Hotfullt och vulgärt när Trump tar över i Vita huset

Av , , Bli först att kommentera 4

För varje ord i Donald Trumps intellektuellt taffliga, retoriskt vulgära och ideologiskt aggressiva installationstal som USA:s president, skrumpnade förhoppningen att ämbetets allvar skulle kunna få honom att mogna, visa andra sidor av sig själv eller höja sig till värdighet och ärlighet.

Nya makthavare får alltid opportunister att flockas i medvinden. Många har redan, mot bättre vetande, börjat tillskriva Trump något slags folklig sanning och relevans, beskriva honom som en representant för en tidsanda att acceptera, en outsider med något viktigt att berätta.

Gå inte på den bluffen. Ingenting i hans kampanj, hans val av medarbetare och regeringsledamöter, hans uttalanden efter valet eller hans anförande i dag, tyder på att han är värd att ta politiskt på allvar som något annat än ett hot med fascistisk anstrykning mot demokrati, humanism och internationalism.

För värre än den låga retoriska nivån, är förstås att installationstalet också var oroväckande i nästan allt som sörjigt antyddes av sakpolitik och idéburna vägval. Bara några aspekter så här kort efter ceremonin:

En navelskådande, okunnig, främlingsfientliga nationalism som ekar av 1900-talets sämsta stunder. Ett förakt för institutioner, vetenskap, samtal och kompetens, som hotar att bromsa och sabotera framsteg på många områden, inte minst när det gäller miljö och klimat.

Ett ointresse och en likgiltighet inför uppgörelser, förhandlingar, avtal och samarbeten, deras innehåll och historia, som kommer att allvarligt försvaga det internationella samfundets möjligheter att arbeta konstruktivt och förebyggande i krissituationer.

En extrem ekonomisk protektionism som, om den faktiskt drevs igenom, över tid allvarligt skulle skada sysselsättning, välstånd och utveckling i både USA och omvärlden. Det visar hur hans omtalade investeringsprogram – extremt övervärderat i debatten – bygger på lösan sand, med risker för ytterligare social oro och sociala spänningar när besvikelsen över en avslöjad bluff så småningom bubblar upp till ytan.

En uttrycklig likgiltighet inför förtryck, övergrepp och humanitära katastrofer i omvärlden, som kommer att uppmuntra auktoritära regimer runt om i världen att bli ännu värre.

Det är som Josef Joffe skrev i Die Zeit tidigare i veckan, att Trumps världsbild kan sammanfattas i fem ord: ”Bort med den liberala världsordningen!”.

Installationstalet bekräftade den dystra slutsatsen.

Ingen stil. Ingen substans. Inte ens någon avväpnande charm eller försiktig ödmjukhet som erkänner det faktum att han fick miljontals färre röster än sin motståndare i valet och alltså helt saknar mandat att i bombastiska ordalag tala om ”en historisk rörelse av ett slag som världen aldrig tidigare skådat”.

Ett särskilt farligt inslag i Trumps retorik är att han ständigt försöker väcka människors lägsta och mest småsinta instinkter. Som alla som påstår sig tala i ”folkets namn” (singular) är även Trump framför allt ute efter att skapa splittring, separatism och en hotfull stämning mot oliktänkande och minoriteter.

Där Abraham Lincoln i sitt första installationstal vädjade till de bättre änglarna i vår natur, vädjar Trump konsekvent till fördomar, misstro och aggressivitet.

Det gör att de enstaka raderna om sammanhållning, enighet och solidaritet snarare låter som hyckleri eller hot än försök till försoning och inkludering. Bara dem som underordnar sig hans världsbild får rymmas innanför taggarna.

Om han inte ens minuterna efter sitt tillträde, när även bittra motståndare artigt applåderar och lyckönskar honom runt omkring, förmår skapa en gnutta samling, hur ska det då bli när politikens vardag tar vid?

Jag vet att det på sina håll anses lite omodernt och töntigt, att kalla reaktionärer vid deras rätta namn. Men ibland måste det göras ändå. Det är för de här stunderna, vi sparar de stora orden.

Trumps väg från kandidat till president har varit pinsam, inkompetent, förljugen och framgångsrik från början till slut.

Den kombinationen gör honom så farlig. Ingen enskild har större makt än honom nu. Och i Europa laddar liknande krafter för motsvarande angrepp på det liberala samhället även här.

Det går inte att vara säker på något. David Remnick i The New Yorker skriver klokt:

”Med andra ord, konstitutionen är inte i sig ett oöverkomligt hinder för den auktoritära lockelsen. Som Obama påpekade vid sin sista presskonferens, är det en distinkt skillnad mellan debatter om sakfrågor och ögonblick när ”grundläggande värderingar står på spel”. En president kan försöka strama åt friheten, komma med rasistiska dekret, skrämma och påtvinga. Och, om det blir fallet, så kommer det att vara upp till oss beslutsamma medborgare att försvara republiken – att kräva, som Franklin, sade, att vi bevarar den”.

Ett sådant arbete, ett sådant motstånd, måste vara politiskt till sin kärna, även i Europa. Det kan inte föras med manifestationer, klickkampanjer och kändisupprop – några av de mest överskattade inslagen i vår mediala samtid – som främsta medel, utan måste gå långt djupare än så.

Det måste bygga på en ideologisk medvetenhet, ha en maktanalys, söka sina rötter i ett folkrörelsetänkande, minnas våra bästa änglar och aldrig någonsin – när främlingsfientlighet och nationalism vädjar till våra sämsta instinkter – tappa modet.

***

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Med främlingsfientligheten som regeringsunderlag

Av , , Bli först att kommentera 0

Moderaterna har haft det på tungan länge, utan att riktigt våga öppna munnen. Men nu blev det inre trycket, från djupare regioner i partiet, så stort att bekännelsen slank över läpparna.

Även om utspelet ger ett stressat intryck, kanske det var på tiden, att det blev sagt som hittills bara antytts. När man skippar mummel och omskrivningar blir det lättare att diskutera och ta ställning.

Anna Kinberg Batras besked på dagens presskonferens, att moderaterna skulle välkomna en möjlighet att få regera med sverigedemokraterna som regeringsunderlag, tydliggör en av de nya och principiellt viktiga konfliktlinjer som råder i svensk politik sedan förra valet: Synen inom etablerade partier på främlingsfientlighetens representanter som samarbetspartner, som väg till makten, som ”trots allt bättre än alternativen”-stöd.

Är sd som regeringsunderlag, och alltså indirekt med vetorätt över många beslut, en oproblematisk och ofrånkomlig konsekvens av nuvarande parlamentariska läge, en avslappnad fråga om matematik och mandat? Eller ett oacceptabelt ideologiskt svek som bidrar till att göra extremism och rasism rumsrent?

Den konflikten skär rakt igenom flera partiorganisationer och bryter upp tidigare någorlunda sammanhållna ideologiska läger av socialister, liberaler och konservativa.

Den moderata partiledningen kan sannolikt räkna med stöd för sin nya linje både internt och från en del inflytelserika opinionsbildare i den nykonservativa, nationalistiskt präglade stämning som har medvind i samhällsdebatten.

Men låt dem inte blanda bort korten.

Moderaternas vilja att legitimera och avdramatisera Sd som regeringsunderlag, som vore det vilket parti som helst, är ett i grunden ideologiskt ställningstagande, med konsekvenser för hela samhällsutvecklingen, inte en teknisk fråga om parlamentarisk matematik för själlösa, samvetslösa mandatminiräknare.

Det går inte att skilja önskemålet om Sd som stödparti från den framryckning som pågår runt om i västvärlden av främlingsfientlighet, nationalism och auktoritära lockelser.

Även i Sverige pågår redan en uppenbar anpassning till det tidigare otänkbara, och en förskjutning av normer, språkbruk och perspektiv i Sd:s riktning på migrationsområdet.

Hur ett samarbete eller ett parlamentariskt underlag är sammansatt, får följder för vilka sakfrågor som går att göra upp om, vilka kompromisser som är möjliga, vilka eftergifter som blir nödvändiga och vilka problemformuleringar som blir förhärskande.

Om en regering ledd av moderaterna eller socialdemokraterna behöver Sd:s välsignelse för att överleva kommer den förda politiken, utredningsuppdrag, prioriteringar och retorik att se helt annorlunda ut, jämfört med vad som skulle bli fallet med en blocköverskridande regering där liberala, socialdemokratiska och gröna utgångspunkter skulle mötas, skava mot och berika varandra.

Det parti som tycker sig ha så mycket gemensamt med Sd i migrations- och integrationspolitiken att ett parlamentariskt stöd är välkommet och inte tabubelagt, ger naturligtvis Sd ett växande inflytande även över andra områden: ekonomi, näringspolitik, utrikespolitik, försvarspolitik, skolpolitik, rättspolitisk och miljöpolitik. Jimmie Åkesson har ju inga skäl att lägga sig platt.

