”Nu spelar vi för sjutusan jäklar”, väste Margreta Söderwall

Av , , Bli först att kommentera 3

Västerbottens minnen, del 8

***

Så nervös var han den dagen, att han knappt kunde äta, umepojken i tvåan på gymnasiet, eller andra ring som det hette förr. Och hans mamma var, ”till råga på eländet” minst lika nervös. ”Tänk på att tala högt”, förmanade hon, ”och framför allt långsamt. Sluddra inte!”

Han lovade, och fick sedan en ”välplacerad spark i baken” av morsan, innan det bar i väg med cykel till läroverket.

Det var 11 maj 1961, och en viktig teaterpremiär skulle äga rum i aulan där samma kväll. Ett tioårsjubileum, som det hade talats om i stan hela våren.

Han hade varit med om det förr, trots sin låga ålder. Det var femte året i rad som han deltog i Umeå Shakespearesällskaps så småningom legendariska uppsättningar med barn och ungdomar. De som mellan 1952 och 1972, under Margreta Söderwalls outtröttliga ledning, skulle forma flera generationer av kulturskapare.

Första gången han hade fått vara med var det som scenarbetare, med uppgift att hala ridån. Nu var han med som skådespelare.

På sätt och vis började det nästan bli en vana för honom, det där med premiärer. Men bara nästan. För de nerver en teaterföreställning skapar, in i märgen, vänjer man sig aldrig vid. Inte någonsin i livet. Inte på de största scenerna eller i den lilla källarlokalen. Inte inför ett Dramatenspektakel eller inför en lokalrevy. Du skakar inombords, och finner det på något märkligt sätt ljuvligt, alltså är du skådespelare.

***

I en skoluppsats efteråt, återgiven i Margreta Söderwalls bok om Umeå Shakespearesällskaps historia som kom 1973, berättade han om hur han ”…på morgonen vaknar med den underligt behagliga krypande känslan i magen, som säger att något speciellt händer i kväll. Visst tusan, premiär!”

Och när han sätter sig upp i sängen ser han affischen på väggen: ”Shakespeararesällskapet 10 år! Umeå Shakespearesällskap ger Macbeth av William Shakespeare! Regi: Margreta Söderwall!”.

En sådan snygg affisch, tänker han, ”måtte väl dra publik. Hoppas verkligen det blir mycket folk.”

På läroverket jobbar de med scenen när han kommer dit. Orkestern över ”en sista gång”. Till slut är alla skådespelare på plats. ”Vi pratar, viskar, byter om, sminkar oss, samlar ihop vår rekvisita”, skriver han, ”och försöker lugna varandra. Rampfebern stiger med klockans tick-tack.” Den enda som inte visar minsta spår av nervositet är Margreta Söderwall. Hon ”liknar våren själv där hon…springer omkring och ler åt allt och alla.”

När det är 15 minuter kvar kikar de i smyg ut mot salongen. Publiken strömmar in. ”Det blir nästan fullsatt”, viskar Staffan Ling, som ska spela Macduff.

In i det sista över huvudrollsinnehavarna Elisabeth Sandström och Valter Linghult ”frenetiskt” på sina repliker. Regissör Söderwall granskar sminkning och kläder, och är inte nöjd med hur vår umepojke ser ut. ”Vilka hemska ögonbryn! Dom där måste vi rekonstruera.” Han fixar dem och letar sedan efter sitt svärd som någon tydligen tagit av misstag.

Nu är ingen lugn alls. ”En flicka svimmar i rena paniken”. Men när det är dags står de beredda på plats.

Så väser Margreta Söderwall, i enlighet med sällskapets tradition, fram de magiska orden till den unga ensemblen:

”Kom ihåg, nu spelar vi för sjutusan jäklar!”

***

Det visar sig att vår umepojke ska spela tanen av Ross, men också hålla prologen. När han ska gå upp på scenen första gången är han så nervös att han måste klamra sig fast i ledstången.

”Sakta släcks lamporna, och jag känner hur en strålkastare riktas mot mitt ansikte. Allas blickar är riktade mot mig. Det vet jag. Jag försöker lugna mina tankar och knän. Hur i helsicke började prologen nu då? Hur? Hur?”

Och så hittar han orden, de kommer, det går bra, han känner ”fröjd i hjärtat” och efter det är ”all rampfeber som bortblåst”. Pjäsen går i en rasande fart. Scenbyten, klädbyten, omsminkningar. ”De som röker, springer ner i logerna, tänder en cigarett, hinner knappt dra några bloss, stoppar in cigaretten under vattenkranen, smutsar ner i handfatet och springer sedan för att passa sina entréer.”

Premiären, konstaterar han, ”går mycket bättre än vi vågat hoppas.” Varma ovationer och hyllningar väller in från publiken. Själv får han en bukett rosor, och läser ”häpen” på kortet ”To the thane of Ross”. Det är skrivet med hans stolta pappas handstil.

VK:s recension dagen efter fick rubriken: ”10-åriga Shakespearesällskapet fick applåder inför öppen ridå”. Det är nog ingen tvekan om, skrev recensenten (under signaturen O.S) att ”många var djupt gripna av det spel som presterades”.

Hundraprocentigt lyckat ville VK:s stränga iakttagare visserligen, trots beröm, inte kalla det konstnärliga resultatet, men avslutade recensionen med att Margreta Söderwall och hennes trupp ska ”ha all heder av sin insats. Bara att få fram en sådan här pjäs till premiärstadiet vittnar om ett intresse och en ambition av närmast otroligt mått.”

Vid ett gästspel senare samma år i Vasa skrev Vasabladets recensent att ”…vad som frapperade var den intensitet, varmed alla gick till verket, att skänka sina skiftande rollgestalter kött och blod och hela händelseförloppet nerv. Döda punkter förekom knappast alls, den makabra machbethsagan gavs därjämte en resning som under förehandenvarande omständigheter verkade rent otrolig”.

Efteråt, när ungdomarna slängt av sig scenkläderna och torkat bort sminket, skrålar de tillsammans bakom kulisserna på läroverket ”fram några idiotiska schlagertexter”.

Umepojken på andra ring avslutar sin uppsats

”Ute i vestibulen samlas vi. Ingen har lust att gå hem genast. Men vad skall vi göra? När vaktmästaren kört ut oss står vi där alla premiäryra och börjar långsamt vandra bort. Vart vet vi inte. Vi vet bara att allt är roligt. Och vi längtar brinnande efter nästa föreställning.”

***

Margreta Söderwall beskriver i sin bok 1973 hur föreställningar arbetades fram under säsongerna. Pjäsval, textadaption, spelmanus, instudering och repetitioner, punktövningar, dekor och kostymer, musik och belysning.

Steg för steg. Varje detalj genomtänkt. Krävande, med höga ambitioner och en fantastisk tro på ungdomarnas förmåga att klara saker de själva inte tror är möjliga när arbetet inleds. Det är på riktigt. Det får ungdomarna att växa, utmanar dem, visar dem vad förkovran, ansvar, övning, slit, jobb med detaljer och solidariskt samarbete kan skapa.

