Nobelprisvecka påminner om hur förbannat komplicerat allting är

Av , , Bli först att kommentera 3
I litteraturpristagaren Olga Tokarczuks roman ”Löparna” (2007, svensk översättning 2009) finns ett kort avsnitt som heter ”Överallt och ingenstans”. I det talar en kvinna med berättaren om olika sätt att se på tiden.
Människor som, likt bönder, stannar på samma ställe föredrar, säger hon, en cirkulär tid. Där måste varje sak och händelse så småningom återvända till sin egen början, på nytt bli ett embryo och sedan upprepa processen med att mogna och dö.
Människor i rörelse, däremot, fortsätter hon, som nomader och handelsresanden, betraktar tiden annorlunda, när de ger sig iväg på sina resor. De ser den som linjär, och kan tack vare det mäta framsteg mot ett nytt mål eller en ny destination. Varje ögonblick är unikt, när tiden är linjär, inget ögonblick kan upprepas.
Den linjära tiden passar dem som vill ta risker, fånga dagen och leva livet fullt ut, men föder samtidigt i högre grad förluster och sorger.
Berättaren ger också sin egen syn på vad tid är för dem som färdas. Det finns många olika restider samtidigt, menar hon. Tågstationernas tid, flygplanens tid, storstädernas tid, de obebodda slätternas tid och den konventionella tiden som vi inte bör ta på för stort allvar. Tid som öar, som olika, skiftande arkipelager av ordning i ett hav av kaos.
***
”Löparna” är en bok om att vara på väg, om sökande, rötter, tillfälliga möten och gemensamma upplevelser, om att upptäcka andras resor i vimlet och därmed förstå våra egna bättre. Och kanske om längtan att en dag få svar, hitta hem eller nå fram. Den är med sina många, intelligenta, eftertänksamma, överraskande betraktelser som skriven för alla som reser kollektivt i vintermörkret, till och hem från jobb eller skola, och har tid att drömma sig bort en stund varje dag, medan stadsdelar eller byar rullar förbi.
För de flesta av oss har väl både en bonde och en nomad som bråkar med varandra i själen. Aldrig håller de riktigt sams. Livets kretslopp som skänker hem och förankring, och livets ovissa äventyr, som frestar till uppbrott.
***
Nobelpriset till Olga Tokarczuk är svårt att problematisera. Det känns så genomtänkt, invändningsfritt och välförtjänt att det nästan stör bara av det skälet. Så allt går att problematisera.
Men det är snarare annat som gör att den här nobelprisveckan till en påminnelse om hur förbannat komplicerat allting är.
Kemipriset till tre forskare som utvecklat litiumjonbatteriet, med allt vad det redan betytt för vårt moderna, trådlösa samhälle och kan komma att betyda för den pågående klimatomställningen. Men redan vid första följdfrågan landar man vid de olösta konflikterna kring vilka källor framtidens energiförsörjning ska vila på. Batterierna hjälper hur som helst, men påminner om hur många steg som återstår att ta.
Medicinpriset till tre cell- och cancerforskare som gjort viktiga upptäckter med stor betydelse för arbetet mot cancer, stroke, blodbrist och andra sjukdomar. Ändå ligger det mesta ännu framför oss, i kampen mot cancern. Sådan enorm uthållighet som kommer att krävas av forskare och allmänhet.
Fysikpriset till forskare som, för att citera Kungliga Vetenskapsakademien, bidragit till ”ny förståelse av universums uppbyggnad och historia, samt den första upptäckten av en planet i bana kring en solliknande stjärna utanför vårt solsystem.” Trots det befinner vi oss bara i de första, handfallna sekunderna av människans långa väg ut i rymden.
Fredspriset, värdigt och välförtjänt, till Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed för arbetet med fredsavtalet mellan Etiopien och Eritrea. Priset går till rätt person, men framstegen i den plågade regionen är små och mödosamma, riskerna för bakslag enorma, de kvarvarande problemen många.
***
De stora upptäckterna, de modiga politiska initiativen, de framstående konstnärerna. Nästan alltid fastnar en gnutta av jublet i halsen. Reservationer som påminner om en krånglig baksida till framsteg som kändes så rätt. Fotnötter som får segergesten att frysa och övergå i grubbel. Hjältar som ständigt visar sig vara människor.
Och ibland den stora begåvningen som ryms i samma konstnärskap som den förfärande omdömeslösheten. Raderna som berör, glöder och tröstar kan, som i Peter Handkes fall, komma ur samma penna som de politiska ställningstagandena för folkmördare och historieförfalskare.
Litteratur här, politik där, i två från varandra vattentäta skott? Pristagare värderade enbart för insatser inom bokpärmarna, utan kontext i övrigt? Nej, så enkelt låter sig inte såret tvättas, när det ligger där blottat och varigt. Det är en endimensionell litteratursyn. Massgravarna kan inte poseras bort.
Men ingen litteratur uppstår heller i ett helt desinficerat, prickfritt tillstånd. Den som levt ett läsande liv, vet att varje bokhylla är full av författare med enskilda sammanbrott att stå till svars för. Alla de betydande har mycket på samvetet.
Den stora konsten är sällan helt omdömesgill, korrekt och uppbygglig. Den är mitt uppe i en dramatisk kamp med sig själv, med sina egna eller andra eller samtidens demoner, med livets motsägelsefullhet.
Därför bör den inte gnuggas ren från det smutsiga eller placeras i pedagogiska giftskåp, utan hållas upp precis som den var och är. Då kan vi lära oss något av den. Därför att vi också, med våra svagheter och nederlag, är uppe i samma kamp. Vilket övermod att hävda något annat.
Det gäller alla, och inte minst alla konstnärer. Men i Peter Handkes fall – med hans stöd till krisbrott och Slobodan Milosevic – givetvis i mer svårsmält, kanske för en pristagare oacceptabel omfattning.
***
Livets skola dämpar förr eller senare både fanatiska och svarta ögon. Allt det som får människor att rusa i flock och sluta tänka kritiskt.
Och trots det: Är det inte i modet att till slut ändå våga säga ja eller nej – efter alla tänkbara å ena sidan, å andra sidan – som vetenskapens och samhällets utveckling ligger? Att inte falla för enkla frestelser men inte heller paralyseras av hur svårt allting är. Att hantera målkonflikter, men också orka gå till beslut.
Ska vi lära unga generationer en enda sak, för att förbereda dem på livet och ge dem en demokratisk fostran, så är det inte utantillramsor om vad som i ett visst skede anses vara oantastliga dogmer, vem som är god och ond, vem som är vän och fiende, i grova kategorier och färdiga, steriliserade åsiktspaket. Som om alla svar redan fanns och nya erfarenheter inte behövdes. Men vi ska inte heller förmedla en viljelös, principlös relativism, där ingenting anses rätt, sant eller tungt, värt att ta ställning för.
Det vi ska värna är det öppna, nyfikna, demokratiska samtalets konst. Viljan att lära sig mer, skaffa djupare kunskap och förstå bättre. Glädjen i att diskutera, undersöka, pröva och skapa utan skygglappar och utan förtryck av någon. Förmågan att ta in andras perspektiv i en mångfald bortom tidens jargong och trender. Modet att ställa frågan: är det kanske jag eller vi tvärsäkra som har fel den här gången?
Men också kuraget att stå upp för grundläggande principer, humanism och yttrandefrihet. Nobelveckan, när den är som bäst, påminner om hur komplicerat allting är, och vilka otroliga saker människor med integritet, kunskapslidelse och kreativitet kan åstadkomma ändå.
***
Bli först att kommentera

Vilka ska vi hoppas står emot nästa gång det ser som mörkast ut?

