Är det dags att fördjupa det nordiska samarbetet?

Av , , Bli först att kommentera 3

Vattnen, bergen, skogarna, landskapen, de ekologiska systemen vi vårdar tillsammans i Norden.

Bygderna och städerna, med många rötter och drag gemensamma. Historiska erfarenheter, kulturarv och kunskapsarv som gränsar till och ibland överlappar varandra, och aldrig går lätt att skilja åt.

Gränsöverskridande näringar, arbetsmarknader och institutioner som vuxit fram genom formella samarbeten, men ännu mer genom människors informella fria val, resor, relationer och nyfikenhet på grannskapen.

Litteratur, teater, musik, konst och film i de nordiska länderna som hela tiden smakar på, lär av, sneglar mot och snuddar vid varandra, utan att sammanfalla helt.

Säkerhetspolitiska konflikter och spänningar som alla länderna är intrasslade i på ett eller annat sätt.

Det finns ett Norden, men aldrig fullt ut. Det finns nordiska länder, men de är aldrig bara det. Norden anas alltid i ögonvrån, konkret och levande, men när man försöker fixera det som en enhet med blicken löses mycket upp i motsägelsefullhet, brister och konflikter. Tanken på Norden är något så näraliggande och ändå så krångligt.

Det nordiska samarbetet har visat sig vara en slittålig dröm, som kommit levande, relevant och svårförverkligad ur många av historiens skiften, utan att någonsin prioriteras högst. Ständigt tycks något gäcka, avleda, avslöja och distrahera. Varför är det så?

***

Redan Norden som beteckning och idé är och har varit svårhanterligt. Laddat med positiva såväl som negativa associationer. Inte minst under andra världskriget, när de svenska nordisternas uppmärksamhet växlande fram och tillbaka mellan Finlands, Norges och Danmarks öden, uppstod slitningar kring hur det skulle tolkas och fanns farhågor om missförstånd.

Begreppet Norden var i början av 1940-talet ”på samma gång både enande och splittrande, intressenter och hotbilder utanför Norden attraherade eller avskräckte”, skrev idéhistorikern Tora Byström vid Umeå universitet i sin läsvärda avhandling ”Nordens frihet. Samfundet, tidningen, kretsen” (2009). Arbetet inom samfundet för Nordens frihet och enighet drevs under andra världskriget, i antinazistisk och antikommunistisk anda, efter Hitlertysklands ockupation av Norge och Danmark och Sovjetunionens angrepp mot Finland.

Men det var inte, fortsatte Byström i sin analys av rörelsen, ”ovanligt att för en del fick intresset och engagemanget för Norden slagsida åt det ena eller andra hållet, medan andra hade ambitionen att försöka hålla ihop hela Norden.”

Det mönstret har gått igen genom historien. Utrikes- och säkerhetspolitiken har alltid ställt saker på sin spets. Även under skandinavismens mest engagerade år, när den grep en ung generation vid mitten av 1800-talet, lurade liknande motsättningar. Det dansk-tyska kriget 1864 avslöjade snabbt att de heta skandinavistiska stämningarna i tiden trots allt inte uttryckte makthavarnas verkliga prioriteringar. Bitterheten var stor hos många, långt tid efteråt.

***

Är det nordiska, ibland det skandinaviska, i en framtid kanske även det arktiska, perspektivet, dömt att alltid befinna sig bara till hälften inom räckhåll? Som en reservplan, alltid på sparlåga?

1979, i ett nummer av Scandinavian Political Studies, skrev Bengt Sundelius och Claes Wiklund att nordiska samarbetslösningar bara synes ”vara möjliga att genomföra i situationer när bredare europeiska eller atlantiska lösningar inte ligger inom räckhåll”.

Den iakttagelsen gjordes bara några år efter det stort upplagda, så kallade Nordek-avtalet – ”Organisationen för nordiskt ekonomiskt samarbete” – fallit i början av 1970-talet, i första hand på grund av påtryckningar på Finland från Sovjetunionens sida.

Senare kom Danmarks, och så småningom även Sveriges och Finlands, inträde i den europeiska gemenskapen, att radikalt ändra förutsättningarna för Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, kanske mer än något annat gjort sedan grundandet av det förstnämnda 1952, möjligen Helsingforsavtalet 1962 undantaget. Det europeiska perspektivet lovade och lockade så mycket, att det nordiska framstod som en aning förlegat och överspelat. Ändå överlevde samarbetet, och har haft fortsatt betydelse på flera områden, utan att skapa stora rubriker.

När Nordiska rådet samlades på Island tidigare i veckan, var det hav och havsmiljö som stod i fokus. Det är ett av årets teman för samarbetet: ett hållbart utnyttjande av resurserna i havet. I huvuddokumentet inför mötet lyftes bland annat klimatförändringarna, ekosystemen, föroreningarna av avfall och plast, utfiskningen och behovet av internationella samarbeten fram.

På sätt och vis kanske man kan säga att det nordiska projektet fungerat som bäst, eller åstadkommit mest, när det inte stått i centrum, när det inte eftersträvats med hetta och passioner, utan fått puttra fram lite i skymundan, sakfråga för sakfråga.

Tidigare centerledaren och utrikesministern Karin Söder skrev i sitt förord till boken ”Norden i sicksack. tre spårbyten inom nordiskt samarbete” (red Sundelius/Wiklund) att det ”nordiska samarbetsmönstret med konsensus som princip tidvis har varit framgångsrikt, intill dess att andra intressen än de nordiska tagit överhanden och man har bytt spår. När insikten om betydelsen av ett vitalt nordiskt samarbete väckts till liv, har det lett till goda initiativ, som ibland lett till bestående resultat.”

***

Men kanske håller den relativa lågmäldhet som präglat både debatten om och initiativen inom det nordiska samarbetet sedan 1990-talet på att övergå i en ny fas.

EU kan vara på väg in i en långvarig kris, med Storbritanniens utträde, auktoritära, antiliberala, främlingsfientliga rörelser med makt i flera medlemsländer och efterverkningar från finans- och skuldkrisen. Ryssland uppträder med ny aggressivitet gentemot omvärlden. Och hur USA, med blicken allt mer vänd inåt, eller mot Asien, kommer att se på de transatlantiska banden framöver, i synnerhet med Donald Trump i Vita Huset, är mycket osäkert.

Håller den nordliga dimensionen på att få en ny aktualitet?

Samtidigt är Arktis osäkra framtid, en viktig aspekt på just det nordiska samarbetet, en ny ödesfråga. Det tvärvetenskapliga arktiska forskarcentrumet vid Umeå universitet (Arcum), är ett initiativ som kommer att få ökad betydelse närmaste åren. I Arktis står mycket på spel. Framför allt miljön, men även nya transportleder och farliga säkerhetspolitiska kraftmätningar i klimatförändringarnas spår.

Det ställer nya krav på de nordiska länderna att agera klokt och förebyggande, men gör också Norden mindre perifert, som Johan Strang, vid Centrum för Norden-studier på Helsingfors universitet, skrev i boken ”Nordiska Gemenskaper. En vision för samarbetet” (2012).

Arktis, noterade han där, ”har kommit i världens lokala fokus både tack vare de naturresurser som området bär löfte om och på grund av de nya sjövägar som klimatförändringen för med sig. Norden framstår allt mera som en förbindelselänk mellan Europa och Asien.”

Han konstaterade också att det skett en förändring i ”omvärldens syn på det nordiska samarbetet. (…) Inte ens NATO eller EU utgör längre något hinder, snarare tvärtom. Regionernas och det regionala samarbetets roll ökar inom bägge organisationer, medan gränserna mellan medlemmar och icke-medlemmar minskar i betydelse. Det finns ett växande behov av kompletterande multilaterala samarbetsformer och organisationer som går på tvärs av gränserna för EU och NATO. Både Östersjön och Arktis presenterar utmaningar som måste lösas genom ett regionalt samarbete.”

Mycket har hänt på senare tid, men den slutsatsen håller.

***

Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island och de självstyrande områdena Grönland, Åland och Färöarna, beräknas inom några decennier tillsammans ha över 30 miljoner invånare, och skulle, om man betraktade Norden som en enhet, utgöra en mycket stark ekonomisk region. Med samhällsmodeller som visat sig stå pall relativt väl under ekonomiskt oroliga tider i världen.

Där finns mer som förenar på djupet och långsiktigt, än tillfälliga gräl och munhugg kan få oss att tro. Norden som perspektiv kan visa sig bli alltmer betydelsefullt för miljö, säkerhet, demokrati och ekonomi under 2000-talet.

Kanske är tiden mogen för högre ambitioner igen i det nordiska samarbetet?