Hur mycket av den pedagogiska traditionen erbjuds kulturintresserade barn och ungdomar i dagens samhälle? Bemöts de med samma smittande iver, mål och vägledning som exempelvis idrottsintresserade ungdomar?

Eller anses det suspekt? Lämnas kulturintresserade barn en aning åt sig själva och de låga förväntningarnas slentrian? Möts de för sällan av en stort drömmande motsvarighet till Margreta Söderwall? Är inte det, i så fall, att underskatta vad kulturverksamheter skulle kunna betyda i ett samhälle där debatten handlar om frånvaro av positiva auktoriteter, förlorade generationer, social oro, destruktivitet, utanförskap, fördomar och klyftor?

Teater kan hjälpa unga människor att upptäcka dimensioner hos sig själva och andra – uttryck, lust, röst och kropp – som de inte vågade tro fanns där, bakom blyghet, ensamhet, osäkerhet och frustration. Sånt skapar demokratisk närvaro och gemenskap i rummet, förmågan att möta andra som jämlikar.

Höjda kulturresurser vore en satsning som kombinerar många förebyggande insatser, både hårda och mjuka, i ett slag. Det är ett av de områden där vårt ökande välstånd bör investeras. Men det kräver att verksamheterna håller en pedagogisk kvalitet som kan hantera större anslag.

Låt Margreta Söderwall inspirera inte bara som minne, utan som maning ur historien. Det går att göra mycket mer än ni tror. Nöj er inte med att något bara existerar på papper, skyddas av floskler i debatten och låter bra i en årsredovisning.

Öka resurserna till kulturen. Utvärdera verksamheter ingående, kritiskt och utan skygglappar. Formulera höga ambitioner som tilltror ungdomar förmågan att överträffa sig själva och som låter kulturen revolutionera deras liv på det sätt som Umeå Shakespearesällskap i sina bästa stunder gjorde.

Och ge dem sedan mod att spela för sjutusan jäklar, så att morgondagarna sjunger.

**********************

Det här är åttonde delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Kommer dag, kommer råd, sa Mimmi i Tegsnäset

Dragspelaren som underhöll bröllop och smet ur finkan

När Lisbeth, 11 år, fick hjälpa sin mamma som postombud i Innertavle

Gertruds minnen av skolhuset i Bastuträk, Bjurholm

Bli först att kommentera

Ett konservativt block tar form – vad gör de andra?

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är en banal insikt, men förtjänar tyvärr att upprepas:

När en opposition talar om sitt eget regeringsalternativ och de styrande partierna talar om oppositionens regeringsalternativ, då är det oppositionen som har initiativet.

När en opposition argumenterar för sin politik och de styrande partierna varnar för oppositionens politik, då är det nästan alltid oppositionen som går mot valseger.

När de som har makten över politik, institutioner och plattformar investerar nästan allt sitt förtroendekapital och all sin tid åt att polemisera mot de som vill ha makten, som om skiftet redan vore ett faktum, då kommer rollerna snart att vara ombytta.

Vilka framstår som lugna och målmedvetna och vilka framstår som vilsna och stressade?

Det är en variant på temat: när ett litet, isolerat parti talar om sin politik och alla andra talar om det lilla, isolerade partiets politik, då kommer det partiet inte att vara särskilt litet eller isolerat länge till. Sedan kan all världens ineffektiva, luftiga hashtags kännas hur bra i magen de vill.

Huruvida man tar ett politiskt hot på allvar eller inte, visar sig i om man är beredd att dra slutsatser av vilka strategier som faktiskt fungerar och vilka som ofelbart gör ont värre. Politik tillåter inte hur stor aningslöshet och tafflighet som helst.

***

Det är därför obegripligt att så många i den inrikespolitiska, svenska offentligheten är så benägna att upprepa samma misstag gång på gång, år efter år, i till synes total likgiltighet inför de gradvisa konsekvenserna.

Ibland verkar det som om många av dem som säger sig vara emot en konservativ högermajoritet redan gett upp, resignerat inför ett slags oundviklig utveckling och fastnat i en trött jargong som bara skyndar på nedgången.

Insikten har inte trängt igenom, att det är vad man själv vill som räknas i slutändan. Det egna, konstruktiva alternativet. Den egna politikens problembild, förslag och resultat. Vad man står för, inte vad man tar avstånd från.

Visa upp resultat, då kommer resten i mycket av sig självt. Att lyckas i sak, att övertyga i praktiken, att visa hur det egna alternativet fungerar, slår nästan all flåsig marknadsföring.

Så vänder man också en opinionsutveckling. På att varna för andra, utan att riktigt bekänna sig till något eget alternativ, utan att själv riskera något, övertygar man inte många särskilt länge.

Vill man att landets regeringspolitik ska vara förankrad i vissa värderingar, prioriteringar och samarbeten, då måste man visa, förmedla och själv tro på att de värderingarna, prioriteringarna och samarbetena fungerar.

Medborgarna har ju inga skäl att ge sitt förtroende till uppgörelser som de inblandade partierna bara undertecknat motvilligt, utan hjärta och utan beslutsamhet, som ett slags desperat sätt att undvika något annat.

***

Nu håller, steg för steg, moderaterna och kristdemokraterna på att lägga grunden till ett konservativt regeringsalternativ tillsammans med sverigedemokraterna. Det som varit på gång länge, får nu offentlighet.

Samtal mellan partiledarna har inletts. Gamla tabun bryts ner. Partiernas anhängare ger klartecken för att testa. Kring formerna för och innehållet i det samarbete som växer fram råder stor oklarhet. Men mätning efter mätning visar att de tillsammans inte är särskilt långt från egen majoritet.

Det är bara en tidsfråga innan de tre partierna mer konsekvent kan börja uppträda som ett regeringsunderlag och med större ärlighet tala om sig som ett alternativ. Säkert med ett slags stående inbjudan till framför allt liberalerna (som de borde tacka nej till). M, Kd och Sd kommer då, om inget annat händer, att vara ganska ensamma om det inför nästa val.

Trots detta envisas socialdemokrater, gröna, liberaler och centerpartister, inklusive deras anhängare i debatten, med att fokusera mer på vad oppositionen gör och på att två sina händer i vånda över januarisamarbetet, än på att faktiskt bekänna sig till det regeringsunderlag man i realiteten utgör.

Det låter fortfarande på januaripartierna som om huvudskälet till samarbetet mellan S, Mp, C och L är att man är rädda för vad oppositionen ska göra, inte att man tror på att uppgörelser mellan liberaler, socialdemokrater och gröna är en bra utgångspunkt för att lösa samhällsproblem.

Man förmår inte sätta sig i regering tillsammans. Man förmår inte komma överens om samarbetspunkter som alla partier är beredda att försvara. Istället agerar man som om varje parti bara hade ansvar för de egna punkterna i januariavtalet. Man vågar inte söka mandat redan nu för att få fortsätta koalitionen nästa mandatperiod.

Socialdemokraterna försöker sitta på alla stolar samtidigt. Liberalerna har trots hela partiledarvalsprocessen inte yppat ett ord om vad de vill efter 2022. Miljöpartiet har fasligt svårt att få sin riksdagsgrupp att mogna till regeringsduglighet. Och Centerpartiet verkar framför allt ha en hang up på moderaterna och bearbeta gammal alliansfrustration. Dags att släppa det nu.