Av , , Bli först att kommentera 0

När det såg som mörkast ut, var kurderna nästan ensamma om att bjuda motstånd vid fronten. Det är så lätt att glömma, hur tyst och ointresserad omvärlden länge var då terrorsekten IS/Daesh stod på höjden av militär makt, begick systematiskt folkmord, våldtog, avrättade, torterade, förslavade och kontrollerade stora områden i Syrien och Irak. Världssamfundet ansträngde sig till det yttersta för att titta åt något annat håll, mumla till intet förpliktande floskler och slippa följdfrågor.

Och i en tid som annars aldrig missar ett tillfälle till manifestationer, undergångsstämningar och maximal indignation, var IS-terrorn inget som lockade särskilt många i väst till öppet engagemang och arga protester.

Undantag fanns, och korrespondenter i regionen gjorde sitt yttersta för att beskriva illdåden. Men någon stark folklig eller medial opinion i övrigt för konkreta aktioner mot IS anades inte.

I efterhand är många i väst storordade, solidariska och upprörda, som det brukar vara när historien och meritlistor ska rättas till. När det hade behövts som mest, var de flesta upptagna med bekvämare, bekantare och tryggare fiendebilder, än en islamistisk mördargrupp som inte skulle gå att stoppa utan militära åtaganden.

Hoppet stod istället till att redan hårt pressade kurdiska styrkor på marken skulle orka stå emot tills omvärlden vaknade, insåg allvaret och tog sitt ansvar. Och de orkade.

När IS låg besegrade, borde tacksamheten ha varit stor gentemot kurderna, utan vilka situationen i dag hade kunnat vara katastrofal. USA och EU borde omedelbart ha annonserat ett förstärkt och konkret stöd till kurdernas självstyren och berättigade förhoppningar om en framtida egen stat.

Ingenting i den kurdiska frågan är enkelt eller glasklart, och ingen bör vara naiv inför de problem, interna som externa, en kurdisk stat skulle stå inför. Stödet kan aldrig vara villkorslöst.

Men utsikterna för en någorlunda ordnad, långsiktig demokratisk utveckling är större för kurdiska självstyren, än i länderna där kurderna kämpar i minoritet. Det borde betyda något.

När hotet växte om nya angrepp mot kurderna från Turkiet, Irak eller Syrien, skulle EU och USA ha markerat en tydlig, tveklös solidaritet. I stället följde svek på svek, reträtt på reträtt, tystnad på tystnad, som hade man ingenting lärt överhuvudtaget. När Turkiets militär i början av 2018 tog hjälp av militanta jihadister för att bomba bort och fördriva kurderna från staden Afrin i norra Syrien, tittade omvärlden, i gammal vana, på utan att knappt ens höja ögonbrynen.

Beskedet nu från Donald Trump att USA ska dra tillbaka sina trupper från områden i norra Syrien där kurdiska styrkor finns, innebär att NATO-landet USA i princip lämnar fältet helt fritt för NATO-landet Turkiet att genom en militäroffensiv jaga bort kurderna från gränsregionen och försvåra ytterligare för ett kurdiskt självstyre.

Det är ett katastrofalt felbeslut som kan få allvarliga konsekvenser för både närregionen och Europa.

Kurderna står ensamma igen, och istället för att ge stöd åt deras krav på ett eget land tittar världssamfundet på med oförbätterlig aningslöshet när brutalast och mest cynisk vinner.

Vilka ska vi hoppas står emot nästa gång, när det ser som mörkast ut?

***

Ett par tidigare krönikor på temat:

Sveket mot kurderna är en skam

Skam att omvärlden inte gör mer för att stoppa IS

Bli först att kommentera

Många blickar mot Arktis – på gott och ont

Av , , Bli först att kommentera 2

Definitionen och bilden av Arktis, vad det är och omfattar, har både fördjupats och vidgats, med åren. Det vore kanske nyttigt att oftare lyfta fram att vi i Västerbotten hör hemma i ett arktiskt sammanhang. Veckans lördagskrönika.

***

Säg Arktis och tanken hos de flesta går fortfarande spontant till stora, folktomma isvidder. Kisar man med ögonen och tänker Arktis kan man ana silhuetter i horisonten, som släpar sig fram, böjda i kylan och fukten. Forna tiders äventyrare på jakt efter Nordpolen och odödlighet i ett kärvt, obevekligt landskap. Med isbjörnar som enda annat livstecken.

Det är romanernas, filmernas och expeditionernas Arktis. En sista, öde, blind fläck på världskartan, för civilisationens makter att upptäcka och erövra.

Sådana gamla föreställningar, från sekel tillbaka, sitter djupt och består. Få människor i Västerbotten tänker nog till vardags på att även vi i dag faktiskt anses leva och verka i Arktis, och att det Arktis vi tillhör aldrig varit begränsat till öde vidder eller ensamma upptäckare söderifrån.

Definitionen och bilden av Arktis, vad det är och omfattar, har både fördjupats och vidgats, med åren.

Dels som en följd av nya politiska, militära och ekonomiska intresseskäl, när stormakter tävlar om att kunna kontrollera och exploatera områdets resurser och potentiella farleder.

Dels som en följd av ny forskning kring klimatet, nya kulturella perspektiv och nya historiska insikter som gjort att det inte längre de till synes sterila ödeviddernas Arktis, utan i långt högre grad de lokala människornas, de ekologiska kretsloppens, naturlivets och traditionernas Arktis som står i centrum.

Ursprungsfolk som levt i området som var deras långt innan många länder började utforska och exploatera dem, har börjat få viss upprättelse. Miljövärden har lyfts fram i helt ny omfattning av vetenskapen och beslutsfattare. Möjliga samarbeten över gränserna i Arktis kring utbildning, kultur, språk, näringsliv, industrier, turism, kommunikationer, forskning och miljöskydd har dragits igång.

Det handlar inte bara om storpolitik, utan ofta i skymundan om frågor med relevans för människors vardagsliv.

***

Till Arktis räknas nu, i formella sammanhang, inte längre bara allt norr om polcirkeln, eller allt ovanför trädgränsen. Dit hör också – för att knyta an till Arktiska rådets egen definition – delar av de åtta arktiska medlemsstaternas övriga territorium: Sverige, Danmark/Grönland, Finland, Norge, Island, Kanada, USA och Ryssland.

Sverige har en lång historia av projekt i och satsningar på Arktis, men har inte med någon självklarhet sett sig själv som ett arktiskt land. Även det har förändrats på senare tid.