Bli först att kommentera

Viktigt med etiska perspektiv på tekniska framsteg

Av , , Bli först att kommentera 2

Ord inför helgen:

”men kampen för att hålla sig upprätt förd med alla ovärdiga medel, alla slag av kompromisser – som man lockar ett vettskrämt djur med alla sorters matbitar. Det trevande tålmodiga veka växandets rörelse, som hukar sig, söker, börjar om, börjar på nytt: oemotståndligt. Att ha tillit till denna glanslösa, famlande, letande rörelses oemotståndlighet.”

(Ur ”Ett landskap”, av Birgitta Trotzig, 1959.)

***

Tidigare under veckan rapporterade New York Times att flera tusen anställda inom Google skrivit under en protestlista mot att företaget hjälper den amerikanska försvarsmakten att utveckla avancerad övervakningsteknik för obemannade, fjärrstyrda flygfarkoster baserad på artificiell intelligens (AI).

”Project Maven” kallas satsningen – även känd under beteckningen ”Algorithmic Warfare Cross-Functional Team” – som drogs igång förra våren, bland annat med syftet att förbättra militära drönares förmåga till bildigenkänning. Försvarsdepartementets uttalade mål är, skriver gizmodo.com, att skynda på den militära integrationen av big data och maskininlärning.

I det arbetet med att koppla gigantiska databaser till samtidens mest avancerade IT- och AI-teknik, för att i detalj kunna identifiera olika tänkbara mål, är både Googles expertis och mjukvaror förstås av stort värde för Pentagon. Och med hänvisningar till kampen mot terrorism kan ju nästan vilken PR-strid som helst vinnas, i demokratier som i diktaturer.

I sin protest, riktad till koncernchefen Sundar Pichai, kallar Googles medarbetare det ”oacceptabelt” att företaget hjälper USA:s regering med att utveckla ett militärt övervakningssystem. De varnar för att samarbetet riskerar att skada Googles rykte och möjligheter att rekrytera kvalificerad personal, och slår fast att det moraliska ansvaret för den teknik som utvecklas inte kan outsourcas till tredje part.

Försäkringarna från ansvarigt håll om att systemet inte ska användas för att flyga drönare eller för att avfyra vapen, har, som kritikernas påpekar, kort räckvidd, då tillämpningen av tekniken efter leverans kan bli en helt annan än den inledningsvis avsedda.

***

Turbulensen på Google är värd att uppmärksamma. Den ger föraningar om vad som kommer att bli ett av 2000-talets svåraste balansnummer: Att bejaka en i många avseenden fantastisk teknisk utveckling, kring digitalisering, robotisering, AI och 3D, samtidigt som nödvändig tid och kraft läggs på motsvarande etiska diskussioner och avväganden.

Det etiska perspektivet måste vara lika långsiktigt som teknikens livslängd, och bygga på försiktighetsprincipen. Annars kan slutresultatet i slutändan bli panikåtgärder som försöker vrida tillbaka utvecklingen helt och hållet, istället för att låta teknik och etik hålla jämna steg framåt. Insikten måste finnas, även när grundhållningen är framstegsoptimistisk, att alla system missbrukas förr eller senare.

Ämnet robotetik, i mötet mellan jurister, ingenjörer, sociologer, statsvetare och humanister, kommer att öka dramatiskt i betydelse.

Kombinationen av våldsutövning, robotisering och AI, i militära eller rättsskipande syften, är ett speciellt område som rymmer extremt stora faror och moraliska frågetecken. Där måste stränga gränser dras, innan det är för sent. Tekniken håller på att rusa ifrån både etik och ansvarsutkrävande. Google-medarbetarnas protester är berättigade och hedervärda.

Men farhågorna gäller även system som på ytan kan synas rymma enbart välvilliga avsikter, eller tillämpas i vid första anblicken harmlösa sammanhang. Ett exempel är hur hälso- och livsstilsfrågor i ökande utsträckning anses motivera mer av tvång, intolerans och kontroll.

Riskanalyser måste uppdateras när sakernas internet, det helt upp- och sammankopplade vardagslivet, inklusive vård, omsorg, industrier och tjänstesektorer, blottar nationer för hotet om cyberterrorism och lamslagna system. Det kontantlösa samhället, eller det fjärrstyrda hemmet, är visioner som kan komma att avslöjas på ett brutalt sätt, vid en omfattande attack eller otaliga små sabotage.

Det är också svårt att tänka sig något mer yrvaket, än den plötsliga debatt som nu förs om Facebooks missbruk av användarnas personuppgifter. Här finns en väldig gråzon mellan det som i Facebooks fall är ett uppenbart missbruk och den nya kommersiella tillämpning som dominerar i allt fler branscher, av big data, registeranalys och människors villighet att ge upp personlig integritet i utbyte mot gratistjänster och bekvämare vardag.

Varningarna för den utvecklingen har förts fram i många sammanhang under hela 2000-talet. Och grundläggande moraliska frågeställningar om den enskilda människans ställning i förhållande till tekniska system är långt äldre än så. Men fascinationen inför tekniken har varit mer utbredd än beredskapen att diskutera moraliska baksidor.

Riktigt farligt blir det om regeringar, IT-jättar och medier, med sina olika agendor, skulle börja närma sig varandra i samarbeten, riktade utåt och nedåt, rörande teknik, personuppgifter, övervakning och godtycklig maktutövning om vad eller vilka som ska tillåtas och vad eller vilka som ska oskadliggöras (fysiskt eller i debatten).

Var i varje läge misstänksamma när de med stora resurser försäkrar att det bara ligger goda avsikter bakom deras försök att begränsa andras friheter och rättigheter eller vidga sina egna möjligheter till styrning.

Blåögd teknikentusiasm, säkerhetspolitiska svepskäl, ekonomiska intressen, trendkonsulters glada svada eller de tusen små, välvilliga, principlösa stegens tyranni, får inte lura oss att överge internationella konventioner, personlig integritet och medborgerliga fri- och rättigheter.

Bli först att kommentera

Att bära ett ljus genom mörkret och inte bli ögonblickets fånge

Av , , Bli först att kommentera 8

bara en avskedslapp ligger/ svedd/ i ditt hjärta/ och glöder/ när hon rör/ den med blicken

du brukade slockna/ om någon blåste på din själ/ och lämna rummet i tystnad/ av rädsla för ömtåligheten/ inom dig

ingen såg din ruin kämpa/ andetag för andetag

***

Så skulle det kunna berättas: Påskhelgens långsamma drama bär ett plötsligt försvunnet ljus genom mörkret, ett förlorat liv genom döden. Och när det tänds igen, när det föds på nytt, är det förvandlat och befriat.

Men det är i förtvivlan före trösten, i tystnaden före firandet, i den spridda ensamheten före återföreningen, som det allra viktigaste äger rum. Utan en svår väntan i stillhet, när ett före mognar till ett efter, berövas helgen sitt djup och sin mening. Det finns ingen genväg förbi kval och oro.

Vad man än har för förhållande till tro, tradition och påsk, är den insikten om vägens, tillförsiktens och tålamodets nödvändighet, något som berör varje människa.

Önskan att någon ska ta den tunga bägaren från oss, innan prövningen kommer, kan ta sig många former i livet. När ansvar och förväntningar blir för tunga. När krafterna känns otillräckliga. När rädslan för att man inte ska visa sig värdig tar över.

Och den gamla bilden av utblottelse som ideal, fortsätter att vägleda människor i kris. Att klä av alla yttre skydd, att avstå och tömma sig på allt oväsentligt, att möta världen utan sken och rustning, naken med varje tillkortakommande och nederlag synligt. Inte i ett asketiskt eller straffande syfte, utan för att frigöra och möjliggöra ett större sammanhang, en klarare blick, en djupare mening.

Peter Halldorf har i den lilla skriften ”Mellan skymning och mörker” (2015) utifrån sitt trosperspektiv beskrivit utblottelsen som ”en fasa och en gåva. Det är i människans kenotiska tillstånd, när hon är barskrapad på allt, som Gud drar henne till sig. Intet öppnar mot allt.”

Men det är en hållning för mycket i livet och för alla, när ytlig och kortsiktig jakt på tillfredsställelse – den omedelbara bekräftelsen, det ständiga mätandet, den förrädiska längtan efter en daglig genväg – skapar destruktiva beteenden.

De som får oss att slösa bort tid på oväsentligheter istället för att odla det bästa i våra liv. Utblottelsen, som metod för att uppnå något mer angeläget, förutsätter ett tålamod och en tillförsikt som går bortom det självupptagna och blixtsnabba. Låt inte en otålig måttstock mäta allt som pågår i ditt liv.

Så blir påsken, för den som vill, ett tillfälle att reflektera över hur enskilda ögonblick, tillfälliga stämningslägen, permanenta bekräftelser och påklistrade etiketter, inte räcker för att förstå och vårda livet. Det vi inte ger tid att mogna även när det är svårt, riskerar vi att förlora helt.