På inget av de områdena, inte på en enda punkt – skulle därför ett samarbete med och en legitimering av Sd gå att motivera ur ett liberalt perspektiv.

En blocköverskridande lösning vore i alla avseenden att föredra. Inte bara som nödvändigt ställningstagande mot främlingsfientlighet och nationalism, utan också för möjligheten att överhuvudtaget bedriva en konstruktiv politik för social sammanhållning, stärkt rättssamhälle, levande landsbygd, energiomställning, ekonomisk utveckling, fungerande arbetsmarknad efter den digitala strukturomvandlingen, ambitiösa miljömål och en anständig utrikespolitik.

Skärningspunkten mellan liberala, gröna och socialdemokratiska perspektiv är oprövad som regeringsunderlag, men det mest intressanta som finns just nu i en trist och tröstlös inrikespolitik. Och det är ett sådant samarbete som är huvudalternativet till moderaternas nya strategi. Förr eller senare måste de svenska partierna dra upp huvudena ur sanden igen, och ta en titt på 2000-talets realiteter.

Svårigheterna att komma överens för partier i en blocköverskridande allians vore inte större än vad som varit fallet vid tidigare flerpartiregeringar. Konfliktfrågorna skulle delvis vara andra, men det skulle i sig kunna ha en stimulerande effekt. Och det skulle skapa en stark konservativ opposition i form av M och Kd, och en socialistisk opposition i form av V, som lämnar Sd mer marginaliserade än i dag.

Först när mittenpartierna på allvar formulerar ett alternativ till den patetiska, parlamentariska situation som råder sedan 2014 kan vi veta hur opinionsutvecklingen skulle se ut bortom blockpolitikens låsningar och myter.

Ett försök till uppgörelser mellan exempelvis S, Mp, C och L skulle inte ha tillräckligt stöd hävdas det ständigt. Hur vet ni det? Det har ju inte prövats, den har ju inte formerats och blivit möjlig att bedöma, värdera, söka sig till. Opinionsmätningarna i dag säger ju inget om en sådan koalitions väljarpotential, eftersom inga av partierna säger sig vara beredda att ens glänta på dörren. Istället styr och ställer ytterkanterna över dagordningen.

Tanken, som tycks föresväva många just nu, att man måste avväpna främlingsfientlighetens partier genom att först ta över stora delar av deras politik, okritiskt köpa deras problemformuleringen och sedan låta dem få ännu större formell makt, är befängd.

Tvärtom borde uppgivenheten, eftergifterna och det nervösa hoppet om konsensus trots allt, hos de övriga partierna, ersättas med tydligare, idéburna ställningstaganden.

Syna opinionen, ta det till öppen debatt, låt det gå till konflikt, gå till votering på allvar, sätt in prestige och trovärdighet med full kraft för det öppna, liberala samhället, istället för att få panik över varje ny, svårtolkad opinionsmätning.

Det är hoppingivande att både centerpartiet och liberalerna snabbt avvisade moderaternas förslag, även om det hade kunnat ske med ännu starkare principiell betoning.

Alliansen har hur som helst börjat spela ut sin roll som ett relevant regeringsalternativ i svensk politik, på samma sätt som den gamla blockpolitiken inte längre ger någon ideologisk vägledning i de stora framtidsfrågorna för 2000-talet. Dagens pressade, hos andra oförankrade moderata besked understryker det på nytt.

Men, säger andra: det kanske inte behövs något allianssamarbete framöver, för att göra en moderat till statsminister. Är moderaterna, efter att nu ha råkat säga a, beredda att snabbspola framåt några år redan nu och våga göra även b? Det vill säga: Vill moderaterna, möjligen med kristdemokratiskt stöd, spekulera i att en allians mellan endast konservativa och sverigedemokrater har potential att få egen majoritet i nästa val?

Opinionsmätningarna antyder, dessvärre, att utsikterna för en sådan koalition att lyckas bli största regeringsalternativ inte vore helt hopplösa. Även om det förstås känns mycket osannolikt, har ju en del valresultat i andra länder senaste året också känts osannolika på förhand.

Det skulle ju stå moderaterna fritt att testa, och göra dem oberoende av liberala partier. Förmodligen vore det för magstarkt och för tidigt även för dem som jublar i hemlighet över att Reinfeldt-epoken nu sopas bort, men vi har knappast hört sista ordet i frågan ännu inför nästa val. Mycket hinner hända och fler tabun hinner överges på ett år i dagens politik.

Underskatta inte den förskjutning som pågår.

Slutsatsen här på ledarsidan från i höstas, när det började bli uppenbart vad moderaterna hade på tungan, gäller fortfarande: Antingen bryts blockpolitiken på allvar eller så blir nästa regering väldigt beroende av Sd. Och när konservativa börjar antyda att det senare kanske vore att föredra, eller åtminstone inte vore värre än något annat, måste liberaler ta entydig, principiell ställning mot att ett främlingsfientligt parti ska ges inflytande över regeringsarbetet.

En bibehållen blockpolitik till priset av Sd som regeringsunderlag vore ett historiskt misstag.

***************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Historien skrivs alltid med en hårsmåns marginal

Av , , Bli först att kommentera 3

Historien skrivs nästan alltid bara med en svettig hårsmåns marginal. Efteråt tar vi lätt epoker, moraliska föreställningar, rättigheter, samarbeten och institutioner för givna. Som om det var ofrånkomligt att de uppstod. Som om nästan alla stått bakom dem hela tiden. Det är ett slarvigt sätt för ett samhälle att minnas sitt förflutna på.

Den viktigaste lärdomen från tidigare generationers kamp är en helt annan. Det som med tiden tycks ha mognat till konsensus och normer, hängde kanske i begynnelsen på bara några enskilda röster eller enskilda människors mod, engagemang, hänsynslöshet, kompromissberedskap eller principfasthet. Och det är inte annorlunda i dag.

Vi vet förstås att enhällighet, historiens rena tapeter och lyckliga slut, aldrig existerat. Filmer, tv-serier och böcker påminner oss om enskilda insatser, speciella skeden, när det stod och vägde. När maktkamper utkämpades. När frigörelse pågick under obönhörligt motstånd.

Ändå tenderar vi att glömma de där dagarna, veckorna, månaderna som föregick genombrotten eller katastroferna. Hur allt stod på spel. Hur utgången var helt oviss. Hur många höll andan och bävade. Och hur splittrad, kaotisk och svårtolkad situationen var för dem som befanns sig mitt uppe i den.

Segrarna skriver historien, men släpphänt och slafsigt. Och delsegrar tolkas snabbt som evighetstriumfer.

Vare sig vi talar om mer djupgående, ideologiskt präglade beslut i specifika sakfrågor, enskilda personers insatser eller avgörande demokratiska valresultat som i dramatiska skeden förändrat eller befäst strukturer: gäller det inte krig och kungar, är historielösheten normalt stor. Grova föreställningar finns, men nyanserna är borta.

Så luras vi ofta att i konstruera en föreställning om konsensus i efterhand, lycklig harmoni efter slutsignalen, kring de största framstegen.

Det kan skapa en farlig illusion om den historiska utvecklingens ofrånkomliga riktning och vunna segrars evighet.

För tror man att de stora framstegen i historien, de smärtsamma bakslagen, besluten som skapade ett före och ett efter, var ofrånkomliga, sänker man lätt garden när samtidens reaktionärer plötsligt tar greppet om debatt och institutioner. Mycket har skrivits om vilket misstag det var att tro att fascism och kommunism skulle ha förpassats till historiens skräphög. Antiliberala, totalitära läror fortsätter att hitta anhängare och nyttiga idioter.

Nu är stängda gränser, syndabocksretorik och nationell inåtvändhet stämningen i tiden. Viktiga val väntar i Frankrike och Tyskland. Orkar tillräckligt många stå emot?

I Sverige är anpassningen i sak och tonfall till en nygammal främlingsfientlighet – en närmast manisk och klickvänlig upptagenhet vid flyktingpolitiken – i full gång. Bland flera partier och många debattörer.

I själva verket är det ju som Alex Voronov skriver klokt i senaste Frisinnad Tidskrift:

”Under de senaste 20 åren har det, med västerländska mått, höga svenska flyktingmottagandet skett parallellt med stärkt ekonomi. Reallönerna har stigit med 60 procent, Sveriges sysselsättning är nu EU:s högsta och statsskulden har mer än halverats i förhållande till BNP. Den offentliga sektorn har aldrig haft så mycket pengar som nu, hur man än räknar. Utanförskapet, andelen svenskar som försörjs med olika typer av ersättningar, var förra året det lägsta som har uppmätts i SCB;s årsserie från 1990. (…) När många asylsökande kommer under kort tid utsätts de offentliga systemen för påfrestningar – inte tal om annat. Faktum är dock att ingen myndighet, frivilligorganisation eller facklig företrädare för berörda yrkesgrupper som socialsekreterare, har föreslagit att problemet löses bäst med mer tillslutna gränser. Tvärtom utsattes den nuvarande asyllagen för en unikt samstämmig sågning i remissomgången. Den nya, restriktiva flyktingpolitiken gör inte Sverige till ett bättre land, bara till ett mer ängsligt.”