Västerbotten, Norrbotten och fjällkedjan brukar numera pekas ut som tillhörande det svenska Arktis, och svenska aktörer hör ofta till dem som är pådrivande i olika arktiska samarbeten. Det är värdefullt.

Men den arktiska miljöns betydelse för klimat och livsbetingelser runt om i världen, som medvetandegjorts i takt med att den globala uppvärmningen vuxit fram som hot, gör att intresset för Arktis egentligen finns överallt.

Jag tyckte att det var tänkvärt när utrikesminister Ann Linde på presskonferensen i samband med EU Arctic Forum i torsdags betonade hur logiskt där är att inte bara representanter från EU:s södra medlemsländer, utan också exempelvis Indiens utrikesminister, medverkar vid konferensen. Om havsnivåerna stiger och extremt väder blir vanligare på många håll i världen, delvis på grund av arktiska förändringar, då är förstås diskussionerna här av globalt intresse.

De här olika, ibland motsägelsefulla perspektiven, politiska, militära, ekonomiska, ekologiska, kulturella och historiska, har medfört att allt fler börjat upptäcka att Arktis är en komplex helhet av långt större omfattning än populärkulturens isvidder.

Nu riktas följdriktigt många blickar ditåt (hitåt), och många gör anspråk på inflytande.

Det är på både gott och ont för Arktis och dess invånare. Om många hjälper till för att utveckla regionen och lösa problem tillsammans är det positivt. Men ingen ska inbilla sig att stormakterna visar någon större hänsyn till vare sig lokalinvånare eller biologisk mångfald i det ögonblick som starka geopolitiska intressen står på spel eller en konflikt får militära dimensioner.

***

I Sveriges officiella strategi för den arktiska regionen från 2011 – uppdaterad med ett miljöpolitiskt dokument 2016 – står det bland annat att ”Sverige ska verka för att Arktis förblir ett säkerhetspolitiskt lågspänningsområde.”

Det kan man möjligen hävda var för sent redan då. Arktis är gradvis på väg att bli föremål för starka säkerhetspolitiska spänningar och kraftmätningar, även om de inte brutit ut öppet ännu.

Därför är det viktigt att så tidigt som möjligt och så utförligt som möjligt bygga vidare på de samarbeten, fördrag och regelverk som finns, och utveckla nya där behov finns. Ju robustare och tydligare de är, desto lättare blir det att förebygga allvarliga kriser, konflikter och brott.

Arktiska rådet, Nordiska rådet, Nordiska ministerrådet, Barentssamarbetet, EU och andra multilaterala samarbeten kommer att få en ökad betydelse. EU Arctic Forum är ett utmärkt initiativ i den andan.

Även den satsning Umeå universitet inledde med sitt arktiska centrum, Arcum, 2012 har bara fått ökad relevans med tiden.

När björkarna blommar i centrala Umeå är det, på sätt och vis, arktiska björkar som slår ut. Det lär dröja innan den tanken känns självklar. Den brottas med gamla fördomar om Arktis som något annat. Men kanske vore det nyttigt att oftare lyfta fram att vi i Västerbotten hör hemma i ett arktiskt sammanhang och borde ha ett självklart intresse av hela regionens framtid och vägval.

***

Några tidigare krönikor på temat:

Framtiden för Arktis en ödesfråga

Är det dags att fördjupa det nordiska samarbetet?

Från norska kusten till Komi vid Uralbergen

Bli först att kommentera

Antiken är viktig, men Skolverket pekar på ett reellt problem

Av , , Bli först att kommentera 7

Ett sidospår först, så här till helgen: Få saker kommer att vara så viktiga på 2000-talet som tröga, kyliga, strikta institutioner och personer i beslutsställning. De som när många tappar fattningen runt omkring i en febrig tidsanda, orkar stå emot aggressiva skrämselmetoder, okritisk konformism och krav på tomma, kontraproduktiva symbolhandlingar.

Ska något försvaras i tidigt skede, när demokratin hotas, är det professionella, torra, korrekta institutioner, som inte lättvindigt låter sig ryckas med eller kidnappas, av någon enskild tidsanda.

Sök dem som inte viker från grundläggande principer och arbetssätt, när vågen rullar in av hets, panik, hot, påtryckningar, kampanjer, Twitterdrev, pr-pengar och talkörer.

Ska ni leta något att hålla i handen det närmaste decenniet, i försvar av humanism, pluralism och öppenhet, är det försiktigt skeptiska människor som har integritet nog att säga nej till de tvärsäkras rätt.

Och tro inget annat: Vad som anses korrekt och viktigt, hur verkligheten ska uppfattas, vilka problem som ska stå i centrum och vem som ska skuldbeläggas, kommer alltid att växla med makten. Det kommer att följa hierarkier, trender och klick, det som vinner val, säljer bra, går att exploatera och samlar många. Men själva kraven – direkta och indirekta – på att alla ska marschera taktfast åt samma håll under samma slagord, utan att ställa kritiska följdfrågor – de kraven kommer att bestå.

Står inte institutionerna och medierna pall, med svala, sansade pannor, slutar det förr eller senare i en brutal, otäck kamp om den starkes rätt att inte bara få sista ordet, utan få det enda ordet.

Tillåter man sig dubbla måttstockar och bekvämt medlöperi när det passar den egna smaken, kommer man att ångra det nästa gång makten eller vindarna skiftar.

Låt dig inte ryckas med. Arbeta långsiktigt med det som är svårt att förverkliga hellre än det som är lätt att ropa. Och ge en eloge oftare till dem som strävar på för att lära sig så mycket som möjligt i sina yrken och sliter i det tysta för att få verksamheter att fungera professionellt och omdömesgillt: de är osjungna hjältar.

***

Med det som bakgrund kan man också säga – det ska fan vara skola i dag. Plötsligt förväntar sig många att allt som gått snett ute i samhället, på grund av tusentals aktörers och institutioners mångåriga misslyckanden, ska rättas till via landets klassrum, där lärare redan kämpar med knappa resurser, och otaliga krav utifrån, för att hinna med sina grundläggande uppdrag

Samtidigt ska en ständigt, exponentiellt växande mängd kunskaper – avgörande för ungas möjligheter att klara sig i framtidens samhälle – förmedlas inom oförändrade tidsramar.

Det sistnämnda, att undervisningstiden omöjligen kan räcka till allt, och relativt sett kommer att räcka till allt mindre för varje år, är ett olösligt problem, som förtjänar en hel del eftertanke.

När Skolverket nu i sitt förslag till ny kursplan för grundskolan föreslår att antiken ska försvinna från historieämnet, är det lätt, alltför lätt, att samla sig till ett vrål av missnöje, avsky och protest. Vilket svek mot ungdomar att så vilja kapa bort en väsentlig del av vårt idé- och kulturarv!

Men jag tycker faktiskt att en del av förslagets kritiker gör det lite enkelt för sig, och demoniserar Skolverket utan att själva erbjuda några riktiga svar på den oundvikliga grundfrågan: Hur ska skolan prioritera när mängden kunskap som bör läras ut växer för varje år, utan att undervisningstiden kan förändras?