Låter vi inte ögonen vänja sig vid mörkret, kommer vi inte att se det som förbereds under natten. Gör vi varje ögonblick till ett isolerat universum av bara nu och här, utan historia och förvandling, kommer vi att bli ögonblickens olyckliga fångar, panikslagna, självupptagna eller liknöjda.

***

Det är en nog så viktig påminnelse för 2018. Fattar vi fler och fler beslut, bedömer andra människor och formulerar alla våra ställningstaganden, i ögonblickets stämningsläge, kommer vi aldrig att ge något eller någon chansen att utvecklas, fördjupas, eller gradvis förbättras.

Inga långsamma, krångliga, konstruktiva samhällsprocesser kommer att få chansen länge nog för att förändringar ska kunna åstadkommas på riktigt. Det som kräver samarbeten mellan många människor i tid och rum, och ett mod att inte kasta allt överbord redan vid första utvärderingen och första motgången, kommer att framstå som en omöjlighet.

Vi blir de ständiga ögonblickens fångar. Tålamodet att låta ögonen vänja sig vid ett rum, eller en situation, utan obarmhärtiga strålkastare, går förlorat. Det som inte går att göra fulländat från början, kommer inte att gå att göra överhuvudtaget. Ingenting tillåts ta vägen naket genom tvivel, svårigheter och mörker. Rustning, sken och omedelbar belöning blir allt.

Och det betyder att också att själva möjligheten till glädje och till skapande dör.

För medmänniskor kommer vi bara att ha en stämpel, en enda blick, över. Algoritmer, grupptänkande och manipulationer hjälper oss redan i dag med att dela in, dela upp, förstora och förminska, kategorisera och främmandegöra.

Utifrån grovhuggna kollektiva identiteter och det första intryckets hetsiga bedömning, kommer vi att sortera, hylla eller avfärda dem som kommer vår väg. Det som inte passar in måste plötslig oskadliggöras helt.

Konflikter kommer att bli svepskäl för att besegra, tillintetgöra och hämnas på andra, i istället för att ses som ett slags levande möte för att förstå, lära och i slutändan åstadkomma något tillsammans.

När lugnet saknas som krävs för att se en annan människa som den mångfacetterade, bristfälliga, motsägelsefulla, kämpande helhet hon är, gjuter vi vår världsbild i fördomar, kortsiktighet, hårdhet och arrogans.

Solidariteten med andra, även de som inte är enkla och smidiga, kräver ett mod och ett tålamod.

Jag tänker på Majken Johanssons rader, som en livboj:

”Först var jag rädd för den lilla smärtan./ I en tand, i en tå, i ett skavsår bakom örat./ Sen blev jag rädd för den stora smärtan:/ Ett kors./ En kärlek större än min./ Min egen kärlek/till nästan/ att helt bytas ut/ mot min egenkärlek.”

Bli först att kommentera

Sveket mot kurderna är en skam

Av , , Bli först att kommentera 1

För varje nytt högtidstal växer lögnen. Varje gång företrädare för världssamfundet uttalar orden ”aldrig igen”, vinner cynismen ytterligare mark. Löftena att nu, äntligen, till sist, lära av historien, befäster hyckleriet.

Högtidstalen, principdokumenten och deklarationerna i efterhand, när folkmorden redan ägt rum, när skurkarna triumferat, när brutaliteten belönats, när friheten slagits sönder, när fakta skapats med våld, betyder nästan aldrig någonting.

Försök att ta klämkäcka löften från skamsna regeringar i hand och du greppar luft. Tro inte, att de någonsin kommer att mena vad de säger.

Kanske har rentav ivern att med allvarlig min bjuda bekymrade ord med facit i hand, på tryggt avstånd från alla akuta kriser, när katastrofen redan är ett faktum, ett visst samband med benägenheten att svika på nytt så snart ett motstånd åter blir svårt och kräver en risk.

När den islamistiska terrorgruppen IS/Daesh begick sina värsta illdåd i Syrien och Irak, när ett bestialiskt folkmord pågick för fullt och världssamfundets dubbelmoral, passivitet, skräckslagenhet och ovilja att gripa in, tedde sig som störst, då var det den kurdiska minoriteten som mobiliserade motståndet på marken.

Även för dem som vill behålla en viss distans till alla aktörer i regionen, och inte blundar för problem ens hos dem som uppträtt hjältemodigt, måste det vara omöjligt att inte känna djup tacksamhet för vad kurdernas styrkor uträttade när läget var som mörkast.

I omvärlden uteblev de annars så vanliga protesterna, uppropen och indignerade demonstrationerna. IS/Daesh-terrorn fick inte torgen att fyllas av breda manifestationer med krav på militära hjälp för de människor som systematisk förslavades och mördades. I jämförelse med mycket annat som brukar bli föremål för enorm vrede, högljudda krav och stora arrangemang, väckte IS och deras skräckvälde ett tämligen svalt engagemang i västländer upptagna av annat.

Istället var det kurderna på plats som gjorde den insats omvärlden skyggade för. I en situation där nästan alla svek, utgjorde de ett ensamt och beundrat undantag av hållning, klarsyn och konsekvens.

Det enda rimliga och anständiga sättet att säga tack borde ha varit att omvärlden, med Europeiska Unionen och USA i spetsen, uttalat ett stärkt stöd för kurdernas rätt till självständiga styren och i framtiden en egen stat. Och att EU och USA lovat solidaritet med kurdiska städer vid eventuella hot om kommande, förutsägbara övergrepp från Turkiet, Irak, Iran eller Syrien.

Den kurdiska frågan är komplicerad, full av olika grupperingar, en svår historia, många interna konflikter och egna problem med förtryck och korruption. Det finns inga skäl till godtrogenhet eller naiva föreställningar om hur mycket som kan gå snett.

Ändå är möjligheterna för en steg för steg ordnad demokratisk samhällsutveckling under kurdiska självstyren betydligt större än i länderna där kurderna befinner sig i minoritet.

Omvärlden borde känna det som en samvetsfråga att, med hopp och tillförsikt, främja en ökad kurdisk självständighet, som upprättelse för den långa tradition av svek som alltid drabbat kurderna varje gång omvärlden vädjat om och fått deras hjälp.

Så blev det förstås inte. Kurderna har lämnats åt sitt öde på nytt. Och de senaste månaderna har Turkiets militär, tillsammans med militanta jihadister, i princip haft fritt fram att bomba och fördriva kurderna från staden Afrin i norra Syrien. Protesterna från EU och USA har varit i stort sett obefintliga, och hjälpen till kurderna har uteblivit.

Erfarenheterna från kampen mot IS/Daesh betyder plötsligt ingenting längre.

Turkiet, under Recep Tayyip Erdogan auktoritära styre och med Rysslands godkännande, gör lite som det vill, och det innebär nästan alltid att angreppen intensifieras mot kurderna inom och utanför Turkiets gränser.

Att Turkiet är Nato-medlem har ingen hämmande effekt (och underminerar mycket i de redan ganska svaga och rosenkindade argumenten för ett svenskt Nato-medlemskap). Och det principlösa flyktingavtal som EU slutit med Turkiet gör att även de flesta europeiska länder ligger mycket lågt för att inte riskera Erdogans trots.

Så kurderna, som inte tvekade, att ensamma bjuda Deash-terrorn motstånd och därmed gav världssamfundet tid att samla och koordinera sig, offras igen på det mest cyniska av sätt.

Istället för att kurderna – utan skygglappar för hur svårt det vore – får chansen att äntligen, mödosamt, via självstyren i sina delar av Turkiet, Irak, Syrien och Iran, lägga grunden till en framtida egen stat, belönas auktoritära, korrumperade, brutala regimer och deras hantlangare

Runt om i världens konfliktregioner kan mindre aktörer betrakta det som sker och dra sina slutsatser: Ta inte något som västmakterna säger bokstavligt. Tro inte att det kommer någon hjälp, finns några skrupler eller visas någon tacksamhet efteråt. Lita inte på konstruktiva uppgörelser som bygger på vackra ord formulerade av regeringar långt borta. Råhet och hänsynslöshet är i slutändan det enda som belönas. Katastroferna kommer att upprepas många gånger till. Hur påverkar det chansen till freds- och försoningsprocesser?

Ett svek kan nästan inte bli större, en skamlöshet inte tydligare, än omvärldens axelryckning inför döden i Afrin.

Bli först att kommentera

Lita på den fria debatten – i övertygelse och ödmjukhet

Av , , Bli först att kommentera 1

Den tyske poeten Durs Grünbein – tidigare citerad här på ledarsidan och 2012 mottagare av Tranströmerpriset ”för en poesi som i en mångfald av genrer införlivar nuet med historien” – hör till mina förebilder just nu.