Man kan tillägga att de två länder som kritikerna ansett haft för öppna gränser de senaste åren – Tyskland och Sverige – hör till dem i Europa med även i övrigt allra högst social trygghet och livskvalitet. Vilket inte kan sägas om många av de slutna, stängda länder som debattörer vill se Sverige härma.

Ändå befinner vi oss mitt uppe i en sanslös och destruktiv larmretorik.

Men den här typen av politiska krislägen, när decennier av uppnådda framsteg hotas, är ju inget nytt. Det är bara att det är vår tur nu, att välja om och vad vi engagerar oss för, och inse att varje enskild insats, varje enskilt försök att bidra till perspektiv, bildning, fördragsamhet och humanism i det offentliga samtalet, har betydelse.

För att återvända till två av veckans ämnen: Trump och Brexit – med maktskiftet bara några dagar bort i Washington och efter Theresa Mays tolvpunktsplan för Storbritanniens utträde.

Det europeiska samarbetets framväxt har varit kontroversiellt från början. Det har drivits framåt under djupa konflikter i alla medlemsländer. Varje fördrag, varje underskrift, har fått det att koka. Även i dag brett uppburna lagstiftningar föddes under glåpord och dramatiska förhandlingar. Många misstag har begåtts längs vägen.

Att Franklin D Roosevelt skulle förbli president fram till och föra USA in i andra världskriget var långt ifrån givet. John F Kennedy, som anses symbolisera ett epokskifte i amerikansk politik, var på vippen att förlora mot Richard Nixon 1960.

När Martin Luther King höll sitt I have a dream-tal 1963, inledde han med att gå tillbaka till Lincolns beslut att avskaffa slaveriet ett sekel tidigare, som en påminnelse om att förtrycket av de svarta, segregationen och våldet, trots det överlevt i ännu ett sekel. 2017, efter åtta år med Barack Obama i Vita huset, brottas USA fortfarande med det arvet. Att Trump nu tar över är en ny påminnelse om att kampen aldrig vanns, bara fortsatte vara nödvändig.

I framtiden kommer Obamas beslut att korta straffet för visselblåsaren Chelsea Manning att ses som klokt, humanistiskt och framsynt. Men just nu råder djup splittring kring det.

Så är det, i fråga efter fråga, epok efter epok. Historien skrivs med en hårsmåns marginal. Låt det inge oro. Låt det egga till engagemang.

***************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Står institutioner och eftertanke pall i vår disruptiva tid?

Av , , Bli först att kommentera 0

 ”Lieutenant Awn sent a percentage of her earnings home to her parents, who used it to buy their younger child poetry lessons. Poetry was a valuable, civilized accomplishment.”

(Ur Ann Leckies SF-roman ”Ancillary Justice”)

***

Ta ett djupt andetag och räkna till tio i snöyran uppe på campus. ”Om det lärs ut på universiteten”, säger Florian Heinemann, grundare av Project A i Berlin, en riskkapitalfond med inriktning på e-handel, digital infrastruktur och mjukvara som service, ”är det redan förlegat.”

Med det tempo som råder i den tekniska utvecklingen blir en traditionell utbildning fram till examen – annars trumfkort på arbetsmarknaden – snabbt överspelat i viktiga framtidsbranscher. Innovationer avlöser varandra i en hastighet som gör att gamla institutioner och företag har svårt att hänga med.

Att hitta rätt personal för dem som vill ligga i framkant av digitaliseringen, är svårt. Därför känner sig Project A, berättar Heinemann i tyske publicisten Christoph Keeses nya bok ”Silicon Germany: Wie wir die digitale Transformation schaffen” (”Silicon Tyskland: Hur vi klarar den digitala transformationen”) tvungen att agera som ett slags utbildningsverksamhet. Man anställer människor med potential snarare än med formella meriter, och utvecklar dem sedan själva.

Även om detta kan låta förfärligt för vänner av traditionell, bred bildning, är det ett uttryck för attityder i tiden. Någonting pågår, som vi inte behöver bejaka, men måste förhålla oss till. Att värdet av en avslutad högre utbildning riskerar att sjunka när företag i vissa branscher hellre vill hitta talanger och forma dem själva än se dem slösa bort år på utbildningar av traditionellt slag, har diskuterats de senaste åren.

Många avfärdar tesen som nys. En högre utbildning har ju långt fler och djupare värden. Och det här gäller, trots allt, ännu så länge bara en begränsad del av arbetsmarknaden.

Ändå är det är värt att reflektera kring de förskjutningar som pågår i synen på vad som utgör värdefulla kunskaper och relevanta erfarenheter. Samhället står inför en förändring som inte får underskattas. Vi ska inte inbilla oss något annat än att bildning, mognad, eftertanke och långsiktighet har det trångt nu.

***

I takt med digitaliseringens genombrott har ”disruptiv” blivit ett modéord framför andra. Alla håller utkik efter disruptiva idéer som fundamentalt ändrar de tekniska och ekonomiska förutsättningarna, kundrelationer och beteendemönster, på en marknad.

Det är nästan omöjligt att få fram disruptiva idéer inifrån ett etablerat företag. Ledningar och medarbetare i sådana företag är bra på vanliga innovationer inom ramen för det befintliga. Men de klarar inte av att vara brutalt kritiska i förebyggande syfte mot själva grunden för sin egen hittillsvarande existens.

Och som Keese påpekar: Har man själv utvecklat en produkt, vet man orsakerna till att vissa skeva prioriteringar och kompromisser finns där, och avvisar grundläggande invändningar.

Därför blir det disruptiva brottet, och generationsskiftet, ofta så dramatiskt. En konsekvens av det kan bli att årtionden av erfarenhet, kunskap, eftertanke och insikt går förlorade i onödan.

Ett av motmedlen vore modeller för ett livslångt lärande på det digitala 2000-talet. Investeringar för kvalificerad, kontinuerlig utbildning genom hela yrkeslivet kommer att bli nödvändigt på ett helt nytt sätt.

Tankesmedjan Fores kom i slutet av förra året med en läsvärd antologi – ”Machines, jobs and equality” – om hur digitalisering, robotisering och artificiell intelligens kan påverka europeiska arbetsmarknader.

Anna Breman, chefsekonom på Swedbank, skriver där i sitt bidrag ”Diginomics and the productivity puzzle” att de snabba teknologiska förändringarna kräver reformer som gör det möjligt för anställda till aktiva utbildningssatsningar under hela yrkeslivet. Det livslånga lärandet kommer att öka i betydelse i framtiden, och universiteten kan behöva utveckla fler kurser för det syftet.

Nationalekonomen Georg Graetz vid Uppsala universitet skriver i sin text ”The impact of technological change on the labour market” att om någon i dag väljer att utbilda sig för ett speciellt yrke, finns risken att automatiseringen gjort det förlegat innan personen nått pensionsåldern. Utbildningsresurser måste finnas redo när förändringar ställer nya krav på anställda.

Även The Economist återkommer i veckans nummer, med temat ”Lifelong learning. How to survive in the age of automation”, till just det nya livslånga lärande som den teknologiska utvecklingen kommer att kräva.  Den klassiska modellen, skriver de, när man skaffar en utbildning i unga år, och sedan vidareutbildar sig i företag, håller på att bryta samman.

I dag är yrkesliv så långa och föränderliga att det inte räcker med att pressa in mer utbildning i början av dem. Människor måste få möjlighet att förvärva nya kunskaper genom hela sina karriärer. Det kommer att kräva radikala förändringar och nysatsningar inom utbildningsväsendet.

I kombination med globala e-kurser ställer den här diskussionen inte minst regionala universitet av Umeås karaktär inför såväl stimulerande som besvärliga frågeställningar.

***

Det sägs att vi även befinner oss i en tid av disruptiva, politiska förändringar, med valet av Donald Trump som det mest nedslående tecknet på att den förändringen hotar gå över styr även i stabila demokratier.

Det kanske är en för negativ parallell. Men i USA ställs nu hoppet till att institutioner och eftertanke ska stå pall i ett farligt läge, tills mer konstruktiva, humanistiska krafter hunnit med en egen förnyelse.

Försöken att hantera ett enormt, ofta ofrånkomligt, förändringstempo och samtidigt värna eftertanke, mognad och reflektion, kommer att prägla många områden under 2000-talet.

