Vårbudget i lugnet före stormen

Av , , Bli först att kommentera 0

It’s a mess, folks! Men njut av lugnet före stormen.

Den vårbudget, framförhandlad av socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, som nu får sociala medier att koka över, är ett relativt begränsat ändringstillägg till den höstbudget, utformad av moderaterna och kristdemokraterna, som riksdagen röstade igenom i december förra året.

Sådana snoriga ungar kan bara statsvetare älska.

Men som om inte situationen vore förvirrande nog sitter endast två av de fyra partier som står bakom vårpropositionen, S och Mp, i regeringen.

De övriga två, C och L, kräver hårdnackat och på vaga grunder att få beteckna sig som en del av oppositionen.Det är som om de inte vill kasta några skuggor bakom sig på marken.

Det är helt enkelt svårt just nu, att peka på vilka partiet som faktiskt regerar och är beredda att försvara helheten, och vilka som utgör opposition och är beredda att tillsammans forma ett alternativ.

Ansvarsutkrävandet i nästa val kommer att bli hopplöst svårt för medborgarna. Är man på allvar bekymrad om den liberala demokratins framtid, borde det vara en stor fråga.

Sammantaget handlar det i vårbudgeten om ett utrymme för satsningar på 4,5 miljarder under 2019, vilket inte är särskilt mycket i sammanhanget, men tillräckligt för att de som så vill kan ana både frälsning och undergång i de små justeringar som görs.

En del av det som väckt mest rabalder under de senaste dagarna är ärligt talat mycket väsen för små skillnader, delvis rent vilseledande kritik från M, Kd, Sd och V. Men eftersom även en del av reaktionerna på M/KD-budgeten i vintras drog åt det löjeväckande hållet, kanske man kan se det som en logisk återbetalning i överdrivna glåpord.

Propositionen har, vilket är bra, ett tydligt klimatfokus, i både förslag och skrivningar, med satsningar på det så kallade ”industriklivet” för hållbar produktion och minskade utsläpp, och höjda miljöskatter, som centrala punkter. Satsningar görs också på LSS, fler lärarassistenter, slopade krav på kollektivavtal för nystartsjobb, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och lättnader för enmansföretagare som vill anställa personal, satsningar mot hedersförtryck och mäns våld mot kvinnor, mer pengar till kriminalvården och en del riktade pengar till landsbygdspolitik. Gott så.

Till de sämre inslagen – i väntan på att en del idiotiskt dyra vallöften, som den så kallade familjeveckan, ska genomdrivas i nästa höstbudget – hör besparingar på vuxenutbildningen, att arbetsförmedlingens situation inte berörs och att inte polisen prioriteras mer.

Ett antal punkter i M/Kd-budgeten, exempelvis på skatteområdet, kan också räkna med fortsatt stöd av C och L, så även ett arv från alliansen finns med i underströmmarna.

I vissa avseenden styrs därför Sverige av en budget som en samlingsregering skulle ha kunnat lagt fram. Det är i sig ett problem. För vårbudgeten läggs fram i lugnet före stormen, med avtryck från nästan alla partiers käpphästar, utan att någon egentligen anser sig vara ansvarig för helheten.

Sådana politiska situationer tenderar att leda till dyra löften, räddhågsna prioriteringar och tröghet vid kriser.

Sverige går, det framgår om än inlindat även av skrivningarna kring utvecklingen i svensk ekonomi, mot mycket osäkra tider, i ett läge när penningpoliska stimulanser redan utnyttjats till max under högkonjunkturen. Risken för en djupare kris är stor, samtidigt som den ansträngda situationen inom kommuner och landsting/regioner lär kräva stora statliga stödinsatser för att klara välfärden.

Även om statsskulden är låg och utrymme finns att agera vid en lågkonjunktur, kommer den här mandatperioden sannolikt att handla mer om svåra prioriteringar än om lättmotiverade satsningar. Mer om vilka åtgärder som leder till önskade resultat – exempelvis inom klimatpolitiken, skolpolitiken, försvarspolitiken, integrationspolitiken eller rättspolitiken – än om vilka som i hast och slarvigt strör några promille mer än andra över verksamheter, utan idéer om på vilket sätt pengarna ska göra nytta.

Allt sådant tar tid, fordrar ordentliga utredningar och kräver tydlig politisk ledning, med ett regeringssamarbete som väljarna kan utkräva ansvar av, men som väljarna därför också vet menar allvar när det säger nej och säger stopp i vissa frågor.

Då är det ett problem om många partier ska få med så många egna hjärtefrågor som möjligt i varje budget, utan att sedan vara beredda att gå till val på att försvara helheten. Det inte partierna själva uppfattas tro på fullt ut, blir svårt för medborgarna att sätta tillit till. Och då minskar regeringarnas utrymme ytterligare för uthållig handlingskraft. Det kortsiktiga och det som är lätt att presentera tar över.

Även om det inte är något större fel på vårbudgeten, mycket går att försvara och en del är riktigt bra, så är den framförhandlad under oklara, bräckliga och lätt förljugna former som inte lär stå pall när krisen kommer. Det här är lugnet före stormen.

Bli först att kommentera

Leta efter plastfrågorna i EU-valet

Av , , Bli först att kommentera 2

”Den kontinentala traditionen”, sade Harold Macmillan – då brittisk oppositionspolitiker för de konservativa, senare premiärminister – i ett tal inför nygrundade Europarådet i början på 1950-talet, ”tycker om att argumentera a priori, från toppen och nedåt, från allmänna principer ut till praktiska tillämpningar. Det är traditionen från Thomas av Aquino, skolastiker och stora kontinentala tänkare.”

Anglosaxerna däremot, fortsatte han, ”tycker om att argumentera a posteriori, från botten och uppåt, och först utgå från praktiska erfarenheter. Det är traditionen från Bacon och Newton.”

Uppdelningen håller kanske inte strikt geografiskt. Och vilket intryck han gjorde den gången är svårt att säga. Den liberala politikern Violet Bonham Carter (ja, farmor till skådespelaren Helena Bonham Carter), noterade vid samma tid om Macmillan, att hans tal alltid var utmärkta innehållsmässigt, men att han inte klarade av att vara spontan och därför hade svårt att förmedla känslor.

Men orden från Strasbourg, om de två traditionerna, har levt vidare. Börja i det generella och arbeta sig ner till det konkreta, eller börja i det konkreta och ur det konstruera något allmängiltigt? Motsättningen mellan metoderna har fortsatt att prägla det europeiska samarbetet i en dragkamp fram och tillbaka.

Båda ansatserna har sina fördelar och nackdelar. I det flesta frågor krävs för det mesta en kombination. Framför allt gäller det en av vår tids största utmaningar: miljö- och klimatpolitiken. Den kommer inte att kunna hanteras utan såväl ”a priori” som ”a posteriori”.

Eller i lite överförd mening: Med bara hänvisningar till det globala, som om den lilla människan inte vore en relevant faktor, räcker det inte. Vi kommer inte undan att även våra enskilda, till synes obetydliga livsstilar och individuella vardagsprioriteringar också måste förändras och beaktas – från det lilla exemplet upp till den globala påverkan – om klimathotet ska kunna mötas. Men inte heller duger det att bara fastna i privatmoralism, Saknas internationella ramverk, kämpar små, regionala initiativ snart i motvind.

***

Miljöfrågorna är en punkt där EU-samarbetet visat sig vara betydelsefullt, och gärna får fördjupas, som en möjlighet att förbinda det gränsöverskridande perspektivet med det lokala.

Ett exempel på det kom häromveckan när Europaparlamentet röstade ja till ett förbud mot engångsartiklar i plast, såsom bestick, snabbmatsförpackningar, sugrör och bomullspinnar, från och med 2021. År 2029 ska 90 procent av plastflaskorna återvinnas och till år 2030 ska 30 procent av flaskorna vara tillverkade av återvunnet material. Och principen om att förorenaren betalar ska stärkas.

Förhandlingarna mellan parlamentet, kommissionen och medlemsländerna värkte fram utmärkta initiativ, som börjar både i det konkret lokala och i det globalt generella.

Användandet av plast, materialet som en gång i tiden symboliserade framsteg, frihet, konstnärlighet och välstånd, har ökat enormt de senaste decennierna. Det har lett till ett gigantiskt slöseri och en katastrofal förorening av både hav och land, med fruktansvärda konsekvenser.