Låt mig vara glasklar: jag tycker att historieämnet är ett av skolans hjärteämnen (och att det historiska perspektivet är viktigt i alla ämnen, även i praktiska som slöjd, hemkunskap och musik). Antiken bör givetvis inte strykas ur grundskolans kursplaner. Antikens historia är helt grundläggande för att förstå hur saker hänger ihop på en rad andra områden: filosofi, politik, naturvetenskap, litteratur, konst.

Men det är också, som Skolverket påpekar, olyckligt att exempelvis 1900-talshistorien ofta behandlas i extrem stress och ytterst övergripande, eftersom terminerna helt enkelt inte räcker till och en viss kronologisk ordning är oundviklig.

För varje år tillkommer nya historiska linjer och sammanhang, som kan anses självklara att undervisa om även i grundskolan, eller åtminstone på gymnasiet. Men grundskoletiden är redan så lång den kan vara.

Så vi ska inte, i jakt på några billiga retoriska poänger, låtsas som om inte Skolverket har pekat på ett reellt och svårt problem.

***

För att vara självkritisk: Jag har länge, beroende på publik, brukat framhäva att informatik, programmering och djupare kunskaper om algoritmer och artificiell intelligens borde in tidigare i skolundervisningen. Och mer naturvetenskap och matematik. Och mer hantverk och slöjdkunskaper. Och mer av svensk politisk historia från 1800-talet. Och mer om svensk litteraturhistoria från 1900-talet, med en tyngdpunkt på poesi. Och fler timmar för utländska språk. Och mer övning i muntliga framträdanden och teater. Och, och, och…

Arma skola – när vi inte vet vad vi ska ta oss till, och är missnöjda med något i samtiden, är det en ständig instinkt i debatten att vända blickarna mot klassrummen och hoppas på mirakel där. Det är orimligt och orättvist.

Stryk inte hela Antiken ur kursplanerna. Men tidens gång tvingar alltid skolan att prioritera och uppdatera undervisningens innehåll. Skolverkets huvudvärk är hela samhällets. Vi gör inte framtidens elever, eller bildningstraditionen, någon tjänst, genom att förneka det.

Bli först att kommentera

Donald Trump mot riksrätt eller ny triumf?

Av , , Bli först att kommentera 0

Fredagen 13 juli 1973 var en het dag i Washington både politiskt och bokstavligt. En värmebölja och ett laddat läge gjorde temperaturen tryckande när Watergatekommittén samlades till senatbyggnadens rum G-334, för en annars ganska rutinmässig, icke offentlig utfrågning av president Richard Nixons medarbetare Alexander Butterfield.

Det satt långt inne, och var snubblande nära att rätt fråga aldrig ställts. Men några timmar senare, och vid ett offentligt senatsförhör veckan efter, skulle Butterfield motvilligt tvingas lämna ut den information som fick hela Watergateprocessen att ta en avgörande vändning.

Vad Butterfield avslöjade, eller snarare det hans avslöjande ledde till, gjorde att även många republikaner började vända sig mot Nixon. Ett år senare hade presidenten inte något annat val än att avgå eller ställas inför en riksrätt och bli fälld.

För plötsligt kom det fram, som dittills bara ett fåtal personer känt till: Alla president Nixons samtal i ovala rummet och i andra av Vita Husets lokaler, fanns inspelade på band.

***

Det blir ofta slarvigt när historien skrivs i efterhand, med facit i hand. I dag är det lätt att få uppfattningen att Nixon var körd från början, när Watergateskandalen inleddes. Faktum är dock att det fortfarande på sommaren 1973 såg ut som om Nixon kanske ändå skulle klara sig, trots att hans avskedade juridiske rådgivare John Dean vittnat hårt mot honom några veckor tidigare.

Deans vittnesmål var spektakulärt och sensationellt – och sanningsenligt. Men även efter det stod ord fortfarande i hög grad mot ord. Senatens Watergatekommittté hade svårt att få några konkreta anklagelser att fastna på Nixon personligen. Bevisen saknades.

Först genom de inspelade banden, när de så småningom lämnades ut, fanns möjlighet att få konkreta belägg för vem som sagt och beordrat vad i avgörande situationer. Nixons brottsliga försök till mörkläggning gick inte längre att dölja. Men hade bandens existens inte blivit kända, hade ju ingen heller krävt att få lyssna på dem.

Det inspelningssystem Nixon installerat för att dokumentera sitt eget ledarskap och sina utrikespolitiska idéer, i hopp om att få äran av dem i historieböckerna – han var irriterad på att Henry Kissinger fick så mycket beröm av massmedia – blev istället hans fall.

***

Till dem som rekonstruerat scenen med utfrågningen av Butterfield i rum G-334, 13 juli 1973, hör Washington Post-journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein i boken ”The Final Days” (1976). Även de, liksom åtskilliga historiker, är inne på att utan Butterfields information är det inte omöjligt att Richard Nixon kunnat sitta hela sin andra mandatperiod ut, kanske till och med som en relativt populär ledare.

Det säger en del, om hur svårt det faktiskt är för politiska motståndare att få en amerikansk president fälld i riksrätt. Presidenten måste praktiskt taget leverera de avgörande bevisen mot sig själv, och det är ändå långt ifrån säkert att en tillräckligt stor majoritet formas.

Richard Nixon var intellektuellt och som politisk strateg totalt överlägsen Donald Trump, och analytiskt skarpare än de flesta av USA:s presidenter genom historien. Men han var också förmodligen mer systematiskt korrupt i ämbetet än kaoskatastrofen Trump. Jämförelserna dem emellan haltar nästan alltid.

Faktum är att det är svårt att hitta två ledare med så lite gemensamt som dem, och svårt att hitta särskilt många paralleller mellan de två presidenter som hittills blivit ställda inför riksrättsprocesser: Andrew Johnson och Bill Clinton. Varje fall har haft sin alldeles egen solkiga historia, och sällan har oppositionen vunnit några långsiktiga segrar.

***

Demokraternas beslut att via undersökningar inleda en eventuell riksrättsprocess mot Donald Trump har mycket små utsikter att lyckas. Ännu mindre än republikanernas process mot Bill Clinton på 90-talet. Risken är uppenbar att det istället leder till en triumf för Trump med stärkt stöd för honom och sänkt förtroende för demokraterna.

Att demokraternas internt pressade ledning, med representanthusets talman Nancy Pelosi i spetsen, ändå tar chansen kan möjligen tolkas som ett tecken på att de också vill rikta uppmärksamheten bort från det demokratiska partiets egna stora problem, med relativt svaga kandidater och frasradikala företrädare långt ute på ytterkanten, som stjäl uppmärksamhet och gör det svårare för partiet att vinna stöd i mitten inför presidentvalet.

Demokraterna måste, när de nu tar till riksrättsvapnet, akta sig för att framstå som desperata och konfliktsökande, på ett sätt som bara spelar Trump i händerna.

Det är redan nu alltför lätt att glömma sakfrågan: Anklagelserna mot Trump om att på olagligt sätt ha försökt påverka Ukrainas president att agera mot tidigare vicepresidenten Joe Biden är mycket allvarliga. De går bortom andra historier där Trumps allmänna omdömeslöshet och olämplighet avslöjats.