Det måste finnas utrymme, i den digitala omställningen – i synnerhet i den, med alla fantastiska möjligheter – att värna förståelsen av det sammansatta och komplexa i människor och händelser. Det brokiga som inte går att reducera till något enkelt beräkningsbart, inte kan skalas ner till en minsta gemensam nämnare, en första instinkt, ett omedelbart lönsamt, enda klick.

***************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Samhällets inre värmekällor när våld och hat vill få oss att tappa modet

Av , , Bli först att kommentera 2

Kvällen ljöd av sirener ett par hundra meter bort i måndags, när jag återvände till mitt rum i Berlin efter att ha varit på teater i den tyska huvudstaden. Poliser, ambulanser och säkerhetsstyrkor hade samlats kring stora avspärrningar runt julmarknaden vid Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche. Ett par timmar tidigare hade någon styrt en lastbil rakt in i människomassan och lämnat död och förödelse bakom sig.

2000-talets terror hade, till slut, nått även Berlin. Staden från vilken det gått ut så mycket elände över världen genom historien, som bär spår av svåraste skuld i varje gathörn och som stod i centrum för 1900-talets båda avgrundsideologier.

Det var, förstås, bara en tidsfråga.

De senaste åren har man ofta pratat om hur sannolikt det är att terrorister kommer att slå till i Berlin, omkring jul, förmodligen vid Minneskyrkan.

Jag skrev i en krönika för VK januari 2015 om den i skymningen blåskimrande Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, Minneskyrkan i centrala Berlin med bevarad ruin från andra världskriget.

Det är, skrev jag då, en märklig plats av krigshistoria, kulturminnen, bevarad västberlinsk kallakrigs-fasad och samtida hyperkommers. Men med den om vinterkvällar, särskilt när snön råkar falla, finaste och mest rörande kyrka jag vet.

Alldeles intill Minneskyrkan, på platsen där otympliga Europacenter stått sedan sextiotalet, låg före andra världskriget det legendariska och ofta skildrade Romanisches Café. Det var, framför allt på 20-talet, en legendarisk träffpunkt för konstnärer, författare, teaterfolk, journalister och andra intellektuella i Berlin.

20-talet, Weimarrepublikens år, blev ett berlinskt decennium präglat av kulturell avantgardism och mångfald, tekniska och vetenskapliga framsteg, social misär bakom kulisserna, en spröd demokrati plågad av terror, våldsamheter och politisk extremism.

Det utspelade sig i en kontrasternas, de starka känslornas och intensiva experimentens stad med många mötesplatser för ständiga diskussioner, fria identiteter och rusiga livsstilsval. Romanisches Café var en av de mötesplatserna där allt det där dryftades av tidens skarpaste betraktare.

Där satt Bertolt Brecht och Kurt Tucholsky, där fanns Else Lasker-Schüler och Mascha Kaléko, där dök Ruth Landshoff och Erich Maria Remarque upp. Nästan oavsett vilken av tidens kulturpersonligheter man råkar intressera sig för: tog deras liv vägen förbi Berlin, var Romanisches Café troligen en miljö de drog till vid något tillfälle.

Caféts glansdagar fick, som det mesta annat, ett abrupt slut när nazisterna – som snart brände ett antal av de tidigare stamgästernas verk på bål – tog makten i början av 1930-talet. Byggnaden förstördes sedan under slutet av andra världskriget.

När jag vandrade kring Minneskyrkan under julen, var tanken aldrig långt borta från vare sig historiens katastrofer eller samtidens hotbilder: Så många människor samlade på trånga utrymmen – slår terrorister till i Berlin den här julen, och söker maximalt antal offer, kanske det blir på en sådan marknad, kvällar som dessa.

Nu har sirenerna ljudit i kvällen.

Ända sedan jag kom hit för första gången i början av 2000-talet har just området kring Minneskyrkan varit min käraste plats i staden.

Jag återvänder alltid dit när jag är här. Den senaste veckan har jag varit där varje dag. Gått längs marknadsstånden, känt dofterna, hört musiken, låtit bruset från den omgivande trafiken rusa i öronen, tjuvlyssnat på människors samtal, studerat mångfalden av ansikten, njutit över att inte behöva oroa mig för andras fördomar, funderat på om jag ska ta mod till mig och köpa något av hantverken. Eller kanske bara köpa en rykande kopp av något varmt. Framför allt mångfalden.

***

Berlin är, som Der Tagesspiegel skrev häromdagen, en på ytan ganska brysk stad. Vardagsjargongen kan vara lite omild. Man får inte vara lättstött. Och självklart finns här stora klyftor och problem, konflikter och orättfärdigheter, djupa sår och spänningar, som i alla städer. Berlin är, som alla trendiga städer, sämre än sitt rykte.

Men om man inte tar sig själv på för stort allvar, och inte tar allt så ordagrannt, avslöjar Berlin, trots allt, snart ett i grunden vänligt, hjälpsamt och tolerant leende. Med varm humor bakom det spetsigt ironiska, stressade, otåliga första intrycket.

Det är den andan som präglat stämningen här de senaste dagarna efter dådet. Empati, inte hysteri, som en journalist sammanfattade de flesta berlinares reaktion.

Visst försöker rasister piska fram främlingshat. Visst kokar de sociala medierna över på sina håll av det vanliga vansinnet. Visst spårar nationalistiska, främlingsfientliga politiker ur i sina twitter-reaktioner och avslöjar den bottenlösa plumphet de har gemensamt med sina europeiska själsfränder i främlingshat.

Men de flesta invånare, långt från klick och rubriker, manifesterar motsatsen: En sorg som är inkluderande, ett lugn, en sans, en värdighet, ett tålamod och en fast beslutsamhet att varken låta rasister eller terrorister få diktera villkoren. Det har även, så här långt, varit de tyska myndigheternas reaktion.

Och så finns, vilket jag tycker är väldigt fint, mitt i sorgen över det som skett här, en medvetenhet om att vår tids stora humanitära katastrofer och terrordåd utspelar sig på andra håll i världen, har pågått i åratal och har tvingat miljoner människor på desperat flykt från sina hem.

För hur hjärtskärande händelsen i Berlin än är för oss som har nära band till den här staden, är decembers stora tragedi Aleppo.

Den har utspelats inför världssamfundets öppna, passiva blick under lång tid. Den dök inte upp i mörkret som ett plötsligt, några sekunder långt attentat.

Den har vuxit fram, steg för steg, i allt grymmare former, tills alla spärrar släppte.

Det har skett under ungefär samma tid som det blivit på modet i Europa, även i Sverige, att med grotesk trångsyn antyda att en generös flyktingpolitik för de nödlidande är en naiv godhetslyx vi möjligen kan unna oss när allt i vårt eget rika, välmående samhälle fungerar perfekt. Men som vi måste avstå ifrån så länge det finns problem här hemma.

På det budskapet kanske du kan vinna val och klickligor i dag.

Men det säger inte allt om vår tid, lika lite som terrorn säger allt om vår tid.

För ett samhälles inre värmekällor kan övervintra länge, och behövs som allra mest när det blir kallare och hårdare på ytan, för att det inte ska bli fruset rakt igenom.

Vi är på väg in i en sådan tid, alla tecken tyder på det, av frost och kyla i det som dominerar dagsrapporterna.

Även i beslut, val och prioriteringar när främlingsfientlighetens företrädare rycker fram, får ökat stöd, till och med vinner val, rentav i världens mäktigaste länder.

Men förtvivla inte. Annat och bättre rör sig på djupet.

Och söker vi spå framtiden, lägga handen mot 2000-talets sanna puls och ana hur det här seklet kommer att utveckla sig, finns det mycket annat att uppmärksamma än den dystra politiska utvecklingen och hopplösa samhällsdebatten.

***

Vad som pågår under ytan i ett samhälle, vad det står för innerst inne, kommer till uttryck i så mycket mer än bara det som syns i medielarmet.

Vi tenderar att stirra oss blinda på vågorna, och glömma underströmmarna. Vad ett samhälle drivs av när talkörerna tystnat och strålkastarna släckts, vad som skapas, förbereds, uppfinns och offras, vad människor lägger sin tid på och engagerar sig för, går inte alltid att mäta i staplar och opinionsmätningar. För i dem kommer inte graden av engagemang, insikt och uthållig till tals.

De högsta vrålen, de aggressivaste utspelen slukar uppmärksamhet och får många att förlora hopp, nerver och principer. Får en del beslutsfattare att reagera i panik.

Men de säger bara en bråkdel av vad ett samhälle står för över tid.

Framtiden anar vi i det som sker i civilsamhället, i föreningar, i nätverk, i klubbar, i bildningsprojekt, i företag, i forskningslaboratorium, på teatrar och i konstlokaler, i klassrum, i tankesmedjor, på forum; överallt där människor diskuterar, organiserar, problematiserar, söker lösningar och tar ställning med siktet långt längre fram än tillfälliga trender som kommer och går.