Vi måste bort från det och få in plasten i cirkulära återvinningssystem, där den kan tas till nytta på genomtänkta sätt och komma till hållbar användning, även för en klimatomställning.

Då behövs både individuella omprioriteringar och internationella regelverk, både lokala erfarenheter och generella principer.

Eller som amerikanska journalisten Susan Freinkel skrev i sin bok ”Plastic. A Toxic Love Story” (2011):

”Lika lite som individuell handling är ett substitut för att utöva vår kollektiva politiska vilja, kan vi enbart lagstifta oss fram den hållbara, berikande framtid som vi vet är möjlig.” Att ställa om vår plastanvändning kräver, påminde hon, ”att vi konfronterar våra uppfattningar om oss själva och vad vi behöver för meningsfulla liv och tillfredsställda sinnen”.

***

Att beslut mot miljöpolitik kan fattas på europeisk nivå, visar hur EU-samarbetet fungerar när det är som bäst.

Inför Europaparlamentsvalet: Leta efter nästa mandatperiods motsvarande frågor. De som förbinder det konkreta med det allmängiltiga, och handlar om områden där beslut inom EU vore eftersträvansvärt eller farligt.

Kandidater som förmår snacka om problem där parlamentet faktiskt kan påverka (eller ställa till elände) förtjänar mer uppmärksamhet än dem som ständigt flyr till det extremt högstämda eller det totalt navelskådande.

Leta efter plastfrågor i valrörelsen.

**********

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

Liberal framgång i Slovakien

Skicka lagstiftare eller opinionsbildare till Bryssel?

Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Bli först att kommentera

Liberal framgång i en nyauktoritär tid

Av , , Bli först att kommentera 3

De brutala morden chockade landet. 27-årige Jan Kuciak dödades av ett skott i bröstet. Hans jämnåriga fästmö Martina Kušnírová sköts i huvudet. De överfölls och mördades i sitt hem i Velka Maca, Slovakien, för ett drygt år sedan.

Omedelbart stod det klart att dådet hade direkt samband med Kuciaks arbete som grävande journalist. Hans granskning av kopplingarna i Slovakien mellan politiska kretsar, affärsintressen, EU-pengar och den italienska maffian hade redan lett till allvarliga hot från krafter som ville tysta honom. Polisutredningen efter morden avslöjade ytterligare korruption och brottslighet högt upp i ledande maktsfärer.

Demonstrationerna som följde efter morden riktades även mot regeringen och växte sig så stora att de bara några veckor senare tvingade fram socialdemokratiske premiärministern Robert Ficos avgång.

En av proteströrelsens ledande företrädare blev juristen och tidigare medborgarrätts- och miljöaktivisten Zuzana Caputová, 45 år gammal. Hon hade kort tid dessförinnan varit med om att dra igång det nya socialliberala partiet ”Progressiva Slovakien.

Förra våren meddelade hon sin kandidatur till 2019 års presidentval i Slovakien. Stödet för henne har ökat stadigt de senaste månaderna, i takt med att hon blivit symbolen för mångas hopp om en politisk nystart efter decennier av missförhållanden. Och opinionsmätningarna visade sig få rätt.

I lördags vann hon den andra omgången av presidentvalet med 58,4 procent av rösterna i en duell mot EU-kommissionens vice ordförande, Maros Sefcovic, som inte är formellt medlem men i realiteten varit det socialdemokratiska regeringspartiets kandidat.

Presidentposten i Slovakien är i första hand ceremoniell, och ger inte särskilt stora befogenheter, utöver vid vissa utnämningar och regeringskriser. Men Caputovas seger lovar gott för hennes nygrundade parti även inför nästa års parlamentsval, då långt mer – och regeringsmakten – står på spel.

Zuzana Caputová representerar en ny generation politiker i östra Europa, med liberala instinkter och förmåga att skapa folklig uppslutning utan att hetsa mot minoriteter, vädja till auktoritära lösningar eller ge efter för extrema strömningar. Hon har kampanjat med en positiv grundinställning till EU, och har under valrörelsen tagit tydligt ställning mot nationalism, homofobi och främlingsfientlighet.

I ett skede när helt andra rörelser kraftsamlar i Europa, och liberaler fått något onödigt uppgivet i blicken, är det hoppfullt att kandidater med konstruktiva, sansade budskap kan vinna stöd.

Bli först att kommentera

Skicka lagstiftare eller opinionsbildare till Bryssel?

Av , , Bli först att kommentera 3

Valet till Europaparlamentet, sa Frans Timmermans när han besökte Sverige i helgen, ”blir en kamp om Europas själ”. Timmermans är de europeiska socialdemokraternas kandidat till ny ordförande för EU-kommissionen. Han sällar sig med sin överspända retorik till en kvalificerad skara av andra toppkandidater inför valet i maj.

Det har ledande socialdemokrater, liberaler, gröna och konservativa nu gemensamt med extrema rörelser på ytterkanterna: Tron att ett maximalt uppskruvat tonläge, med svag täckning i partiernas program, ska gynna just dem i det kommande valet.

De får nog se upp allihop så att inte kontrasten blir för stor mellan retoriska bombasmer och ihåliga sakpolitiska meritlistor, mellan darrande, ödesmättade stämmor på torgmöten och Europaparlamentets faktiska arbetsuppgifter och konkreta betydelse.

Det Europeiska unionen har störst behov av de kommande fem åren är inte i första hand rubrikvänliga opinionsbildare, som reducerar Europaparlamentet till ett välbetalt speakers corner och jagar varje dagslända.

Istället behövs kompetenta, seriösa och noggranna lagstiftare. Politiker som förmår att gräva ner sig i, tugga sig igenom och tillsammans med andra hitta lösningar på komplicerade sakfrågor, utan att fastna i händerna på resursstarka lobbyister, ge efter för hysteriska populister eller enbart agera utifrån ett nationellt perspektiv.

***

Processen fram till den omröstning som hålls i veckan om ett starkt kritiserat förslag till nytt upphovsrättsdirektiv inom EU, med mycket tveksamma inslag, illustrerar hur viktigt det är med enskilda ledamöter som behärskar, förmår förklara och i detalj söker påverka ett pågående lagstiftningsarbete – i det här fallet för att förhindra att ett dåligt beslut fattas.

***

Europaparlamentarikerns roll har utvecklats steg för steg i takt med att nya fördrag gett institutionen mer inflytande. Även under Sveriges snart 25 år som medlem i EU har mycket hänt.

Genom Lissabonfördraget 2009 beslöts bland annat (i viss dragkamp med Europeiska rådet om hur en luddig formulering i artikel 17.7 skulle uppfattas) att EU-kommissionens ordförande ska väljas av parlamentet efter ett förslag från stats- och regeringscheferna som ska ”ta hänsyn” till resultatet i senaste Europaparlamentsvalet. Det är bakgrunden till upplägget med europeiska toppkandidater, i realiteten de stora partigruppernas förslag till ny kommissionsordförande.

Fortfarande är systemet med toppkandidater omstritt, och kan bli föremål för fler tolkningsstrider om valresultatet i vår försvagar de två största partigrupperna (konservativa EPP och socialdemokratiska PES). Liberala gruppen ALDE, som lär få en nyckelroll även de närmaste åren, lanserade exempelvis i förra veckan sju egna ledande företrädare inför Europaparlamentet – kandidater från Belgien, Tyskland, Danmark, Ungern, Slovenien, Spanien och Italien – istället för bara en.

Men framför allt gav Lissabonfördraget parlamentet stärkt makt över lagstiftning och budget, och ökade befogenheter på andra viktiga områden. Vi ska därför i maj utse lagstiftare med makt över vår vardag. Det gör att resultatet i Europaparlamentsvalet, vilka representanter som ges mandat att åka till Bryssel och Strasbourg, är viktigare än av långt fler och mer konkreta skäl än luftslott om ”Europas själ”.

*********

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Bli först att kommentera

Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?

Av , , Bli först att kommentera 0

För att Europeiska unionen ska vinna stöd hos sina medborgare måste den göra samarbetets virtuella framgångar konkreta och synliga. Det var ett av budskapen från EU-kommissionens generalsekreterare Martin Selmayr när han förra veckan talade inför Brookings Center on the United States and Europe i Washington.