Han har förstått skillnaden mellan att debattera och att utesluta. Mellan att bemöta någon i sak och att diskvalificera någon som människa. Mellan att försvara egna grundläggande värderingar och att förvägra andra deras rätt att komma med invändningar.

För några veckor sedan, vid ett seminarium om yttrandefrihet i Dresdens så kallade kulturpalats, hamnade Durs Grünbein i ett mycket uppmärksammat meningsutbyte med författarkollegan Uwe Tellkamp, om flyktingpolitiken, samhällsutvecklingen, motsättningarna och debattklimatet i Tyskland.

När Tellkamp, i en jargong som känns igen även från delar av den svenska debatten, kritiserade den förhållandevis generösa asylpolitiken under Angela Merkel, påstod att över 95 procent av alla flyktingar bara kommer för att dra nytta av de sociala trygghetssystemen och hävdade att det råder ett slags åsiktskorridor i debatten som censurerar och straffar röster vänstern inte vill höra, fick han hårda mothugg av Grünbein, som inte vek en tum i sak, utan metodiskt, övertygande och värdigt bemötte lögner och mytbildning, argument för argument.

Det var en intellektuell insats att beundra. I två timmar diskuterade, resonerade och grälade de två författarna (även om andra saker). Och inte en enda av de 700 närvarande åhörarna, och inte en enda av dem som i efterhand tittat på inspelningen, blev dummare, farligare eller uppgivnare av att debatten fick och kunde genomföras.

Förmodligen gav det mer än evenemang till vilka bara likasinnade bjuds in för att bekräfta varandra och exkludera alla, icke närvarande, kättare.

Men efter arrangemanget, och uppståndelsen kring det, kände sig bokförlaget Suhrkamp – för vilket både Grünbein och Tellkamp skriver – manat att på Twitter (!) ta avstånd Tellkamps yttranden. Andra krävde bojkott. Den vanliga ritualen alltså.

Durs Grünbein, uppvuxen i Östtyskland under den kommunistiska DDR-diktaturen, var klokare. I en intervju med Die Zeit kallar han Suhrkamps tweet för ”absolut fel signal” som bara gav Tellkamp indirekt stöd i talet om åsiktskorridor. Nu framstår förlaget, säger Grünbein, som en ”vänsterliberal kälkborgarförening” (”linksliberaler Spiesserverein”). Han kritiserar också det beklagansvärda intellektuella ”pryderi” som råder i debatten, där alltför många demoniserar motståndare istället för att bemöta åsikter. I en återblick minns han ”övervakningen av tänkandet, spioneriet, värnplikten, de förödmjukande kollektiva ritualerna” i DDR.

Men även i intervjun med Die Zeit tar han, efter att ha förvarat Tellkamps rätt att yttra sig, debatten i sak med honom och andra på den yttre högerkanten. Grünbein betonar åter den moraliska skyldigheten att försvara demokrati, humanism och mänskliga rättigheter inför hat, våld och främlingsfientlighet. Att värna det humanistiska rummet i debatten. Han vägrar att låta Tellkamps verklighetsbeskrivning stå oemotsagd, försöker inte heller avväpna honom genom att anpassa sig, men avstår också från varje försök att kräva streck i debatten.

Det kvarblivande intrycket är att Durs Grrünbein lyckas övertyga, utan att skräna, mobba eller nedvärdera.

Och en djupare lärdom av detta blir: Han hade förmodligen inte fått chansen, eller tvingats, att åter formulera sig så utförligt, relevant och genomtänkt om sin syn på humanism, demokrati och det öppna samhället, om det inte hade skett i polemik med andra. I en diskussion där inte alla var överens, där även det som störde fick plats.

Det fria meningsutbytet underminerade inte, utan tydliggjorde och förädlade. I rum där enighet råder, avstannar tankeverksamheten. Den som vågar säga emot dig kan göra långt mer även för din egen frihet, än de som nickar och instämmer så länge du har initiativet.

***

Jag har funderat mycket på varför provokativa debattörer i olika läger, även på Twitter, ibland känns mer intressanta, och stimulerande, att följa, även för oss som starkt ogillar deras åsikter och tonfall, än de delar av debatten som mest känns som lydiga anslagstavlor för vindkänslig jargong, etablissemang och myndigheter.

Varför sätter en del onyanserade provokationer, helt orädda inför etablissemangens spelregler, igång den egna, konstruktiva, nyanserade, skapande tankeverksamheten mer, än somligt som är dödligt förutsägbart och väluppfostrat? Så ska ju konsten, humorn, skapandet fungera. Rebeller blir vanligtvis upphöjda och prisade först långt senare, när de redan haft sin frigörande verkan. Det som frigör behöver inte alltid vara det som är rätt, men den fyller en viktig funktion ändå. Hur ser en sådan process ut, och hur kan vi undvika att falla för frestelsen att kväsa och tysta det som oroar?

Den frågan är viktig att ställa sig, även om svaret kan bli att delar av de gamla spelreglerna fortsatt är värda att kämpa för.

Jag litar instinktivt mer på frihet, kaos, experiment och mångfald i debatten och på nätet – även som över tid utjämnande, civiliserande, demokratiserande kraft – än på en helt ordnad, reglerad, homogen situation där bara det som godkänts av de som sitter på den institutionella makten i olika sammanhang kommer till öppet uttryck.

Kampen om institutionerna blir i det senare fallet förr eller senare rå och destruktiv, samtidigt som den liberala demokratin förslappas och fördummas. Mångfald bara i teorin, fri debatt bara när alla redan är i grunden överens, tolerans med elakhet, hån och plumphet bara så länge de kommer från rätt håll, kritiska frågor bara när de riktas utåt.

Tillåts inget vara yvigt, kommer det bara att finnas välanpassade, statligt godkända projektansökningar i våra debatterande paneler och spalter. Inget får chansen att mogna och växa, inget får komma ur något som inte var perfekt från början. Och vad som anses välanpassat kommer att dikteras av tillfälliga maktförhållanden snarare än fritt, intellektuellt meningsutbyte.

Om tålamodet med det som stör saknas, tystnar många erfarenheter.

De mediala, politiska, akademiska och kulturella etablissemangen måste akta sig för att framstå som en fin adelsherre från förr, som med häpen, indignerad min och den ena, vaxade mustaschspetsen på sned just tappat sin monokel inför den nya tidens burdusa oförskämdhet och brist på takt. De respekterar inte sedvänjan att ge oss sista ordet! Usch!

Det föder dåliga vanor, som kommer att straffa sig i längden. Och det övertygar ingen.

Bör exempelvis medier överhuvudtaget göra anspråk på att i samarbete med staten kunna bestämma vad som ska anses vara fakta i svåra frågor, eller vad som ska få finnas tillgängligt på internet, som om verkligheten inte vore mer komplicerad än så? Ska grundlagar relativisera rättigheter till makthavares fördel?

Är det inte bättre att lita på kombinationen av generella regelverk, professionell journalistik, fri debatt, tillgång på information och medborgares egna omdömen?

Det är kanske inte nätets anonyma hatdrev från olika håll medierna borde oroa oss mest för, utan för att de sökande, kunniga, nyktra, svala, eftertänksamma läsarnas/lyssnarnas/tittarna börjar ta tysta steg bort från gamla gemensamma torg.

Bort från det som de inte längre uppfattar hålla tillräcklig kvalitet, substans, öppenhet, nyfikenhet och egensinnighet.

Bort från det som verkar misstänkt homogent och navelskådande. Bort från allt som luktar förutsägbara standardprotokoll A eller B. Bort från allt som presenterar sig som enda facit. Bort från de förutsägbara orden. Bort från dem som fått privilegiet att ansvara för inflytelserika positioner, men aldrig riskerar något i relation till sina egna kotterier och maktstrukturer.

Durs Grünbein är en bättre förebild: Ta debatten utan fruktan, utifrån tydliga värderingar, på hög nivå och med stort tålamod och allvar, men i respekt för själva diskussionens mångfald, i insikt om att åhörarna inte vill ha ett auktoritärt facit, utan en grund för egna, fria ställningstaganden.

Det handlar om att lita på den fria debatten.

***

Tre enkla insikter och råd fler i samhällsdebatten borde vägledas av:

1. Om du i kritik och lovord, anklagelser och ursäkter, sätt att ställa frågor och vinkla svar, använder dubbla måttstockar under för lång tid, missbrukar ett överläge eller inte försöker vara lika intellektuellt hederlig i alla riktningar, kommer din trovärdighet att vara låg när du plötsligt blir ifrågasatt och vill hävda ett moraliskt tolkningsföreträde du tagit för givet.