Den mest energiska kraftsamling som pågått i Sverige och på många andra håll de senaste åren, i samarbeten som ofta uppstått mellan unga aktivister och äldre pensionärer där olika generationer gått ihop, har haft starka syften:

Att visa att solidaritet med hjälpsökande fungerar i praktiken och inte hotar mottagarlandets frihet, rättigheter, trygghet eller rikedom.

Att motverka rasism, fördomar och konflikter, och istället skapa mötesplatser där människor med olika bakgrund kan lära känna varandra, så svårt det ibland än må vara. Frivilligkrafterna har legat långt före politiken.

Där äger, bortom rubrikerna, en viktig del av samhällets verkliga kraftsamling rum.

Man kan gå igenom område för område och se hur det under en ibland dyster yta, förbereds stora, konstruktiva framsteg. Låt oss ta fasta på dem, vårda dem, inte låta dem gå förlorade när politiken vacklar.

Där är idéer för politiska reformer under framväxt kring arbete, bostad, välfärd, utbildning, ekonomi, mänskliga rättigheter och migration som löser vad skrämselmakarna vill få oss att tro är olösliga dilemman.

Forskning som upptäcker problem i tid, får oss att förstå både faror och möjligheter bättre. Eller ger oss annan, oväntad, oanad typ av kunskap och fördjupning.

Kulturaktiviteter som skapar rum för kritiska diskussioner av samtiden, annorlunda uttrycksformer, förståelse av andra människors livsöden och en frihet till skapande utifrån fler normer än det nyttobaserade.

Tekniska innovationer som höjer livskvaliteten för många, möjliggör en hållbar tillväxt eller ger trängda delar av världen nya framtidsutsikter.

Företagsidéer som skapar jobb och välstånd, lokalt och globalt. Internationella samarbeten, handel och idéutbyten som fortsätter att minska hunger, sjukdomar och konflikter i världen.

Skolprojekt och utbildningssatsningar som sår frön hos unga generationer och framtidens makthavare för många decennier framåt.

Juridiska försök att bena ut hur framtidens automatisering och robotisering ska gå att förena med grundläggande rättsprinciper, ansvarsbegrepp och skattesystem, utan att utvecklingen av effektiva, ofta miljövänliga hjälpmedel som kan frigöra vår tid för annat, måste stoppas.

Insatser och opinionsbildning för att även vid stor, snabb, komplex migration upprätthålla allas medborgerliga rättigheter, även flickors och kvinnors, utan undantag, utan religiösa eller kulturella ursäkter, utan eftergifter inför religiösa eller andra patriarkat, pågår i stor omfattning, och har tiden på sin sida.

Digitaliseringens konsekvenser för den kortsiktiga samhällsdebatten inom politiska organisationer och medier har hittills blivit helt andra och mycket mer negativa än dess följder för kunskaps-, informations-, kultur- och idéutbyte mellan människor och regioner globalt på ett djupare plan. Men över tid är det de senare, positiva följderna som kommer att förändra mest och till det bättre – inte minst för den kämpande landsbygden.

Klimatarbetet hotas av svåra bakslag när Donald Trump tar över som USA:s president. Men avtalen, ramverken, konsumentmakten, marknadsmekanismerna, energiomställningen, forskningen, allt som talar för ett fortsatt skifte till hållbarhet och miljöansvar, finns på plats. En mäktig politiker kan sabotera och bromsa på ett allvarlig sätt, men mycket av arbetet pågår faktiskt utom hans räckhåll.

Vårdsektorns finansiering och personalsituation är akut problematisk på många håll, men de långsiktiga förutsättningarna för bättre folkhälsa, effektivare vårdinsatser och säkrare vårdsystem för både individ och kollektiv har aldrig varit så goda.

Den arabiska våren har sått frön i Mellanöstern och Nordafrika som kommer prägla resten av 2000-talet, men som på de flesta håll fått motsatta politiska konsekvenser. Men demokrati och mänskliga rättigheter, jämställdhet och tolerans för oliktänkande, kommer att vinna där också, efter lång kamp, och då kommer man att kunna se vad de första försöken till frigörelse verkligen betydde.

Det är faktiskt mycket sällan som det vi i efterhand kan se som betydelsefulla epokskiften tog sig snabba uttryck i politiska maktförhållanden. Ofta uppstår kontraster mellan den underliggande samhällsutvecklingen och den politiska tuppfäktningen för dagen.

Samhällen utvecklas i många skiftande processer samtidigt. Därför är det inte alltid politiken som symboliserar vad som egentligen utgör en samtids karaktär och lidelse. I vår tid, är det en insikt som ger hopp.

***

För all del, det är viktigt att konstatera: 2016 var ett bedrövligt politiskt år, globalt, i västvärlden, i Europa och i Sverige. Ibland har det känts som om nästan allt gått åt fel håll.

Men se till helheten, och det blir lättare att känna hopp om både människa och miljö.

Julen är en tid för eftertanke och fest, för stillhet och vila, för givmildhet och värn av de svagaste, de förföljda och jagade. Det finns ingen motsättning mellan fest, att unna sina nära det där lilla extra, och solidaritet med de som står helt utan. Acceptera aldrig myten, den livsfarliga myten, om en sådan motsättning.

Men det kan nog, för oss alla, vara nyttigt med en påminnelse om det där barnet i krubban och en stjärna som lyste i natten.

Vid gudstjänsten i den fullsatta Minneskyrkan för offren av terrorattacken i Berlin tidigare den här veckan, under närvaro av bland andra Angela Merkel och representanter för olika religiösa samfund i gemensam sorg, och med många av oss utanför vid ljus och blommor, sade Berlins katolske ärkebiskop Heiner Koch några personliga, väldigt vackra ord som jag tyckte mycket om:

”Det var natt, natt i går här i Berlin. En natt av terror, rädsla, död, förtvivlan, vanmakt, vrede. Det var natt. Det är natt i Aleppo och på så många platser i denna värld. Natt av vanmakt, död, hunger, en natt som inte vet hur det ska gå vidare.

Det var natt på den tiden i Betlehem, när mitt i natten Gud blev människa, Jesus.

En människa av natten. Ett nummer. Utan plats i staden. Och snart på flykt. En gud och människa av natten. Men eftersom Gud var mitt i natten, och hade sagt till alla att jag lämnar er aldrig ensamma, inte i livet, inte i döden, stod över natten en stjärna på himlen. En stjärna med det lilla hoppet, mitt i den djupa natten, att natten ändå är början på dagen. En stjärna som visar oss vägen, att gå vidare med varandra, inte stänga ute, inte lämna bakom. Tillsammans gick de från fjärran länder med sina livserfarenheter till barnet. Så blev av stjärnan en välsignad stjärna.”

Sedan sjöng den amerikanska jazzsångerskan Jocelyn B. Smith, som är verksam i Berlin: “Vad är det vi kämpar för, vad lever vi för, vad ber vi för, vad dör vi för?” Hon är känd för sitt arbete för hemlösa, fattiga och socialt utsatta. Hon har grundat ett projekt för krigsskadade barn. Hon sjöng för alla de utsatta i världen, de som övervintrar på platser där ingen säker, varm, upplyst gudstjänst alls är möjlig.

I Berlin behövde vi inte fly länge för terrorn, hur fruktansvärda följderna än var av det enskilda dådet. Vi kunde samlas på platsen igen nästa morgon, återta den, fylla den med värme. De på flykt undan samma slags terror på andra håll i världen kan inte samlas på sina torg längre. Även dem gällde bönerna och sången.

Gudstjänsten blev för mig det starkaste svaret på terrorn i Berlin.

Låt oss mötas, även när våldet och hatet vill få oss att tappa modet, i uppslutningen kring alla människors lika värde. Låt det vara en stjärna att samlas under, i väntan på nästa morgondag.

**************

(Krönikan finns även publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Nu prövas vår innersta människosyn på allvar

Av , , Bli först att kommentera 4

Pressmeddelandet gick ut den 23 november 1991, och är ett av musikhistoriens viktigaste. Det var skickat från en dödsbädd:

”Efter enorma spekulationer i pressen vill jag bekräfta att jag har testats positivt för HIV och har Aids. Jag kände att det var rätt att hålla den informationen privat för att skydda min omgivnings privatliv. Men nu har tiden kommit för mina vänner och fans runt om i världen att få veta sanningen, och jag hoppas att alla förenar sig med mig, mina läkare och alla de som finns världen över, i kampen mot denna fruktansvärda sjukdom.”