Ofta dröjer det åratal, påpekade han, innan regelverk och direktiv inom EU faktiskt manifesterar sig i medlemsländernas vardag. Men människor litar mer på sådant de kan se, än på det som känns abstrakt eller är osynligt. Därför kan resultatet av ett arbete som skett inom EU få sitt erkännande först långt efter att beslut fattats.

Selmayr lyfte fram tre exempel för att illustrera vad han menar med framgångsrika europeiska övergångar från det virtuella till det påtagliga:

(1) Eurons sedlar och mynt

(2) Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån Frontex

(3) Europeiska dataskyddsförordningen (GDPR)

Med tanke på hur omdiskuterade och kritiserade alla tre varit och förblir, och att euron inte är omfattar hela EU, är det vågade och en aning udda exempel. Och man hade kunnat förvänta sig att han starkare skulle lyfta fram miljö- och klimatpolitiken, där beslut på EU-nivån som angriper problem med höga ambitioner på rätt nivåer, verkligen kan få avgörande betydelse.

***

Men det intressanta i sammanhanget är inte exemplen Selmayr valde att betona, utan hans idé att EU måste bli synligt och handfast, gå att peka på i vardagen, för att vinna legitimitet.

Stämmer det? Är det inte tvärtom, att det som uppskattas mest med samarbetet, är sådant som får saker att fungera smidigare och enklare, utan att det blir övertydligt. Är inte EU som populärast, när det verkar utan att synas? Den inre marknaden, den fria rörligheten, gemensamma standarder, civila utbyten, allt det som river byråkratiska hinder och motsättningar, som får luften att klarna.

När EU däremot tränger sig på i fel läge eller med symbolåtgärder som inte fungerar i praktiken (GDPR är ett exempel), och börjar skymma sikten med aktivitet bara för att påminna om sin existens, då växer kritiken.

Det är en variant av debatten som är lika gammal som den europeiska gemenskapen: Måste samarbetet ständigt fördjupas på fler och fler områden för att inte stagnera och falla sönder? Eller är det bättre att nöja sig med mer begränsade ambitioner och få det som redan finns att fungera bättre?

I bakgrunden lurar också diskussionen om ett EU med olika hastigheter: Ska en kärna av medlemsländer skynda före med egna, exklusiva samarbeten, och låta andra följa efter när de vill? Eller är det viktigare att hålla ihop hela unionen i ett gemensamt reformtempo, även om det går långsammare och minskar möjligheterna till fördjupning på en del områden?

***

I söndags gav de tyska kristdemokraternas nya partiledare Annegret Kramp-Karrenbauer (CDU) ett svar på Frankrikes president Emmanuel Macrons uppmärksammade debattartikel ”För en förnyelse av Europa”.

Kramp-Karrenbauer skrev under rubriken ”Gör Europa rätt, i tidningen Welt am Sonntag. Förutom det faktum att det var partiledaren Kramp-Karrenbauer, inte förbundskanslern Angela Merkel, som svarade Macron – ett tydligt tecken på att Merkel förbereder sin avgång – har artikeln fått stor uppmärksamhet av ett annan skäl: Kramp-Karrenbauer säger mer nej än ja till Macrons idéer.

Hon hårdtolkar och distanserar sig från dem på ett polemiskt sätt. Nej till en ”europeisk superstat”. Nej till ökad centralisering. Nej till gemensamma skulder. Nej till samordnad europeisk minimilön och socialpolitik. Nej till nya myndigheter på EU-nivå. Dessutom kräver hon ett stopp för Europaparlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg. Kramp-Karrenbauer betonar även uttryckligen nationalstatens fortsatta roll, och visar en större förståelse för medlemsländerna i öst.

Där Macron vill skynda före och ta initiativet, vill Kramp-Karrenbauer skynda långsamt och lyssna. Där Macron efterlyser mer EU-befogenheter talar Kramp-Karrenbauer om ett bättre fungerande EU. Där Macron vill satsa väldigt brett, efterlyser Kramp-Karrenbauer hårdare prioriteringar, i synnerhet av ett starkare gränsskydd.

***

Båda inläggen ska förstås också tolkas i ljuset av den pågående valrörelsen, där Macron och Kramp-Karrenbauer tillhör konkurrerande grupperingar. De vill vinna väljare för sina respektive partier inför slutet av maj. Och det är positivt att Europaparlamentsvalet den här gången blir utgångspunkt för en grundläggande europeisk framtidsdebatt.

Utan Macrons konkreta, långtgående reformagenda skulle inte debatten fått ett sådant genomslag, och utan Kramp-Karrenbauer tydliga skepsis till delar av hans förslag skulle den inte bjudit så talande kontraster på högsta nivå.

Det fransk-tyska-samarbetet tål med säkerhet några månader av intresseväckande polemik i frågor där perspektiven går isär. Kanske gör det rentav gott efter Angela Merkels strategi att ligga lågt, säga så lite som möjligt och vänta ut situationen när Frankrikes ledare gjort utspel hon inte trott på.

Att diskussionen förs öppet och frispråkigt, snarare än bakom stängda dörrar i hektiska nattmanglingar, känns välgörande. Den europeiska demokratin behöver inte frukta ett ärligt meningsutbyte.

 

*********

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Bli först att kommentera

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Av , , Bli först att kommentera 0

Ta ner affischerna som angriper EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, be om ursäkt och se till att det av Geroge Soros grundade Centraleuropeiska universitetet kan fortsätta i Ungern – annars utesluts ni. Det är beskedet från Manfred Weber, toppkandidat för EPP (som samlar kristdemokrater och konservativa i Europaparlamentet), till Ungerns premiärminister Viktor Orbán och hans parti Fidesz.

20 mars förväntas EPP:s delegater vid ett möte i Bryssel avgöra om Fidesz ska få fortsätta tillhöra partigruppen. Konservativa partier i en rad länder, bland andra moderaterna och kristdemokraterna i Sverige, kräver uteslutning, vilket fått Orbán att kalla dem för ”vänsterns nyttiga idioter”.

Men Webers ställningstagande satt märkligt långt inne. Varför har det dröjt ända tills nu? Måttet har ju varit rågat (fast tydligen bara nästan) under lång tid. Och tålamodet med Fidesz började tryta (fast inte helt) inom EPP för flera år sedan. Orbán talade redan 2014 om Ungern som en ”illiberal demokrati”. Hans regering har inskränkt friheten för medier, universitet och kulturutövare. En lag som kriminaliserar stöd för asylsökande väckte för några år sedan kraftig kritik från många håll.

EU-kommissionen har inlett en process mot Ungern och anklagar Orbáns regering för att strunta i unionens stadgar om grundläggande rättigheter för civilsamhället. I höstas meddelade Centraleuropeiska universitetet i Budapest att regeringens påtryckningar vid lagstiftning tvingar det att lämna landet. Fideszs kampanjer, ofta med udden riktad mot Soros, har också upprepade gånger snuddat vid antisemitism och främlingsfientlighet. Det har varit smutsigt.

Ändå har EPP:s ledning haft stort tålamod med Fidesz, och in i det längsta försökt undvika en öppen konflikt. Andra partigrupper i Europaparlamentet har liknande problem. Men EPP och Fidesz har varit en ovanligt utdragen, solkig historia. Orsaken är, förstås, makt.

Skulle Fidesz med sina 12 mandat uteslutas, eller lämna gruppen, försvagas EPP vid omröstningar. Då minskar även möjligheten att trots allt tvinga Fidesz till eftergifter och viss disciplin. Istället kan andra, mer extrema läger stärkas.

Att just Manfred Weber länge dragit sig för att ta öppen strid med Orbán har också med hans egna ambitioner att – efter en seger för EPP i vårens val – bli nästa ordförande för EU-kommissionen.

Utan Fidesz-mandaten är det inte säkert att EPP blir tillräckligt stora för att det ska vara givet av deras toppkandidat blir vald till nästa ordförande. Det tros ha bidragit till den interna våndan. Först den beryktade affischkampanjen med porträtt av Juncker (EPP:s egen toppkandidat 2014) och Soros, med grova attacker på EU, gjorde det omöjligt för Weber att fortsätta hålla låg profil.