Det betyder inte att du har fel nu. Du kanske aldrig haft mer rätt. Men det betyder att du förr eller senare tvingas betala ett pris för bekvämlighet, småaktighet, förljugenhet och genvägar du unnat dig i tidigare skeden. Höj din nivå. Vägra följa sandlådeinstinkter.

2. Om du sällan har något eget att säga, med eget språk, i frihet från all jargong, och inte är beredd att göra det hårda, dolda, sega jobb som inläsning innebär, utan bara recenserar för stunden, med ett språk som alltid söker minsta gemensamma nämnare eller största möjliga plask, utan mod till egenhet, oväntade insikter och originalitet, kommer du alltid att vara trendernas och styrkeförhållandenas farkost. Och vindarna vänder och makten växlar alltid.

3. Låt aldrig någonsin ändamålen helga medlen. Inte ens när du anser dig stå för det enda rätta och rimliga.

Ödmjuka dig som mest, när övertygelsen är som starkast, så undviker du högmod och kan känna trygghet om att din hållning är buren av principer, inte makt eller aggression.

Och kom ihåg att hur man reagerar när motståndare faller, säger mycket om en människa. I seger som i nederlag: håll på värdigheten, ödmjukheten och inlevelsen i andra. Bli aldrig elaka, bli aldrig hånfulla, inte ens mot dem som varit elaka och hånfulla mot er.

Bli först att kommentera

Vittnesmålen som visar vad som står på spel

Av , , Bli först att kommentera 1

”När våra papper brann upp/ brann våra källor upp med dem/ och vi stod nyfödda framför oss./ Våra namn hade vi inte skrivit ner/ våra namn hade inte brunnit upp/ vi sa våra namn/ och kom in i våra liv./ Där hade vi inte varit förut.”

(Catharina Gripenberg, ur samlingen “”Ta min hand, det vore underligt” från 2007)

****

Plötsligt kände jag en ensam, försiktig tår nerför högra kinden, långsamt, som om den inte ville störa i ett ögonblick av gripenhet, allvar och rannsakan. Ingen såg den, och jag lät den torka där.

Tänk att en enskild människas vittnesmål fortfarande kan få många tillsammans i ett stort rum, att lyssna stilla, rörda, med värdighet, i en cynisk och luttrad tid.

I dag hade jag den stora förmånen att få träffa och samtala med Basim Ahmed Jamal, musiker, lärare och bokhandlare från Mosul i Irak, som hotades, fängslades och misshandlades av Daesh när terrorgruppen tog över staden 2014.

Sedan september förra året bor Basim och hans hustru, poeten och författaren Rihab Hussein Ali Alsaigh, i Umeå. Basim blev den första kulturskapare som inom ramen för nätverket ICORN internationella fristadsprojekt erbjöds skydd av Umeå kommun, med ett tvåårigt stipendium för boende och hjälp att knyta kontakter inom den lokala kulturlivet.

ICORN (förkortning för “The International Cities of Refuge Network”) är en oberoende organisation, där städer och regioner samarbetar för att ge förföljda journalister, författare, musiker och bildkonstnärer världen över trygghet och möjlighet att fortsätta sina verksamheter i säkerhet.

Initiativet har sina rötter i liknande satsningar på 1990-talet till hjälp för hotade författare, men ICORN i nuvarande form grundades 2006, och utvidgade för några år sedan sitt program till att omfatta även konstnärer och musiker. Umeå är en av de svenska kommuner som deltar.

Basim Ahmed Jamal berättade för en stor publik om hur det gick till när han, trots svåra omständigheter och ständigt nya motgångar och förbud, startade en bokhandel i hemstaden Mosul, med möjlighet för människor att låna begagnade böcker, och hur den bokhandeln även blev en social och fysisk mötesplats för samtal och idédiskussioner mellan stadens intellektuella, forskare, författare och musiker. Det var också där han träffade sin hustru.

Men det var ibland så svårt att få tag i även kända, betydelsefulla författares verk, att de fick hjälpas åt att kopiera dikter till och med av en storhet som Adonis.

Att få hålla i, bläddra bland, lukta på böckerna med ord, texter, idéer vi tar för givet finns inom enkelt räckhåll, ett biblioteksbesök eller en surfning bort, var där och då en daglig, modig kamp. Enskilda böcker förbjöds, bokhandeln förbjöds. Men läsningen, i hemlighet om så kräver, och längtan efter mer läsning, av fri läsning, levde vidare.

Basim skildrade också hur han i ett senare skede utbildade sig professionellt till musiker, med en ambition att i sin verksamhet knyta an till regionala musiktraditioner och lyfta dem upp på nya nivåer.

Även tonsättare som Bach, Beethoven och Wagner nämns under samtalet. Så småningom började Basim arbeta som musiklärare för studenter vid Institute of Fine Arts. Vad hade kunnat växa fram där, i det lokala kulturlivet med de stora idéperspektiven, om verksamheter hade fått fortsätta?

Men sedan kom terroristerna, och ingenting fick fortsätta. När Daesh tog makten i Mosul stängde de omedelbart ner institutioner, förbjöd musik och började att jaga stadens kulturutövare.

Efter fruktansvärda upplevelser i terroristernas våld återstod inget annat än flykt. På slingriga vägar, efter flera olika nedslag de senaste åren, kom Basim alltså hösten 2017 till Umeå, som fristadsstipendiat.

Redan innan vårt samtal på scen hade han sagt att han hellre talar om sin kulturella verksamhet i Mosul, och nu i Umeå, om det yttrandefriheten och skapandet i grunden gäller, än om brutaliteten han utsattes för under Daesh-styret.

I sina slutord inför publiken berättade han ändå öppenhjärtigt om den förtvivlan och hopplöshet, om tvivlet på själva livet, som sådana upplevelser skapar hos dem som drabbas.

Men han sade också, att möjligheten för honom och hans hustru att få komma till Umeå och fortsätta arbeta här, att bidra till den här regionens kulturliv med ord och musik, att bli en del av den här lokala gemenskapen, har gett honom en ny tillförsikt. Vi kan känna optimism igen, sade han, och det finns mer att göra.

***

“I dag råder jag över mitt språk/ Jag har ödelagt mitt rike/ Jag har raserat min tron, mina torg och mina pelargångar/ och buren av mina lungor har jag börjat sökandet/ Jag undervisar havet om mina regn /skänker det min eld och mitt glödfat/ medan jag ristar in den kommande tiden på mina läppar”

(Ur Adonis: ”Sånger av Mihyar från Damaskus”)

***

Vi som var där fick lära oss mycket på knappa 45 minuter. Men kanske inget viktigare än just det: hur insikter mognar fram även hos oss själva, om vi bara lyssnar koncentrerat en stund, på vad människor faktiskt berättar, som in på bara kroppen har upplevt det vi andra diskuterar tvärsäkrare ju färre egna erfarenheter vi har.

För Basim Ahmed Jamal och Rihab Hussein Ali Alsaigh är här hos oss och kan vittna. Men det är viktigt att komma ihåg, att de också vittnar för hundratusentals som inte finns här. Gripenheten, och till slut lättnaden, som publiken känner när Basim slutar sin historia med generositet, livsvilja och skaparlust i behåll, borde ge oss en tankeställare.

Många i den svenska samhällsdebatten de senaste åren har blivit allt mindre villiga att tänka på, höra om, ge namn och ansikten åt, de människor som befinner sig på flykt runt om i världen.

När självupptagenheten ökar, och analyser stannar vid nationsgränserna, blir det lättare att reducera de som befinner sig utanför till abstrakta, hotfulla tal. Att beskriva mer svårpasserade gränser, en skärpt asylpolitik, ett minskat mottagande, som ett sätt att ta socialt ansvar, är bara möjligt om man kan tänka bort dem som samlas i flyktinglägren på andra håll.

Migrationsdebatten är inte enkel, den sliter och river i många ideologiska läger just nu,

Liberaler, socialister, konservativa och gröna har alla svåra målkonflikter, där olika viktiga principer plötsligt krockar, att diskutera ingående om. Säkert är det så, att det borde ha skett tidigare – inte minst för en bättre integrationspolitik.

Men migrationsdebatten ska inte heller göras enklare än den är.

När det på sina håll, från både delar av regeringen och delar av oppositionen – och från de tre största partierna i riksdagen – låter som om det vore ett slags solidarisk handling gentemot asylsökande att genom avvisningar hjälpa dem slippa bli del av en nära förstående inhemsk systemkollaps, är det en skamlig blandning av alarmism och cynism.

Vinner den linjen, har det svenska samhället valt att blunda för just det allra svåraste i migrationsfrågan – insikten att för varje skärpning av asylpolitiken, här och i andra rika, stabila länder, växer antalet enskilda människor, med gripande berättelser, i hopplöshet och nöd.

Åtskilliga låtsas som om just den målkonflikten inte existerar längre, som om stängda gränser vore en skänk även till dem som stängs ute. Det är början på ett slags avhumanisering, och på en kollektiv lögn.

Ett sätt att göra motstånd är att fortsätta lyssna till, återge och beröras av de enskilda vittnesmålen. Det kommer inte att ge några självklara svar på alla frågor i migrations- och integrationsdebatten, men det kommer att ge en ärlig bild av vad som faktiskt står på spel, om även ett land som Sverige avsvär sig ansvar för det som finns utanför de egna gränserna.

Gå inte på de nationalistiska försöken att med förment “vuxna” poser i migrationsdebatten dölja en infantil ovilja att erkänna hur det ser ut i världen.

Bli först att kommentera

Demokratin kräver uthållighet och tålamod

Av , , Bli först att kommentera 1

Inget av hennes uppträdanden finns dokumenterade förstås, men när jag söker visualisera hur det kan ha tett sig en undanskymd folkrörelsestund i Obbola för ett knappt sekel sedan, ett av dessa otaliga, oglamorösa ögonblick som tillsammans formade det moderna Sverige, underifrån och i en anda av ödmjuk strävan, tänker jag mig en västerbottnisk vårkväll, sval och ljus.

Utanför vakar, ljuder och doftar havet; det lilla kustsamhällets port mot framtiden och världen, strängt och barmhärtigt, med generationers minnen av slit, sorg och nåd. Och i möteslokalen skärps uppmärksamheten, stillnar sorlet en aning, när folkskollärarinnan Jenny Pettersson får ordet.

Man kan föreställa sig hur hon reser sig, ställer sig längst fram och efter ett leende och en prövande blick på åhörarna, börjar lägga ut texten, berätta, upplysa, mana och underhålla.

Om det stora och det lilla, om det andliga och det världsliga, om avlägsna drömmar och praktiska göromål.

Talets gåva hade förlänats henne.

Jenny Pettersson, övad i både sitt yrke och i sin kristna folkrörelsegärning, visste hur man fångar och bildar en publik, ung som äldre.

I ett föreningslivets och demokratiseringens Västerbotten, i ett Obbola mitt uppe i politiska, sociala, ekonomiska och kulturella förändringar som börjat frigöra människor, ge upprättelse och makt åt fler, fick hon chansen att tala.

Under 25 år, från anställningen 1916 och fram till pensioneringen 1941, arbetade Jenny Pettersson på Obbola folkskola, som i samband med hennes ankomst äntligen, efter många år med provisoriska lösningar, hade fått flytta in i ordentliga lokaler.

Hon var född 1882, yngst av fyra syskon, kom ursprungligen från Degerfors och hade som nittonåring, när det nya seklet var ungt, tagit sin examen i Skellefteå. Under åren 1910-1916 arbetade hon som småskollärarinna i Gällivare, innan flytten till Obbola och tjänsten där. (För den som vill läsa mer om dåtidens folkskolor, arbetsmiljöerna, byggnaderna, stämningarna och pedagogiken, rekommenderar jag tidskriften Västerbottens temanummer ”Folkskolan 150 år” från 1992.)

Men på plats i det gamla jordbruks- och fiskesamhället, sedan decennier präglat av industrialisering och sågverk, tog sedan Jenny Pettersson ett ansvar långt utöver sin yrkesroll. Hennes sociala engagemang ska ha kommit till många uttryck. När KFUK. Kristliga Föreningen av Unga Kvinnor (en del av det vi i dag refererar till som KFUM), bildade en avdelning i Obbola valdes hon till dess ordförande och fanns senare kvar som en av föreningens styrelseledamöter.

Hon var dessutom flitigt verksam inom Blåbandsrörelsen, tog på sig politiska roller, intresserade sig för Kina- och sjömansmissionen och arbetade som söndagsskolans lärarinna.

I en kort hyllningstext i Västerbottens-Kuriren, källan för denna krönika, på våren 1942, lagom till hennes 60-årsdag – hon hade då som nybliven pensionär hunnit flytta till Vännäs – berättas att Jenny Pettersson som lärarinna varit särskilt lämplig ”då det gällde att ta hand om leda de små barnens undervisning och fostran, samt sätta sig in i deras tanke- och känsloliv”.

Hon hann, som kunskapsförmedlare och vuxen förebild, prägla flera uppväxande generationer. Hennes humor och vältalighet, skriver gratulanten, ”gjorde lektionerna till ett nöje även för en åhörare.” Och i de andra sammanhang där hon uppträdde var hennes föredrag ”sådana, att man ej lätt glömmer dem”. Som kamrat och vän, står det också, var hon ”idealet.”

***

Jenny Pettersson är en av de många demokratins, kulturens, bildningens och välståndets glömda slitvargar som skymtar förbi, när man bläddrar i byhistoriker och tidningsarkiv. Ofta bara bevarade i notiser. Kanske i bästa fall blåsta till liv på nytt av besläktade själar i senare romaner och konstverk.

Jenny Pettersson var med säkerhet inte okomplicerad eller felfri. Men hon är, även i de ytterst knappa uppgifter som en tidningsnotis ger, en bra utgångspunkt för några tankar om vad det är som bär och bygger ett samhälle över tid och på riktigt. I uthållighet och långsiktighet, med insikter om människor och sammanhang som sträcker sig bortom det enbart tillfälliga och dagsaktuella, i en mångfald av många, små insatser och uppoffringar, som sår frön i god tid för efterkommande.

***

Vi lever i dag i ett skede där den tekniska utvecklingen skapat vad som kallats en extrem uppmärksamhetsekonomi. Den digitala infrastruktur vi rör oss i är utformad för att med maximal effekt fånga och behålla oss i ett ständigt, larmande, hetsigt här och nu. Ge oss en helt personanpassade, tillrättalagda, manipulerade upplevelser i en minsta motståndets lag. Och med oupphörliga, omedelbara signaler till hjärnans belöningssystem tillfredsställa våra kortsiktigaste bekräftelsebehov. Redan nu varnar forskare för konsekvenserna av det experiment vi utsätter våra hjärnor, världsbilder och relationer för.

En fara, som inte ska underskattas, är att hela samhällsdebatten börjar tappa de långa tidsperspektiven, i takt med att vi anpassar oss till sådana system. Insikten om hur komplicerade och utdragna sambanden alltid är mellan diskussioner, analyser, reformer och samhällsförändringar, går förlorad. Istället tar en känsla av panik över, en brist på förtröstan och lugn, inför allt som inte går att lösa direkt, inför varje svårighet som kräver en blick bortom här och nu, inför varje motstånd som inte går att klicka bort.

Det fördärvar samhällsdebatten. För en del frågeställningar – grundläggande för demokrati, ekonomi, välstånd, jobb, frihet och rättigheter – kan, i vår tid, som det alltid varit, ta decennier att komma helt till klarhet om.

En del investeringar och uppoffringar lär först senare generationer kunna utvärdera som entydiga, stora framsteg. En del av det vi kämpar med, söker hitta frihetliga, konstruktiva, civiliserade, solidariska lösningar för, kräver större uthållighet än bara enstaka mandatperioder.

Vill vi inte acceptera det, vägrar vi att gå med på sådana tidsperspektiv, orkar vi inte engagera oss även för det som förutsätter tålamod, riskerar vi att underminera hela den gemensamma demokratin.

Bli först att kommentera

Hopplös uppgift väntar skolan om inte prioriteringar görs

Av , , Bli först att kommentera 5

Prolog

Det var inte, har litteraturvetaren Edward J. Hughes skrivit, med en nobelpristagare hon gifte sig den gången.

Francine Faure (1914-1979), pianist, kännare av Bach och matematiker, skulle fylla 26 år bara tre dagar senare, när hon och då relativt okände journalisten och författaren Albert Camus (1913-1960) sade ja till varandra i Lyon den 3 december 1940, det mörkaste av år, under världskrig och nazistisk ockupation.

Det kan inte ha varit lätt, den vintern, för två unga människor att föreställa sig en lycklig framtid. Och lyckligt blev inte äktenskapet för Faure, med depressioner och självmordsförsök i spåren av makens otrohet.

Men det kom senare. De första åren bjöd på prövningar av andra slag.

Nästan direkt efter giftermålet förlorade Camus sin plats på tidningen Paris-Soir, som tappat upplaga och intäkter och börjat göra sig av med medarbetare.

De nygifta tvingades istället flytta tillbaka till Algeriet, då en fransk koloni där båda var födda, och till Faures hemstad Oran. Camus saknade fast inkomst, och det var Faure som räddade parets försörjning med jobb som lärarvikarie, medan Camus skrev på en bok som skulle få titeln ”Myten om Sisyfos” (1942), och bli ett av efterkrigstidens mest inflytelserika filosofiska verk, i gränslandet mellan existentialism och absurdism.

Det var i den essän, som Camus formulerade sina berömda och ofta citerade ord: ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”.

Lycklig alltså, där han med alla krafter rullar den gigantiska stenen uppför branten, i hopp om frihet, bara för att omedelbart se den falla ner igen, gång på gång på gång. Camus menade att i takt med att Sisyfos insåg det oundvikliga och absurda i sitt öde, fyllde kampen hela hans människohjärta.

Vad Francine Faure tänkte om Sisyfos öde och Camus lyckobegrepp, kan vi bara gissa.

***

Skolan och tekniken

Kanske är det något av Camus Sisyfos-filosfi den moderna skolan behöver, för att stå ut med vad som framstår som ett alltmer hopplöst och absurt öde.

För om den inte redan är på väg att göra det, kommer pedagogiken inom en nära framtid att gå under av de ständigt växande förväntningar som riktas från en otålig och frustrerad omgivning på tappert kämpande (underbetalda) lärare och elever i klassrummen. Det är oundvikligt, att något snart måste brista, om inte prioriteringar görs.

Inte bara växer år för år den kunskapsmassa och det bildningsarv, de traditioner, insikter och perspektiv, som uppväxande generationer förväntas ha med sig när de lämnar skolan.

Tillkommer gör också ständigt växlande förväntningar på att skolan ska fungera som ett slags centralstyrd, kollektiv folkuppfostrare och likriktare utifrån regelbundet växlande trender och kriser.

Vilket jävla samhällsproblem som än identifieras, slutar nästan alla diskussioner förr eller senare med att lösningen ska letas i klassrummen. När andra aktörer och institutioner i samhället misslyckats, förenas de snabbt i krav på att skolan ska rycka in.

Dagsdebattens infall stjäl ständigt tid från den grundläggande kunskapsförmedlingen – skolans kärnuppgift – för att ge mer plats åt det som lobbyister, ideologer och kampanjmakare kräver för stunden och lyckas få svaga ledningar och beslutsfattare att vika sig inför. Undra på att lärarbrist hotar.

***

Tiden räcker inte till för skolan att klara allt. Det behövs en bred debatt om vad skolan bör prioritera de närmaste decennierna.

Den debatten kompliceras ytterligare av att digitaliseringen börjar öppna helt nya fält, med krav på ännu fler färdigheter som måste räknas till det skolan ska förmedla.

I hur hög grad, från vilken årskurs, bör exempelvis grundläggande kunskap om programmering och hackning, algoritmer och källkod, ges? Hur ska balansen mellan teknik och innehåll, hur system fungerar och vad man kan använda dem till när de fungerar, se ut i undervisningen?

Länge har nog de flesta lutat åt att det är innehållet, kreativiteten och tillämpningen – det man ägnar sig åt när allt fungerar och går att lita på – som ska stå i centrum. Snarare än kunskap om hur olika datasystem faktiskt fungerar, hur de är uppbyggda och konstruerade, hur de kan manipuleras och skyddas, hur de kan lagas och utvecklas.

Håller det på att bli en aningslös hållning, en naiv maktanalys?

När samhället och vardagslivet digitaliseras, med fantastiska möjligheter, men också några allvarliga hotbilder.

När sårbarheten inför tekniksabotage och cyberkrig ökar. När digitala identiteter avgör allt mer av våra möjligheter till inflytande, erkännande och karriärer.

När registrering, algoritmer och databaser i samspel används för att sortera, kartlägga, manipulera och tillfredsställa oss på sätt som maximerar kontroll och vinster för olika privata och statliga centralsystem.

När den som inte förstår hur tekniken fungerar inte heller kommer att kunna använda den i krisläge. När den som utsätts för digitala övergrepp, inte kommer att ha egna möjligheter att reda ut hur det gick till. När stängda källkoder gör alla beroende av några fås hederlighet.

Vill vi, i en sådan framtid, att medborgare – i en anda av bekvämlighet – ska tvingas lämna ifrån sig avgörande makt och identitet till ett litet antal digitala monopol och specialister? Eller måste vi rusta kommande generationer med viss egen programmerings- och hackningskompetens som en självklar del av den kunskap alla behöver ha, för att inte hamna i farliga beroendeförhållanden?

Och vad ska i så fall få minskat utrymme, för att ge plats åt ytterligare ett språk, ytterligare ett ämne, i klassrummen? Vad bland allt det som skolans begränsade tid förväntas användas till, skulle andra kunna ta hand om istället?

Just nu, i svensk skoldebatt, rasar stenen ner igen varje gång, som den är nästan uppe på krönet.

Bli först att kommentera

Punkten av hållning och principer längst inne

Av , , Bli först att kommentera 1

Mycket kan förlåtas, och med åtskilligt får man ha överseende, i den politiska retoriken när det närmar sig val. I takt med att kampanjerna drar igång och mandat börjar stå på spel, är det bara att langa fram saltet och stretcha nyporna inför floden av utspel.

Samhällsdebatten har sina ritualer av fulspel, där det tas och ges från alla håll. Ibland vårdslöst.

Men utan plats för en del mänskliga svagheter, för ögonblick av småaktighet och för ett visst mått av förenklingar, överdrifter och taktiserande, lägger sig damm över alltihop. I politiken som i livet.

Det genomdisciplinerade gravallvaret kan vara nog så farligt. Det går inte att trippa sig på tå till makten. Det går inte att blotta konflikter utan temperament. Att drömma om det perfekta samtalet och de felfria ledarna, att alltid låta människors brister överskugga deras förtjänster, gläntar på dörren till det totalitära.

***

Ändå vill man som medborgare, att det trots allt ska finnas en kärna av ärlighet, substans och hjärta, i kampanjer och uppträdanden. Kan man ana att det finns en ryggrad innanför retorik, tjafs och slagord, går det lätt att ha tålamod med, och småle åt, valårets baksidor.

Det är när den saknas, när den inte går att hitta, när allt även vid närmare granskning löses upp i sken, anpassning och hyckleri, som förtroendet hotas på allvar.

Ett exempel på det gav tyvärr häromdagen statsminister Stefan Löfven, som annars är skickligare i de situationerna än han får erkännande för, vid presskonferens i Vita Huset när han svarade på en fråga om Sverige och invandringen.

Han sade, i en formulering som tydligen ska bli ett tema under valrörelsen, att den nuvarande regeringen fick ärva en ohållbar migrationspolitik från sina föregångare, som den sedan 2015 ändrade och skärpte till. Det är mycket fräckhet på några få meningar.

För det intryck Löfven vill förmedla är att socialdemokraterna var motståndare mot den öppnare migrationspolitik som alliansen och miljöpartiet utformat efter 2006, och att man när maktskiftet kom införde strängare regler i enlighet med en tidigare övertygelse.

Det är en historieförfalskning som heter duga, och som rimligen borde uppröra både dem av oss som tycker att tvärvändningen 2015 var olycklig och dem som tycker att den borde ha kommit tidigare. Den borde också vara svårsmält för miljöpartiet, och för många inom hans eget socialdemokratiska parti, som ställt sig bakom reträtten, men åtminstone inte gjort någon hemlighet av att det handlade om en reträtt och att den var ytterst motvillig.

Den kontext Löfven framförde detta påstående, gör det ännu mer beklämmande: På en presskonferens tillsammans med Donald Trump, som just talat svepande om invandring som ett problem för Sverige.

Löfven problematiserade inte det påståendet, eller Trumps tidigare utspel i frågan, eller det systematiska misstänkliggörande av migranter och minoriteter som extrema partier i många västländer använder för undergräva den öppna, liberala samhället.

Han nyttjade inte tillfället till att stå upp för någonting i sammanhanget obekvämt. Han använde inte sina femton minuter på världsscenen för att hålla emot, nyansera och höja nivån. Istället fick han det nästan att låta som om Sverige inlett en omställning utifrån samma migrationspolitiska analys som Trump.

De moraliska kompasserna snurrar, och ger ingen vägledning. Är det så regeringspartiet tänker bedriva valrörelse finns det anledning att vara orolig.

Men liknande kritik kan riktas mot nästan alla partier.

Moderaternas Ulf Kristersson försöker sig på en motsvarande omvändning som Löfven i migrationsfrågan, utan att det går att lokalisera en tydlig, principiell kärna i hans resonemang. Varje utspel knastrar av så många motstridiga signaler att ingen går riktigt fram eller går att lita på.

I en intervju med Svenska Dagbladet för några veckor sedan hävdade liberalernas Jan Björklund, i ett försök att utmåla centerpartiet som verklighetsfrämmande, att det med självklarhet finns en motsättning mellan socialliberalism och fri rörlighet, vilket är ett minst sagt förenklat och vindkänsligt påstående.

Centerpartiet å sin sida har haft några berättigat tuffa dagar bakom sig efter den skandalösa dom i Solna tingsrätt som ledde till att partiet inledde ett uteslutningsärende mot två mångåriga partimedlemmar som suttit nämndemän under den rättegången och vilkas åsikter varit kända sedan länge (se Karin Pihls krönika på ledarsidan 6/3).

Vänstern fortsätter att brottas med följderna av sin under lång tid vacklande och ryggradslösa hållning i frågor som rör hedersförtryck.

Parti för parti, finns det sådana exempel. Det är en oroväckande tendens, i en debatt där stämningarna kokar på sina håll, som alla har ett ansvar att försöka motverka.

***

Det här är förstås inte hela sanningen, eller ens den mest relevanta bilden, av det svenska partilandskapet, av kandidater och alternativ, 2018. För den som söker lite vid sidan om scenen, finns mycket av eftertanke och idédiskussion att hitta där.

Lyssna på de politiska företrädarna i andra sammanhang än när de skapar rubriker. Det pågår ett samtal mellan dem även under detta valår, som skulle kunna lägga grunden för ett mer konstruktivt politiskt meningsutbyte, ett reflekterande som hinner längre ner i sakfrågor och målkonflikter, kanske till och med når deras centrum, innan sämre instinkter slår till och låser diskussionen.

Men förutsättningen för ett sådant samtal, är att det har något att ta spjärn mot hos var och en, som inte smulas sönder vid minsta påfrestning.

När man genomskådat effektsökeriet, sorterat bottennapp åt sidan, rensat bort floskler, vräkt undan halvsanningar, avlägsnat överbud och ignorerat tomma löften, vill man kunna hitta något beständigt, väsentligt, ärligt och naket längst inne i de demokratiska alternativen. Något att utgå ifrån i ett partis eller en politikers övertygelse, som fanns där långt innan valrörelsen tog sin början och som kommer att finnas kvar där efteråt, oavsett hur vindarna blåser.

Den där punkten av hållning, principer och konsekvens som en kandidat inte är beredd att kompromissa med, även om makten skulle hota att gå förlorad.

Bli först att kommentera

Tilliten till andra, att våga språnget

Av , , Bli först att kommentera 2

” – Gråter du, David? frågade hon.

Han lyfte mot henne sitt ansikte, som var översköljt av tårar.
– Jag vill bättra mig, sade han med sammanbitna tänder, så att man nästan kunde tro, att han var vred. Jag vill bli en bra människa, men ingen vill tro mig. Skulle jag inte gråta?
– Ser du, David, det är så svårt att tro, sade hon, ännu tveksam. Men jag tror dig, när du gråter. Nu tror jag dig.”
(Slutscen i Selma Lagerlöfs ”Körkarlen”, 1912)

***

Tro och tillit är inte synonymer, men håller om varandra. De följs åt. Kan en människa önska något dyrbarare i sitt liv, är att våga falla baklänges i förtröstan om att någon bland de närmaste, eller en enda bland de många okända, ska finnas där som står kvar och tar emot, när hon faller?

Den svenska litteraturen är full av tillitens skildrare och sökare. Selma Lagerlöf fick efterföljare under hela 1900-talet, som ständigt återvände till detta. Vände och vred på frågan, i tid och rum: När vågar vi sätta vår tillit till en annan människa, eller till en gemenskap utanför oss själva? Och vad får oss att våga?

Kanske var det ingen tillfällighet, att tro och tillit fascinerade konstnärerna. Den mänskliga tillitens frågor hade sin motsvarighet i den samhälleliga utveckling som pågick.

Mycket i 1900-talets Sverige, resan från ett fattigt, strängt och ofritt land in i den moderna, demokratiska välståndsnationen, via folkrörelsernas, föreningslivets, civilsamhällets och de små, lokala gemenskapernas mångfald, med både stark stat och fungerande marknadsekonomi, generell välfärd och konkurrenskraftigt näringsliv, handlade om tillit. På djupet och tvären.

***

Vem kan man lita på? Om det finns ett ord man bör ha i bakhuvudet inför valåret 2018, är det kanske tillit. När tilliten vacklar riskerar mycket annat att rasa.

Att människor i hög grad litar på varandra, att det finns ett stort mått av tillit i en relation, i en gemensam miljö, i gemensamma rum och beslutsprocesser, mellan människor, och mellan människor och olika institutioner, är en viktig förutsättning inte bara för personliga vänskaper, utan också för demokrati, rättssamhälle, frihet och trygghet.

Där tilliten är stor, även bortom den närmaste omgivningen, tenderar demokratiska funktioner att vara stabilare, ekonomin starkare, brottsligheten lägre, jämställdheten större och folkhälsan bättre.

Om vi litar blint på de som är runt omkring oss, men bara ser livsfarliga hot på allting utanför den egna bostaden, kan man inte tala om ett samhälle där tillit råder. För en demokrati är det kanske på sätt och vis viktigare att den generella, grundläggande tilliten till samhället är utbredd, förenar en mångfald av människor och intressen, än att den är total inom vissa enskilda miljöer.

En del har talat om den svala, men vidsträckta, tilliten som något speciellt för just Sverige. Lars Trägårdh, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollebæk och Lars Svedberg kom för några år sedan med en studie som hade just den titeln: “Den svala svenska tilliten. Förutsättningar och utmaningar.”

Och då är det viktigt att klargöra en sak: Tillit är inte detsamma som att vara enig, att alltid vilja samma sak, att alltid gå åt samma håll. Tillit är inte heller detsamma som lydnad, att alla troget följer och underordnar sig en ledning. Tillit mellan människor betyder inte att alla blir mer lika varandra. Tillit är inte frånvaron av konflikt och kamp.

Att det finns stor plats för konflikter, och att konflikt inte leder till sammanbrott, är också mått på hur levande en demokrati är.

Men där det finns en grundläggande tillit till gemensamma spelregler, ett slags gemensam hederlighet och god vilja, en uppslutning kring vissa grundläggande normer, en tillit till att de flesta åtminstone inte är rakt igenom förljugna och korrumperade, inte missbrukar makt och privilegier – där blir det lättare att hantera och leva med konflikter och motsättningar på ett civiliserat sätt. Där dämpas frestelsen att vilja kontrollera, besegra och kuva omgivningen.

Så vi behöver kunna lita tillräckligt mycket på varandra för att kunna hantera demokratiskt livsnödvändiga konflikter. Vi behöver tillit både för att hålla ihop en gemenskap och för att upprätthålla frihet, kontraster och jämlikhet inom den gemenskapen.

Ett socialt förtroende uttryckt genom vissa, grundläggande konventioner och pålitliga institutioner gör, för att låna en formulering från historiken Geoffrey Hosking, ”det möjligt för oss att navigera våra liv bland ofta okända människor utan att hela tiden behöva fatta komplexa beslut om ”den andra” och om hur vi ska uppträda.”

I samhällen där den tryggheten och det allmänna sociala förtroendet saknas som utgångspunkt, och där gemensamma institutioner är underminerade, där manipulationer, hot, aggressioner och bedrägeri är vardag, måste förtroende byggas upp mer från fall till fall, i varje ny situation. I sådana miljöer är rädslan inför det avvikande starkare.

Då blir det också lättare att hantera motsättningar på ett konstruktivt sätt.

Men även misstroendet har sin funktion. För några år sedan skrev jag här på ledarsidan om hur filosofen Martin Hartmann, i ett nummer av Die Zeit, försvarade just misstroendets betydelse i samhällsdebatten. Han ser inte misstroende och förtroende som motsatser, utan som två viktiga sidor av samma mynt:

”Misstroende är en engagerad hållning. Den som misstror, vill fortfarande något, har fortfarande intressen, vill fortfarande få igenom något. I det avseendet kan förtroende innefatta en nyttig portion misstroende. Motsatsen till förtroende är egentligen likgiltighet. Misstroendet och förtroendet tar slut, när vi inte längre har något att säga varandra.”

Det farliga är när samtal överhuvudtaget inte längre kan eller får föras. Jag tror inte på den stora sanningen, men jag tror på det genuina, fria, jämlika samtal som bara är möjligt om vi erkänner att andra kan ha viktiga erfarenheter som vi själva saknar.

Den rätta frågan är kanske inte vem man kan lita på, utan vad det är som gör att man litar på någon överhuvudtaget?

***

Att känna tilltro till omgivningen handlar också om att erkänna och inse varje människas motsägelsefullhet och ofullständighet, även vår egen. Vi är aldrig färdiga och vi kan aldrig vara helt säkra på vår sak. Tilliten till andra rymmer både ödmjukhet, mod och ett hopp om barmhärtighet.

Vi vågar ett språng, därför att vi vågar falla.

Bli först att kommentera