Freddie Mercury, som hade försökt förbli produktiv – med musiken och studion, med inspelningar och tagningar, med smink och kostymer, som ett sätt att stå emot sjukdomen – även efter det att konserter med Queen blivit fysiskt omöjliga, dog mindre än ett dygn senare, 45 år gammal.

En av 1900-talets största scenpersonligheter, med energi, utstrålning, charm och livsglädje nog att vid legendariska uppträdanden i mitten av 1980-talet linda hela Wembley kring sitt lillfinger, och vid Live Aid 1985 överglänsa världens samlade musikelit, hade steg för steg brutits ner av den ”fruktansvärda sjukdom” som då ännu var omgärdad av tabun, fördomar, nedlåtenhet och politisk repression.

Mercury gjorde med sitt offentliga uttalande, i allra sista sekunden, en betydelsefull insats, till hjälp för andra offer och för att ge sjukdomen uppmärksamhet, insatserna mot den stöd och insamlingar för forskning och medicin bättre förutsättningar. Han gick inte på något sätt i frontlinjen som de aktivister och debattörer som fick ta de hårdaste striderna, mötte det svåraste motståndet och ofta stod ensamma på barrikaden. Han var bara ett av många, många offer.

Men han var en av de första världsartisterna att dö av aids, och en av sjukdomens mest uppmärksammade offer på 1990-talet. Det borde inte krävas, för att en fråga ska få uppmärksamhet och alla offer erkännande, men hur det nu än är, så fungerar vår värld och offentlighet på det sättet, att de stora namnen når ut. Och att han, som älskad artist och en scenens urkraft, till slut inte dog i tysthet om vad det var han drabbats av, hade därför stor betydelse.

Hans utdragna fysiska förfall – förföljd som han tidvis var av en hänsynslös skvallerpress på jakt efter foton av hans allt magrare kropp – och död blev ett obehagligt, offentligt bevis på hur brutalt nedbrytande förstörande aids är.

Kampen som Mercury efterlyste pågår ännu, har gjort enorma framsteg de senaste 25 åren och står kanske inför avgörande genombrott de närmaste decennierna.

Men den är inte tillnärmelsevis vunnen, är fortfarande enormt omfattande och utspelas för det mesta långt från offentlighetens ljus. Bakslag hotar hela tiden. Ofta på de platser i världen där nöden är som störst redan från början. Arbetet med att minska spridningen av hiv förs, globalt sett, under kraftigt skiftande förutsättningar, resurser och politiska villkor från region till region, land till land.

I arbetet mot hiv och aids, hur det bedrivs och offren bemöts, kan man avläsa mycket i samtiden. Det har, sedan 1980-talet, varit en kamp för lindring, bot och erkännande, och har handlat om medicin och politik, forskning och ideologi, vård och människosyn.

Som aidssjuka Prior säger i slutet av Tony Kushners underbara pjäs Änglar i Amerika, om Aids och homosexualitet i USA på 1980-talet:

”Den här sjukdomen kommer att bli slutet för många av oss, men långt ifrån alla, och de döda ska hedras och kämpa vidare med de levande, och vi försvinner inte. Vi ska inte dö i hemlighet längre. Världen snurrar endast framåt. Vi ska bli medborgare. Tiden är inne. Adjö nu. Ni är fantastiska varelser, var och en av er. Och jag välsignar er: Mer liv. Det stora värvet inleds”.

****

2016 har varit ett deprimerande politiskt år, jag kan inte minnas ett värre under mitt vuxna liv.

Många av de alla mödosamma kompromisser, genombrott, reformer och framsteg, som trots allt skett på område efter område, för demokrati, livskvalitet, trygghet, tolerans, mångfald, miljö, internationellt samarbete, fri debatt och kultur, utbildning, minskad hunger och framgångsrik fattigdomsbekämpning, gränslöshet, konfliktlösning och humanism – det är en lång lista – synes plötsligt hotade från flera håll samtidigt.

Olika typer av extrema, vulgära, bakåtsträvande, destruktiva krafter håller på att samla sig till ett omfattande angrepp på det öppna, liberala, rättighetsbaserade samhällsideal som – trots alla vidrigheter, krig, övergrepp och orättfärdigheter som finns i världen – är vårt bästa hopp för en friare, tryggare värld och som lyft fler människor till bättre liv än något annat i historien.

I det läget finns inte tid för mer än en kort stunds nedslagenhet och modlöshet. Det är dags att samla sig till ett försvar av alla de civilisatoriska framsteg vi kanske aningslöst tagit för givna.

Jag tror att en blick tillbaka, på de tusentals, ibland till synes hopplösa, kamper, som förts genom åren för de idealen, hur de började, hur pionjärerna inte gav upp trots överväldigande motstånd, hur goda idéer och varmare människosyn till slut vann uppslutning och omsattes i politik, att sådana tillbakablickar, kan ingjuta mod och hopp i ett mörkt skede. Låt oss hjälpas åt att minnas.

Alla generationer ställs inför avgörande prövningar och vägval, när de moraliska grundsatserna och den innersta människosynen testas på allvar. Nu är det vår tur.

Bli först att kommentera

Spela schack, pyssla och lär barnen att utan möda går det inte

Av , , Bli först att kommentera 4

Schack, sade den ungerska stormästaren, schacklegenden och expertkommentatorn Judit Polgar under det tionde partiet i New York natten till fredag mellan världsmästaren Magnus Carlsen från Norge och utmanaren Sergey Karjakin från Ryssland, ”ger barn så mycket känslomässigt och socialt”.

Det kan, påpekade hon, fylla en viktig roll i dag, när så många människor sitter med sina mobiler och läsplattor. Schack som kreativ, social aktivitet, och som en hjälp i utbildningen, fungerar inte bara i ett rum framför ett fysiskt bräde. Det är också ett utmärkt, skapande, givande sätt att umgås på över stora avstånd: hitta vänner, mötas och dela intressen med andra via internet. Schacket är djupt förankrat i 2000-talets digitala utveckling.

Karjakin hade just i sitt tolfte drag aktiverat svarts dam från e7 till f6, när Judit Polgar – en av schackets viktigaste ambassadörer sedan decennier tillbaka – sade sina eftertänksamma ord. Den spanska öppningen var på väg att gå över i ett komplicerat mittspel. Världsmästaren Carlsen, som efter den bittra förlusten i det åttonde partiet rusat ut från en presskonferens i okontrollerad frustration, såg lugn ut på ytan när han grunnade på sitt trettonde drag. Men han tog lång tid på sig. Och ännu mera tid. Då och då med en orolig grimasch. Tittar man på reprisen kan man se hur hans stol skakar lätt av det intensiva tänkandet.

Det är det fina med en schacksändning som pågår i över sex timmar, att det finns gott om tid för samtal och reflektioner. Om partiet, om livet. Att studera ansikte och kroppsspråk hos en schackspelare i världseliten som försjunkit i koncentration kan vara som att ana en hel roman bubbla under ytan. Mitt i analysen av kombinationer, sjuder oro och förhoppningar inombords.

För dem som tittar på, är själva dragen – omedelbart analyserade av starka, kraftfulla dataprogram – bara en del av fascinationen. Det mänskliga är viktigare. Schackdatorer svettas inte, grimascherar inte, lider inte, njuter inte. Och ler inte så lättat som Carlsen gjorde efter att han vunnit det tionde partiet och utjämnat ställningen i VM-matchen.

Under mer än hundra år har frågan diskuterats, huruvida schack i första hand ska ses som vetenskap, konst eller ett spel. Men kanske ligger dess allra största värde i de pedagogiska möjligheterna. Som övning av koncentration, minne, självständighet, analysförmåga, uthållighet, logiskt tänkande, kreativt skapande och tryggheten i att kunna hantera både motgång och medgång.

Schack kan hjälpa till att utveckla en ung människas insikter om att ansträngning är en förutsättning för friheten i att lära sig något, bli bättre på ett intresse, klara av något speciellt. Möda, bara genom möda, går det. Utan den är all uppmuntran, allt stöd och all kärlek under läroprocessen otillräckligt. Vilket brutalt svek, att inte berätta det, i omtanke och tålamod, för barn i tid: att slit och nötande krävs för nästan allt man vill lära sig.

Och man behöver inte spela för seger och matt. Schack kan vara ett gemensamt sökande efter de intressanta dragen i ett visst läge, en spännande öppningsvariant eller lösningen på ett klurigt problem. Brädet är en integrerande mötesplats, även över språkgränser, som går att använda till mycket. Har kidsen tålamod att sitta koncentrerade framför pjäserna en stund – fysiskt eller digitalt – finns hopp.