Han är utan tvekan en olycka för USA och världssamfundet. Att en process för att undersöka detta inleds är principiellt rätt. Men att det skulle vara början på slutet för Trumps presidentskap, är svårt att tro. Då måste mer komma fram.

Sådant har å andra sidan hänt förr.

Bli först att kommentera

Bedrövligt att Snowden inte fått asyl i ett EU-land

Av , , Bli först att kommentera 2

Det är bedrövligt att Snowden fortfarande måste uppehålla sig i förtryckets Ryssland, därför att USA betraktar honom som en landsförrädare och inte ett enda land inom EU haft ryggrad nog att erbjuda asyl. Men det säger en del, om vilka krafter han utmanat och hur lite västvärlden – trots många läpparnas bekännelser – tagit hans budskap på allvar. Lördagskrönika.

***

Utan tvekan, skriver Edward Snowden i sin nya självbiografi ”Permanent Record”, är internet säkrare i dag än 2013, när han avslöjade den amerikanska säkerhetstjänstens system för global massövervakning.

Mycket har, trots allt, hänt som en konsekvens av skandalen. Inte med hjälp av politiska beslutsfattare – de har nästan undantagslöst, även i västvärlden, gjort ont värre. Men tack vare ett brett, decentraliserat tekniskt motstånd, underifrån och inifrån, finns det fortfarande fria sfärer kvar.

Krypteringslösningar, skyddade plattformar och en ökad medvetenhet om riskerna, har möjliggjort för exempelvis visselblåsare och grävande journalister att fortsätta sitt arbete utan att avslöjas.

För dem med närhet till rätt kompetens, egen eller andras, går det att värja sig och skapa utrymme för privat kommunikation och anonyma aktiviteter.

Men det är relativt få förunnat. Och hur viktigt det motståndet än är, förblir det en klen tröst i ljuset av den framväxande, eller snarare skenande, övervakningskapitalism, som helt håller på att ta över vår vardag, undergräva viktiga rättsprinciper och radikalt förändra synen på vad en människa är.

Dagens internet, anser Snowden, lätt nostalgiskt (han är 36 år gammal), har inget gemensamt med den World Wibe Web han lärde känna runt sekelskiftet.

Det som var kreativt, kooperativt, fritt och – för den som ville – anonymt, har blivit en apparat för kommersiell rovdrift av den personliga integriteten och säkerhetspolitisk övervakning utan proportioner. Intressen, aktiviteter, uppehållsorter, vänskaper, kärlekar, drömmar, åsikter, konspirationer, svagheter och egenheter – allt övervakas, registreras och sparas. Av statsapparater eller av privata företag med monopolambitioner.

Det är en kontrarevolution som sker öppet och på – skenbart – frivillig väg. I takt med att vi helt ger upp kontroll och makt över vår privata integritet, skänker vi stater och IT-jättar initiativet.

För den som vill delta i det digitala sällskapslivet eller i samhällsdebatten, få del av de etablerade plattformarnas belöningssystem och förmåner, hålla sig informerad och verka i yrkeslivet på samma villkor som andra, inte väcka misstänksamhet eller bli stämplad, går det knappt längre att hålla sig fri från övervakningskapitalismens logik.

Tusentals affärsmodeller (ja, även mediernas), liksom många samhällsdebatter, utgår från tanken att maximal säkerhet, extrem personalisering och smidig service alltid väger tyngre än principer om privatliv, integritet och rätten till hemligheter.

Snart lär också försäkringar, banktjänster, välfärdssystem och andra trygghetsfaktorer kopplas helt till krav på digital närvaro på övervakningskapitalismens villkor.

Den som inte spelar med, den som vill kämpa för ett annat slags, ett friare och anonymare, internet, ställs i skamvrån.

Din digitala identitet kommer att vara det som räknas, sammanställd av avancerade algoritmer som hela tiden försöker förutspå din nästa tanke och sedan manipulera din nästa (kommersiella eller politiska) handling. Och makten över din digitala identitet kommer att ligga på hemliga servrar långt utom räckhåll för dig själv. Någonstans i de oceaner av finstilt som du godkänt, finns ditt formella medgivande.

Om det sedan förbinds med identitetspolitik, skamkultur, deplattformeringar av oliktänkande och allt tätare band mellan politiska och mediala etablissemang, så behöver man inte vara paranoid för att ana faran.

Och vad säger att det kommer att sluta där. När övervakningen av medborgarna redan är i det närmaste total, och nya system byggda på artificiella intelligens utvecklas i rasande fart – vad kommer då att hindra makthavare från att ta nästa steg: en fullt automatiserad rättsskipning med algoritmer för spaning, dom och verkställda straff inom ramen för ett och samma system?

Edward Snowden leker på ett ställe i ”Permanent Record” dystopiskt med tanken på en verklighetens robocop.

Överdrifter? Tja, det hade många sagt även 2012, om någon då hade varnat för vad Snowden ett år senare skulle avslöja redan blivit verklighet.

Utomrättsliga avrättningar med hjälp av militära drönare, eller den kinesiska kommunistregimens försök att upprätta ett i alla avseenden totalitärt övervakningssystem, som ska avgöra hur medborgare behandlas och vilka förmåner eller straff de ska få, visar att det inte är långt borta.

***

Förhoppningsvis kan uppmärksamheten kring Snowdens nya, förvånansvärt välskrivna, bok hjälpa till att väcka den här debatten på nytt, i en tid när nästan alla krav och projekt tvärtom handlar om att förstärka övervakningssystem ytterligare.

Han blandar sin personliga livsberättelse – fram till, under och efter de avgörande händelserna – med allmänna politiska och tekniska resonemang, på ett sätt som gör ”Permanent Record” både spännande och pedagogiskt tillgänglig, men aldrig tillrättalagd.

Den kombination hos Snowden av frihetspatos, disciplinerat personligt uppträdande och hackermentalitet som återspeglades i Laura Poitras dokumentärfilm ”Citizenfour” och i Glenn Greenwalds bok ”No place to hide, finns kvar även när han nu berättar själv sex år senare.

***

Det är onekligen en bedrövelse att Snowden fortfarande måste uppehålla sig i förtryckets Ryssland, under Vladimir Putins beskydd, därför att USA betraktar honom som en landsförrädare och inte ett enda land inom EU haft ryggrad nog att erbjuda den asyl han hoppas på, förtjänat och borde ha fått. Men det säger en del om vilka krafter han utmanat och hur lite västvärlden – trots många läpparnas bekännelser – tagit hans budskap på allvar.

Bli först att kommentera

Spretig budget söker sin författare

Av , , Bli först att kommentera 2

Svensk ekonomi är, står det i regeringens budgetproposition för 2020, ”väl rustad för att möta osäkerheterna i omvärlden och nationellt. Statsfinanserna uppvisar överskott, statsskuldkvoten är den lägsta sedan slutet av 1970-talet och arbetslösheten har sjunkit.”

Det är en sammanfattning med många halvsanningar inklämda på liten yta. Bilden som målas upp av det ekonomiska läget i budgetpropositionens inledande avsnitt om finansplanen och den makroekonomiska utvecklingen, är inte helt missvisande, men ofullständig. Den kan fresta till ett bedrägligt lugn.

De flesta faror och problematiska faktorer tonas ned av regeringen, om så bara en aning, medan prognoserna om krisberedskap, tillväxt och sysselsättning, ständigt drar åt det överoptimistiska hållet.

Med subtila medel antyds att läget är under kontroll och att det inte finns något allvarligt skäl till oro. Man erkänner att konjunkturen viker, men utan att riktigt tala högt om vad det betyder.Här ligger en politiskt bekväm, men vilseledande, skönmålning på lut. Sådant har ju aldrig straffat sig i historien.

Regeringen och dess samarbetspartier borde i det läge som råder vara mindre angelägna om att till varje pris sprida tillförsikt kring sig, och hellre vara naket ärliga om hur tufft det faktiskt kan bli de kommande åren.

Om nästa lågkonjunktur blir djup och långvarig, om ett värsta scenario blir verklighet – låt oss hoppas att det inte sker – kommer halvsanningar i efterhand att tolkas som cyniska lögner. Det räcker inte att ha en intern beredskap för det som väntar – vilket regeringen förstås har. Makthavare måste också i god tid vara uppriktiga utåt, i raka besked, när den närmaste tiden kan bli dramatisk och tvinga fram tuffa prioriteringar.

Förr eller senare blir det nödvändigt att välja vilka områden som måste anses vara mest grundläggande, om resurserna inte räcker till förstärkningar av allt som vore önskvärt.

***

Läget för socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna är inte hopplöst på något sätt. Det som är sant i regeringens beskrivning av läget är att statens finanser är mycket goda, att statsskulden är låg, att det finns ett rejält statligt utrymme för krisåtgärder, konjunkturstimulans och strategiska investeringar i infrastruktur, forskning och teknik, de närmaste åren.

Det är positivt. Försöken att utmåla läget som en förestående kollaps är nonsens. Kommer krisen saknar inte staten möjligheter att agera.

Men statens finanser är inte liktydiga med svensk ekonomi i övrigt. Och samtidigt som statsfinanserna är robusta, stormar, rasar och mullrar det runt omkring. Staten kommer snart nog att tvingas använda alla reform- och krisutrymmen som finns, för att kunna hantera problem man försummat att förebygga under högkonjunkturen.

* Det råder akuta och genomgripande kriser i många kommuner och landsting, med behov av radikalt höjda statsbidrag, i långt större omfattning än höstbudgeten anger. På goda grunder kan man argumentera för att ett genomgripande krisstöd till kommuner och landsting, bortom det tillskott som görs i budgeten, borde ha annonserats nu.

* Det finns en stor osäkerhet i näringslivet om det närmaste framtiden, mot bakgrund av hotande handelskrig, Brexit och vikande internationella konjunkturer. Det i ett läge när riks- och centralbanker redan under en lång högkonjunktur hunnit göra slut på alla effektiva penningpolitiska stimulanser och nu står tomhänta.

* Den svaga svenska kronan, med de negativa, långsiktiga följder det har för människor mer små resurser är ett långt värre problem än makthavare velat medge. På en rekordsvag valuta som äter ur landets resurser, löner, värden och tillgångar inifrån, kan en ekonomi inte leva långsiktigt. Romantiseringen av kriskronan är ett självbedrägeri.

* Stora skevheter består på arbets- och bostadsmarknaderna, och siffrorna över den svenska arbetslösheten är oroväckande. Flera tunga budgetområden, både nationellt och ute i kommuner – som skola, vård, rättsväsende, integration, klimat, socialförsäkringar (höjt tak i a-kassan vore angeläget) och försvar – kommer att kräva rejäla resursförstärkningar under 2020-talet.

En del av det sker redan i den här budgeten, som har långt fler lovvärda inslag än orkanen av kritik vill ge sken av. Satsningarna exempelvis på rättsväsendet, på lärarassistenter och på en ambitiös klimatomställning hör till budgetens profilfrågor.

Men mycket återstår, och fortfarande spretar det väldeliga ibland.

***

I väntan på den stora, enhetliga skattereform Sverige behöver, går en del av kompromisserna mellan S, Mp, C och L, åt fel håll. Det är bra att skadliga marginaleffekter åtgärdas genom avskaffad värnskatt. Där har januaripartierna inga skäl att be om ursäkt.

Men i övrigt ökar snarare plottret, när enskilda partier vill ha triumfer att visa upp. Sänkningen av skatten i glesbygdsområden låter sympatiskt på papperet, men är mest missriktad symbolpolitik som inte tar tag i några grundproblem. Vad regeringen och samarbetspartierna vill med drivmedelsskatterna har ingen blivit klok på (det går utmärkt att argumentera för höjd bensinskatt som klimatpolitisk prioritering.)

Den planerade fortsatta utvidgningen av rut-avdragen skjuts upp, vilket är positivt. Men risken finns att såna idéer – liksom den feltänkta, kostsamma familjeveckan – återkommer senare. Miljöpartiets s.k ”utvecklingstid” är en annan reform som också känns logisk i teorin, men som sannolikt inte kommer att fungera som det är tänkt i praktiken, och som kostar för mycket.

I en kommande skattereform bör inriktningen generellt vara att sänka skatten på arbete och företagande, och höja den på exempelvis fastigheter, kapital och konsumtion. De godtyckliga avdragen bör bli färre, inte fler. Och målet måste vara att ta ett långsiktigt helhetsgrepp om skattesystemet.

Men allt sådant kräver ett regeringsunderlag där alla inblandade är motiverade, övertygade och angelägna om att få samarbetet att fungera. Ju osäkrare och spändare förhandlingar är, desto mer kommer en budget att spreta åt olika håll. Ibland motsägelsefullt och utan tydlig inriktning, utan en riktig sammanhållande av övertygelse om vad syftet med alltihop är. Det kan fungera i högkonjunktur, men bli förödande i lågkonjunktur, när prioriteringarna måste vara glasklara och hänga ihop.

Budgeten som S, Mp, C och L enats om rymmer många satsningar som är lovvärda, och har en del inslag som är svårbegripliga. Det är inte helt lätt att få ett grepp om helheten.

Det är inte mycket att säga om. Samarbetet är av ett helt nytt – och välkommet – slag och måste få tid att mogna fram under mandatperioden, för att hitta sin kärna, eller misslyckas efter ett gott försök. De fyra partierna gör klokt i att ge det en ärlig chans. Men spretigheten måste minska, och fokuset öka, inför bistrare tider.

Det här är en statsbudget som söker sin författare.

Bli först att kommentera

Farligt läge när oljekrig hotar

Av , , Bli först att kommentera 0

De stort anlagda drönarattackerna mot två viktiga oljeanläggningar i Saudiarabien är en påminnelse om hur allvarligt läget är i hela Mellanöstern. Händelserna visar vad som står på spel om ett fullskaligt krig kring geopolitisk makt och olja i regionen skulle utbryta.

Att angreppet slog ut nästan halva landets oljeproduktion, och därmed fem procent av den globala oljeproduktionen, visar omfattningen. De ekonomiska konsekvenserna kan, åtminstone på kort sikt, bli mycket kännbara runt om i världen.

Oavsett om raketerna och drönarna kom från Iran, som en del uppgifter gjorde gällande på tisdagskvällen, eller om det var huthrebellerna i Jemen, understödda av Iran, som låg bakom, visar explosionerna hur laddad kraftmätningen är mellan framför allt Saudiarabien och Iran.

Att de krigande parterna i Jemen varit ställföreträdare för stormakterna är känt sedan länge. Även i Syrien och Libanon har väpnade grupper haft sådana funktioner. Det är en stormaktskonflikt via ombud som skapat flera av de humanitära katastrofer som plågat människorna i området sedan ett decennium.

Men just den ställföreträdande dimensionen har på något sätt fått omvärlden att underskatta, eller delvis blunda för, faran i händelseutvecklingen. Och även om Iran bär en stor del av skulden för den här krisen, vore det ett hyckleri utan like om västvärlden skulle ta detta som svepskäl för att solidarisera sig ytterligare med Saudiarabiens skurkregim, genom exempelvis ökad export av vapen.

Att kärnenergiavtalet som USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och Tyskland tecknade med Iran 2015 fallit, med tilltagande spänningar och provokationer i Persiska viken och Hormuzsundet som följd, gör situationen ännu mer osäker och svårhanterlig.

Nu används långtgående provokationer, och i det här fallet öppna angrepp, som ett sätt att påverka styrkeförhållandena inför eventuellt kommande förhandlingar. Det är en livsfarlig utveckling. För varje ny incident rycker mer utbredda militära insatser närmare. Av dem kommer inget gott att komma.

***

Men händelserna de senaste dagarna är också en påminnelse om hur sårbart det oljeberoende samhället alltid kommer att vara.

I Sverige spelar inte oljan alla samma roll för energiförsörjningen längre, privat eller industriell, som i många andra länder. Men för transporter på väg kommer stigande oljepriser att märkas snabbt även här.

Omställningen till hållbara drivmedel, nästa generations privat- och transportfordon och en landsomfattande infrastruktur som krävs för att ersätta bensinbilen är värd att skynda på. Först och främst av miljöskäl, men även som ett sätt att minska beroendet av en smutsig energikälla och reducera sårbarheten vid regionala oljekrig ytterligare.

Det lär inte heller vara sista attacken av det här slaget vi ser mot oljeanläggningar i Mellanöstern.

Drönare används redan militärt i många sammanhang. Inte bara för övervakning, utan även för utomrättsligt dödande – en av vår tids stora, förtigna etiska skandaler – och kommer givetvis att bli ett vapen i händerna på framtida terrorister och miliser.

I ett redan spänt läge på gränsen till fullskaligt krig, behövs det väldigt lite för att de ledande aktörerna ska förlora greppet om situationen. Och när inbördeskrigen får fäste, och stormakterna och deras allierade strömmar till med trupper och vapen, är det nästan omöjligt att stoppa.

De humanitära katastroferna hittills på 2000-talet, där omvärlden alltför länge ryckte på axlarna eller försökte vinna egna fördelar av lokala konflikter, förskräcker i alla avseenden.

Bli först att kommentera

Är vi ärliga med unga om vad som kommer att krävas av dem?

Av , , Bli först att kommentera 5

Stolpar och störar av trä som ska i marken och inte får ruttna, bör brännas vid rotändan. Det är en gammal, beprövad metod, ärvd i generationer, för att hålla rötan borta.

Den som slarvar med grundarbetet, som inte gör hemläxan, får ångra det efteråt. Även stora infrastrukturinvesteringar, och viktiga upphandlingar av varor och tjänster, kan vara beroende av en oansenlig noggrannhet i det lilla, för att inte sluta med fiasko.

Som när Sveriges första elektriska telegraflinje, mellan Stockholm och Uppsala, efter långa förarbeten, skulle anläggas 1853. Virke till 1800 stolpar, drygt 8 meter höga, fraktades fram och lades ut längs sträckan, läser jag  i K.V Tahvanainens bok ”Den elektriska telegrafen i Sverige 1853-1996”.

Och för att inte rötan skulle bli ett problem, brändes alla stolpar i rotändan, i väntan på att den utvalda, galvaniserade järntråden från England skulle anlända.

Att Sverige satsade på luftledningar istället för underjordiska kablar – trots att husägare i Stockholm var rädda för att de mystiska ledningarna över taken skulle locka till sig blixtnedslag – var också ett genomtänkt beslut.

Man ville inte upprepa det misstag Danmark gjort några år tidigare. Där hade de satsat på koppartrådar, isolerade med guttaperka och svavel, nedlagda i marken. Men det visade sig att den isolationen inte höll kemiskt, och att kablarna ganska snart måste ersättas med just luftledningar av galvaniserad järntråd.

Noggrannhet, erfarenhet och ett insamlande av kunskap, även när lobbyister vill skynda på med ”lanseringen”, ökar onekligen chansen för att en investering ska bli lyckad.

***

På sommaren 1853 skickades ett provtelegram  från huvudstaden till Uppsala, med en hastighet på 65 tecken per minut, och på senhösten samma år öppnades linjen för allmän trafik. ”Det finns ej hinder mer för ordets vingar”, skrev Uppsalas landshövding Kraemer till kung Oscar I vid invigningen.

För Norrland var telegrafen betydelsefull och efterlängtad. 1857 fick Nordmaling och Umeå sina första elektriska telegrafstationer. 1859 nådde tekniken Ratan, 1866 Holmsund och 1877 Lycksele, för att nämna platser i länet.

Och redan ett par decennier senare oroade sig Gamle Dubslav i Fontanes ”Stechlin” över telegrammens negativa inverkan på hyfs, ton och värdighet:

”…det är nu så med telegrafen att vissa saker blir bättre, andra bli sämre, och de finare maneren blir förvisso lidande. Själva formen, avfattningen. Det som är kort anses vara en dygd, men att fatta sig kort betyder för det mesta att uttrycka sig grovt.”

Stackars den som tror att Twitterångest är något särskilt nytt i historien.

Men snabbt gick det. Nyheter, kunskap, idéer, rapporter, affärsuppgörelser, skvaller, förtal, debatter och kärleksord började flyga över gränserna som aldrig förr, inte längre beroende av vandrare, fartyg eller hästar.

Det var ett slags början på en utveckling vi kanske fortfarande 166 år senare bara befinner oss i inledningen av.

***

Ödmjuka dig samtid. När du lyfter din mobil, ler himlen av alla stolta föregångare som brände rotändarna noga och törstade efter mer kunskap, som slet sina hår för att utveckla lösningar, tekniker, metoder och apparater, vi nu tar för givna. Är vi värdiga efterträdare?  Törstar vi efter kunskap, kompetens, hantverksskicklighet och yrkesstolthet, eller efter kändisskap, blixtkarriärer och maximal uppmärksamhet för stunden?

Några av de maskiner och ingenjörskonstruktioner som skulle prägla språnget från det sena 1700-talets optiska telegrafer, via 1800-talets elektriska, trådburna telegrafer, 1900-talets trådlösa nyskapelser, fram till vår tids datorer och internet, hör till det mest imponerande som skapats, även estetiskt.

På senare år har, bland annat tack vare filmaren Melker Becker, ett nytt intresse väckts för det svenska samhällets storskaliga satsningar på infrastruktur, organisation, teknik och försvar under kalla kriget.

När tittarna kunnat följa honom ner i gigantiska, nu nästan bortglömda skyddsanläggningar nedsprängda i bergen, eller till gamla samlingar av 1900-talets militärfordon och stridsflygplan, har det blivit en påminnelse om vilka enorma ansträngningar och projekt som Sverige var i stånd till under 1900-talet. I en blandning av världsledande ingenjörskompetens, högteknologi, välstånd, välfärd och breda folkrörelser.

Överallt i den berättelsen dyker ingenjörer, programmerare, byggare, planerare, lärare, forskare och tekniker upp, män och kvinnor, skolade, briljanta och noggranna, med yrkesstolthet.

Det finns några generationer där, som aldrig riktigt fått det erkännande de förtjänat, för den tekniska utveckling deras insatser möjliggjorde. Bortskämda samtid, som tar sig lyxen att glömma föregångare som lade välståndets grund.

Jag kan ångra att jag inte när jag var ung passade på att ställa långt fler frågor till de gamla i min omgivning om hur det var och hur de lyckades åstadkomma så enormt mycket? Nu är de borta, eller snart borta, och jag minns dem med ömhet och beundran, men också med ett slags dåligt samvete.

Offrar vi samma kraft och tid som de var tvungna att göra, på att nå kunskap och insikter? På att lära oss grunderna, på att bli noggranna, nyfikna, öppna och intellektuellt ärliga, bortom kortsiktiga intressen och omedelbar behovstillfredsställelse?

Är vi ärliga med barn och ungdomar om vad som kommer att krävas av dem, hur otroligt svårt och kämpigt, men just därför meningsfullt, det kommer att bli, om de vill förverkliga både sina gemensamma eller individuella drömmar? Jag är inte säker på det.

***

Sverige är förstås, sett till teknik och innovationer, fortfarande mycket framstående. Även om genidragen i dag ofta tar sig digitala snarare än fysiska uttryck, och därför kanske är svårare att låta blicken vila vid. Monumentens tid är ju i hög grad över. Och huruvida det råder en akut brist på ingenjörer i Sverige just nu, som arbetsgivarna brukar hävda, eller om det problemet är överdrivet, som ingenjörsfacket ibland framhåller, kan man diskutera.

Men vad alla är överens om är att Sverige också framöver kommer att behöva många ungdomar villiga att under stora ansträngningar utbilda sig inom teknik och naturvetenskap, som är beredda att ta den vägen i sina liv och yrkesliv.

På det, på noggrannhet, kunskap och kompetens i stort som smått, på orken att lära hantverk i grunden, inte på tillfälliga influencers, mediajippon och kändiskonton, hänger framtidens välstånd, framsteg, klimat och hållbara utveckling.

Över tid är det bästa källan till lust, stolthet och gemenskap.

****************

Några tidigare krönikor på temat:

Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder

Lisa Meitner – ett liv för vetenskap och upptäckter

Nobelveckan en chans till insikt, bildning och kunskap

Uthålligt möjliggjorde han modern kirurgi

Längs byvägar och stjärnvägar

Teknologiska framsteg. Larmen nu och lösningarna på sikt

Hylla plugg och studier för klimatets skull

Bli först att kommentera

Nu har januarigänget tre år på sig

Av , , Bli först att kommentera 0

Svenska regeringsförklaringar brukar sällan bli ihågkomna som retoriska glansnummer. Det gör inget. De ska inte utmärka sig med tjusiga formuleringar, utan med sammanhållna, rediga budskap, som går att omsätta i politik, följa upp och hänvisa till när ansvar ska utkrävas.

Stefan Löfvens regeringsförklaring på tisdagen hade inte mycket nytt att komma med. Nästan allt statsministern tog upp var redan känt, och nyhetsvärdet i övrigt lågt. Men det betyder inte att talet var ointressant. Det parlamentariska läget gjorde nog tvärtom att många lyssnade extra noga till nyanser och betoningar just den här gången.

Egentligen är det först nu som socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna börjar omsätta i praktiken vad man under press förhandlade fram i vintras. Tre år han man på sig att visa vad samarbetet duger till. Står det pall när lågkonjunkturen kommer?

Det finns mycket att kritisera i den kommande budgeten, horribla felprioriteringar och principlöshet. Insikten att mer måste satsas på exempelvis det ekonomiska stödet till kommunsektorn och kampen mot brottsligheten, kräver nya prioriteringar.

Så kommer det att vara på fler områden, att regeringen måste ta grepp om situationer när de uppstår. De 73 punkter man nu har som utgångspunkt räcker inte, och de får inte heller ses som fullständigt heliga.

Men det skiljer inte det här regeringsunderlag från andra, och alla koalitioner kräver kompromisser.

Det vore fortsatt av stort värde för svensk inrikespolitik, om januariavtalet skulle gå att utveckla till ett fungerande regeringsunderlag i egen rätt, inte bara en desperat åtgärd för att undvika nyval. Andra omdiskuterade alternativ i regeringsfrågan avskräcker snarare ur ett liberal perspektiv, och framstår som långt mer spretiga, trots hårda kampanjer från höger om motsatsen.

C och L borde ta steget fullt ut och sätta sig i regeringen med egna statsråd, inte minst för att få inflytande över utrikespolitiken. Men det märks redan att socialdemokraterna nu samtalar åt mitten, snarare än åt vänster, i sådant som rör ekonomi, arbetsmarknad, utbildning, vård och näringsliv. Ta fasta på det.

Även i frågor som inte täcks av januariavtalet, anas ett hänsynstagande. Utnämningen av Eva Nordmark till arbetsmarknadsminister och Anna Hallberg till handelsminister, är tecken på att Löfven vill få detta att hålla.

Ett samarbete där socialdemokratiska, liberala och gröna perspektiv kan mötas och tvinga fram det bästa hos varandra förtjänar en ärlig chans under mandatperioden, gärna med sikte även på nästa. I det gränslandet kan mycket åstadkommas, som rör tidens krångligaste frågor och målkonflikter. Men då måste gradvis det man vill gemensamt, konstruktivt, börja betyda mer än det man bara vill undvika.

”Tillsammans”, sa statsministern om partiernas uppgörelse, ”tar vi ansvar för att ta till vara landets möjligheter och lösa vår tids samhällsproblem. Svensk politik är inne i en tid av intensivt reformarbete.”

En regeringsförklaring ska tas på orden, och beslutsfattare hållas ansvariga för givna löften. Socialdemokrater, miljöpartister, centerpartister och liberaler har det mesta kvar att bevisa i det här samarbetet, och tre år på sig.

Bli först att kommentera