Först då kommer det röda svallet av blod som ”Odyssevs från Ithaka lät rinna i havet för längesen” att försvinna. Först då kommer människor att kunna säga: ”Havet håller på att bli blått igen. Det är snart bara solnedgångarna som påminner oss om vad som skedde förr i världen.”

***

Demokratins grundidé, sade den liberale filosofen Karl Popper i en intervju 1974, är att ”begränsa och kontrollera makten.” Att fördela makten och hindra den från att koncentreras till några få.

Eyvind Johnson skulle ha hållit med.

***

Jag tror inte att Eyvind Johnson är särskilt mycket läst längre. Han moderniserade den svenska romankonsten mer än kanske någon annan, men de modernistiska dragen medför att han i dag uppfattas som ganska svårläst och krävande. Det fria, djupa, säregna språk som gör honom underbar att läsa, om man ger sig tid, står kanske i vägen även i en otålig epok. Så sorgligt kan det vara.

För läsare på 2000-talet går det inte heller att komma förbi det som var den stora svagheten i Johnsons författarskap: hans ofta unkna kvinnosyn. Den uppmärksammades på nytt genom Mats Tormods avhandling på temat, “Till en berättelse om tröst. Eyvind Johnson omläst”, som lades fram vid Umeå universitet 2012. Men redan samtidens recensenter såg problemet. Sten Selander hyllade ”Strändernas svall” i Svenska Dagbladets recension 1946, men konstaterade: ”En begränsning har dock Eyvind Johnsons skildringskonst: kvinnorna.”

Det går igen i många av hans romaner och ska inte tänkas eller förklaras bort.

Men med den allvarliga reservationen, är det svårt att hitta en svensk 1900-talsförfattare som har fler och viktigare saker att lära oss ännu i dag, både nationellt och globalt. Hans teman om makt och människa, om humanism och frihet, om utopier och övertygelser medel och mål, står åter i centrum. Få har skildrat dem så intelligent och tänkvärt, i en så lång rad av särpräglade, minnesvärda romaner.

Gavin Orton, som skrev om Johnson 1972, menade att det var naturligt att jämföra Johnson med Thomas Mann. Två olika representanter för ”en särskild typ av europeisk humanism (…) som innebär en tro och ett förlitande på människan, en respekt för det förflutna, förbunden med en önskan att ändra det som är dåligt i det, och en övertygelse att förnuft och tolerans måste styra mänskliga och sociala relationer.”

Med en djup medvetenhet om det ”irrationella och demoniska hos människan”, men ändå med bevarad hoppfullhet.

Jag vet ingen som är mer trösterik att läsa när den politiska hopplösheten hotar att ta över, än Eyvind Johnson. Just därför att han aldrig förenklar.

***

Att Johnson blev liberal, att han mot slutet av 1940-talet och in på 1950-talet och framåt varnade lika kraftfullt för kommunismens förtryck i öst som han tidigare bekämpat nazismen, fick delar av kultursverige att börja misstänkliggöra honom. Redan direkt efter kriget uppstod motsättningar med tidigare meningsfränder. Hans och Harry Martinsons nobelpris 1974 hånades på ett i efterhand löjeväckande sätt och ännu långt efter hans död märks reservationerna hos kulturskribenter som inte kan förlåta Johnson för hans antikommunism.

Att Johnson var en kantigare och mindre tålmodig polemiker än romanförfattare, hjälpte inte heller att minska spänningarna.

Det är som Birgit Munkhammar skrev så intressant i sin bok:

”Att han hade rätt när han påtalade ofriheten i de kommunistiska diktaturerna eller kritiserade den flathet och naivitet som många intellektuella visade i sitt umgänge med dem har ur dagens perspektiv bara blivit ännu mer uppenbart. Ändå är hans politiska debattartiklar från slutet av 40-talet och i synnerhet de han skrev i Tredjeståndpunktsdebatten ingen särskilt givande läsning. Han tar åt sig för mycket, han förlorar sin känsla för nyanser och sitt goda humör. Det är som om författaren trots allt förstod sina motståndare lite för bra för att med någon större glädje kunna kasta sig över dem. Hade inte också han i unga år hävdat rätten att vägra välja i ett omöjligt val?”

Det där sista är en viktig och givande iakttagelse. Arbetaranarkisten från Norrbotten fanns ju kvar, delvis. Man måste betrakta hela hans livs- och idéväg, och läsa honom med samma känsla för människans dubbelhet och många lager, som han själv använde i sina romaner. Ett skäl till att hans bästa romaner lever, är ju att de aldrig blev enkel propaganda eller polemiska plakat, utan alltid problematiserade sina egna utgångspunkter, alltid sökte närma sig de svåraste frågorna, och aldrig prisgav sitt språk.

Förhoppningsvis kan han upptäckas på nytt under 2000-talet. Som en som kämpade ärligt ett långt skrivarliv med precis den typ av motsättningar, farliga frestelser och målkonflikter samhället hotar att slitas sönder av i dag. Man behöver inte läsa honom från pärm till pärm. Slå upp honom, nästan var som helst, och fängslas av insikterna, nyanserna och språket, utan att blunda för det som var hans egna blinda fläckar.

Själv sade han i ett tal 1959, inför Svenska Litteratursällskapet i Finland, att en författare gärna blandar “sina olika jag” (…) Den författare som söker sanning måste, om han menar något med sitt verk, vilket han i de flesta fall gör, ge akt på sig själv både när han skriver om det ädla och om det oädla, livet består som bekant av alla möjliga element.”

***

Örjan Lindberger nämnde i sin stora tvåbandsbiografi om Johnson att den åldrande författaren de sista åren av sitt liv funderade på att skriva en ny bok om Norrbotten, om myrlandet och järnvägen. I januari 1975 besökte han Boden för sista gången, och det gav fler impulser. Men det blev ingen sista roman om Norrbotten. Krafterna tröt, tiden räckte inte. Cancersjukdom och död kom i vägen.

Det är en av de där böckerna man inte kan låta bli att sörja över att de aldrig blev skrivna. Vad hade hänt med Aljosja Karamazov i det förrevolutionära Ryssland om Dostojevskij fått leva? Vad hade Anna Svärd svarat Karl-Artur om Selma Lagerlöf blivit färdig med en fjärde del? Och vad hade Eyvind Johnson valt att skildra, om han en sista gång återvänt till miljöerna och människorna i norr, där allting började, den första tältpinnen?

Nomadens själ på väg hem.

*********************

Del 1 till 6 av serien går att läsa här:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”

Ned med dem som tala om krig, av Pelle Molin

En dröm och en brand i Fredrika Bremers ”Hertha”

Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När gammelgården såldes”

 

Bli först att kommentera

Bedårande lugg av sin tid, men verkligheten får skrattet att fastna i halsen

Av , , Bli först att kommentera 2

De inledande minuterna av Boris Johnsons första tal i underhuset som brittisk premiärminister sprudlade av det slags obetvingliga framstegsglädje som gör att man inte bara vill tro att det kanske är möjligt, utan dessutom känner att det är precis den attityd som krävs för att det ska vara möjligt. Äntligen ett leende, i den bakåtblickande, förbittrade jämmerdal, med panik utan lösningar, som vår samtida offentlighet blivit.

Boris Johnson är en bedårande, avväpnande lugg av sin tid, och det är viktigt att börja i rätt ände: Varför är han så populär?

En ledtråd har de första dagarna vid makten gett. Känslan av att: ”Titta, där händer något, kanske har vi underskattat möjligheterna hela tiden, äntligen någon som inte låter som en robot, han verkar ju inte så farlig ändå!”

En aning självdistans och humor, lite teatralt clowneri, skadar inte heller, i ett gravallvarligt debattklimat där hans motståndare tävlar i att gasta och vråla oartikulerade invektiv, medan han själv petar undan luggen och bjuder på ett smile, som ett olydigt, men ändå förtjusande barn.

Det är nödvändigt att påminna om hur mycket lättare det är för en person född in i elit, förmögenhet och privilegier, att spela den lustige charmören med ett flexibelt förhållande till sanning och regler. Han behöver inte frukta fall och misslyckanden in på bara kroppen på samma sätt som andra. Johnson kan kosta på sig sådant i offentligheten, som de som gjort klassresor och saknar de fina namnens medfödda skyddsnät, måste akta sig för.

Det charmiga flabbet som avväpnar och nollställer varje skandal, och en omgivning ständigt beredd att ge nya chanser, är i det fallet en politisk klassmarkör. Johnson hör till ett litet fåtal som inte behöver bry sig om morgondagens rubriker, och som därför vinner frihet att bygga upp en teatral, offentlig personlighet över längre tid. Det, de dubbla måttstockarna, borde få en del av skratten att fastna i halsen.

Men framför allt är det hans kritiker som på eget bevåg och med sedvanlig självdestruktivitet, gör det väldigt, och farligt, lätt för honom. Deras första misstag är att inte erkänna hans förtjänster. För de är också uppenbara.

***

Till år 2050, sa Johnson i underhuset, ska Storbritannien bli det bästa landet i världen, med den mest blomstrande ekonomin i Europa. Det ska bli verklighet genom ett nätverk av handelsavtal, världens mest dynamiska företagsklimat och stora investeringar i infrastruktur, hållbara transporter och innovationer. Utbyggnad ska ske av bredband, 5G, satellitteknik, eldrivna fordon och ny batteriteknologi. Satsningar på bioteknik och moderna GMO-grödor ska hjälpa till att föda världen och göra den friskare. Målet är att åstadkomma en fullständig klimatomställning, med ökat ekonomiskt välstånd, höjd produktivitet och en politik för alla regioner och hela samhället, där ingen del av landet glöms bort och där människor i framtiden ska kunna leva längre, lyckligare och hälsosammare liv.

Vilken liberal eller socialdemokrat, förankrad i upplysning och framstegstro, skulle inte vara beredd att skriva under på den visionen, om någon annan formulerat budskapet?

Inte allt, men mycket av det där hör till alla regeringschefers standardrepertoar. Det som utmärker Boris Johnson är att han inte skäms för att låta extremt optimistisk, närmast obekymrad om framtiden, åtminstone för sitt eget lands räkning. Och han vet att han därigenom, tack vare sin i etablissemanget omstridda, ifrågasatta person, kan lägga beslag på teman som andra i samma ögonblick får svårt att hantera.

Det är en skicklig och medveten maktstrategi. Så här kan den se ut i sina grunddrag:

Om en viss politikers motståndare – i andra partier, i ledande medier eller i tongivande institutioner – bestämt sig för att allt hen säger per definition ska stämplas som förfärligt, luras de att ta avstånd eller förhålla sig passiva även till sådant som i själva verket hör till hjärtat i deras egna ideologier. Och de luras dessutom att bejaka och omfamna nästan alla av den politikerns kritiker, även när en del av de kritikerna själva har mycket suspekta utgångspunkter.

Också när den omstridda personen tar upp viktiga, relevanta ämnen eller formulerar positiva, konstruktiva budskap, misstänkliggörs hens yttranden. Men därmed minskar antalet ”rena, godkända, trygga” frågor, som inte komplicerats för etablissemanget av att den oönskade politikern i fråga tagit upp dem i något sammanhang.

Etablissemangets olika företrädare förmår då så småningom inte längre diskutera ens djupgående samhällsproblem med öppet sinne, eftersom det inte vill ta risken att legitimera perspektiv de själva tidigare misstänkliggjort.

Den som alltid först måste ägna tid åt att moraliskt diskvalificera andra, hinner sällan fram till sina egna tankar och idéer. Till slut har de bara vad som uppfattas vara aparta frågor, extrema ståndpunkter, trist grälsjuka och föga relevanta slagord kvar för sig själva. Makten kan bestå en tid ändå, gamla meriter finns kvar, men basen för den gröps ur inifrån. Sympatierna flyr till den som faktiskt uppfattas vara för något, inte bara mot något. Gradvis trängs etablissemanget ut från den mitt de länge dominerat, marginaliseras över tid, och börjar förfalla organisatoriskt, intellektuellt och strategiskt.

De blir grundlurade i slow motion, och när de upptäcker att den de bekämpat just därför bara blivit ännu mer populär, slår frustration om i okontrollerad vrede. Retoriken skärps, överdrifter och överord börjar dominera, egna dubbla måttstockar tar över. Deras rörelser kidnappas av extrema röster med sekteristiska världsbilder och reaktionär retorik som de tidigare varit noga med att hålla borta. Och så kan den politiker som från början avfärdades som en onyanserad gaphals plötsligt profilera sig som en sansad röst bland aggressiva galenpannor.

Samhällsdebatten hamnar i ett antingen-eller-läge: En extrem utgångspunkt eller en annan extrem utgångspunkt. Själva grundvalen för ett demokratisk samtal mellan olika, skiftande erfarenheter misstänkliggörs. Den hånade politiska mitten försvinner, i takt med att ytterkanterna får definiera hur alternativen ser ut.

För det parti eller den ledare som har tillräckligt tålamod är det en möjlig, gradvis väg från paria till maktinnehav,. Ett sätt att tvätta ett reaktionärt budskap skenbart rent.

Men för dem som vill hindra en sådan utveckling, som vill hjälpa till att genomskåda bluffen i tid, gäller det att vara en aning smartare och en aning mognare, än de gaphalsar i debatten är som aldrig lär sig av sina egna fiaskon.

Nu är Boris Johnson inte ett exempel på en sådan långtgående process, och historiska paralleller ska inte missbrukas. Men ett skäl till att de konservativa i Storbritannien vågar chansa med en politiker som Boris Johnson har att göra med hur sorgligt vanskött labour-partiet under den antisemitiskt anstrukne Jeremy Corbyn blivit i opposition. Trots att de konservativa befunnit sig i totalt kaos under lång tid, har inte labour under Corbyns lyckats profitera nämnvärt på det. En förklaring är att labourpartiets nuvarande ledning saknar trovärdighet när det gäller att varna för ekonomisk populism, flört med extrema krafter och allmän ansvarslöshet, eftersom det är vad som i hög grad kännetecknar deras egen partiledare. Med en seriösare, mer mogen opposition, skulle Johnson inte ha kommit undan lika lätt hittills.

Socialdemokrater med stolt historia i andra länder bör ta de som en varning. Ge inte nonchalant efter för frasradikala revolutionsromantiker eller ungdomskulter som försöker omdefiniera den europeiska socialdemokratins tradition och hjärta. Det kan vara första steget till frivillig, politisk marginalisering. När förtroendekapitalet är förslösat är det svårt att få tillbaka.

Men det gäller givetvis också konservativa och liberaler. Nästa del av Johnsons tal i underhuset handlade om Brexit. Och då bröts brutalt förtrollningen från de inledande minuterna. I det ögonblick han gick över till den soppa som gjort honom till premiärminister och som handlar om akuta problem, inte förhoppningar 30 år framåt i tiden, blev det uppenbart hur lättvindigt hans förhållande till sanning, sakpolitik och realism är.

I Brexit-frågan kommer den andra delen av Johnsons politiska personlighet till uttryck: slarvigheten, lögnerna och hänsynslösheten. Han är beredd att riskera värsta tänkbara utgång av Brexit, men vägrar erkänna vad det är han därmed riskerar för medborgarna – samhällsekonomin och jobb – och hur lite det går att förena med de visioner han målade upp sekunderna innan.

Det är långt ifrån säkert, men inte helt uteslutet, att han blir långvarig som premiärminister och lyckas ta sig igenom de kommande månaderna utan att tvingas bort. Och kanske skulle han faktiskt kunna bli en bra premiärminister i andra frågor, än den som fört honom till toppen.

Men hans första instinkt är att offra det som krävs för själva makten och uppmärksamheten. Boris Johnsons väg till det egna karriärmålet, kan komma till ett mycket högt pris för landet, trots andra förtjänster.

I det läget känns charmen, och en bedårande lugg som ursäkt för oseriösa handlingar, inte särskilt avväpnande längre. Snarare manipulerande, arrogant och beräknande, på ett sätt som bara ett fåtal är privilegierade nog att kunna tillåta sig.

 

Bli först att kommentera

Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När Gammelgården såldes”

Av , , Bli först att kommentera 5

Sommarserie, 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 6: Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När Gammelgården såldes”, 1915.

***

När den från Amerika hemkomne sonen Per Olof drar fram sin plånbok ur innerfickan och breder ut femtio tusen kronor i form av röda, stora sedlar framför honom på bordet i stugan, kommer skräcken över gamle, utslitne, gråskäggige Nils Ersa. Han blir yr och tvingas sätta sig ned.

Plötsligt inser Nils Ersa, som avskyr den nya tiden och förbannar dess utveckling, att en nästan otänkbar mardröm blivit verklighet. Gammelgården, med mark och skog, som funnits i släkten under många generationer, och som Nils Ersa vårdat i väntan på att barnen ska ta över, har sålts via fullmakt. Nu ska det skövlas och exploateras, för en vinst i penningar.

Sonen vill inte veta av faderns livsstil. Dottern i Stockholm kommer aldrig att återvända till stugan. Hustrun är död sedan flera år.

Med ett underligt uttryck i ögonen kramar Nils Ersa sedlarna som frasar i handen. Det han känner är inte glädje eller lättnad över att ha ålderdomen finansiellt säkrad, utan sorg och rädsla inför ett förlorat och ringaktat livsverk. Det enda värde Nils Ersas hem och historia, gården och marken, tillskrivs av omgivningen, kan sammanfattas med sedlarna på bordet.

Kvällen före hade de ställt till med fest för honom på hotellet, sonen, länsman, kommunalordföranden och disponenten för sågverket. De hade bjudit friskt på supar och champagne och till slut lurat honom, som aldrig brukat dricka något starkt, att i berusat tillstånd skriva under det ödesdigra kontraktet. En levnad och ett livsverk avhändat med en enda signatur.

Sonen förstår inte varför fadern ser så bekymrad ut, med rikedomen i handen, men i Nils Ersas hjärta går i det ögonblicket ett helt liv under:

”Släkten – gården – arbete och slit – tårar och skratt – sorger och förhoppningar – kärlek och hat – solskenet öfver nyodlingar – frostnätter öfver tegarna – storfuren på Hemberget – gårdsträdet, den stora aspen, under hvilken han och Anna Brita drömt ungdomsdrömmar – stugan – alltsammans höll han nu i handen. Alltsammans, som fäderna arbetat för, lefvat för, drömt om – allt hade blifvit förvandlat – krympt samman till en bundt stora, röda sedlar…”

Sedlarna får liv, och laddas med skuldkänslor och förebråelser från de döda.

”Där var den första sedeln. Det var stamfadern, nybyggaren, som en gång i forna tider kommit hit upp till vildmarken såsom flykting från eget land – finnbyggaren, som i obygden brände den första svedjan, och röjde den första tegen. Finnsvedjan kallades den tegen än i dag – och den var väl värd en sedel…

Och där kommo de andra af släkten – rakryggade, kraftiga män och kvinnor, som arbetat, älskat och trott. Ägorna hade växt under deras händer – för dem alla hade Gammelgården varit kär – men nu var ju hvar och en af fäderna endast ett plus till den stora sedelhögen…

Tänk – allt deras arbete, deras glädje och deras sorger, deras framgångar och motgångar, – alltsammans höll han i handen. Och det var bara en bundt frasande sedlar.”

Nils Ersa vänder sig tyst bort från sin son och tittar ut genom fönstret, ”nedåt kyrkogården”.

”När gammelgården såldes” (1915) av Valdemar Lindholm kretsar kring det tema som bar upp hela Lindholms författarskap: Kamp för jordbruk, odling, rötter, hembygdskänsla och Norrlands framtid, och kritik av bolagsvälde, skogsskövling, orättfärdigheter, penningmani och förlorade traditioner.

Sällan har ett motstånd mot en samtida utveckling formulerats så skarpt som i Lindholms tidiga verk. Det finns svartsyn, bitterhet och motstånd där, mitt i en varm naturkänsla. Han återger en oförsonlighet inför det nya, som den känner som avskyr vissa förändringar men inte blundar för den. Han lät sina litterära gestalter kämpa emot, men långt ifrån alltid segra.

***

Valdemar Lindholm, son till författaren, folkskolläraren och redaktören Per August Lindholm, föddes i Medelpad, 1880, men tillbringade en del av sin uppväxt i Vännäs, där familjegraven ligger.

Han började tidigt att arbeta som journalist och författare. Liksom fadern medverkade han i VK, där han fortsatte att medverka återkommande (bland annat med signaturen ”V L-m”. Under 1900-talets första år åkte han runt till en rad olika städer och redaktioner i landet. Södertälje, Västerås, Landskrona, Östersund, Helsingborg, Härnösand och Sundsvall ska ha hört till de andra orter han passerade som orolig, sökande, engagerad själ.

Produktiviteten var enorm. Till slut lär han ha varit inblandad i över 60 böcker. Knappt någon genre var honom främmande. Signaturerna blev många. Han skrev artiklar, berättelser, sagor, romaner, historia, politiska verk, sångtexter och revybidrag med en mångsidighet (och spretighet) som få. Även som översättare var han verksam.

Inte ens hyllningstexter gör någon hemlighet av att somligt höll rätt låg nivå. Skrivkramp var inte ett begrepp han kände till. De flödade ord från honom under åren, i en omfattning som gör det begripligt att kvaliteten kunde skifta.

Sundsvalls Posten, där han arbetade som redaktionssekreterare 1905-06, skrev i ett porträtt till sextioårsdagen om att ”hans hänsynslöshet gentemot allt vad ordnade förhållanden heter är påtaglig. (…) Hans själ är nomadens, den där icke vet av någon hugnad”.

När han dog i Stockholm 1947, avslutade VK sin minnestext över tidningens gamla medarbetare:

”De litterära förtjänsterna hos hans romaner och dramatiska arbeten äro väl omtvistade men ingen torde bestrida att hans penna uträttat en hel del för kännedomen om norrländska förhållanden och bevarandet av kulturhistoriskt stoff, speciellt sådant som hör samman med vildmarksliv och lapska seder.”

Det var en delvis skev sammanfattning. Odlingen och bruket av hemjorden, snarare än vildmarksliv, framstår som det allra viktigaste för Lindholm. Och han var i högsta grad en politisk författare.

Direkt i debutboken ”När skogen dör” (1901), slås tonen an:

”Glädjen är slut. (…) Nu talar man blott om pengar och förtjänster. Man svär åt sågverksbolagen och söker glädjen i spritbuteljen. Men glädjen är borta. (…) Ibland talar man nog om skogen också. Om skogen, huggen, stympad, dödad. Och om pengarna, som skogen ger. Men den levande storskogen, där far och farfar och hans far före honom levde och dogo i kamp med en karg natur, – där de hörde trollsånger från bergen och sjöarna och sågo viterdrottningen bleka sitt silver i midsommarnattens mattljusa dager – den bry de sig ej om. Den håller på att dö för dem. Glädjen är död. livet är borta. Människorna blir arbetsmaskiner i sågverksbolagens händer.”

Redan där hörs ”fraset av smutsiga sedlar” i kontrast till ”suset i furukronorna” och ”solglansen på brunröda furustammar”. Och redan där återfinns i berättelsen ”Nydala” en åldrad gubbe som heter Nils Ersa, med en stuga vid Umeälven som han tvingas sälja ”för en spottstyver till bolaget”. Rottrådarna tvinnas i författarskapet.

I förordet till andra upplagan av ”När skogen dör” skriver han att ”det är jordbruket och de egna hemmen, som äro Norrlands framtid”, och att ”Norrlands framtid är Sveriges.

Och i förordet till romanen ”Farfarsgården”, 1910, skriver han till läsarna: ”När en människa har ett önskemål och är i sitt hjärta öfvertygad om detta önskemåls rättfärdighet och utförbarhet, är det ju hennes både rättighet och skyldighet att gå i elden därför. Därför är denna bok en stridsskrift lika mycket som något annat. Och striden gäller: Egna hem i Norrland.”

***

Engagemanget för samerna präglade honom. 1920 fick han i uppdrag att skriva en debattskrift åt samerörelsen – ”Dat läh mijen situd! Det här är vår vilja. En vädjan till den svenska nationen från samefolket”. Där sammanfattar han ett av samerna krav så här:

”Vi vilja därför från början fastslå, att vi, vädjande till svenskarnas rättfärdighetskänsla, icke komma som tiggare för att bönfalla om nåd för ”den döende lappkulturen”, utan vi komma, som ett av motgångar och prövningar härdat, ännu livshungrigt och livsdugligt folk och kräva vår rätt, intet mer, men ej en hårsmån mindre.”

I Tore Anderssons Hjulmans avhandling i historia vid Luleå tekniska universitet från 2017 – ”Ett med naturen. En studie av hur naturen omförhandlades i mellankrigstidens konflikter mellan naturskydd och samiska rättigheter” omnämns Valdemar Lindholm som politisk aktivist. 1917 anmälde han en lappfogde till justitieombudsmannen med för att denna ska ha låtit slakta renar utan ägarens medgivande.

Temat om utveckling, rättigheter, traditioner och brytningstider går igen hos Lindholm även senare. I en bok om Öster-Fernebo sockens historia 1932 bubblar kritiken mot materialism och brist på hembygdskänsla upp omedelbart: ”…huru skola vi kunna lära oss känna oss själva, om vi intet veta om vårt ursprung? Hur skola vi veta något om vårt ursprung, om vi ej känna vår hembygd, känna de människor, av vilkas liv, arbete, tro, hopp och kärlek vi själva framgått såsom ett resultat?”

Det påminner om en av hans kortberättelser från 1910-talet, ”Furens saga”, där mottot lyder: ”Grip fast – slå rot. Det är lifvets mening”.

***

Den 10 april 1915 skrev Selma Lagerlöf ett brev från Mårbacka till Valdemar Lindholm. Förlaget återgav ett utdrag av det som inledning till ”När Gammelgården såldes”.

Så här skrev hon till honom:

”Er berättelse ”När Gammelgården såldes” har intresserat mig genom sin skildring af den intensiva samhörigheten mellan Gammelgårdens ägare och den mark, som brutits och ägts af hans förfäder. Det är nog alldeles rätt att denne man, som har hållit fast vid gården under år af ensamhet och nöd och för dess skull utstått alla frestelser, skall bli bruten till döds den dag, då han befinner sig stå berövad sitt kärare med bara en bunt frasande sedlar i sina händer.”

En lätt patetisk, i vissa fall förljugen, sentimentalisering av det förflutna och fenomenet hembygd återkommer ibland hos Lindholm. En oförmåga att erkänna framsteg och bättre levnadsförhållanden. Långt ifrån allt han skrev har åldrats väl. Men det går en rättskänsla och saknad genom hans texter, med en människokännedom, litterär hantverksskicklighet och politisk vrede, som förklarar varför han under en period hörde till Sveriges mest lästa författare.

Ola Nordebo

***************************

Del 1-5 i serien finns att läsa här:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”

Ned med dem som tala om krig, av Pelle Molin

En dröm och en brand i Fredrika Bremers ”Hertha”

Bli först att kommentera