***

Det är lite som med pyssel, en annan pedagogisk guldgruva. Jag brukar skriva om det varje år. December som pysslets månad. Så här lyder en del av min återkommande appell – pyssla för livet!:

”En viktig, men inte särskilt uppmärksammad funktion högtider fyller är som ursäkt för människor att ägna sig några veckor åt hantverk och pyssel de inte är professionellt skolade i, sällan behärskar mer än hjälpligt, inte söker status genom och aldrig kan motivera med någon ekonomisk nyttokalkyl. Syslöjd, träslöjd, bakning, dekorering, stöpning, allt vad som tänkas kan.

Allt det som en gång i tiden var livsnödvändigt, för det mesta oglamoröst vardagsslit i många hem, men som de senaste 200 åren allt mer spjälkats upp till antingen avancerade konstarter, storskaliga, mekaniserade industrier eller frivilliga hobbyverksamheter. Helgförberedelserna ger människor en chans att ge sig i kast med för varje generation ännu lite mer bortglömda färdigheter.

Årets sista månad utlöser ett entusiastiskt, osäkert, ibland frustrerat knåpande som uppladdning till en verklig amatörernas julafton. Det är en gigantisk kulturhistorisk minnesövning. (…)

Hobbyhantverk lär oss den pedagogiska sanning som annars i dag bara är fullt ut accepterad inom idrotten: att övning ger färdighet, att den som vill få uppleva lyckan över att behärska något måste offra mycket tid och slit, gå igenom många motgångar, innan genombrottet. Hobbyhantverk lär oss också att även om inte alla kan bäst och briljant, så kan alla försöka utifrån sina egna förutsättningar. Och vi påminns om vilken inre tillfredsställelse det skänker att faktiskt färdigställa egna projekt, fullfölja avsikter och idéer och se dem växa fram.

Det hjälper oss till insikt om hur mycket det ger att fullfölja och göra färdigt något, inte ge upp halvvägs och kasta sig mellan ständiga nya infall.

Hobbyhantverk lär oss också om material – tyger, garner, trä, plåt – hur de känns, hur de används vad de kostar, på ett sätt som gör oss till mer medvetna medborgare och konsumenter.

Även om de skulle sucka och stöna kan vi knappast göra barn en större tjänst inför julen än att tvinga på dem lite hantverkspyssel. Kanske fastnar de inte för något direkt, men barnahänder har gott minne.”

****************

(Krönikan är även publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Slösa inte bort tid med att blunda för det hot som tornar upp sig

Av , , Bli först att kommentera 3

Ibland är det onödigt att krångla till det. Ibland skymmer det bara, med i sten huggna, men irrelevanta bortförklaringsmodeller. Ibland är valresultat precis så eländiga som de ser ut.

Demokratiska valrörelser är alltid komplexa, rymmer många aspekter. Men så väldigt svårt är det faktiskt inte att sammanfatta vad som hände den här gången. Även om det är otäckt, får vi inte blunda för eller lockas att försköna det som utspelat sig inför öppen ridå.

Det enda som verkligen på allvar skiljde Donald Trump från alla andra, republikanska som demokratiska, kandidater, det som gjorde honom unik, var kombinationen av hans oförblommerade främlingsfientlighet, hans sexism, hans okunnighet, hans vulgära stil och hans brist på kvaliteter för ämbetet.

Det var knappast på sin ekonomiska politik, jobbpolitik, sjukvårdspolitik eller utbildningspolitik, som han vann både primärvalen och presidentvalet.

Han segrade i första hand genom att uppvigla till rädsla för, hat mot och skuldbeläggande av minoriteter, främlingar, avvikande, de redan mest nedtryckta.

Hans kampanj handlade inte om en frigörelse underifrån, utan om ett försvar ovanifrån av gamla, ärvda privilegier, mot svarta, latinos, frigjorda kvinnor, muslimer och hela det moderna samhällets mångfald. Maktanalyserna de senaste dagarna, av Trumps seger, har på sina håll varit bedrövligt aningslösa.

Vägrar vi att erkänna det som skett, vägrar vi minnas hur hans kampanj såg ut och att han är ett uttryck för en tidsanda som finns även i Europa, även i Sverige, kommer vi inte heller att kunna mobilisera rätt motkrafter när Trumps antiliberala själsfränder tar sats i fler länder.

Vindflöjlar finns det ju alltid gott om. Och de som knappt kan dölja sin egen glädje, sin iver över ytterligare en antiliberal triumf, har förstås fest nu. Men det är oroväckande att även andra vill släta över att en grundläggande konflikt råder om det demokratiska, öppna samhällets överlevnad.

För allvarligt: På vilka frågor, alla de viktigaste frågorna, om strukturomvandling, globalisering, utanförskap, ekonomi, arbetsmarknad, energipriser, stad och land-kontraster, välfärd, miljöförstöring, matvanor eller utrikesministrars mejlkonton – är rasism, sexuella trakasserier, tortyr, fängelsehot mot motståndare, krav på inreseförbud för alla som bekänner sig till en viss religion, nedmonterad sjukförsäkring, klimatförstöring och nya murar mot omvärlden legitima, rimliga, tänkvärda svar?

Är rasism och kvinnohat ett logiskt sätt att uttrycka missnöje mot etablissemang på? Menar Trumps tillskyndare på allvar, att han hade något vettigt, konstruktivt, klassmedvetet, något enda framkomligt, att säga om ovanstående frågor? Ibland blir det bara fånigt, när det uppenbara ska förtigas.

Även om Trump skulle visa sig bli den mildaste av presidenter, är en allvarlig skada redan skedd: Extrema krafter har fått bekräftat att hatiska budskap, som vädjar till de lägsta av instinkter, kan vinna val.

Det är ett hot med fascistiska drag som tornar upp sig. Slösa inte bort tid med att blunda för det.

******************

(Krönikan har också publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Se den bittra sanningen om Trumps triumf i vitögat

Av , , Bli först att kommentera 3

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet lämnar en världsbild i spillror för stora delar av västvärldens politiska, akademiska, kulturella, ekonomiska och mediala etablissemang.

Han insåg att något var möjligt, som de flesta av oss, även majoriteten bland ledande republikaner i USA, trots allt trodde skulle visa sig omöjligt: Det går att vinna hela val på att uppträda medvetet främlingsfientligt, sexistiskt, intolerant, konspirationsteoretiskt, auktoritärt, vulgärt och hatfyllt, utan ens en yta av värdighet eller humanism.

Trump har konsekvent vädjat till människors sämsta instinkter, och spelat skickligt på vår tids sociala medie-logik. Hans kampanj har närts av en odefinierad, men stark aggression inför det moderna samhället, inför mångfald och jämställdhet, inför öppenhet och tolerans. Istället för att betrakta skandalösa uppträdanden och uttalanden som plumpar i protokollet, något att ursäkta och bortförklara, har Trump gjort dem till sitt adelsmärke.

Så har den strategi sett ut, som fört en inkompetent och obalanserad kandidat till världens mäktigaste ämbete.

Nu kommer många – även i Europa – att söka vindskydd bakom den våg av nyauktoritär nationalism och populism som rullar över västvärlden.

Man kommer att söka tona ner det skandalösa i Trumps kampanj. Söka andra, mildare förklaringar. Det misogyna föraktet av Hillary Clinton kommer att slå nya rekord, efter ett resultat för henne som självklart inte kan beskrivas som något annat än ett historiskt fiasko.

Så småningom kommer man att söka hitta något positivt i alltihop, tala om behovet av förändring, för att inte behöva erkänna det uppenbara: Trumps kampanj för att bli USA:s president har varit en av de mest obehagliga någonsin, och den har gett honom en storseger. Inte trots det som gör honom olämplig, utan tack vare det.

Självklart finns det fler, mer komplexa och nyanserade skäl till det, även för Trumps anhängare överraskande entydiga, valresultatet. Men all förskönande hänvisningar till allmänt missnöje, ekonomiskt och socialt utanförskap, frustration i finanskrisens spår, missar det väsentliga, den viktigaste lärdomen: Trump har ryckt fram med ett destruktivt, auktoritärt och isolationistiskt budskap, med udden i hög grad riktad mot minoriteter, med ett underliggande förakt för jämställdhet, bildning, kultur, vetenskap och internationalism.

Det vore oerhört farligt, om analysen fick stå oemotsagd, att missnöje på något sätt legitimerar och ursäktar främlingsfientlighet, sexism och en tro på auktoritära patriarker. Klassperspektivet har i det här fallet bara begränsat förklaringsvärde. USA:s presidentval 2016 rymde andra, otäckare aspekter som vi inte bör blunda för.

Som Paul Krugman skriver i en snabb, uppmärksammad kommentar hos New York Times:

“We thought that our fellow citizens would not, in the end, vote for a candidate so manifestly unqualified for high office, so temperamentally unsound, so scary yet ludicrous. We thought that the nation, while far from having transcended racial prejudice and misogyny, had become vastly more open and tolerant over time. We thought that the great majority of Americans valued democratic norms and the rule of law. It turns out that we were wrong.”