För åtskilliga inom EPP befarar att ett fortsatt samarbete med Fidesz kan kosta röster i andra medlemsländer.

Hela konflikten visar på ett dilemma som de europeiska partigrupperna ännu inte lärt sig att hantera. Som svar på Webers krav har Orbán lovat att ta ner affischerna på Juncker, men ska istället sätta upp liknande affischer på socialdemokraternas toppkandidat Frans Timmermans. Någon ursäkt tänker han inte formulera. Och Orbán utesluter inte att Fidesz lämnar EPP på eget initiativ, om det visar sig omöjligt att inom ramen för EPP bedriva en anti-invandringspolitik av det slag han vill trycka på för inom EU.

Före avgörandet nästa vecka ska Weber och Orbán träffas för ett sista försök att lösa konflikten. Men vill EPP bevara sin trovärdighet, och kunna hävda sig stå för europeiskt samarbete, ordning och rättssäkerhet, borde de säga att det räcker nu.

Ola Nordebo

Bli först att kommentera

Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge

Av , , Bli först att kommentera 0

Den motsägelsefulla hanteringen – att peta en kandidat för uppdrag som följer regelverket, redovisats korrekt och redan godkänts av partiledningen – avslöjar en nervositet som inte enbart kan förklaras med uppståndelsen mot Cecilia Wikströms välbetalda extraknäck.

Liberalerna har sedan den inrikespolitiska uppgörelsen med S, C och Mp legat under fyraprocentspärren i upprepade opinionsmätningar. Mycket talar för att partiets nästa ledare kommer att höra till dem som var kritiska mot de förhandlingarna. Var partiet kommer att befinna sig vid den här tiden nästa år är svårt att förutse. Att väljarna förhåller sig avvaktande är därför logiskt. Det vilar en halvhjärtighet över liberalernas inrikespolitiska vägval, som inte tillfredsställer någon.

Den bristen på profil spiller lätt över även på EU-debatten, där partiet egentligen, och mer än andra, är helhjärtat engagerat. Vänder inte trenden riskerar det nu att förlora alla sina mandat i vårens val till Europaparlamentet. För liberalerna vore det ett smärtsamt nederlag.

Dessutom gör den berättigade kritiken mot riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahls uppmärksammade bostadshantering att tålamodet med ytterligare “affärer” minskar. Marginalerna för misstag är mycket små.

Cecilia Wikströms öde är att alltså hon blir ifrågasatt i ett läge när liberalerna saknar både självförtroende, riktning och tydlig ledning.

Hade det handlat om ett parti med goda opinionssiffror, stabilt partiledarskap och långsiktig färdplan, skulle mobiliseringen till stöd för en internt populär företrädare ha sett helt annorlunda ut. Uthålligheten och beredskapen att låta väljarna säga sitt hade varit större. Fler bland de i dag partiaktiva hade vågat mana till lugn. Nu blev det istället ett hastigt förlopp.

Det betyder inte att kritiken mot Wikström saknar grund. Att hennes agerande förekommer bland Europaparlamentariker, och att hon följt gällande regler – utformade för att tillåta en existerande praxis – innebär inte att hon automatiskt agerat på ett förtroendeingivande sätt.

Även sådant som är formellt tillåtet kan, när summorna blir stora, för de flesta medborgare kännas verklighetsfrämmande. Girighet kan uppfattas som stötande utan att vara förbjudet. Och att rollen som Europaparlamentariker skulle lämna så stort utrymme för andra, lukrativa verksamheter, kan tyda på ett djupare systemfel som kräver en kritisk debatt. Inte minst inom ett liberalt parti som vädjar till folkligt stöd för både EU-tanken och EU:s institutioner.

Att frågor ställs om hur den balansen mellan olika uppdrag ska se ut är rimligt. Vill Europaparlamentet tas på allvar, måste ledamöterna visa varför. Lösa, tänjbara regelverk är inte alltid någon bra vägledning.

Men att just Cecilia Wikström petas helt från listan och tvingas gå för något som förekommer relativt ofta och som det egna partiet sagt uttryckligt ja till, säger framför allt en del om liberalernas trängda läge.

Hon nominerades för en tredje mandatperiod efter stort internt stöd. Ändå är det uppenbart att förtroendet för Wikström inom partiledningen var svagare än man skulle ha trott. Hon ansågs inte längre vara ett tillräckligt starkt namn när partiet känner sig tvingat att greppa efter halmstrån.

Kanske bidrar också det faktum att liberalernas mest populära och framgångsrika Europaparlamentariker någonsin, Marit Paulsen, tidigare i år gick ut och gav sitt stöd åt centerpartiets Fredrick Federley. Det lär ha kommit som något av en chock. Och när allt börjar vackla är det lätt att agera överilat.

Rädslan för att göra fiasko i ett val som ligger liberalerna varmt om hjärtat, i kombination med den osäkerhet som råder kring vem som ska ta över efter Jan Björklund, har lett till en hafsig åtgärd som knappast gör det lättare för väljarna att bilda sig en uppfattning om var liberalerna befinner sig.

Det hela ger ett panikslaget intryck.

Ola Nordebo

Bli först att kommentera

De tysta, ensamma som ingen ser, i städer och byar

Av , , Bli först att kommentera 0

Det ligger nära till hands att vi inbillar oss, i en ständigt uppkopplad värld, att människors ensamhet är övervunnen. Men torgen och bussarna, byarna och städerna, är fulla av ensamma människor. Vi har blivit sämre på att se dem. De är inte klickvänliga representanter för någon eller något. Veckans lördagskrönika.

*********

Det är bara på film och i böcker som lyckliga slut fryser tiden. Det riktiga livet går vidare, och börjar ofrånkomligen rycka i oss på nytt. Ibland nästan som ett gycklande straff för att vi i övermod inbillade oss ha nått fram.

Efteråt kan tillvaron te sig ännu svårare, i ljuset av ett fint minne eller enskild framgång.

Inte ens på teatern stannar tiden när ridån faller. Så snart ljuset i salongen slås på, publiktacket tar vid och skådespelarna står med egna ansikten där framme, har besvikelsen och insikten redan börjat krypa på: Så där enkelt är det inte. Så där givna är inte svaren. Det där blir svårt att tillämpa utanför foajén.

Vi kommer inte att kunna slappna av och kännas oss färdiga. Vi kommer att tvingas bita ihop igen.

Gemenskapen och stämningen, rentav illusionen, som kanske fanns i rummet ett par timmar, går förlorad nästan direkt. Vardagens retligheter slår till, som en påminnelse om ett krångligt liv. Vi är inte superhjältarna i berättelsen. De finns inte heller runt omkring oss. När vi låser upp dörren hemma spelas ingen sentimental slutsång.

***

”Hon började förstå sig själv och tänkte på de gamla visornas ord om turturduvan, denna längtans fågel. Aldrig dricker hon klart vatten, utan först grumlar hon det med sin fot, så att det bättre måtte passa hennes sorgsna sinne. Så skulle inte heller hon gå fram till livets källa och dricka klar, oblandad lycka. Grumlat av vemod, behagade henne livet bäst.”

(Selma Lagerlöf, om Marianne Sinclaire i Gösta Berlings saga)

***

Hur vi än kämpar - kanske med artificiella hjälpmedel, med alkohol och droger – för att stanna kvar i de få timmar när allt plötsligt känns fulländat, försonat och harmoniskt, går det inte. Aldrig i längden.

De må låta banalt, men är en viktig insikt, som ett första motstånd, i en visuell kultur där strävan efter felfrihet, lycka, narcissism, semesterselfies och obligatoriska, kollektiva, stränga identiteter är normer i tiden.

Lycka som tillfredställelse är ett farligt och förrädiskt mål, därför att det utgår från en ytlig, naiv människosyn.

Dostojevskij utbrast i Anteckningar från källarhållet om människan:

”Om ni överhopar henne med allt denna världens goda, dränker henne upp över öronen i lycka, så att bara bubblorna syns på lyckans vattenyta, ger henne ett sådant ekonomiskt välstånd att hon över huvud taget inte behöver göra någonting annat än att sova, knapra pepparkakor och bemöda sig om världshistoriens fortbestånd – ja, även då, även då kommer människan av ren otacksamhet och av ren illvilja att förr eller senare göra er något ont.

Hon kommer till och med att riskera sina pepparkakor och fullt avsiktligt önska sig den mest fördärvbringande smörja, de mest oekonomiska vansinnigheter, och detta enbart och allena för att mitt i hela detta fullkomliga förnuftsparadis införa det fördärvsbringande elementet av sin egen fantasi.

Och just detta element, sin fantasi och sina drömmar, sin futtigaste dumhet, detta vill hon till varje pris behålla, i det enda syftet att bekräfta inför sig själv… att människor ändå är människor och inte pianotangenter”.

Där befinner vi oss fortfarande, och har inte lärt särskilt mycket.

***

Även 2000-talets stora kulturdebatter, åtminstone i västvärlden, kretsar mycket kring hur den insikten om lyckans fåfänglighet ska kunna kombineras med någon form av principer, utveckling och moralisk hållning. Och hur en strävan bort från kollektivismens, världsförbättrariverns och snusförnuftets förtryckande baksidor ska kunna förenas med gemenskap, framsteg och rationalitet.

Alla känner sig kallade. Där ligger upplysningsliberaler, konservativa och postmodern vänster, humanister och religiösa, globalister och nationalister, i ständig konflikt med varandra. I en kaotisk debatt där allianserna skiftar beroende på ämne. Många som följer den känner säkert sympati för flera sidor samtidigt.

En av dem som fortsatt står i centrum för den debatten är Jordan B Peterson. Några av hans bästa föreläsningar, där Dostojevskijs inflytande blir uppenbart, handlar om hur vilseledande det är att eftersträva just lycka. Att han i sin moralfilosofi ifrågasätter lycka och narcissism som ideal, men samtidigt söker formulera alternativa utgångspunkter för dem som vantrivs med sig själva och förtvivlar över sina liv, har berört många.

Jag tror att den punkten – tillsammans med hans frenetiska kritik av identitetspolitik – är ett viktig skäl till genomslaget Peterson fått. Långt mer än hans teologiska utläggningar eller hans ofta slängiga dagspolitiska utspel, som sällan håller samma nivå, men som knappast är värre än många tänkvärda debattörer i andra läger, liberala eller vänster, står för. (Fler borde lyssna till honom i eftertänksamhet, lugn och ro, och formulera sina egna, självständiga reflektioner, och färre dyrka/hata honom i upphetsad lynchstämning mot dem som tycker annorlunda än/tycker som han).

Ta ansvar för din situation som den ser ut och börja där. Inse att det mesta du vill åstadkomma kräver en uthållig ansträngning. Och sök det långsiktigt meningsfulla hellre än snabb, egen lycka. Det är ganska radikala råd, ett slags individuellt hjälteideal inslaget i ödmjukhet inför tillvaron.

Inte tillämpliga eller tillräckliga i alla situationer, men något att börja med i en spänd, frustrerad samtid där sociala medier, algoritmer och medier söker stimulera motsatsen: omedelbar behovstillfredsställelse, identitetspolitiska ställningskrig och kändisfixering.

Som teologen och författaren Joel Halldorf skrev förra året på Expressens kultursida, är Jordan B Peterson mer intressant som filosof än som politisk kommentator, och det är i den förra rollen han lyckas formulera något relevant som andra har svårt att sätta ord på.

Ett skäl till att hans resonemang lockar till invändningar är att de är just ovanligt transparenta.

Halldorfs egen kritik mot Peterson är därför värd att citera:

”…människan aldrig är ensam i kampen mot ondskan. Hon behöver inte lita till egen styrka, utan kan samverka med den kärlek som är tillvarons grund. Om jag orkar är det för att jag bärs av nåd – och när jag inte längre orkar fångar nåden upp mig. Petersons heroiska individualism är bättre än en del alternativ, men den rätta hållningen i denna värld är snarare utsträcka, tacksamma händer.”

Peterson tar sig bara halvvägs alltså, kan man säga.

***

I ett av de senaste numren av Axess skrev Susanna Birgersson en läsvärd krönika med rubriken ”Det hänger på karaktären”, som jag tyckte mycket om. Hon resonerade kring den nya konservatism som håller på att växa fram:

”De våldsamma reaktionerna på den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B Peterson visar tydligt vad som kommer att engagera framöver. Det är ingen vågad gissning att de följande årens ideologiska diskussioner kommer att handla om konservatism (…) Buden kommer att vara många på vad som bör stå i centrum i en pånyttfödd svensk 2010-talskonservatism: till exempel de små gemenskaperna, kunskap och bildning, ordning och reda och gränsbevakning, historien och kulturarvet, arkitektur och stadsplanering, plikter och skyldigheter, omsorg om de svagaste, en stark stat och ett återupprättat samhällskontrakt.”

Där finns mycket som även en frisinnad liberal måste och bör förhålla sig till, aktivt formulera egna iakttagelser om. Och så bjöd Birgersson på en slutkläm värd att skriva ut på papper och spara:

”Men vi kommer inte åt rötan utan att börja tala om ”karaktär”. Bränn värdegrundsmapparna, riv sönder målstyrningsdokumenten, makulera kontrollprotokollen och börja leta efter människor med karaktär. Platsannonsernas managementvokabulär måste bytas ut och rådande HR-filosofier förkastas. För uthållighet är viktigare än laganda, noggrannhet, ärlighet och intellektuell ödmjukhet är viktigare än flexibilitet, driv och påstådd kreativitet. Passion för digitalt ledarskap väger fjäderlätt i jämförelse med verklig integritet.”

***

Men det finns punkt som diskussionen om meningsfullhet, gemenskap och karaktär inte riktigt når fram till: Den nya, tysta, ihopbitna, dolda ensamheten i samhället, som delvis på ett fint sätt lindras, delvis på ett farligt vis döljs, av digitaliseringen. Jag tror att vi blivit sämre på att se den.

Det ligger nära till hands att vi inbillar oss, i en ständigt uppkopplad värld, att den är övervunnen.

Men torgen, bussarna, byarna och städerna, är fulla av ensamma människor. De är inte klickvänliga representanter för någon eller något. Bara skuggor ingen lägger märke till. Deras tysta, värdiga, starka uthållighet syns inte och diskuteras inte i debatten. Och de kan inte skildras med lyckliga slut.

Forskningen skiljer ibland på existentiell, social och emotionell ensamhet. Man kan vara ensam trots många vänner, och ensam utan några vänner alls. Man kan vara ensam i delar av en kärleksfull relation eller ensam genom brist på kärlek överhuvudtaget. Man kan vara inombords ensam under trycket från tabun, normer och dogmer, som maktstrukturer tvingar en att anpassa sig till.

Vårarnas ensamhet och vintrarnas. Högtidernas ensamhet och vardagarnas. Arbetsplatsernas ensamhet och väntrummens.

Det är i en upphetsad, ofta hysterisk debatt av skrik och krav, den svenska vardagens bortglömda tystnad. Lyckliga slut och totala katastrofer är klickvänligare.

Med digitalisering, algoritmisering och automatisering, och en samtid där det som räknas i din personlighet är det som går lätt att kategorisera, mäta, kommersialisera, fördöma eller romantisera, kommer många människors ensamhet att växa under ytan.

De blir svåra att tala om, eftersom inga särintressen och ideologiska kampanjer kan exploatera dem för sina syften. Medier skambelägger också ofta indirekt människors ensamhet genom att göra det fult, för exempelvis pojkar och män – som kollektivt och per definition beskrivs som privilegierade problem i samhället – att bekänna ensamhet, sorg, litenhet och utsatthet. Vad det över tid får för konsekvenser, för att snudda vid ämnen som psykisk ohälsa, depressioner och självmord, social oro och destruktivitet, lär samhället bli varse.

Risken är att vi inte inser omfattningen av den nya tidens ensamhet – inte ser behovet av andra slags samtal, andra gemenskaper och utsträckta händer, andra ideal än lycka och låsta identiteter – förrän det är för sent.

Ola Nordebo

Bli först att kommentera

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Av , , Bli först att kommentera 0

Aldrig sedan andra världskriget har Europa varit i så stor fara som nu. Det hävdade Frankrikes president Emmanuel Macron i den debattartikel som häromdagen publicerades av ett trettiotal europeiska tidningar under rubriken ”För en förnyelse av Europa”.

Påståendet är förstås historielöst nonsens. Sällan under efterkrigstiden har Europa varit så relativt stabilt och ohotat som 2019, så nära att förverkliga mycket av det som tidigare ansågs vara verklighetsfrämmande visioner.

Men det är å andra sidan ett faktum som säger mer om hur illa det varit ställt de senaste, dryga 70 åren, än hur bra det ser ut i dag. Vi glömmer snabbt forna kriser som slutade någorlunda lyckligt, och överdriver gärna samtidens problem, medan de utspelar sig.

Att vi, även i politiskt avseende, för det mesta lever och dör på en ”jävla måndag, fast tisdag är samma sak”, låter vi historikerna konstatera efteråt.

Macrons debattartikel i veckan, liksom hans stort upplagda tal – ”Initiativ för Europa” – på universitet i Sorbonne hösten 2017, ska dock inte ses som ett försök till historieuppsats. Istället bör man uppfatta den som ett sätt att med hjälp av laddad retorik söka mobilisera ett välbehövligt engagemang för EU-frågor överhuvudtaget:

Vilken roll, som värn mot destruktiv nationalism, kan EU spela för demokrati, jobb, säkerhet, miljö, social trygghet, teknologisk utveckling, hälsa och fred i Europa på 2020-talet?

”Frihet, skydd och framsteg”, är de tre ambitioner Macron lyfter fram. Han följer också upp de fina orden med en del konkreta förslag. I tur och ordning:

* Inrätta en europeisk byrå för skydd av demokratin med experter på cyberattacker och manipulationer.

* Förbud av politiska partier som finansieras av främmande makter. Förbud mot alla hat- och våldsbejakande inlägg på internet.

* En omstrukturering av Schengenområdet, gemensam gränspolis, europeisk asylbyrå och stränga kontrollskyldigheter för medlemsländerna.

* Ett försvars- och säkerhetsfördrag, ökade militärkostnader och ett gemensamt europeiskt säkerhetsråd tillsammans med Storbritannien.

* En ny handelspolitik med sanktioner eller förbud mot företag som skadar strategiska europeiska intressen och värderingar. Stöd av europeiska aktörer vid offentliga upphandlingar.

* Ett socialskydd och en garanterad minimilön för alla arbetstagare i EU.

* Europeisk klimatbank som ska finansiera den ekologiska omställningen.

* Europeiskt hälsovårdsorgan för starkare kontroll av livsmedel.

*Reglering av de ”digitala jättarna” för att säkerställa konkurrens, och en budet för Europeiska innovationsrådet i nivå med USA:s motsvarande budget.

* En framtidspakt med Afrika.

* Och en konferens för Europa innan slutet av 2019, där representanter för europeiska institutioner och stater – under inflytande från medborgarpaneler, akademiker, företag, fackföreningar och representanter för religiösa och andliga samfund – ska ta fram en ny färdplan för EU.

***

Vissa av dessa förslag är lätta att invända emot. Några låter bra men skulle snabbt missbrukas på ett negativt sätt, exempelvis genom att sluta med överreglering, onödig byråkrati, hot mot yttrandefriheten, misstänkliggörande av internationella samarbeten, sänkta välfärdsgarantier inom enskilda medlemsländer, inhuman asylhantering och djupare EU-motstånd runt om i unionen. En del förslag är tänkvärda men ofärdiga, och kommer att ta lång tid att arbeta ner till realistiska dokument. Och ett par är riktigt bra, med goda möjligheter att få brett stöd.

Det är också befriande med en viss självkänsla i EU-debatten. Macron är inte ensam om sin ansats. Både den offensiva grundtonen och varningarna för vad som kan vänta om det går snett, lär prägla de europeiska partigruppernas valrörelser, på gott och ont.

Manfred Weber, toppkandidat för konservativa gruppen EPP, sade i slutet av förra året att han ”människorna på hela kontinenten längtar efter budskap som tar sig upp ur de senaste 10-15 årens krisretorik och äntligen på nytt skänker optimism för framtiden.”

Frans Timmermans, socialdemokraternas toppkandidat, hävdade i början av februari till politico.eu, samtidigt som han varnade för en röst på de konservativa, att ”EU-medborgare lever i mitten, inte på de två ytterkanterna”.

Liberalernas ledare i parlamentet, Guy Verhofstadt, uttalade tidigare i veckan till The Guardian att Europaparlamentsvalet är den sista chansen att förhindra en ”nationalistisk-populistisk mardröm” i EU.

De europeiska gröna skriver i sitt manifest inför 2019 bland annat följande:  ”Vi vill förnya Europas löfte. Vi stöder det europeiska projektet. Vi kommer att arbeta för att bekämpa och isolera dem som försöker vända giltig kritik av brister och misstag till en antieuropeisk, extremistisk och främlingsfientlig avveckling. Vi säger nej till ett nationalistiskt Europa.”

***

Vid tanken på en ny formell konferens för ett fördjupat Europasamarbete, med doft av tidigare, svårhanterade fördragsprocesser, lär dock många rysa bland Macrons kollegor inom stats- och regeringschefskretsen. Särskilt i ett läge när utvecklingen inom EU går i motsatt riktning.

Men en av drivkrafterna för Macron, som inte ska underskattas, är hans ambition att ta över som Europas ledande politiker. Han ser och söker ta chansen nu när Angela Merkels tid vid makten i Tyskland går mot sitt slut och hennes tänkta efterträdare Annegret Kramp-Karrenbauer ännu inte hunnit profilerat sig internationellt. Många vill fylla det tomrum Merkel lämnar efter sig. Macron inser att den som kommer för sent till en ny debatt tvingas anpassa sig till dagordningar andra redan formulerat.

Och det är inte uteslutet att Europaparlamentsvalet i slutet maj ger helt andra krafter medvind inom EU:s institutioner. Därför är det, trots bristerna i förslagen och en viss tondövhet inför stämningarna inom EU, välkommet att Macron vågar blotta sig med förslag som går utöver floskler och självklarheter, och som inte tvekar att försvara det europeiska samarbetets existens.

Strategin att söka mobilisera stöd, och riva åt sig ett initiativ, genom en retorik som tar i från tårna och sätter upp högstämda mål, missförstås ibland av en omvärld som tröttnat på drastiska experiment.

Stefan Kornelius, utrikespolitisk redaktör på den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung, skrev på onsdagen om skälet till varför exempelvis tyska politiker reagerar i grunden positivt, men ändå en aning återhållsamt, på Macrons utspel.

I Frankrike, långt mer än i dagens Tyskland, förutsätter politiska framsteg, att samhället kan mobiliseras för en vision.

En annan skillnad mellan den franska och tyska synen på EU är att Frankrikes ledare inte är lika rädda för idén om ett EU med olika hastigheter, där en kärna av medlemsländer går före i ett fördjupat samarbete, medan Tyskland är mer skeptiskt till att splittra upp unionen på det sättet.

Kornelius ser den franske presidentens artikel framför allt som ett led i valrörelsen inför Europaparlamentsvalet, ett försök att med kraft väcka väljarna ur en farlig ”letargi”. Inte som en politisk bruksanvisning att följa till punkt och pricka.

Kanske krävs det en sådan omruskning för att lyckas dra igång en diskussion på europeisk nivå, som når utanför EU:s korridorer.

Macron lyckas, skriver Kornelius, med en enda tidningsartikel väcka mer diskussion inför Europaparlamentsvalet än alla de stora partiernas toppkandidater tillsammans.

Det visar, om inte annat, att det går.

***

Upphetsade historiska jämförelser används ofta för att ge moraliska frisedlar åt långtgående förslag som kan förväntas stöta på motstånd när de synas närmare. Känslomässigheten kan syfta till att på en och samma gång väcka ett viktigt engagemang och diskvalificera relevanta invändningar. Mot det bör man vara på sin vakt. Men fler borde följa i Macron med egna konkreta program.

För faktum är att årets Europaparlamentsval är det viktigaste som hållits sedan direktval infördes 1979. Det har varit ett demokratiskt sorgebarn länge. Ibland präglat av väljarnas ointresse, förstärkt av parlamentets svaga ställning. Ibland präglat av svåröverskådliga interna dragkamper mellan olika institutioner inom EU-systemet.

Den här gången står både mycket spel och finns utrymme för partiskiljande debatter som tydliggör motsättningar på ett nytt sätt. Om konservativa, liberaler, socialdemokrater och gröna utnyttjar det för att profilera sig mot varandra i sakfrågor kan det här på sätt och vis bli den bästa valrörelsen någonsin inför ett EU-val.

Det garanterar inte en lycklig utgång. Men demokrater borde välkomna tanken på ett Europaparlamentsval som betyder något.

*********

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

 

Bli först att kommentera

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Av , , Bli först att kommentera 0

Det var mulet, med regn inåt landet och bara lite drygt 12 grader varmt på Rådhustorget. Och valrörelsen var segare än någon Västerbotten upplevt på många år. Debatten vägrade att ta riktig fart. Många väljare var osäkra på vilka sakfrågor som egentligen stod i centrum och till vilket parlament det var som folket ombads skicka representanter.

Det dröjde också kvar en besvikelse och resignation från folkomröstningen om EU-medlemskapet året innan. En stor majoritet av västerbottningarna hade röstat nej, och inte bytt åsikt sedan dess.

Men framför allt: oroväckande få verkade bry sig om det kommande valet överhuvudtaget, nu när medlemskapet ändå var ett faktum. Att det politiska etablissemanget, på både den gamla ja-sidan och den gamla nej-sidan, i huvudsak upprepade sina tidigare gräl, hjälpte inte heller.

Intrycket i efterhand är att frågan om eventuell slutförvaring av radioaktivt avfall i Storuman, där en lokal omröstning skulle ske på valdagen det året, väckte betydligt mer engagemang i länet, även nere vid kusten.

Det fanns dock en politiker med förankring i norr som trots allt hade viss medvind inför Europaparlamentsvalet 1995 – det första i Sverige – och som lyckades hyfsat med att mobilisera sina anhängare. Vänsterpartiets unge toppkandidat, 30-årige Jonas Sjöstedt, var montören på Volvo lastvagnar som blivit nationellt känd i början av 90-talet för sina insatser inom organisationen Nej till EG.

Nu stod han, extremt påläst, en grå, småkylig lördag i slutet av augusti, inför 200 åhörare i centrala Umeå, med partiledaren Gudrun Schyman vid sin sida, och ropade ut sitt eget och partiets viktigaste budskap:

”Valet står inte mellan höger och vänster, det står mellan EU-anhängare och EU-motståndare, det står mellan dem som vill ha mer makt åt EU och mindre makt åt EU. Att avstå att rösta är att ge sin röst åt EU-anhängarna.”

Det skulle ta nästan ett kvarts sekel, ända till februari 2019, innan vänsterpartiet, nu med en betydligt äldre Jonas Sjöstedt som partiledare, till slut var moget att släppa kravet på ett svenskt utträde EU.

Den här gången vill man, efter beslut på partiets konferens häromveckan, sätta de egna socialistiska målen och kampen mot högern främst, och inte riskera att fastna i en debatt om själva EU-medlemskapet. Alltså i viss mån motsatsen till vad unge Sjöstedt sa på Rådhustorget 1995.

***

Himlakroppar rör sig långsamt ibland, i det politiska solsystemet. Och om det är sant som Zhou Enlai påstås ha sagt, att det ännu är för tidigt att bedöma vad den franska revolutionen haft för betydelse, gäller det förstås i ännu högre grad för det svenska EU-medlemskapet.

Så att Sjöstedts vänster, likt även miljöpartiet och sverigedemokraterna, behövt tid för att kunna gå vidare från kraven på att Sverige ska lämna EU, är begripligt. Den folkomröstningen satte djupa spår på många håll.

Motsvarande process pågår även inom de partier, framför allt liberalerna, som engagerade sig hårdast för ett ja till svenskt medlemskap, och som även de tenderat att vilja dröja kvar vid den konfliktlinjen så länge som möjligt. Rentav allt för länge, när det istället är hög tid för debatten om konkret europeisk sakpolitik kring aktuella samhällsproblem.

Vad kan lösas var, och vad bör definitivt inte lösas där? Hänvisningar till EU:s vackra och relevanta grundidé, som ett sätt att mota bort oönskad kritik av missförhållanden, håller inte.

Som en av Sveriges skickligaste Europajournalister Annika Ström Melin skrev för några år sedan i sin bok “Europas svaga hjärta. Från Haag 1948 till Budapest 2014”:

”Under årens lopp har jag lyssnat på alltför många utsvävande diskussioner om hur vi >>tillsammans bygger framtidens Europa<<. Utdragna paneldebatter är en tröttsam del av EU som tyvärr inte visar minsta tecken på kris, utan tvärtom blomstrar i takt med att andra problem fördjupas. Efter hand har jag blivit överkänslig mot alla fluffiga och diffusa ord som används under sådana sammankomster.”

***

Men i just Västerbotten har det hela tiden funnits en intressant, och ibland välgörande, kluvenhet inför EU, som gjort att debatten här blivit ovanligt konkret. För i länet, där EU-motståndet var så stort, återfinns i dag några av Sveriges mest EU-intresserade och EU-engagerade aktörer: inom politik, näringsliv, forskning och kultur.

Här finns det hög institutionell kompetens och stor kunskap om hur vissa typer av processer i Bryssel fungerar, hur stödsystem och beslutsunderlag ser ut, var påtryckningar och informationskampanjer ska sättas in. Och säga vad man vill om kulturhuvudstadsåret, men den europeiska lyhördheten och blicken, kompetensen att agera inom EU, visade sig onekligen finnas i kommunens ramar.

Ibland upplever sig företrädare för norra Sverige få större gehör för idéer och infrastruktursatsningar på europeisk nivå än nationellt. Den nordliga dimensionen växer och möts med större respekt när den når EU, och krymper och förringas när den diskuteras i Stockholm. Så känns det emellanåt.

I VK kan man inte skriva slarvigt om Europafrågor utan att en påläst och noggrann läsekrets hör av sig, och här återkommer EU-ärenden ständigt på debatt och insändarsidor.

Även i inlandskommuner som 1994 hörde till landets allra hårdaste nej-fästen, har synen på EU – och vad det europeiska samarbetet kan betyda även för svensk landsbygd – förändrats en hel del och blivit betydligt mer nyanserad.

Det är frestande för en EU-entusiast som röstade ja 1994 (jag bodde då i Ljusdal, där nästan 70 procent röstade nej ) att bli belåten. Men att det konstruktiva intresset för EU är så stort i regioner där man kanske inte skulle förvänta sig det,  beror – rätt ska vara rätt – också på att den gamla nej-sidans organisationer hade så starka folkrörelsedrag. Där pågick en bred folkbildning, som gick djupare än åsiktsbildningen.

När misstron, i många avseenden oberättigad och feltänkt, mot EU-medlemskapet lagt sig, har insikten och vanan att studera EU-systemet bestått. Där hade förstås också en politiker som Jonas Sjöstedt (Marit Paulsen var en motsvarighet på liberal håll), stor betydelse för att höja kunskapsnivån och graden av konkretion i debatten, även om han tvingats retirera från en del av sina tidigare analyser.

***

* Ett par veckor efter Sjöstedts tal, i början av september 1995, fick Umeå besök av självaste statsministern, socialdemokraternas partiledare Ingvar Carlsson. Han hade haft en svag valrörelse när han kom till stan för att tillsammans med jordbruksministern Margareta Winberg hålla valmöte i Döbelns park.

Enligt VK:s journalist Annika Melin, gjorde Carlsson ett bistert intryck vid en träff med journalister inledningsvis. Men han ”tinade upp” efterhand. Umevädret var mer somrigt än två veckor tidigare, och statsministern vågade sig till och med på lite sång och dans inför publiken innan det var färdigt. I sak handlade hans tal, där han utnämnde moderaterna till huvudmotståndare, om hur jobben, jämställdheten och freden kan stärkas genom europeiskt samarbete.

(En ung kille i publiken var extra nöjd efteråt, sedan han fått sin nya fotboll signerad av Carlsson. VK:s fotograf fångade autograftillfället på bild, och killen med bollen hette Björn Wiechel.)

* Moderaternas ledare Carl Bildt – upptagen under valrörelsen av sitt fredsmedlande på Balkan – hade besökt Umeå redan i mitten av augusti 1995. I ett tal på Rådhustorget talade han om den fria rörligheten, tillväxtpolitik och EU:s fredsbevarande funktion, men gick framför allt till frontalangrepp på socialdemokraterna och deras beslut att ha listor med varvade ja- och nejsägare. ”En röst på socialdemokraterna”, sade Bildt, ”är en blankröst”, eftersom väljarna inte kan veta om de röstar in en anhängare eller en motståndare. Medlemskapsfrågan i centrum även där alltså.

* När folkpartiets ordförande Maria Leissner kom till Umeå, blev det efter marsipantårta på Nya Konditoriet tal inför avgångsklasser på Östra gymnasiet och Dragonskolan. Leissner bekräftade folkpartiets ställning som det mest EU-vänliga partiet. Hon tyckte att EU-kritiska norrlänningar borde se på EU som ett verktyg att använda för att lösa problem Sverige inte klarar av på egen hand och tog i övrigt upp arbetslösheten som “Västeuropas största sociala, ekonomiska och mänskliga problem”. Hon efterlyste bland annat bättre småföretagsklimat, en skatteväxling inom EU och lägre tjänstemoms.

* Kristdemokraternas Alf Svensson valde att besöka en surströmmingsfest i EFS-gården på Backen i Umeå under sin EU-valturné, och talade där om att EU måste sluta lägga sig i småsaker som “jordgubbar, snus och jakt på morkulla” och istället koncentrera sig på det som är viktigt att samarbeta om. Han betonade också “de östeuropeiska och baltiska ländernas framtida medlemskap i EU som en stabiliserande säkerhetspolitisk faktor”.

* En av centerpartiets toppkandidater, Hans Lindqvist – som varit aktiv på nejsidan inför folkomröstningen – krävde i samband med ett besök på Noliamässan 1995 att svenska regeringen måste verka för ett undantag från EU:s monetära union EMU. Medan partiets andra toppnamn, ja-sägaren Karl Erik Olsson, till VK sade sig vilja prioritera miljöfrågorna, skatt på koldioxidutsläpp, skatteväxling, landsbygdsfrågor och utvidgningen mot östländerna.

* I samband med att miljöpartiets Per Gahrton besökte Umeå tidigare på sommaren 1995 var det enligt VK:s referat “ lite glest på åhörarplatserna”, men Gahrton gav järnet när han talade om det EU han helst av allt skulle vilja skrota. Han varnade för en kommande europeisk superstat, för bristande personkontroller vid gränserna inom EU, för “salmonellaepidemi på grund av den bristande veterinärkontrollen eller att tyskarna kräver att få lagra sitt kärnbränsle i svenskt urberg”. Och så såg han fram emot en ny folkomröstning som en chans att få ut Sverige ur EU igen.

***

Så där ungefär såg debatten ut på sommaren och hösten 1995, och den utspelade sig fortfarande nästan helt i skuggan av folkomröstningen året innan. Försöken från en del av kandidaterna att tränga in konkreta sakfrågor, bortom ja eller nej-tvisten, gick trögt.

Valdeltagandet i Västerbotten hamnade på 45 procent, vilket var betydligt högre än genomsnittet i landet (41,6), men fortfarande, som VK formulerade det, “katastrofalt lågt”.

De stora vinnarna var vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt som i länet fick 23,9 procent av rösterna (jämfört med 12,9 på riksplanet. Att stödet för honom och vänstern i Västerbotten skulle öka ytterligare till över 40 procent både 1999 och 2004 kunde ingen ana då.

Även miljöpartiet hade ett framgångsrikt val med 14,4 procent, men låg lägre i Västerbotten än i hela landet (17,2).

Socialdemokraterna gick bättre i Västerbotten än i riket, men 34,9 procent här ansågs ändå som ett dåligt resultat på den tiden.

För de s.k. icke-socialistiska partierna var Europaparlamentsvalet 1995 rejält dystert i Västerbotten. Moderaterna blev störst med 8,9 procent (23,1 på riksplanet).

***

VK:s ledarsida kommenterade det låga valdeltagandet i en artikel med rubriken: “Seger för likgiltighet” och skrev kritiskt åt flera håll:

“EU-projektet känns främmande, kopplingen mellan vardagen och Bryssel är oklar. Denna koppling existerar dock i högsta grad. Men de partier som tror på den har inte lyckats tala europeisk vardagspolitik med väljarna.”

En som uttalade sig om valet i VK dagarna efteråt var dåvarande socialdemokraten Inge-Bert Täljedal, som kallade det låga valdeltagandet för “en sund reaktion från det svenska folket.” Partierna, ansåg han, “har inte lyckats få väljarna att se några konkreta mål med EU. Folk känner inte till en enda konkret fråga, som de kunnat reagera på.” Istället borde partierna ha bjudit in och presenterat partikamrater från andra EU-länder “och på så sätt gett EU ett ansikte för de svenska väljarna”. I den riktningen har det gått sedan dess.

Gunnel Gustafsson, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, sade i samma artikel att “osäkerheten om det var ett vanligt val eller en ny sorts folkomröstning gjorde kanske att frustrationen blev för stor för många. Dessutom var personvalet något nytt samtidigt som vallokalerna var färre.”

***

Statsvetarna Mikael Gilljam och Sören Holmberg konstaterade 1998 i sin studie “Sveriges första Europaparlamentsval”, att det låga valdeltagandet 1995 i första hand berodde på “partiernas och massmediernas relativt sett oengagerade valrörelse”, och att frågan om svenskt medlemskap hos dem som ändå röstade “tenderade att uppvisa ett klart starkare samband med partivalet än övriga sakfrågor vid EU-parlamentsvalet”.

Huruvida det mönstret bestått sedan dess, genom de fyra ytterligare Europaparlamentsval som hållit, är omstritt. Men att medlemskapsfrågan levt vidare är uppenbart. Det är sällan som mer än högst ett par större EU-relaterade sakfrågor av annat slag hamnar i centrum för valrörelserna. Det svenska valdeltagandet har fortsatt att vara lågt i Europaparlamentsvalen, även om det hamnade på över 50 procent 2014.

Möjligen kan det valet också ses som ett trendbrott av annat slag. Magnus Blomgren, statsvetare vid Umeå universitet, noterade i skriften “EU-skeptikernas frammarsch. Valet till Europaparlamentet 2014 (Linda Berg, Magnus Blomgren och Jakob Lewander (red)) att:  “I jämförelse med tidigare val präglades snarare 2014 års val i högre utsträckning av frågor som faktiskt hade såväl bäring på EU som relevans för folkflertalet”.

Men han konstaterade också att ett stort problem förblir bristen på rapportering och debatt i medierna mellan valen om den politiska processen inom EU-systemet. Det blir en närmast omöjlig uppgift, skrev han, “att under de få veckor som valrörelsen pågår skapa medvetenhet kring många gånger politiskt komplexa frågeställningar och rådande konfliktmönster”.

***

I vår är det dags igen, och det mesta talar för att årets Europaparlamentsval blir det viktigaste som hållits sedan Sverige blev medlem av Europeiska Unionen.

Många mobiliserar nu för att vinna inflytande över gemensamma europeiska institutioner. Även strömningar som är uttalade motståndare till den liberala demokratin och det öppna samhället. Det hotet är reellt och allvarligt.

Men extrema rörelser kan bara närma sig en majoritet, om de uppfattas vara ensamma att se och diskutera sakfrågor, medan demokratiska krafter talar med tindrande ögon om EU-tanken, men diffust och trött om vad den ska användas till för att lösa problem – eller undvika att skapa nya problem – på 2020-talet.

Börja därför valrörelsen i tid, så att den hinner djupa och bli konkret. Ta den på samma allvar som ett riksdagsval. Låt den handla om sakpolitik, inte EU:s existens i sig. Sätt frågor som faktiskt avgörs i Europaparlamentet i centrum, inte inrikespolitiska konflikter. Lyssna över gränserna på intressanta kandidater från andra länder, som ett sätt att bättre förstå även vad de svenska partiernas Europaparlamentariker måste förhålla sig till.

Och som Marit Paulsen sa, när hon i egenskap av folkpartiets kandidat till Europaparlamentet besökte Umeå sommaren 1999:

“Tala hellre direkt med folk än via högtalarna.”

Så måste varje EU-diskussion börja. Ett gott råd även för årets valrörelse.

Bli först att kommentera