Vid varje chans partierna får tar de, var för sig, indirekt avstånd från idén om januarisamarbetet som en början på något mer långsiktigt i svensk politik. Blocklandskapet spökar kvar.

Lyckas inte januarisamarbetet, talar det mesta för att nästa regering grundas på ett samarbete mellan M, Kd och Sd. Oro över något visar man inte bäst genom att gapa högt, utan genom att söka förebygga hotet.

***

Vad som helt försvinner i debatten är att ett mer långsiktigt samarbete i mitten mellan januaripartierna har långt bättre chanser att lyckas än det ofta framställs. Att enstaka bakslag kommer, som den eventuella misstroendeförklaringen mot arbetsmarknadsministern nästa vecka, får en minoritetsregering räkna med. Det kloka i det här läget vore att, om det finns en samtalsberedskap hos oppositionen, backa på viktiga punkter kring AF och inte driva det till sin spets. Det är inte värt varken extraval eller att en minister som just tillträtt faller.

Men bortsett från den tillfälliga krisen, ligger de inte särskilt långt efter andra tänkbara regeringsalternativ i opinionen, trots att de medvetet saboterat sina egna utgångspunkter.

I den stund som partierna bekänner sig till samarbetet och söker ett offensivt mandat, med sikte på nästa mandatperiod, kan opinionen skifta snabbt och uppslutningen internt i partierna öka. De håller nu på att lära känna varandra, skapa förtroenden på fler nivåer än bara mellan partiledarna och samla erfarenhet i ömsesidiga förhandlingar.

Klyftorna i sak mellan S, Mp, C och L är inte särskilt mycket större – bara annorlunda – jämfört med de klyftor som alliansen hade att övervinna för femton år sedan eller de rödgröna alltid haft att hantera.

Januarisamarbetet är också, givet att relationerna mellan framför allt C och M är förstörda för lång tid framåt, det enda realistiska samarbete där centerpartiet och liberalerna kan finnas med samtidigt som inte bygger på en högerkonservativ majoritet.

Vid en titt på de stora samhällsfrågor som antas komma att dominera 2020-talet är det en ganska rimlig utgångspunkt, att samtal mellan liberaler, socialdemokrater och gröna skulle kunna bli en logisk utgångspunkt för ett långsiktigt regeringssamarbete. Balansen stämmer. Det kommer att kräva kompromisser där alla tvingas acceptera mycket, men säg den koalition som inte det gäller för.

***

Ett sådant samarbete skulle också blottlägga svagheterna i det vägval som moderaterna och kristdemokraterna nu gjort. För deras möjligheter att utforma en fungerande regeringspolitik med sverigedemokraterna, i en riksdag efter 2022 där Sd kanske är största parti i samarbetet och Jimmie Åkesson egentligen borde vara statsministerkandidat, torde vara långt mer begränsade än högerns debattörer vill göra gällande.

På område efter område, inte bara ekonomi och utrikespolitik, utan även det som gäller migrationspolitik och integrationspolitik kommer spänningarna att visa sig stora.

M och Kd, som har helt andra traditioner och instinkter än Sd, lär få erfara att det som kändes naturligt i opposition på Twitter blir väldigt krångligt på departement, när uppgörelser med Sd ska omsättas i nationell politik.

Dessa inbyggda svagheter i det begynnande konservativa blocket – sakpolitiska klyftor, bristen på naturlig statsministerkandidat och ovanan att förhandla med varandra – skulle mittenpartierna kunna utnyttja starkare om de bara vågade säga rakt ut vad de själva vill, hur det egna alternativet ser ut och sedan gå in i en sådan regering tillsammans.

***

Det nya inrikespolitiska landskapet är här för att stanna. De gamla 1900-talsreflexerna är inte längre relevanta. Nya samarbeten måste formas kring samtidens problem, möjligheter och konfliktlinjer.

Moderaterna och kristdemokraterna börjar nu dra sådana slutsatser på sin kant, och väva in Sd i sina planer. Det är bra med den ärligheten.

Men det borde snarast få liberaler, centerpartister, socialdemokrater och gröna att vakna till. De bland liberaler och vänster som nu larmar högst om samtalen mellan M, Kd och Sd, men inte själva vågar bekänna sig till något konstruktivt, som bara saboterar varje annan strategi, är en del av problemet.

Ett alternativ håller på att formas till höger. Det är ett faktum, och det är inte något litet faktum.

Om inte ett fungerande samarbete upprätthålls i mitten, mellan S, Mp, C och L, är det sannolikt tidiga regeringsförhandlingar som inletts mellan Kristersson och Åkesson.

De som vill se en regering förankrad på annat håll och i andra uppgörelser än ett konservativt block, måste inse att alternativet efter 2022 är det nuvarande januarisamarbetet, fördjupat, mer kompetent och med partier som bekänner sig till det fullt ut.

Bli först att kommentera

Gertruds minnen av skolhuset i Bastuträsk, Bjurholm

Av , , Bli först att kommentera 5

Västerbottens minnen, del 7

***

Alltid skulle man vara rädd för något, mindes Gertrud Nilsson (född 1923) när hon i femtioårsåldern berättade om sin barndoms skolhus i Bastruträsk, Bjurholm. Det som byamännen låtit bygga kring 1905, och där hon själv gick under mellankrigstiden.

I skolhuset utspelade sig mycket av byns liv.

Där öppnades fönster mot världen. Kulturen, bildningen, politiken, religionen och medicinen hade något av sitt hjärta innanför skolhuset väggar. För ett barn var det en central plats.

Men det fanns också åtskilligt att frukta, för den som var liten.

”På sommaren var det åska och på vintern husförhör”, konstaterade Gertrud, och så vaccineringen mot smittkopporna förstås, som upplevdes så skrämmande att ett barn försökte ”springa till skogs och gömma sig”. Flykten misslyckades dock, för ”barnets mamma hade bra kondition så de hann ändå tillbaka till skolan i tid för vaccinationen.”

Det var i Margit Nilssons fantastiska byabok ”Bilder och anteckningar. Bastruträsk-Bjurholm” från 1973, som Gertrud återgav dessa minnen.

Husförhöret var inte heller att leka med. Det fyllde tre olika funktioner: Att fungera som folkräkning, testa barnens läsförmåga och kontrollera barnens kunskaper i kristendomen och katekesen. Då satt eleverna, berättade Gertrud, på långbänkar längst fram i skolsalen ”med hjärtat i halsgropen”.

I skolhuset hölls också tal av politiker under valrörelserna. Det var även där man röstade i kretsen när valsöndagen var inne. Då kom människor åkandes, ofta långväga från, med ”häst och trilla för att lägga in röst”. För att rösta kommer de förstås även nu, konstaterade Gertrud då på 1970-talet, ”men de kommer i bil och märks inte lika mycket. Allt går så fort, man hinner inte fånga nyanserna av vad som händer.”

Musik bjöds det ofta på. Bland annat besökte riksspelmannen Jon Erik Öst tillsammans med sin hustru Ester byn på 1940-talet, och spelade och berättade historier inför fullsatt lokal.

Ett annat minne Gertrud återgav var när en man kom för att visa så kallade skioptikonbilder, eller laterna magica-bilder som det hette förr och mer poetiskt. 25 öre fick hon betala i inträde. Skolsalens svarta tavla täcktes med ett vitt lakan, och sedan mörklades rummet. Bara bildapparaten stod mitt i och ”såg märkvärdig ut”. Det blev en kulturupplevelse som satte spår hos den blivande målarinnan.

”Alla satt i spänd förväntan”, mindes hon, och sedan började arrangören visa bilderna, som han berättade om och bytte för hand. Bilderna föreställde stora hus, stora båtar, vattenfall och militärparader, ”och vi förundrade oss över att vi kunde se bilder på detta vita lakan.”

Söndagsskolan höll i skolhuset, med speciella fester vid jultid och i juni.

Två gånger varje termin, höst som vår, blev det ”skurlov”, vilket betydde en ledig dag för barnen medan tre kvinnor under hårt arbete skurade hela lokalen, bänkar, paneler och golv, tömde kaminen och bar ut smutsvattnet.

Hennes första minne av skolhuset handlar om när hon fick ”följa med pappa på bön”. Gudstjänster med EFS-predikanter eller församlingens kyrkoherde, hölls i skolan. Vid ett sådant tillfälle ”tog Anders Israelsson upp en liten dosa ur fickan, öppnade den, vände sig om och bjöd mig att ta. Det var fänkål eller brödkryddor som vi sade. Det smakade gott.” Strax därefter fick hon en puff i ryggen av Johan Israelsson, som bjöd på nejlikor. ”Det var om möjligt ännu godare, i varje fall starkare.”

Men viktigast av allt, förstås, var lärarna. Gertrud sparade dem till sist. Det finns en värme i orden när hon minns dem. ”Ester Nilsson och Gerda Johansson, som oförtrutet delgav oss barn av sitt kunnande för att vi skulle kunna möta livet som goda medborgare.”

Vilket skolhus!

***********

Det här är sjunde delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Kommer dag, kommer råd, sa Mimmi i Tegsnäset

Dragspelaren som underhöll bröllop och smet ur finkan

När Lisbeth, 11 år, fick hjälpa sin mamma som postombud i Innertavle

Bli först att kommentera

Att gynna det som någon lagt ner sin själ i

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag vill minnas att det stod i någon rysk roman, som en visdom ur samovarernas rike, att ska teet bli perfekt måste det vara bryggt med en gnutta själ. Med kärlek och omsorg.

Sånt går inte att ange som siffror i ett recept.

Det räcker inte bara med en lagom mängd te. Med rätt temperatur på vattnet, en vacker kanna och noggrann bryggtid. Hemligheten om vad som skiljer det drickbara teet från det utsökta, är att i det senare har temakaren lagt ner sin själ.

Så låter oss tungans och gommens möte med drycken, liksom kärleken mellan två människor, bevara en vrå av mystik i världen. Vad är det för märklig källa som får bröstet att värmas så påtagligt ibland, men inte annars?

Jag vet inte om det stämmer. Man kan förstås säga detsamma om vilket område som helst. Inte bara om mat och dryck, utan om all mänsklig aktivitet. Om konst, kultur och slöjd, om odling och byggande, om arbete med människor, om pedagogik, om ingenjörskap och teknik, om kläder och mode.

Jag vill att det ska vara sant, att det inte ska vara likgiltigt med vilken stolthet, ömhet om detaljer och öga för kvalitet som ett hantverk eller en handling utförs. Det rena kunnandet – absolut – men även den där gnuttan själ och möda, ett slags kärlek, därutöver.

***

En viktig del av övergången till ett mer hållbart samhälle, ekologiskt och socialt, kommer att handla om vår förmåga att prioritera kvalitet, och att vårda och återvinna material. Men också om hur vi väljer att använda och omsätta vårt – förhoppningsvis – fortsatt ökande välstånd. Jag tror begreppet själfullhet spelar en roll i båda avseendena.

Frågan om det är rätt eller fel att konsumera är en fånig återvändsgränd i debatten. Klimatomställningen, exempelvis, kommer att kräva många enormt aktiva konsumenter, som medvetet främjar företag och produkter som bidrar till effektiv resursanvändning, minskade utsläpp och miljövänligare tillverkning.

Men att konsumtionsbeteenden måste förändras, på både kort och lång sikt, står utom varje tvivel.

Klimatomställningen kommer att drivas av både högteknologisk utveckling och ansvarsfull sparsamhet. Både upptäckarglädje och varsamhet, innovationer och försiktighet.

Det som krävs är att konsumtionen blir mer genomtänkt och ansvarsfull. Att fler lägger lite mer på det som håller lite längre, som är gjort för att bestå eller som ingår i ett långsiktigt, fungerande kretslopp. Gynnar kvalitet, förädling och hantverksskicklighet, framför ohållbara eller exploaterande slarvprodukter tillverkade utan någon som helst solidaritet.

Det kommer att handla om att byta ut ett slafsigt slit och släng-beteende mot ett egentligen väldigt lustfyllt vårda, återvinn och skapa på nytt-samhälle. Den nedärvda erfarenheten och det nedärvda materialet, som utgångspunkt för en utveckling. Arvegodset som uppdaterat, gemensamt begrepp för hela samhället. Tradition och historia, upplevd och förvaltad på ett djupare plan. Hållbarhet inte som ångestfylld försakelse, utan som oanad möjlighet.

Vårt framtida välstånd kommer också med stor sannolikt att tas ut på många andra sätt än fysisk konsumtion: Minskade eller mer flexibla arbetstider, fler kultur- och naturupplevelser, nya chanser till egen livskvalitet bortom det yrkesmässiga.

Även då handlar det om att prioritera det som görs med själ, omsorg och stolthet, som inte tar skadliga genvägar.

Lätt blir den inte trots det. Men det som väntar när klimatomställningen ska göras reell är något i de flesta avseenden eftersträvansvärt, utvecklande och livsbejakande, som kommer att göra oss gott.

Vi borde skynda oss dit.

Bli först att kommentera

S, Mp, C och L måste bestämma sig

Av , , Bli först att kommentera 5

Antingen går man in i den här lösningen fullt ut, söker rädda den och sitter tillsammans i regeringen. Står och faller med helheten. Eller så låter man bli och talar om vad man vill istället. Medborgarna har rätt till en regering som det går att utkräva ansvar av, skriver jag i veckans lördagskrönika.

***

Att det (1) skulle komma en ekonomisk kris under den här mandatperioden, med epicentrum i kommuner och regioner, har varit uppenbart länge. Redan för flera år sedan stod det klart att en svår prövning väntar i början av 2020-talet, nationellt som lokalt.

Trots det slösades valrörelsen 2018 i hög grad bort på annat.

Och att (2) den halvhjärtade utformning som samarbetet fick mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, skulle leda till en demokratiskt otillfredsställande situation, insåg de flesta när januariavtalet presenterades.

Med bara två av partierna i regeringsställning och de andra två i ett slags ”nästan, fast ändå inte, kanske senare, tittut och bara ibland”-tillvaro i ett tvehågset ingemansland mellan regeringsmedverkan och oppositionsarbete, blir det omöjligt för medborgarna att veta vem som ansvarar för vad.

Att dessutom sittande regeringar tidvis styrt med oppositionens budget, både under denna och förra mandatperioden, bidrar ytterligare till en tilltagande förvirring.

Vem står för helheten när reformer inleds som sedan alla plötsligt opponerar emot? När finansiella förutsättningar och organisatoriska förändringar frikopplas från varandra, och beslutas från två helt olika håll, går inte ursprunget att spåra.

De här två sakerna tillsammans – sämre tider som partierna inte sökt mandat att hantera och en hopplöst grumlig regeringsfråga – gör att det för en demokrati helt avgörande ansvarsutkrävandet omöjliggörs i svensk inrikespolitik just nu. Samtidigt som en extremt långvarig, delvis konstgjord högkonjunktur övergår i ekonomisk stagnation.

Vilka av de fyra partier som nu utgör regeringsunderlag i riksdagen vill att samarbetet faktiskt ska lyckas, att det ska åstadkomma något konstruktivt, förändra något i inrikespolitiken? Vilka vill bara att det ska ta slut på ett sätt som går att skylla på de andra?

Det är nästan omöjligt att hitta någon som vill bekänna sig utan undanflykter till det man skrivit under. Ständigt smygs det in reservationer, tvås det händer, sneglas det på nödutgångar och hänvisas det till andra. Gång på gång betonar partierna att de egentligen skulle vilja något annat. Hela tiden suckas att det här är en nödlösning, mer än ett samarbete med konstruktiva utgångspunkter.

Och vad vill egentligen M och Kd med sina regeringsambitioner, när deras enda väg till snabb makt verkar gå via en renodlad högerkoalition? De mumlar minst lika mycket på sitt håll om hur alternativen ska se ut, och har börjat kampanja mot saker de själva gick till val på 2018 när alliansen fortfarande existerade.

Ingen står riktigt och ärligt till svars för de reella möjligheter som finns.

Hur ska väljarna orientera sig då?

***

Kommunernas ekonomier är mycket ansträngda, de sociala spänningarna stora, brottslighet och våld ett allvarligt problem på många håll i landet.

Samtidigt står Sverige inför uppgifter som inte kan vänta: Klimatomställningen måste göras konkret och långsiktig, med stora – även offentliga – investeringar i forskning, hållbar teknik, infrastruktur och energiförsörjning.

Välfärden, socialförsäkringarna, arbetsmarknadspolitiken och skattesystemet måste uppdateras till en ny tid av digitalisering och automatisering.

Integrationspolitiken för att bryta segregation och få fler i jobb snabbare, måste utformas med en långsiktighet och grundlighet som går bortom skiftande dagsopinioner. Samtidigt kommer personalbehoven i skola, vård och omsorg, liksom i flera privata branscher, att bli akuta inom bara några år. Den matchningen måste fungera.

Rättsstaten behöver snabbt utrustas med resurser som återställer medborgarnas förtroende för demokratins förmåga att upprätthålla en grundläggande trygghet.

Försvars- och säkerhetspolitiken kommer att kräva tillskott, i takt med att den geopolitiska osäkerheten i vår region ökar och hoten från extremister och terrorister tar nya former.

Och att kultur- och fritidssektorn också behöver upprätthållas och helst stärkas på 2020-talet, är en hållning man inte behöver be om ursäkt för ens i hårda budgettider (fler konstverk, inte färre, borde vara ambitionen).

Självklart gör sådana långa listor att ekvationerna får svårt att gå ihop. Inte allt som är önskvärt kan förverkligas. Prioriteringar tvingas fram som går att utvärdera. Det i sin tur kräver att det politiska ledarskapet är kompetent, glasklart och begripligt.

***

Sverige behöver en regering som: (1) Vill regera och stå för någonting eget och sammanhängande, inte bara finnas till i nöd och ångest för att hindra andra. (2) Går att ställa till demokratiskt ansvar för en helhet när mandatperioden är slut. (3) Är så handlingskraftig som situationen i riksdagen tillåter.

Just nu saknas en sådan regering.

S, Mp, C och L måste bestämma sig. Vill de att samarbetet ska lyckas eller handlar det bara om att administrera ett kaos några år i väntan på en i så fall oundviklig högerregering?

Vill man att samarbetet ska bli framgångsrikt är det dags att bekänna färg. C och L måste gå in i regeringen, januariavtalet krympas till några utvalda, väsentliga och genomförbara punkter och samtliga fyra partier sluta två sina händer.

Klarar eller vill man inte det är det bättre att erkänna det direkt. Berätta parti för parti vad man planerar inför 2022. Börja förbereda för extraval, eller för det samarbete Expressens ledarsida efterlyst mellan S och M, eller för en variant av expeditionsministär av ensamma socialdemokrater. Den nuvarande situationen duger inte.

***

Vi var några relativt få som redan för sex-sju år sedan började argumenterade för att ett samarbete mellan S, L, C och Mp vore det bästa för landet, ett förstahandsalternativ, även långsiktigt. Att det är i gränslandet mellan liberaler, gröna och socialdemokrater som uppgörelser bör sökas det kommande decenniet. Under ännu längre tid har jag i VK drivit i linjen att liberaler och gröna bör upprätthålla nära kontakter. Jag tror fortfarande på det och hör till det kanske ännu mindre fåtal som skulle vilja se det här samarbetet överleva även in i nästa mandatperiod.

Det är visserligen, om man studerar opinionsmätningarna närmare, inte helt uteslutet. Men tendenserna går uppenbart åt motsatt håll. Det vore löjligt att förneka. Och om inte ens de fyra partierna själva tror på samarbetet, finns det förstås inga skäl för väljarna att göra det. Bara som samlad, beslutsam regering, som inte ber om ursäkt och som inte hela tiden hamnar på defensiven i självmotsägelser, skulle de ha möjlighet att fungera opinionsbildande och återta initiativet.

Just därför är det halvdana uppträdande som socialdemokrater, miljöpartister, centerpartister och liberaler ägnat sig åt ända sedan januariavtalet lanserades, så olyckligt. Jag trodde inte på det då och tror inte på det nu. Tyvärr har alla farhågor besannats och en lovvärd idé hamnat i vanrykte.

Antingen går man in i den här lösningen fullt ut, söker rädda den och sitter tillsammans i regeringen. Står och faller med helheten. Eller så låter man bli och talar om vad man vill istället. Att ha styrande partier som klamrar sig fast vid en allians enbart i defensivt syfte, och i uppenbar vånda, leder till elände för alla inblandade.

Medborgarna har rätt till en regering som det går att utkräva ansvar av.

*******************

Några tidigare krönikor på samma tema:

Snart skiftar stämningen, är Sverige rustat för kris?

Förljugen valrörelse följs av bister verklighet

Stackars nästa regering, den får ett elände

Är nästa statsminister att gratulera?

Sverige behöver en ny regering, inte en halvmesyr

Dags för ett nytt kapitel i svensk politik

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Slösa inte bort valrörelsen

Sök samarbete över blockgränsen

Bli först att kommentera

När Lisbeth, 11 år, i Innertavle fick hjälpa sin mamma som postombud

Av , , Bli först att kommentera 3

Västerbottens minnen, del 6

***

Utan eldsjälar som Lisbeth Eklund i Innertavle, hennes och andras hembygdsforskning, hade Västerbotten glömt viktiga erfarenheter och saknat sin historia. Utan allt det som de hjälpt till att bevara via arkiv och muntliga berättelser, hade framtidens konstnärer, författare, musiker, teatermakare och filmare inte haft samma källa att ösa ur och söka i.

Lisbeth Eklund (1936-2005) var en av initiativtagarna till byaboken ”Innertavle genom tiderna” som gavs ut 1992. I förordet till boken skrev hon: ”Alla har vi säkert någon gång undrat hur det varit i vår hembygd före vår tid. För att ta reda på detta startade en studiecirkel i Vuxenskolans regi, med temat ”Ett sekel i Umeås bygder””.

Det är ofta så det börjar i bygderna, med en undran om rötterna. I boken återgav Lisbeth själv några av sina tidiga minnen. Under rubriken ”När mamma var postombud” berättar hon om hur hon som 11-åring fick börja hjälpa sin mamma med sysslorna i posten. Lilly och Helge Olsson var Lisbeths föräldrar, och posten hade flyttats till deras gård 1946. I samband med det utsågs Lilly till nytt postombud, med 45 kronor i månaden som lön.

Direkt fick dottern börja hjälpa till på lediga stunder. Vid posten, som öppnade 07.30 på morgonen (postbussen anlände från Umeå vid 06.45) samlades bönderna efter att de kört sina mjölkflaskor ut till vägbryggorna i väntan på mjölkbilen. Där pratade man och skvallrade.

Det kunde bli mycket folk i farstun, och stressigt, mindes Lisbeth, för dem som arbetade med att sortera posten, räkna pengar, stämma av utbetalningskort och ta fram kvittenser. ”Särskilt vintertid när det var skönare att stå inomhus”. Vid storhelgerna blev mängden paket och kort extra stor.

En person som gjorde intryck på Lisbeth var Ida Molin som brukade få försändelser ända från Amerika. När hon fick sina paket, som färdats så långt, ”öppnade hon alltid och vi fick något gott därifrån”.

Ett annat speciellt minne, skrev Lisbeth, ”var en gammal man som var blind. När folkpensionen kom fick jag hjälpa honom med att tala om vilka sedlar det var han fick. Sedan fick jag förtroendet att stoppa ned pengarna i portmonnän, vilket gjorde att jag kände mig betydelsefull.”

En ytterligare uppgift var att gå runt och ta upp tidningsprenumerationer. Då kunde det bjudas på sötsaker, eller en ”en slant” som tack. Och de besöken, konstaterar hon vid sin återblick, ”gjorde förstås att kontakten med folket i byn blev mycket god”.

När det var skola fick hon även ta med posten till lärarna. Bland annat upp till småskolläraren som bodde som i ”ett litet dockhem” under takåsen, och till folkskolläraren som kunde bjuda på en ”liten pratstund och även något gott ibland”. Det senare, noterar Lisbeth, ”förekom ju inte senare under skoldagen”.

Att hjälpa till med posten förankrade henne i den by och det lokalsamhälle hon sedan hjälpte att minnas sina rötter.

Gå till arkiven, där är inte tråkigt en sekund.

***********

Det här är sjätte delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Kommer dag, kommer råd, sa Mimmi i Tegsnäset

Dragspelaren som underhöll bröllop och smet ur finkan

Bli först att kommentera

Vi har nog lärt mindre av historien än vi vill erkänna

Av , , Bli först att kommentera 4

Har vi lärt något av historien? Frågan svävar tungt över samhällsdebatten. Men ställer vi den på rätt sätt, på allvar? Det vill säga till oss själva?

Hur kunde så många, så länge, runt om i Europa, nicka instämmande åt, ansluta sig till och hitta ständigt nya ursäkter för fascismens framväxt på 1920-talet och Hitlers och nazismens döds- och förintelseslära fram till andra världskriget?

Hur kunde så många privilegierade studenter, senare inflytelserika makthavare och debattörer, på 1960- och 70-talen kokettera med sin kult av Maos kommunistiska folkmord och kulturella förstörelsemani?

Allt det har debatterats ingående, kanske till leda.

Men världen har trots det betraktat många katastrofer med likgiltighet även senare. Ständigt tvingas nya generationer rikta frågan till stabila etablissemang befolkade av människor på höga hästar:

Hur kunde ni då, när ni hade chansen att göra motstånd på riktigt, ryckas med så i er tids vanvett? Hur kunde ni vara så förljugna att ni hatade er egen trygga frihet mer än andras hjälplösa förtryck? Varför lockades ni så starkt, när ni ställdes inför ett val, av det antidemokratiska, intoleranta och auktoritära? Vad fick er att samlas under despoternas fanor, eller leta skäl att avdramatisera och relativisera deras ogärningar?

Och vad får er att hävda att ni är bättre och finare, än era motsvarigheter i vår tid?

Det röda universitetet, hä, hä, flabb, flabb? Hur mycket granskning tål de gamla studentmiljöerna och studentrörelserna här utifrån dagens demokratiska normer? På vilken sida stod ni egentligen, när massgravarna fylldes i utopiernas namn, när sexismen och brutaliteten rasade i den progressiva kulturkorridoren, när den liberala demokrati som ni i dag bekänner er till utsattes för era egna dagliga glåpord?

Eller USA som den liberala demokratins räddare på 1900-talet? Hur mycket rasförföljelse på hemmaplan, hur många fascistiska kupper i världen, hur mycket hyckleri, hur brutala Vietnambombningar, tål liberalers romantiska Amerikabild?

Vi är ovana vid att ställa oss själva frågor av det slag vi slentrianmässigt slänger iväg till motståndare. Men trovärdigheten skulle vara större hos dem som intensivt varnar för historiens återkomst, om de inte bara tog konflikten när fiendebilden är enkel, utan också när den kommer jobbigt nära de egna nätverken, de egna flödena.

För när vi återvänder till historiens stora svek, blir det väldigt mänskliga. Inte banala nödvändigtvis – jag är inte säker på att det är rätt ord – men mänskliga, och därmed lättare och viktigare att lära av. Egenintressen när det verkligen gäller. Medlöperi när det börjar löna sig. Masshysteri i längtan efter renhet och entydighet, men på lagom distans till verklighetens målkonflikter. Mycket förblir sig likt.

***

Omständigheterna är lite lyckligare, i delar av världen. Välståndet större, framstegen fler och förhållandena stabilare trots allt. Men katastroferna i det förflutna, som borde ha vaccinerat oss mot upprepningar, tycks framför allt locka oss till bombastiska deklarationer, snarare än till eftertanke och ödmjukhet. Vi smyger undan det faktum att även samtiden är full av brott som ibland ursäktas just av dem som sitter på makten eller anser sig representera det goda, civiliserade, upplysta och framskridna.

Jag tror inte att vår tid, vår politiska, kulturella och mediala offentlighet, har särskilt mycket att vara stolt över när det gäller moralisk resning, globala demokratiska instinkter eller intellektuell hederlighet.

Vi sviker nog, ljuger, hycklar, blundar, relativiserar och bedriver apspel, med samma cynism som många gjort före oss. Söker bevara den varma känslan i magen hellre än att leta upp de svåraste frågorna. Och söker så länge det går, för profitens, slagordens eller profeternas skull, att ignorera de riktiga offren. De som kämpar och lider långt från makt och privilegier.

Det är ett skäl till etablissemangens kris just nu. Så fort vi öppnar munnen och börjar mästra, förutsätter allt fler att vi inte är riktigt ärliga, att vi håller oss med dubbla måttstockar. Det upplevs inte som genuint. När behovet av principfasthet är som störst, tar bekvämare instinkter över. Förutsägbarheten är enorm i debatten, när det gäller vem som ska ta till orda när. Det går igen i många grupper. Att ha ena ögat stängt och andra ögat uppspärrat är en stark instinkt för dem som är aktiva i samhällsdebatten och söker tillhörighet snarare än idéer.

***

Skulle ni ha prioriterat affärer med historiens värsta bödlar, hellre än klarspråk om deras brott? Skulle ni ha ägnat era inhemska samhällsdebatter åt nästan allting annat, än de auktoritära, globala hoten mot demokrati och mänskliga rättigheter? Skulle ni ha anpassat er av praktiska skäl, hellre än att riskera ett motstånd i idéernas namn?

Förmodligen.

Västvärldens ängsliga sätt att förhålla sig till Kina under de senaste tio åren, illustrerar varför vi ska vara försiktiga med att döma tidigare generationer med allt för mycket sentida hybris.

***

Tidigare i veckan publicerade det internationella journalistnätverket ICIJ – där bland andra SVT ingår – dokument som avslöjar de vidriga förhållanden som råder i den kinesiska regimens gigantiska koncentrationsläger i provinsen Xinjiang. Där plågas och torteras fångar, framför allt muslimska minoritetsgrupper, i strid med alla konventioner. Straffas och utsätts för hjärntvätt på de mest förnedrande sätt. FN uppskattar att minst en miljon människor fängslats i lägren.

Det är det värsta uttrycket för den totala övervaknings- och indoktrineringsstat som kommunistregimen med tekniskt stöd från väst söker inrätta i hela landet, i den kinesiska vardagen, och sedan med imperialistiska metoder få internationell uppbackning för.

Men upprördheten i västvärlden är, jämfört med allt annat som får det att koka i debatten här, begränsad. Intresset förstrött. Protesterna pliktskyldiga. Manifestationerna få och små. Facklorna försvunna. Lavinen av indignerade krönikor och pekpinnar uteblir.

Och demokratiska ledare aktar sig på tisdag noga för att gå så långt i sin kritik av Kinas totalitära, aggressiva samhällsmodell, att konkreta, lukrativa kontrakt och investeringsmöjligheter hotas på riktigt.

När Tucholskypriset för 2019 nyligen skulle delas ut i Stockholm till den fängslade förläggaren Gui Minhai, stod svenska regeringen och kulturministern upp hedervärt mot protesterna från den kinesiska kommunistregimen. Det var välkommet och ärligt menat.

Men i stödet till Hongkongs demokratirörelse blir det direkt mer inlindat, svajigare, tar längre tid, kräver att situationen eskalerar ytterligare.

Antalet tydliga ställningstaganden mot förtrycket i Kina, mot den kinesiska samhällsmodellen i sig, är mycket få från våra politiska ledares sida, jämfört med alla andra frågor och andra länder som får dem att flockas med stora ord, allvarliga miner och teatraliska utspel i olika sociala medie-flöden.

Även i det höga näringslivet är den yta av politisk medvetenhet man annars marknadsför i jakt på goodwill som bortblåst när det handlar om otäcka regimer i länder där profit finns att hämta om man sköter sina kort rätt. Att vilja det rätta har sina gränser.

Det har inte särskilt mycket med politisk färg att göra. Det är ett fenomen över hela västvärlden och över många partigränser. Möjligen spelar det också en roll, att många ledande institutioner, exempelvis i Sverige, har präglats av dem som för femtio år sedan blundade för, romantiserade eller ursäktade Kinas dåtida brott mot mänskligheten. Det bär emot att lära av gamla misstag, när de kommer för nära.

***

Så i ett läge, när en mobilisering för demokrati, medborgerliga rättigheter, rättsstat, personlig integritet, pressfrihet, ekologiska livsbetingelser och internationell solidaritet behövs nästan akut, försvagar vi våra argument genom att söka smita undan de lärdomar vi verkligen borde dra allra först från historien. De som är jobbiga för våra egna högtidsord. Men om vi vill bli trovärdiga i försöken att göra det bättre den här gången, får vi inte fly till sådana dubbla måttstockar. Det håller aldrig.

De värsta av allt är kanske, att vad vi verkligen upptäcker vid en sådan självkritik, är hur svårt det måste ha varit för många i ansvarsposition redan då. För alla dem som brukar få (berättigade) bannor för medlöperi och ynklighet i efterhand.

Det är ju verkligen inte enkelt det här. Hur ska vi förhålla oss till att en viktig del av den internationella ekonomi på vilken vårt välstånd vilar – exempelvis möjligheterna att värna välfärd, investera i forskning och kultur och finansiera klimatomställningen – är beroende av affärsmässigt goda relationer till ännu en av historiens smutsiga förbrytarregimer? När reser vi oss upp och säger att det räcker nu, kosta vad det kosta vill?

Ett givet svar finns inte. Plötsligt upptäcker vi hur det kunde komma sig, att så många svikit genom åren. Det är svårare att vara en hjälte när priset är som högst, och väldigt många inte vill bli störda med irriterande frågor, än att vara det decennier senare när alla sitter och är överens framför historieböckernas svarta kapitel.

Har vi lärt något av historien? Mindre än vi vill erkänna.

**************

Några tidigare krönikor på temat:

Stöd demokratirörelsen i Hongkong

Vilken väg väljer Kina?

Glöm inte Liu Xiaobo

Västvärldens hyckleri om Saudiarabien

Partners när det passar – förtryckare när de störtas

Säg som det är istället

Bli först att kommentera

Dragspelaren som underhöll bröllop och rymde ur finkan

Av , , Bli först att kommentera 4

Västerbottens minnen, del 5

***

Han var bygdespelman och buse i en och samma person, verksam i trakter där levande folkmusik och starka personligheter sedan länge gått hand i hand. När det stundade bröllop eller dans i förra seklets ungdom, lär det ha varit Nils-Isaksa-Edvins dragspel man frågade efter.

Jag har inte lyckats få reda på så mycket mer om honom, än det som står i byaskriften ”Kålaboda förr och nu” från 1978. Där berättas dock att Edvard Nilsson, som han egentligen hette, kom från Vebomark och var en färgstark person som de äldre i Kolaboda fortfarande mindes anekdoter om när boken skrevs.

Förutom att vara en ”erkänt duktig dragspelare” med många uppdrag, var Nils-Isaksa-Edvin också en ”slagskämpe av stora mått”. Vid ett tillfälle åkte han in i ”finkan i Ånäset”, men var snart ute igen efter att ha lyckats rymma ”genom skorstenen”.

Vem är förvånad? Det där vet vi väl sedan länge: om metalscenen är ett tillhåll för svärmorsdrömmar under argsint yta, är folkmusiken ett näste för rumlare i fårakläder.

***

Kolabodas egna bygdespelmän och deras många olika instrument under 1900-talet blev en del av det rika västerbottniska musikarvet. Åtskilliga från varje generation nämns i byabokens musikkapitel, där det dessutom går att läsa om hur de lokala danssätten skiftade genom åren. Från det tidiga 1900-talets hambo, vals, schottis och kadrilj, via 20-talets tango, foxtrot och slowfox, fram till 40-talets jitterbug, 50-talets twist och 60-talets shake.

Och en ”byns skald” fanns också, i form av Olga Andersson, som ofta anlitades för att ”dikta visor” till födelsedagar och bröllop, men som även skrev andra visor att sjungas till gitarr.

I såna miljöer såddes fröna till det senare svenska musikundret.

 

***********

Det här är femte delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Kommer dag, kommer råd, sa Mimmi i Tegsnäset

Bli först att kommentera

Operation nedmontera Stefan Löfven har inletts

Av , , Bli först att kommentera 5

Operation nedmontera Stefan Löfven har inletts inom socialdemokratin. Några med inflytande internt har bestämt att till nästa val ska S ha en ny ledare. Låga opinionssiffror, impopulära kompromisser och sakpolitisk vilsenhet har fått panik att spridas. Skulle den övergå i resignation, är spelet över. I partiet som var världsmästare i demokratiska maktspel, går instinkten djupt att agera i tid när det börjar barka.

Det är nästan uteslutande så, att när en diskussion drar igång, via anonyma läckor och uttalanden, om en partiledares ställning, är det internt som missnöjets finns och skiftet förbereds.

I synnerhet en socialdemokratisk partiledare i Sverige sänks inte utifrån, inte av motståndare och inte av medier, om det inte redan börjat i de inre rummen någonstans.

Och erfarenheten säger att när debatten väl är där, när partistyrelsens möten livebevakas, när ledaren inte syns till mer än nödvändigt, är det ofta bara en tidsfråga innan något slags besked kommer.

Det är fair game. På en statsminister ska det ställas höga krav, även som maktspelare. Att vara personligt sympatisk är inte tillräckligt. Klarar inte Löfven den här krisen på egen hand, genom sina egna framträdanden, så är det som Expressens Torbjörn Nilsson skrev i en tänkvärd text i veckan: ”Han blev aldrig politiker.”

***

Ändå har jag svårt att se att Löfven skulle vara det stora problemet just nu. Vad vore vunnet i sak med en mer populistisk S-ledare, som börjar lova vilt utan täckning? Löfven är en osäker retoriker, dålig i intervjuer och oinspirerad i tal. Det är ingen nyhet. Han utstrålar inte heller i något läge ett starkt, bestämt ledarskap. Den kritiken, om det är det man söker, är berättigad.

Han bemödar sig för det mesta om att vara eftertänksam och korrekt – jag har en svaghet för hans stil – men han är inte slipad i sina framträdanden och flyr ibland i trängda lägen till besynnerliga, klumpiga uttalanden. Sant. En mer bländande retoriker skulle ha det lättare att låtsas att läget är under kontroll och svaren givna.

Men skulle det leda till större politisk långsiktighet och handlingskraft? Är det just Löfven som står i vägen för det många kritiker efterlyser? Jag är inte så säker. Löfven leder ett ovanligt (och välkommet) blocköverskridande samarbete, men med ett vanskligt, svårmanövrerat underlag i riksdagen. Det är en minoritetsregering som är sårbar. Ska den hålla fyra år – och ett extraval är inte att önska – krävs en balansgång som delvis utesluter näven i bordet-retorik. Utan Löfven, och hans positiva egenskaper, hade samarbetet nog aldrig kommit till stånd. I mina ögon är det värt ett visst tålamod och erkännande.

Bli först att kommentera

”Kommer dag, kommer råd”, sade Mimmi i Tegsnäset

Av , , Bli först att kommentera 3

Västerbottens minnen, del 4

****

De hörde henne ofta säga: ”Kommer dag, kommer råd.” Mimmi Johansson (1898-1980) i Tegsnäset talade med en tillförsikt och en förtröstan som blev bemärkansvärd i det att den prövats av och besegrat ett långt livs hårda, osentimentala erfarenheter.

”För många verkar detta livsöde idag som helt ofattbart”, konstaterade de bybor i Tegnäset som 1992 efter långvarigt studiearbete gav ut ”Tegnäsboken”, om bygdens historia och samtid, umbäranden och utveckling.

Mimmi och Hilmer Johanssons kamp i Tegsnäset för att föda familjen påminde då, och påminner i dag, om ett Sverige dit välfärdssamhälle och trygghetsnät ännu inte nått.

Hur de fick ekonomin att gå ihop under de svåraste åren, med tre barn i huset, förundrade omgivningen.

Hilmer (1897-1963) var skogsarbetare från unga år men fick tidigt besvär av reumatisk värk. Den försvårades med tiden och trots flera vistelser under 1930-talet på kuranstalten vid Umeå lasarett gick det inte att hjälpa ”hans söndervärkta leder”.

41 år gammal fanns för honom inget annat val än en sjukpension som då berättigade till bara mycket knapp hjälp från samhället. En aning stöd kom från kommunen. Det ökade senare när bygden fick en ny kommunrepresentant. Men Hilmer och Mimmi tvingades arbeta extra för att få något kvar.

Ladugården med ett par kor gav mjölk som gick att sälja till mejeriet.

Hilmer kunde trots sina problem rycka in vid målning och tapetsering, bistå vid byns badhus och hjälpa till att tina upp frusna vattenledningar i byarna på vintern. Mimmi bakade och tvättade åt grannar. En av sönerna tog också som 14-åring ”drängplats sommartid hos en av byns bönder, där mat ingick i hans lön”, vilket gjorde att föräldrarna kunde spara in på egna matkostnader.

Det som gav dem kraft att fortsätta år för år var drömmen om att barnen skulle få en drägligare tillvaro och barnbarnen förhoppningsvis det ännu lite bättre.

Trots tunga dagar gav Mimmi och Hilmer därför aldrig upp, och ”ej heller skrek de ut sin nöd inför andra människor”. Med jämnmod, vittnar i Tegsnäsboken de som kände henne, tog Mimmi dagen som den kom och ”såg framtiden an”. Hon hann även ”uppleva mera av välfärden än sin make”, och var lycklig över att barnbarnen såg ut att få en ”bra start i livet”.

Med hennes och hundratusentals andras, liknande erfarenheter som grund, växte ett mer solidariskt, och friare, samhälle fram.

**************

Det här är tredje delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

 

Bli först att kommentera