***

I Europa laddar nu, i växande eufori och övermod, de populistiska, främlingsfientliga rörelserna för att följa i Trumps spår. Risken är överhängande för att ännu fler hämningar släpper, för ett ännu grövre tonläge hos dem som vill avskaffa det öppna, liberala samhället, i kommande valrörelser runt om inom EU.

Hittills har det funnits en uppfattning, att det krävs ett visst mått av återhållsamhet och hyfs, av putsad yta, för att kunna vinna en egen majoritet. Trumps seger ställer det antagandet på ända, eller rubbar det åtminstone. Även i Sverige kommer detta att påverka samhällsdebatten. Motkrafter och förebyggande arbete mot en liknande utveckling här, måste mobiliseras i tid.

Självklart har demokraterna en skyldighet, när han tar över makten, att ge Donald Trump en chans att visa vad han vill och går för, vara beredda till samtal och bedöma förslag och utnämningar på korrekta meriter.

Och det är viktigt, som alltid, för alla som sörjer det här resultatet, att ändå söka ödmjukt lyssna på djupet till de stämningar, erfarenheter och upplevelser, som fått människor att rösta fram en viss kandidat. Inte som eftergift inför framtiden, utan för att bättre förstå samtiden.

Demokratiska utslag har alltid mycket viktiga saker att berätta, även för dem som hoppas på ett annat utslag nästa gång.

Men framför allt är det Trump och hans närmaste rådgivare – liksom de republikanska ledare i kongressen som kommer att ha möjligheter att begränsa den blivande presidentens handlingsutrymme – som står inför ett vägval. Att antingen fullt ut försöka använda presidentmakten i den destruktiva anda som kampanjen bedrevs, eller att, trots allt, försöka att åstadkomma någon form av seriöst, balanserat styre, med en respekt för kompromisser, förhandlingar och inkluderande sammanhållning.

Redan uppträdandet från Trumps och hans anhängares sida mot Hillary Clinton, mot demokratiska motståndare, mot medierna och mot andra länders regeringar, kommer att ge en första aning om vilket slags president Trump vill vara

Även mycket annat står på spel, ur ett svenskt perspektiv: Hur USA ska uppträda internationellt, respekterar avtal och väljer sina allierade. Hur den amerikanska, och därmed globala, ekonomin kommer att kunna utvecklas de närmaste åren. Det kommer att ta lång tid innan konsekvenserna, en del säkert mer komplexa än vi anar i dag, av valresultatet klarnar ordentligt.

Men inget blir bättre av att vi inte ser den bittra sanningen om Trumps kampanj och triumf i vitögat. Vad den ytterst handlade om, vad som drev den, gav den näring, i en farlig, oroande och sorglig stund för det demokratiska, öppna samhället.

Bli först att kommentera

Hillary Clinton har brister – men må hon vinna i morgon

Av , , Bli först att kommentera 0

Övergången från kampanj till regeringsansvar, från kandidatur till ämbete, är sällan vacker. Det handlar snarare om krasch, än om inbromsning. De någorlunda igenkännbara rester som finns kvar, när vrakdelarna från kampanjens löftesslott samlas ihop i foajén till Vita huset, är utgångspunkten för varje presidentskap.

Den som vinner ett presidentval kommer, när segerpartyt är över, tacktalen hållna och konfettin bortsopad, att rusa med högsta hastighet rakt in i en snårskog av rötter, grenar, buskage, kvistar och stenar i form av maktdelningsprinciper, politiska styrkeförhållande i senat och representanthus, juridiska instanser, budgetförutsättningar, medial bevakning, oväntade internationella händelseutvecklingar.

Håll för ögonen på barnen, det kommer att bli smetigt. Beroende på om man delar eller avskyr en kandidats ambitioner är det en trygg eller frustrerande insikt. Skillnaden mellan att söka ett mandat och förvalta ett mandat är stor. Det som avgör hur ett presidentskap värderas efteråt, är vad som uträttades, inte vad som drömdes.

Alla som vinner politisk makt efter en hård valrörelse ställs inför samma dilemma. Blixtsnabbt ska nedväxlingen ske, från visioner i den bästa av världar och de vackraste av anföranden, till vad som är möjligt att genomföra, kompromiss för kompromiss, desillusion för desillusion, i en hård, motsträvig, otacksam politisk verklighet.

Ofta är ämbetets formella maktbefogenheter – de realistiska möjligheterna att påverka utvecklingen på olika områden – mycket mer begränsade i omfattning, än vad både anhängare hoppats och motståndare fruktat.

Och det makt som ges förändrar en politiker. Det går sällan en rak linje från den person som inleder en kandidatur till den som avslutar en presidentperiod. Mycket hinner hända.

***

Så oavsett om det blir Donald Trump eller Hillary Clinton som vinner morgondagens amerikanska presidentval, ger deras kandidaturer bara vissa aningar om hur deras tid vid makten kan komma att gestalta sig. Presidentvalet är bara ett av många viktiga val i natt, och delar av den amerikanska samhällsutvecklingen avgörs utom räckhåll för den politiska makten.

Clintons ekonomiska investeringsplaner. Trumps utlovade skattereformer. Clintons idéer om högre utbildning. Trumps migrationspolitik. Deras skilda synsätt på internationella samarbeten, klimatpolitik, jämställdhet, kriminalvård, högsta domstolen och aborter. Allt kommer att bromsas upp radikalt när valrörelsen väl är över, reformer slipas ner, program hackas upp, ambitioner krympa, bluffar synas.

Hur mycket en president kan förverkliga av sina ursprungliga löften beror både på hur skicklig hen är på att skapa allianser, välja sina strider, övertyga allmänheten och samarbeta över partigränser, och hur majoritetsförhållandena i kongressen kommer att se ut.

***

Med det sagt, står ändå mer på spel i det här presidentvalet än på mycket länge. Det har mindre med Hillary Clintons kvaliteter och meriter än med Donald Trumps totala olämplighet för presidentposten att göra.

Trump skulle, även i en utspädd version, kunna åstadkomma stor skada inte bara för USA, utan för hela världssamfundet, med sin isolationism, oberäknelighet, vulgaritet, främlingsfientlighet och sitt förakt för internationella avtal, regler och samarbeten. För det liberala, demokratiska, öppna samhället – redan under attack – skulle en seger för honom få horisonten att mörkna.

Det är lätt, i slutet av en lång valrörelse, att glömma alla plumpheter, vedervärdiga uttalanden och patetiska uppträdanden. Men det är sant som sagts, att han förmodligen är den sämsta kandidaten någonsin från något av de stora partierna i USA.

Hillary Clinton är ingen perfekt kandidat, långt därifrån. En perfekt kandidat har aldrig ställt upp i ett presidentval. Efter snart ett halvt sekel och flera olika roller i offentligheten, längs många frontlinjer, har hon politiska ärr, fåror och även mindre smickrande kapitel i sin biografi av opportunism, åsiktsbyten, hemlighetsmakeri och berikning. Visa mig den erfarna politiker, med samma långa meritlista, som inte har det.

Clinton har en någorlunda intellektuellt hederlig, genomtänkt och balanserad syn på de problem det amerikanska samhället står inför när det gäller social sammanhållning, rasism, vikten av att den ekonomiska utvecklingen, även efter digitalisering och automatisering, kommer fler till del i form av jobb, utbildning, sjukvård och tryggare privatekonomi.

Hennes utrikespolitik och syn på USA:s plats i världen är vida att föredra framför Trumps. Hon inser miljöfrågans betydelse. Vid en oförutsägbar kris har hon ett beprövat omdöme, en självkontroll och en tuffhet som Trump saknar.

Hon är, sammantaget, en av de bättre presidentkandidater som USA sett.

Men en trovärdig kandidatur ger som sagt bara en vag aning om hur ett presidentskap sedan blir. Clinton har brister, en del av dem djupa, som hon måste övervinna i Vita huset efter en seger för att kunna leva upp till ens de mer ljumma förväntningar en skeptisk allmänhet har på henne.

En av dem som kritiskt, men bäst, sammanfattat hennes komplexa politiska personlighet, är Carl Bernstein, i sin 2007 utgivna Clinton-biografi. Så här löd hans slutrader då:

”Nästan alltid har Hillary stått för bra saker. Men det finns ofta ett gap mellan å ena sidan hennes övertygelser och ord och å andra sidan hennes handlingar. Det är här som Hillary gör en besviken. men saken är ännu inte avgjord. Hon har fortfarande tid att visa vem hon är, att utföra de saker som gör henne speciell, i stället för att frukta dem eller kamouflera dem. Det skulle vi alla vinna på, för det som finns inom henne kan ha potentialen att förändra världen, om än aldrig så lite.”

Må hon vinna i morgon.

*******************************

(Krönikan är även publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera