Att läsa böcker som fördriver mörkret

Av , , Bli först att kommentera 0

”Så ljust att det går att läsa” heter en stämningsfull, udda text av Lotta Lotass, återgiven i boken “Varia” (2014), som jag brukar ta till när det mörknar.

Man behöver inte öppna och bläddra eller leta efter rätt kapitel. Sidorna där ”Så ljust att det går att läsa” står, lyser på något sätt redan, som ett magiskt bokmärke. ”Att i den annars dunkla midnattstimman sitta så i parken på en bänk och läsa”, lyder en av passagerna, ”ger en högtidlighet åt det lästa, en nära nog andlig ton då orden står fram i det sällsamma, gyllene ljuset. Jag kan läsa allt.”

Till slut glittrar miljoner Las Vegas-glödlampor i texten. Ett “band av ljus svävande över öknen”.

Det är mångbottnat, vackert och kanske med en ödesmättad underton.

Den faller mig in igen när vi lämnar Vasaplan en eftermiddag och jag genom bussfönstret tittar ut på svarta, tungsinta umekvarter, där människor biter ihop, spjärnar emot och kämpar för att inte kuvas av det själadödande novembermörkret i norr. Nej, det finns inget mysigt, innerligt eller progressivt med den här månaden. Inte här uppe. Tro inte hovsångarna eller hyperentusiasterna – månad elva i Umeå är en naken, osentimental prövning av livslusten.

Att universitetet år efter år lyckas locka nya, inflyttade studenter tillbaka till svinnovembers europeiska huvudstad (juryn behövde bara ett sammanträde, utnämningen var given) efter första jullovet, är ett under. Kanske det bästa betyg lärosätet kan få.

***

Så ljust att det går att läsa. Det är den norrländska sommarnattens nåd. En norrländsk novemberdag är så mörk att man måste läsa.

För biosalongernas värme, teatrarnas sorl, spelningarnas energi och idrottshallarnas svett i all ära. Och i full insikt om de digitala plattformarnas rikedom av muntlighet och rörliga bilder. Utan böckerna, utan litteraturen, den gamla beprövade, för ensamma, tidiga eller sena stunder, skulle vi vara många som gav upp.

Novemberläsningen, i dunkel, har sin alldeles egna högtidlighet, och sitt eget speciella allvar. Vi måste läsa så mycket det går, för att fördriva det obarmhärtiga, omutliga mörkret med estetik, glädje, mening, sökande och hållning.

Men vad gör man, när frestelsen kommer, att låta bli, att kapitulera, att skita i det, att låta svärtans instinkter ta över?

Det är då det behövs stigfinnare, i spalterna och i omgivningen, som ständigt förmår visa på nya vägar in i orden, författarskapen, konflikterna och berättelserna. Sätta samman till en helhet, att göra begripliga, skärvorna som kan snitta ådror och spegla himlar.

Tre personer jag för egen del brukar läsa – när allt jag ser i bokhyllorna känns som damm och leda, när själva läsandet i sig framstår som meningslöst, och jag behöver påminnas om hur litteratur kan frigöra och ladda, väcka och glädja – är författaren och journalisten Crister Enander (två böcker ligger framför mig när jag skriver detta: “Skiftande speglar”, 2011 och “I motstånd växer tanken”, 2015), litteraturprofessorn och skribenten Annelie Bränström-Öhman (presentation överflödig för VK:s läsare) och ledarkrönikören på Östgöta Correspondenten Christian Dahlgren (som alltid hittar de fria och friska infallsvinklar man önskade att man kommit på själv).

Ofta önskar jag att jag kunde läsa med samma skärpa för det väsentliga, samma insikt om var de strömförande ledningarna är dragna och de värmande stråken går. Stigfinnarna kan det algoritmerna aldrig kommer att kunna: överraska oss på djupet.

Men alla får vi väl hjälpas åt.

***

Så här ser en del av min novemberläsning ut, böckerna i ryggsäcken, på nattduksbordet, vid skrivbordet.

Linn Hansén (”Ta i trä” från 2008 och ”Gå till historien” från 2013). Jag brukar ofta, som trogna läsare vet, nämna henne först, när människor ber mig om tips på nya poeter. Hon skriver varmt och ändå vasst ironiska, på något sätt väldigt svenska, finurligt idé- och samhällskritiska dikter, fulla av skratt som till slut fastnar i halsen, men utan att kväva. Dikter med perfekt tonträff som man inte riktigt blir klok på, men blir klok av.

Avskyr ni floskler och mantran, och vill se dem isärtagna och ihopsatta på ett sätt som gör att ni aldrig kan läsa en kommunal informationsbroschyr, en tidningskrönika eller lärobok på samma sätt igen, och ändå förstå dem bättre? Läs henne.

Och Pernilla Berglund förstås, som inte förivrar sig och som hjälper läsaren till insikterna vid sidan om och nedanför och innanför. Ett par rader i hennes “Fälla” (2015) , fångar en av vår tids svåraste paradoxer, som varning och början på ett motstånd:

”Att formulera sig in i anpassning. Denna sanning kan aldrig ifrågasättas, men verkligheten som jag känner den är inte min. Jag gör ett nu och nu igen”.

För några veckor sedan deltog Svante Weyler, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, på länsstyrelsens arrangemang med anledning Judiska föreningens nedläggning i Umeå. Vid det tillfället talade han mycket om nobelpristagaren Imre Ketész. Dagen efter gick jag och lånade ”Den sista tillflykten” – dagboksanteckningar under en krånglig skapandeprocess mellan mörker och ljus, från svarta dagar till ögonblick av hopp:

”Vilken vändning: den är alltså här igen – om också bara på besök – den gamla skaparlusten, den gamla skrivglädjen. kanske är det inte mer än ett flyktigt ögonblick, jag måste ändå berätta om det. Skrivandet är min enda tillflykt….”

Shadi Angelina Bazeghis diktsamling “Vingslag”, om krig, smärta och kärlek (svensk översättning: Helena Boberg”), med rader som dessa: “Historien upprepar sig alltså/ i en värld som rister så mycket/ som en mask huggen itu/ i sin strävan efter den perfekta formen/ i hopp om att se ut och dofta/ till Segerherremaskens ära”

Per-Albins gamle ärkefiende, Vänstersocialisten Zeth Höglund (1884-1956) hade en del på sitt ideologiska och partipolitiska samvete, men kunde skriva som få andra och hörde till den svenska samhällsdebattens mest övertygande stillister när han var på humör. Vid en genomgång av gamla flyttkartonger dök hans “Svensk debatt. Öppna brev och slutna krav” från 1939 upp. Inte hans bästa, men vilken polemiker han var. Kristdemokraten Helmut Kohl var ingen stilist, och polemiken var inte heller hans starka sida. Men i samband med Berlinmurens fall hade han sin stora stund som praktisk, europeisk politiker, och kapitlen i hans memoarer om de händelserna är läsvärda. Zäta och Helmut får trängas, vare sig de vill eller inte, på skrivbordet bredvid datorn.

Peter Hoegs nya roman på danska, ”Gennem dine øjne”. (Vi borde i Sverige oftare läsa på andra nordiska språk, det går och blir en rikare upplevelse.)

Och alltid på mitt nattduksbord: Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij (just nu är en vilsen Aljosja på besök hos Grusjenka, samtidigt som starets Zosimas lik stinker i klostret) och Jerusalem av Selma Lagerlöf (utvandrarnas avsked från hembygden).

***

I veckan utbröt en viss diskussion, efter ett debattinlägg på SVT:s hemsida, om huruvida pedagogiska barnböcker dödar ungas läslust. Vad som är pedagogiska barnböcker kan man givetvis tvista om. Det går aldrig att säga generellt. Men vad man med säkerhet kan slå fast är att i det ögonblick som en bok av sin läsare uppfattas ha ett tillrättaläggande, befallande huvudsyfte, så dör en viktig del av läsupplevelsen.

Det är i det avseendet med böcker, som med film, teater, konst, journalistik och musik, alla former av plakatkultur: det som har till huvudsyfte att disciplinera, uppfostra, korrigera och leva upp till formulär, är bedövande ointressant. Där finns inga vrår, baksidor, frågetecken eller sprickor, ur vilken erfarenheter, konflikter, problem, tvivel och kritik kan rinna – bara en blank yta av förutsägbarhet och svar. Då varken väcker eller värker orden.

Litteraturen som fördriver mörkret måste vara fri och egensinnig. Ha integritet. Stöta och blöta och ifrågasätta och vara utom räckhåll för kraven på lydnad från de tvärsäkra, mäktiga, intoleranta och auktoritära.

Bäst har Herta Müller, med sina upplevelser av kommunistiskt förtryck och partiregimens förakt för fri litteratur och läsning, formulerat det, i ”Mitt fosterland var en äppelkärna”:

”Jag vet inte hur orden bär sig åt, när en mening börjar glittra och säger mycket mer än orden innehåller. Men hur ska man förklara för en hembygds- eller fosterlandsideolog att det kan glittra i en mening? Med ideologer kan du inte diskutera någonting alls, estetik som inre nödvändighet existerar inte för dem. I stället för förtvivlad skönhet behöver de helgarderad kitsch och det slags oresonliga rättshaveri som utger sig för godhet. För dessa hembygdskontrollörer och vi-känslans garanter fanns bara ett: Det ska vara som det alltid har varit, för att det ska så förbli.”

Läs böcker som vägrar att böja sig för det auktoritära och färdigtänkta, som frigör genom allvar, eftertanke eller garv bortom instruktionerna. Läs dem som gör det svårare att vara ensidig, krångligare att blunda och jobbigare att titta bort, eller dem som skänker en stunds gränslös underhållning och glädje.

Läs böcker som på olika sätt hjälper till att fördriva mörkret, det inre och det yttre, och som just därför gör det lite lättare att vara människa.

Bli först att kommentera

Hur kan Norrland få människor att vilja flytta hit och stanna här?

Av , , Bli först att kommentera 0

Västerbottens kommuner ser återigen allvarliga problem bli konkreta medan många av de stora möjligheterna glimrar en bit bort, ännu inte förverkligade. Det kan, vid en historisk återblick, utlösa förtvivlan: så mycket förblir sig likt, vad man än gör. Eller förtröstan: se hur mycket de drömde om förr, som blev av, trots allt. Det skriver jag i veckans lördagskrönika.

***

Det var ett annat Umeå då, vid årsskiftet 1954/55. Fortfarande levde människor här som hade barndomsminnen från den gamla sjöfartsstadens trånga gator och gränder, de som försvann i stadsbranden 1888. Och av det Umeå vi känner i dag, 2018, med starka institutioner och infrastruktur, många stadsdelar och snabb tillväxt, fanns inte mycket.

Universitetet existerade inte. Flygplatsen skulle inte bli verklighet på flera år. Tandläkarhögskolan hade inte invigts. Lasarettet uppe på sin höjd hade inte hunnit få status ens som regionsjukhus. IFK Umeås hockeylag hade inte börjat spela med björklöv på matchdräkterna.

Norrlandsoperan låg decennier framåt i tiden, på andra sidan hårda, bittra debatter om nyttan med stora kulturinstitutioner och nya byggnader.

Socialdemokraterna i Västerbotten hade just anställt en ny, lovande, debattglad 32-årig distriktsombudsman vid namn Torsten W Persson, som inte skulle gå in med sina visioner och sin begåvning i kommunpolitiken förrän fem år senare. Stadsbiblioteket hade precis öppnat fräscha lokaler på Kungsgatan, och trodde nog att där skulle man bli kvar för alltid.

Landstinget hade för sin del, som landstingsdirektören Gunnar Helmer sade till VK vid den tiden, “häcken full med arbetsuppgifter”. Ritningarna till nästa utbyggnad av lasarettet – den patologiska institutionen – var klara, och Lycksele skulle få mer resurser för att klara av situationen som uppstått där efter inflyttningen som följde i samband med kraftverksbyggena i Umeälven. Men den besvärliga och generella bristen på tandläkare och läkare i länet var ett plågsamt problem.

Och i den politiska debatten hade det från söder kluckats, att inte behövdes något nytt högre lärosäte där uppe i den avlägsna, norrländska storskogen, det universitet Umeå redan börjat sätta sitt hopp till. I stället för ett sådant skadligt slöseri med pengar vore det väl bättre och mer kostnadseffektivt, sade en del, att erbjuda det lilla antalet studenter i norr fria resor ner till Uppsala och Lund.

(”Tur att Paris-bussar inte fanns då Uppsala universitet grundades”, skrev VK syrligt i en kommentar om de tankegångarna.)

***

Så såg det ut vid slutet av 1954. Umeå var den lilla kuststaden med politiska kontakter och stora, ännu oförverkligade drömmar, i ett omgivande Norrland av lands- och glesbygd som just börjat ana hur svårt det skulle bli för resten när urbaniseringen tog ny fart.

I det läget tog VK initiativ till en serie artiklar på temat: ”Hur kan ämbets- och tjänstemän stimuleras att stanna i Norrland?”. De som fick chansen tog sina yrkeskarriärer härifrån och flyttade söderut, samtidigt som djupa fördomarna om hur det var att leva i Norrland gjorde det svårt att locka människor hit. Vad kunde man göra för att motverka den obalansen?

Frågorna, skrev VK, “aktualiseras mer och mer i takt med den fortsatta debatten om nya och vidgade institut åt Norrland – universitet, tandläkarhögskola, storlasarett m.m.”

Den 31 december 1954 bjöd VK in debattörer att komma med synpunkter. Det fick, påpekade redaktionen, gärna vara sådana som ”vet vad de talar om, antingen som parter i målet – läkare, lärare, jurister m. fl. – eller som chefer för verk och institutioner, som haft svårt att besätta lediga tjänster”.

Ett antal av dem svarade, och det de hade att säga visar att mycket förblir sig likt, trots att nästan allt förändrats. Några exempel på svar tidningen fick:

***

Doktorn Sigrid Nygren från Skellefteå invände i sitt inlägg mot föreställningen att det dilemma VK tog upp var specifikt norrländskt. “Är det inte så”, skrev hon, “att vissa kategorier människor, just inom den intellektuella yrkesvärlden ser som ett utvecklande värde att få röra på sig till dess man kommit till ålder och inre balans som för med sig ett behov av stillhet i vidaste bemärkelse.”

Problem som ”dyra resor till centrala landets kulturhärdar, höga skatter, svårigheter med bostadsfrågan, kommunala organs ovilja eller oförmåga att tillgodose kraven på ett hyggligt lösande av dessa frågor” var inte typiska för Norrland, menade Nygren.

Den enda konkreta brist hon såg som utmärkte Norrland, var ”kulturinstitutioners relativa obefintlighet” inom teater, musik och ungdomsverksamhet. Hon efterlyste dessutom ett effektivare transportsystem och bättre flygförbindelser med övriga landet.

Men samtidigt betonade hon att bristen på institutioner inte alls var “detsamma som kulturell isolering”. Om man undvek negativ propaganda om hur “efterblivet” där är här uppe, så ska det nog inte visa sig “så svårt med rekryteringen till Norrland”, bara ”vi sakligt och människoomtänksamt planerar för tiden och framtiden”. För, konstaterade hon, “de flesta stadgade människor, som haft sin verksamhet här har trivts och längtat tillbaka hit”.

Karl Fahlgren, rektor vid seminariet i Umeå, angav fem orsaker till problemet: Att (1) Norrland inte är självförsörjande med akademiker, att (2) många ”norrlänningar är gifta med kvinnor från sydligare delar av vårt land”, att (3) lärare och tjänstemän har lättare att studera vidare om de är verksamma i närheten av universitetsstäder, att (4) personer med konstnärliga intressen utvecklar sig i närheten av kulturcentrum i södra och mellersta Sverige och att (5) de som vill resa utomlands för utbildning eller rekreation har större möjligheter att göra det om de bor i södra Sverige.

Hans förslag följer logiskt: rusta upp Norrlands kulturella resurser och kompensera norrlänningar för den extra tid och de extra kostnader deras resor medför. “Vi begär inte”, skrev han, “nådebröd. Vi begär inte heller någon förmån framför andra. Vi begär bara att bli jämställda med andra delar av vårt land. De rikedomar som vårt land hämtar från Norrland ger eftertryck åt denna vår synpunkt.”

“Lappmarksdoktorn” och författaren Einar Wallquist var inne på samma spår: De stora gruvorna och skogsbolagen räcker inte, en kulturell utveckling krävs också. Fler norrländska akademiker behövs, och billigare resor för dem som bor i Norrland. Och så mer attraktiva orter för de missnöjda “fruarna” som driver på sina arbetande män att flytta (sic!).

Axel Enström, chef för Cellulosakoncernen, var ganska skeptisk till tanken på ett norrländskt universitet, utan lyfte istället fram transportfrågan som avgörande för att mildra de långa avstånden i en ekonomiskt expansiv fas. Han tyckte i det sammanhanget att flygtrafiken längs kusten och inåt landet borde prioriteras framför dyra järnvägar, fler statliga verk placeras i Norrland och tätorter byggas modernt på ett sätt som tilltalar den nya tidens människor.

Det gällde, menade Enström, att förstärka Norrlands positiva sidor och eliminera de negativa, utan att “alltför mycket våldföra sig på ekonomiska lagar eller genom hängivelse åt alltför överdriven romantisk tankeförvillelse”.

***

Ur de enskilda bidragen växte en helhetsbild fram. I centrum stod behovet av högre utbildning, kulturinstitutioner, bättre kommunikationer och en mer rättvisande bild av Norrland i övriga landet, för att underlätta inflyttning och rekryteringar. Att jämställdheten var långt borta, på arbetsmarknaden och i samhällslivet, framgår också med sorglig tydlighet, och antyder kanske indirekt var ett av de största problemen låg.

Den 5 januari 1955 sammanfattade VK i en ledare diskussionen: ”Hur resa och motivera olika norrländska krav på rimliga förbättringar, utan att därmed oavsiktligt ge stöd åt föreställningen att det är sämre i Norrland än söderut? Detta både-och är en knivig balansakt”. Ingen, avslutar VK, ”kan komma ifrån att norrlänningarna själva måste bevaka sina intressen”.

***

Nog känns frågeställningarna igen även på 2000-talet, i ett annat Umeå och ett annat Västerbotten. När vår nuvarande förvridna, upphetsade och aggressiva migrationsdebatt klingar av, lär bristen på invandring och inflyttning hit upp ta över som farhåga. Oron vi bör känna, är inte att för många ska komma hit, utan att för få ska göra det. För det privata näringslivets möjligheter att anställa och för välfärdssektorns möjligheter att klara bemanningen.

Vad behövs för att människor ska flytta hit och stanna här i norr?

Gissningsvis lyder svaret även nu: Hög kulturell livskvalitet. En differentierad, jämställd arbetsmarknad med många småföretag i olika branscher. Kvalificerad utbildning, fungerande offentlig service och god infrastruktur. Realistiska möjligheter att via resor och uppkoppling vara en del av världen. Och i lokalsamhällenas öppenhet för nya människor och erfarenheter.

Västerbottens kommuner ser återigen allvarliga problem bli konkreta medan många av de stora möjligheterna glimrar en bit bort, ännu inte förverkligade. Det kan utlösa förtvivlan: så mycket förblir sig likt, vad man än gör. Eller förtröstan: se hur mycket de drömde om, som blev av, trots allt.

Mitt i oron, mitt i livet, mitt i en norrländsk erfarenhet av tro och tvivel.

***

För övrigt: Den vintern, 1954, gjorde en 31-årig Sara Lidman debut som dramatiker, med pjäsen ”Job Klockares dotter” på Göteborgs stadsteater. VK återgav, med stolthet, recensionerna från landets tidningar. Bland annat Aftontidningens Hugo Wistrand, som skrev så här:

”…ett stycke levande verklighet utan början eller slut, liksom på måfå utskuren och fasthållen ur det förbiilande livet. Det är en väv med många randningar, det är den isande ensamhetskänslans problem, medlidandets, rättfärdighetens, självuppoffringens och den missanpassades problem – alla olösta när ridån går upp och lika olösta när den faller. Så olösta som livet självt lämnar dem.”

Att det var en västerbottensförfattare, med djupa norrländska erfarenheter, som recenserades där, går inte att ta miste på.

Bli först att kommentera

Nu måste C och L våga säga ja till något realistiskt alternativ

Av , , Bli först att kommentera 2

Centerpartiet och liberalerna har varit konsekventa när de röstat nej i de två statsministeromröstningar som hållits. Men nu måste de våga säga ja till något realistiskt alternativ också, för att inte tappa trovärdigheten. Sluta slösa bort tid på sonderingar som inte bygger på valresultatet. Det skriver jag i den här krönikan.

***

Det var, givet valresultatet, nödvändigt och demokratiskt självklart att riksdagens majoritet den 25 september röstade nej till Stefan Löfven som statsminister för en fortsatt S-Mp-regering. Och det var rätt och rakryggat, ideologiskt och utifrån givna vallöften, att centerpartiet och liberalerna på onsdagen var med och sade nej till Ulf Kristersson som statsminister för M-Kd-regering i beroendeställning till Sd.

Men mellan de två omröstningarna har ett slöseri av tid pågått, med veckor av låsta sonderingar. Principfasta nej till vissa lösningar har inte följts upp med konstruktiva ja till andra.

Önskedrömmar och självbedrägeri på flera håll har stått i vägen.

Även om det kan tyckas orättvist att två mindre partier står helt i centrum för en besvärligt regeringsfråga många har ansvar för, är det ofrånkomligt att allt fler otåliga blickar vänds mot centerpartiet och liberalerna. Det är där som alla processer tar stopp just nu. Och det är bara där som nya kan sättas igång.

C och L har sagt nej, med eftertryck, på goda grunder, i två omröstningar, men har i övrigt inte förmått förhålla sig till den parlamentariska situation väljarna röstat fram..

Förhoppningen om att socialdemokraterna ska gå med på att vara stödparti till en sammanhållen alliansregering var orimlig från början. En koalition mellan alliansen och miljöpartiet, till vilken hur som helst både M och Mp säger nej, blir inte tillräckligt stark i riksdagen för att fungera. Även spekulationerna i debatten om ett samarbete mellan C, L Och Mp, med Annie Lööf som statsminister, känns desperata, också för dem som i sak gärna skulle se en sådan ministär. En regering bestående enbart av riksdagens två minsta partier och ett som jublar högt över 8,6 procent, saknar parlamentarisk logik, kraft och mandat.

***

Slösa inte bort mer tid på tomma sonderingar som inte bygger på valresultatet. Det är dags att börja förhandla om konstruktiva lösningar. Blocköverskridande samarbeten med parlamentarisk verklighetsförankring, som har sakpolitiska förutsättningar att lyckas och utgår från vad en regering ska vilja åstadkomma själv, inte bara hindra andra från att göra.

C och L har inte vikit ner sig när högervreden i debatten vuxit till orkan senaste dagarna. De hedrar dem. Men nu måste de ta konsekvenserna av sina ställningstaganden och säga ja till någon realistisk lösning också, för att inte tappa trovärdighet.

Ett första steg vore att undersöka vad konkreta regeringsförhandlingar med S och Mp kan ge. Där finns en väg framåt, som inte prövats ännu. Det är, efter två förvirrade, förbittrade månader, svårt att se ett bättre alternativ.

************

Några fler krönikor på temat:

Dags för ett nytt kapitel i svensk politik

Talmannen kastar in något för att se vad som händer

Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Erbarmligt läge i svensk politik

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Bli först att kommentera

Dags för ett nytt kapitel i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 2

Över två månader har gått sedan valet. När ska realistiska blocköverskridande samtal om sakpolitik äntligen få chansen? Vad har redan utskällda partier att förlora? Tröstlösare och torftigare än nu kan det knappast bli. skriver jag i den här krönikan.

***

En så djävulskt stor badtunna som skulle behövas för att rymma de fyra allianspartiernas viljor och verklighetsuppfattningar just nu finns inte. Åtminstone inte på den här sidan Bottniska viken. Medge att den spruckit, höj ett glas för goda minnen, två dugliga regeringar och bättre dagar, och låt alliansen sluta, eller åtminstone pausa, med en gnutta värdighet kvar.

Erkänn det som egentligen stod klart redan på valnatten: att det är över för den här gången.

Inte för de enskilda partierna och inte för all framtid. Men för alliansen som mycket konkret politiskt projekt. Format som det blev under speciella inrikespolitiska omständigheter inför valet 2006, med ett antal bestämda, gemensamma idéer som drivkraft och med personkemier mellan partiledarna som räckte för att lösa upp gamla konflikter och motsättningar i övrigt.

För fjorton år sedan, den där mytomspunna dagen i Högfors, framstod alliansen som en välbehövlig lösning på inrikespolitiska låsningar som krävde maktskifte. 2018 är den överdrivna fixeringen vid alliansen som ett slags ödesprojekt en del av problemet.

I ärlighetens namn, var det framför allt 2006-2010 som alliansen hade sin mest konstruktiva period. Redan under 2010-2014 märktes det att de gemensamma idéerna blivit färre, den interna stämningen sämre och behovet av samarbetet mindre uppenbart.

Men att en koalition med så många aktörer klarar av att åstadkomma ett betydelsefullt regeringsskifte, styra i två mandatperioder och få folkligt stöd för en hel del grundläggande reformer, är inte illa ur historiskt perspektiv.

De flesta flerpartiallianser värda namnet i svensk politik, från 1910-talet och framåt, har haft svårt att överleva längre än så. Behovet av uppbrott, och omorientering i en förändrad verklighet, med nya konfliktlinjer, brukar snabbt bli starkt. Alliansens decennium står sig väl vid en jämförelse.

Men nu blockerar den, liksom myten om ett rödgrönt alternativ, bättre, mer konstruktiva samarbeten inför 2020-talet.

***

När man lyssnar till rösterna inifrån moderaternas riksdagsgrupp och läser centerpartistiska twittrare – och inser hur svårt de har att stå ut med varandra – är det lätt att glömma att det inte minst var på ett historiskt sett ovanligt stort förtroende mellan de två partierna som alliansen byggde, när den fungerade som bäst. Det är nu borta.

Ingenting i de tre senaste valresultaten tyder heller på att väljarna är övertygade om ett renodlat alliansstyre är det Sverige behöver. Lika lite som det hos folket går att se någon entusiasm inför ett rödgrönt regeringsvälde.

Talet om en renodlad alliansregering är nys givet det parlamentariska läget. En samlingsregering vore en sanslös överreaktion på en krånglig men i sak fullt hanterbar situation. Något slags enpartiregering i brist på annat vore en sorgligt handlingsförlamad nödlösning. Ett allianssamarbete med bara Mp räcker inte mandatmässigt.

En liten M-Kd-regering som styr på renodlad allianspolitik, skulle också den falla i riksdagen. För varför skulle sverigedemokraterna gå med på att bli ett passivt stödparti utan inflytande? Och i det ögonblick som Sd får vetorätt och tvingar fram en anpassning av regeringspolitiken åt det hållet, med de konsekvenser det får i enskilda frågor och för helheten, blir det rimligen omöjligt för liberala partier att, i strid med givna vallöften, stödja en sådan lösning.

Ingenting hindrar M och Kd att i nästa val söka mandat för en renodlad högerregering och testa väljarnas syn på ett Sd-samarbete i praktiken. Men innan de gör det får de finna sig i att idén om en ny regering med Sd som underlag saknar trovärdighet.

***

Det som gällde redan hösten 2014 gäller därför ännu. Blocköverskridande samtal är enda möjligheten till en handlingsduglig koalition med tillräckligt parlamentariskt underlag, intressanta beröringspunkter i gränslandet mellan olika idétraditioner och en gemensam övertygelse om det öppna, liberala samhället som inte är förhandlingsbar.

De två kvarvarande alternativ som inte fått chansen i någon form av inledande samtal om sakpolitik, är:

(1) Den regeringslösning jag tjatat om på ledarsidan under lång tid, och som jag anser vore bäst för Sverige – idépolitiskt, sakpolitiskt och parlamentariskt, utifrån dagens samhällsproblem – med S, C, L och Mp i samarbete.

Och (2) En koalition mellan S och M i en regering efter tysk modell, som skulle ha förutsättningar att överleva en mandatperiod, men som båda partierna fortsatt kategoriskt avvisar.

***

”Bön med lyfta händer är ej nog,/ 
lantman, då du ber för jordens gröda./ 
Bed med handen på din plog!/ 
Då välsignar bönens kraft din möda.”
(”Hesiodos’ råd” av Viktor Rydberg.)

***

Enda sättet att få klarhet om huruvida något av dessa förslag skulle fungera, vad de innebär konkret, vore att partierna satte sig ner och talade sakpolitik med varandra. Inledde förhandlingar för att se vad som går och inte går.

Först då, när nya samarbeten kan kopplas till bestämda föresatser och reformer, blir det möjligt att diskutera dem ingående. Först med ett utkast till regeringspolitik ger man medborgarna en chans att bedöma och ta ställning.

När spekulationer ersätts av handfasta överenskommelser, som kanske motbevisar en del gammal blockpolitisk mytbildning, kan dynamik och opinionsläge förändras fortare än många tror.

Över två månader har gått sedan valet. När ska realistiska blocköverskridande samtal om sakpolitik äntligen få chansen? Varför sätter sig inte Löfven, Lööf, Björklund och Lövin ner och testar i alla fall, på några utvalda områden? Vad har redan utskällda partier att förlora? Tröstlösare och torftigare än nu kan det knappast bli.

************

Några fler krönikor på temat:

Talmannen kastar in något för att se vad som händer

Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Erbarmligt läge i svensk politik

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Om partierna hade skapats utifrån dagens samhällsdebatt

Bli först att kommentera

”Rätt sida av historien” är en förfärlig slogan

Av , , Bli först att kommentera 1

”Rätt sida av historien” är en förfärlig och totalitär slogan, som vill få sista ordet redan från början. Så räddar men inte en levande demokrati, utan underminerar den. Det skriver jag i veckans lördagskrönika.

****

”Nej, jag var aldrig samtida med någon./ Den äran var för stor för mig.”
(Osip Mandelstam, 1924.)

I ett debattklimat av hörsägen och följa John-slentrian kan plötsligt livsfarliga slogans få fäste. Som vore de djupa sanningar, produkter av tankeverksamhet, trots att de bara är tomma upprepningar av senaste jargongen i flödet. När hashtags ersätter argument, och debatter rasar om böcker, artiklar och personer som de indignerade själva alltför sällan har läst annat än korta utdrag av, studerat ordentligt eller lyssnat till mer än några minuter.

Om bara rätt personer rapar upp rätt ord, och följa John-leken genererar bekräftelser, slutar många att reflektera över vad det egentligen är som sägs. Huvudsaken är att att det låter fint.

Ett av de mest osympatiska slagorden i de svenska debatten 2018 har varit: ”Rätt sida av historien”. Det har använts av både vänstern och högern i olika sammanhang. Inte minst i diskussioner kring regeringsfrågan.
Det har förmedlats av åtskilliga debattörer som argumenterat för ställningstaganden jag personligen finner sympatiska och som jag ibland delar fullt ut. Jag har säkert använt varianter av den själv vid olika tillfällen.

Men jag har börjat avsky både floskeln i sig och de negativa konsekvenser den får för fritt meningsutbyte, öppna tankeprocesser och intellektuellt sökande.

”Rätt sida av historien”: Som många självgoda, totalitärt anstrukna, antiintellektuella formler, utövar den en enorm lockelse. Nästan en hypnotisk kraft. Dra den ur hölstret och alla andra måste räcka upp händerna i kapitulation för att inte riskera att tillintetgöras i offentligheten.

”Rätt sida av historien”. Åh, vilken värme i hjärtat, vilken känsla av hjälteskap, som på film. Vi är de ädla, vi är de klarsynta, vi är de som sett och förstått!
De som inte är med oss här på rätt sida historien, utgör existentiella hot mot allt vi står för. Och inför existentiella hot, kan man ju inte ha alltför stort tålamod. De är avskyvärda, utan värde och värdighet.

På rätt sida av historien vill man befinna sig, i ett hav av rättfärdighet. Eller vill man det?

Formuleringen är definitiv, utopisk, sluten, erkänner inga invändningar och diskvalificerar från början varje form av debatt i frågor. Vem vill inte hamna på rätt sida av historien, rätt för all evighet, rätt istället för fel?
Men vad är det ni säger? Hör ni inte hur illa det låter?

Enkelt uttryckt, om vi nu ska tala om erfarenheter från förr: De i tidigare epoker som varit mest övertygade om att de stått på rätt sida av historien, utan självtvivel, har ofta visat sig bli dem som vi i dag skulle säga stod åt helvete fel. Åtminstone med demokrati, mänskliga rättigheter och mångfald som måttstockar.

Det hänger förstås ihop. Blir självrättfärdigheten stor och kombineras med en automatisk diskvalifikation av andra åsikter, ligger det totalitära nära. Då börjar man blockera det som stör. Hindra föreläsningar. Stoppa böcker. Likrikta arrangemang. Smutsstämpla nyanser som irriterar och avhumanisera oliktänkande. Och sedan stänga av även egen självkritik och eftertanke.

För på rätt sida av historien behöver ju ingen grubbla. Så skönt. Den är per definition rätt.

Föreställningen att människor skulle kunna vara bristfälliga och hjältemodiga, ytliga och djupsinniga, om vartannat, är en hädelse för dem som redan placerat sig själva på rätt sida historien. Att erkänna att människor skulle kunna ha lite rätt och lite fel samtidigt på olika sätt i en trasslig verklighet med komplexa individer och grupper, är ju en farlig eftergift, om hela historiens öde står på spel.

Med eller mot, vi eller dem. Den som inte anser sig har hunnit tänka efter tillräckligt ännu för att ta entydig ställning i minsta detalj, är suspekt.

Sedan accelererar repressionen, till ackompanjemang av ädla slagord, på självrättfärdighetens lättkränkta, färdigtänkta och outhärdligt ointressanta domarskrank. Där många inte ens försöker leva som de predikar, och sviker när det passar dem själva, trygga i vissheten om att anser man sig stå på rätt sida historien behöver man inte försvara sig.

***

”Tiden min, mitt vilddjur – vem/ kan blicka in i din pupill,/ vem kan limma samman tvenne/ seklers kotor med sitt blod?” 
Osip Mandelstam, 1923

De personer ur det förflutna som jag fascinerats och lärt mig mest av, de jag ständigt återvänder till inom politik, litteratur, teater eller filosofi, är istället dem som befann sig på flera olika sidor av historien genom kämpande, krångliga, skuldtyngda men även i avgörande ögonblick hedervärda, principfasta gärningar.

Där det både gick snett och rätt, kan man lära på riktigt. Historien är ett prövande och sökande, aldrig enkelt, i både förtröstan och återhållsamhet.

Kommunisten Herbert Wehner som blev en av Europas viktigaste socialdemokrater, är en av dem jag personligen aldrig blir färdig med. Just därför att han rymde sina svagheter och styrkor i båda livsfaserna.

Jag kommer också att tänka på en intervju med liberala publicisten Marion Gräfin Dönhoff (1909-2002), en av de här yrkets förebilder, där hon berättade hur hon som antinazist under sina studier i Frankfurt vid början av 1930-talet hjälpte kommunisterna att dela ut flygblad, eftersom de där och då var de enda som gjorde något på riktigt mot nazisterna.

Den som vill ta tag i sin tid, och uträtta något litet till bättre, av det som finns och går, kan inte vänta på perfekta, rena lösningar, trygga böcker och slutgiltiga lösningar.

De svenska, hyllade författare, som skrev betydelsefull och underbar litteratur, inspirerande politisk litteratur, och samtidigt gjorde delvis avskyvärda missbedömningar i världspolitiken och vulgära förenklingar i inrikesdebatten.

Skribenter som förändrade samhället till det bättre genom några artiklar, och till det sämre i andra, men med samma motsägelsefulla drivkrafter aktiva i båda fallen.

De avmätta, inför nya politiska rörelser länge skeptiska aristokrater som i avgörande ögonblick, när en grundläggande moral stod på spel, visade sig bli glödande demokrater medan somliga fina pratkvarnar svek så fort det blev svårt och konkret.

Historien består nästan enbart av sammansatta gärningar.  Trots allt är det mer en källa till hopp än till rädsla.

Även vår tids politiska och kulturella arenor är full av människor som visar stort mod ena dagen och fegar ur bedrövligt nästa, beroende på hur konfliktlinjerna ser ut. Det identitetspolitiska förfallet i delar av samhällsdebatten, rasjargongens och separatismens återkomst via finrummen, går bara att förklara så.

Förljugna återblickar som inte erkänner förebildernas svagheter, deras danser även på andra sidor av historien, kan man hoppa över.

De komplexa. De delvis motsägelsefulla. De som ständigt arbetade med sig själva och sina världsbilder. De som gick snett ibland, men vågade erkänna det. De som utvecklades i självprövning, tvivel och intellektuell hederlighet. De som tvingades till ödmjukhet eftersom de själva begått misstag. De som aldrig passade in helt. De brända, som efteråt aktade sig noga för att kombinera egen tvärsäkerhet med avhumanisering av andra.

Hos dem finns de stora lärdomarna ur historien att hämta.

”Rätt sida av historien” är en förfärlig och totalitär slogan, som vill få sista ordet redan från början. Så räddar man inte en levande demokrati, utan underminerar den.

Bli först att kommentera

Svårtolkat valresultat i USA

Av , , Bli först att kommentera 0

Valresultatet i USA är svårtolkat, men innebär ändå en tankeställare för det republikanska partiet. Det skriver jag i den här ledarkommentaren.

De amerikanska mellanårsvalen blev en tankeställare för det republikanska partiet. En varning om att medborgargrupper som länge avvaktat, börjar få nog av Donald Trump, och att det går att mobilisera fler motståndare till honom än anhängare. Att demokraterna rymmer en större mångfald bland sina kandidater och väljare än vad republikanerna gör, och att det får genomslag i resultatet, är en annan slutsats som lär oroa republikanska strateger.

Många inom partiets tidigare, mer moderata men också försvagade, etablissemang kommer säkert att se sina farhågor besannade och på nytt undersöka möjligheterna att återta kontrollen över partiet och dess kampanjer de närmaste åren.

Men utgången av kongressvalet är svårtolkat. Demokraterna tog tillbaka den majoritet i representanthuset man förlorade för åtta år sedan, samtidigt som republikanerna stärkte sin ställning ytterligare i senaten.

Historiskt sett var tisdagen inte någon överväldigande triumf för demokraterna. Snarare en pliktskyldig seger när det gäller representanthuset – den sittande presidentens parti förlorar ofta i mellanårsvalen – och ett tydligt nederlag när det gäller senaten, där kontrollen över för Trump viktiga utnämningar ligger.

Analyserar man dessutom några av de på förhand mest uppmärksammade guvernörsvalen i delstater som blir viktiga för nästa presidentval – exempelvis Florida och Ohio – gick de republikanernas väg.

Donald Trumps anhängare behöver alltså inte, trots den sammantagna motgången, leta länge för att hitta egna framgångar att spinna på.

Och det demokratiska partiets jubel på valkvällen var bestrött med reservationer och frågetecken.

Ändå ska betydelsen av maktskiftet i representanthuset inte underskattas. Det innebär att Trump får svårare att driva igenom sin politik. Både han och republikanerna bromsas upp. Demokraterna återfår en del av initiativet i lagstiftningsprocessen, och deras möjligheter att via utskott undersöka skandaler och affärer som omgärdar presidenten ökar.

Mellanårsvalen visade också hur Trumps kampanjer och metoder kan besegras i val, och att det går. Det är en viktig erfarenhet, en källa till hopp, inför 2020.

Bli först att kommentera

Talmannen kastar in något för att se vad som händer

Av , , Bli först att kommentera 0

I det låsta läge som råder efter valet, finns inte mycket att invända mot talmannens beslut att avbryta sonderingarna och gå till en första votering.

Ulf Kristersson blir namnet riksdagen får ta ställning till på måndag. Det framstår som utsiktslöst att han ska få klartecken som regeringsbildare. De ministärer han vill leda saknar parlamentariskt underlag. Med undantag för kristdemokraterna är inget annat parti berett att säga ja till det upplägg Kristersson föreslagit.

Ingenting tyder på att ytterligare några dagars samtal ska förändra de grundförutsättningarna.

Men det har blivit nödvändigt att skynda på processen och ta den vidare. Och man måste börja någonstans, för att få ett protokoll med fakta, handlingar och ställningstaganden att utgå ifrån. Även om det inleds med ett nedröstat förslag, nya ömsesidiga invektiv och sura miner både här och där.

Partiledarna har fått nog med tid på sig att bekräfta gamla, kända låsningar och alldeles för mycket tid på sig att trotsigt fantisera om drömlösningar som i flera val på rad misslyckats att vinna tillräckligt stöd.

Så talmannen gör rätt, som blir konkret och slänger in något i ringen för att se vad som händer. Ingenting förvärras av att de folkvalda ledamöterna nästa vecka tvingas gå från presskonferenser och Twitter till plenisalen, och via röstknappar visa vad olika utspel betyder i praktiken. I bästa fall stramar det upp koncentrationen och allvaret hos partierna, vidgar beredskapen att tänka nytt och ökar insikten hos fler om att ett dramatiskt extraval bara är några få sådana voteringar bort.

***

Med det sagt, vore det ur ett liberalt perspektiv ändå önskvärt om riksdagen sade nej till detta första talmansförslag.

Sverige behöver, och riksdagsvalet gav möjligheter till, något bättre än en mycket svag regering som nödlösning med svår beroendeställning till ett främlingsfientligt ytterkantsparti.

Men Sverige behöver också något bättre, något långt mer framåtsyftande, än regeringssamarbeten som enbart syftar till att hålla vissa partier borta från inflytande. Regeringar som inte kan utveckla, förhandla fram och enas kring egna reformagendor, egna problemlösningar, med idéer som grund, regeringar som inte har en egen konstruktiv vilja av vad de vill med maktinnehavet under fyra år, utan bara vill hålla andra borta, misslyckas.

Sverige behöver en regering som både håller parlamentariskt, vilar på partier som bär upp det öppna samhället och den liberala demokratin och som kan uppvisa ett visst mått av idépolitisk stringens och övertygelse.

***

Det är besynnerligt, att de två alternativ som sedan valet framstått som mest parlamentariskt realistiska, någorlunda handlingsdugliga, sakpolitiskt genomförbara och idépolitiskt tänkbara, ännu inte fått prövas i form av konkreta förhandlingar.

Dels den blocköverskridande lösning som VK:s ledarsida länge argumenterat för, i form av samarbete mellan socialdemokraterna, centerpartiet, liberalerna och miljöpartiet. Dels den lösning som framför allt Expressens ledarsida konsekvent och intellektuellt hederligt efterlyst, med en koalition mellan S och M.

I ett skede när partiernas både första- och andrahandsalternativ verkar omöjliga att få till stånd – eller helt enkelt saknar parlamentarisk realism – hur konstruktiva de än kan tyckas vara i övrigt, borde det vara dags att diskutera någon av ovanstående varianter.

Jag har respekt för resonemangen bakom en S-M-lösning. Den tanken håller ihop logiskt, bygger på sakpolitik och är klarsynt om läget i riksdagen. Men för mig framstår S-C-L-Mp-alternativet trots det som betydligt mer tilltalande, både ideologiskt och parlamentariskt, både på kort och på lång sikt.

Mötet mellan två liberala partier (som bör slås ihop), en socialdemokrati som tvingas vända sig åt mitten och ett grönt parti som lockas förhandla mer åt frihetligt än socialistiskt håll.

Där alliansen under sin andra period körde fast, och den sittande rödgröna regeringen utan trovärdigt mandat aldrig hade mycket att komma med, skulle en sådan blocköverskridande koalition kunna ge svensk politik en välbehövlig grönliberal nystart, samtidigt som en anständig, konservativ opposition kan bildas av M och Kd och en vänstersocialistisk opposition kan drivas av V.

Har inte sonderingsfiaskot efter valet så här långt, och alliansens öppna söndring, visat att det är det alternativ som i första hand förtjänar en ärlig chans?

Ola Nordebo

***********

Några fler krönikor på temat:

Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Erbarmligt läge i svensk politik

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Om partierna hade skapats utifrån dagens samhällsdebatt

Bli först att kommentera

Merkel går in för landning

Av , , Bli först att kommentera 3

”Die Merkel-Raute” kallas den, gesten som har blivit så känd, även internationellt, att den fått ett eget begrepp. Så har Tysklands förbundskansler Angela Merkel, stått på otaliga toppmöten, presskonferenser och valarrangemang det senaste decenniet. Avslappnat med händerna framför sig i maghöjd, och fingertopparna försiktigt tryckta mot varandra.

Under några år i början av 2010-talet var hennes popularitet så stor och hennes anseende så högt, som stabil, sansad och trygg faktor, i en annars turbulent, osäker tid, att de tyska kristdemokraternas valaffisch inför valet 2013 visade en bild av Merkels fingertoppar, med texten: ”Tysklands framtid i trygga händer”. Det räckte. Alla förstod vad som åsyftades.

Nu har hon varit partiledare för CDU i över 18 år och regeringschef i 13 år. Det är en ovanlig uthållighet i modern politik. Som jämförelse kan sägas att under samma period som Merkel lett kristdemokraterna har de tyska socialdemokraterna (SPD) haft tio olika partiledare.

De flesta av dem som längs vägen underskattat hennes politiska substans eller utpräglade maktinstinkter, är i dag tämligen bortglömda. Försvunna i glanslösa, ofta självåsamkade avgångar. En efter en har hennes motståndare gjort bort sig. Merkel är kvar. Hon har varit en slug maratonlöpare som i lågmäldhet väntat ut alla otåliga, hetsiga, gestikulerande sprinters. Inom det egna partiet, oppositionen och EU.

Det har funnits faser där hennes försiktiga pragmatism tenderat att gå till principlös överdrift.

Ett ledarskap kan inte enbart bestå i förmågan att avvakta och skjuta upp beslut längre än andra. Ibland har hon varit nära en sån passivitet, framför allt inrikespolitiskt. På den punkten, oviljan att riskera kontroversiella inrikesbeslut, påminner hon delvis om en av sina förebilder: Willy Brandt. Men även då har hon genom omdöme och seriositet varit en angenäm kontrast till många av världens regeringschefer.

Vi kommer, skrev jag i en krönika här på ledarsidan våren 2017, att sakna henne när hon är borta:

”För det är inte inbillade hjälteegon vår tids toppmöten lider brist på. Utan rationella, sansade politiker som läser på, är hederliga, tar sitt uppdrag på allvar utan att övertolka det, upprätthåller en grundsats av humanism, är tillräckligt taktiskt skickliga för att bli omvalda ett par gånger och undviker att med kortsiktig, feg populism ställa till med långsiktigt kaos och elände. Merkel är ofta enerverande trög, tålmodig och kontrollerad, på ett i dessa dagar befriande och värdefullt sätt.”

***

Men nu närmar hon sig av allt att döma slutet på sin politiska karriär. På måndagen kom beskedet att hon avgår som partiledare för CDU vid kongressen senare i vinter. Det är en avgång under press. Att hon vill fortsätta som kansler fram till nästa val 2021 är väntat, men det är inte säkert att hon kan stanna kvar på den positionen resten av mandatperioden.

Opinionssiffrorna för hennes parti har sjunkit dramatiskt senaste året. Missnöjet med regeringskoalitionen mellan CDU och SPD är stor. Merkels auktoritet inom det egna partiet vacklar betänkligt. Att det går ännu sämre, katastrofalt (och oförtjänt) dåligt, för SPD, är ingen tröst för kristdemokraterna.

Den kraftiga tillbakagången för systerpartiet CSU i det bayerska delstatsvalet för två veckor sedan ansågs visserligen mer vara ett nederlag för CSU:s partiledare Horst Seehofer – som legat i konflikt med Merkel under lång tid. Men det går inte att bortförklara CDU:s tapp i söndagens delstatsval i Hessen med över 11 procentenheter.

CDU kan eventuellt behålla makten där och fortsätta den regionala koalitionen med de gröna, som blev näst största parti. Men CDU:s resultat, 27,5 procent, är det svagaste i delstaten på över 50 år.

Medan de gröna som mittenkraft och det främlingsfientliga partiet AFD som populistiskt missnöjesalternativ, går rejält framåt, förlorar de två traditionellt regeringsbärande partierna svårt. SPD har aldrig under hela efterkrigstiden varit så svagt som det är nu. Och CDU känner marken gunga under fötterna.

***

Angela Merkel såg på nära håll hur Helmut Kohl satt kvar vid makten några år för länge, inte kunde släppa taget, inte litade på någon annans förmåga att efterträda honom och till slut fick röstas bort. Man skulle önska att Merkel förmår avgå under värdigare omständigheter. Hur betydelsefull hon än varit, är ingen oersättlig.

Men vem som blir hennes efterträdare, först i partiet och så småningom som förbundskansler, kommer att påverka hela Europas politik. Det kan gå åt väldigt olika håll.

Redan har tre profilerade namn meddelat att de kandiderar till ordförandeposten i CDU. Partisekreteraren Annegret Kramp-Karrenbauer, en modern, pragmatisk kristdemokrat i Merkels anda. Hälsoministern Jens Spahn, som hört till Merkels konservativa kritiker i flyktingfrågan. Och Friedrich Merz, som var en av Merkels bittra, interna motståndare i partiledningen på det tidiga 2000-talet. Fler kanske försöker.

Vi kommer, tror jag, att sakna Merkel. Men det är dags för henne att avrunda. Snart tar andra över, med egna gester.

*************

Några tidigare krönikor på temat Merkel och tysk politik:

Inrikespolitiskt drama i Tyskland

Merkel står inför svåra förhandlingar

Underliggande oro i den tyska valrörelsen

Har Angela Merkel redan vunnit?

Vi kommer att sakna Merkel när hon är borta

Överraskande utmanare för Merkel i Tyskland.

Läs även bristfälliga böcker tillsammans med barnen

Hans-Dietrich Genscher – mannen med den gula pullovern

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Anteckning om konservatism och ödmjukhet

Klimatavtal i Paris, lovvärda ambitioner och hållna tummar

Pressen ökar på Merkel – måtte hon stå emot

Merkel och potatissoppa istället för macho och cigarr

Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

Storseger för Angela Merkel

Merkel både vinnare och förlorare

Bli först att kommentera

Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte

Av , , Bli först att kommentera 0

Väl använd tid är, även om veckorna går, inte lång. Bortslösade timmar, däremot, kan kännas som en evighet.

Om seriösa samtal och allvarligt menade regeringssonderingar pågår, får det gärna dröja. Sverige kan fira både lucia och jul utan färdig regering, om den som är på väg att mogna fram blir rejäl, tydlig och värd namnet, allra helst om den bygger på nya, blocköverskridande lösningar som erkänner det nya parlamentariska läget. Det är viktigare att det blir genomtänkt än att det går snabbt.

Om partiledarna, eller några av dem, bara låtsas föra öppna diskussioner och allt egentligen är lika låst, fegt och dogmatiskt som tidigare – om det som tänjs ut till två veckor står klart redan efter två dagar – borde talmannen sätta stopp för spektaklet och forcera processen fram till första votering eller utlyst extraval.

Nu har även Stefan Löfven meddelat att han i nuläget inte har några utsikter att bilda en fungerande regering. Fyra veckors samtal mellan partiledarna, i olika konstellationer och med skiftande utgångspunkter, har inte lett någonstans.

Låsningarna har snarast blivit fler och hårdare, än de tycktes vara direkt efter valet. Illusionerna i återvändsgränden består på flera håll, och försöken att undvika de tuffa frågorna och de definitiva besluten blir alltmer ansträngda, på gränsen till löjeväckande.

Socialdemokraterna vill inte – begripligt nog – agera stödparti åt en sammanhållen alliansregering.

Centerpartiet och liberalerna har – klokt nog – sagt nej till att, i dagsläget, stödja en liten M-Kd-regering.

Både moderaterna och socialdemokraterna avfärdar idén om en koalition mellan de två största partierna efter tysk modell. Miljöpartiet är inte berett att samarbeta med bara alliansen.

Socialdemokraterna kräver, som klart största parti och med demokratiskt fog får man säga, statsministerposten i en regering där de ingår, och vill inte öppna för Annie Lööf som regeringsbildare.

Och varken centerpartiet eller liberalerna har tyvärr visat någon större öppenhet inför tanken på blocköverskridande en S-C-L-Mp-regering (vilket jag tycker vore den bästa, sakpolitiskt intressantaste och mest logiska lösningen i nuvarande parlamentariska situation, ett regeringssamarbete med möjligheter att på sikt bli något långt mer än en nödlösning).

Många vet vad de inte vill, få är redo att släppa på prestigen och ta ett konstruktivt steg ut i det oprövade.

Det här håller inte längre. Om ingen visar vilja att på allvar diskutera nya typer av samarbeten, om alla dörrar till realistiska regeringslösningar förblir stängda, finns det ingen anledning för talmannen att hålla fast vid den försiktiga strategin eller skicka ut partiledarna på nya två veckors-samtal. Allt är rimligen redan sagt internt och bakom stängda dörrar, under nuvarande förutsättningar.

Antingen förklarar sig ett eller flera partier – helst C och L, annars S och M – beredda att gå vidare till plan C och plan D, när deras önskedrömmar visat sig omöjliga att förverkliga, och inleder samtal om genomförbara, blocköverskridande lösningar.

Eller så är det dags att erkänna att partierna är pinsamt oförmögna att hantera det demokratiska valresultatet, trots att det lämnar stora möjligheter till handlingskraftiga regeringar för dem som vågar tänka bortom blockpolitiken.

Det är inte per definition bråttom att bilda regering. Men slösa inte bort fler veckor på redan från början utsiktslösa sonderingar. Just nu används inte tiden väl. Rappa på. Inled seriösa diskussioner på grundval av det parlament väljarna röstat fram – de samtalen får gärna ta tid – eller gå till ett extraval och låt medborgarna utvärdera misslyckandet och låsningarna.

**********

Fler krönikor på temat:

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Erbarmligt läge i svensk politik

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Om partierna hade skapats utifrån dagens samhällsdebatt

 

Bli först att kommentera

Snacka om att vänta in i det sista

Av , , Bli först att kommentera 0

Snacka om att vänta in i det sista. När övergår iskalla nerver till ansvarslös passivitet och handlingsförlamning?

Höjningen av reporäntan närmar sig visserligen, meddelade Riksbanken i dag. Men direktionen vågar inte gå från antagande till beslut. Reporäntan ligger fortsatt kvar på på minus 0,5 procent. Först i slutet av detta år eller början av nästa år, planeras enligt onsdagens penningpolitiska rapport, en höjning på 0,25 procentenheter.

Samtidigt kommer vi allt närmare nästa lågkonjunktur, kanske rentav en djup kris.

I Riksbankens rapport, under rubriken ”Osäkerhet och risker”, räknas alla de kända farorna för världsekonomin upp: Hotande handelskonflikter och protektionism. Osäkra lägen i bland annat Turkiet och Argentina. Budgetbråk mellan Italien och EU. De turbulenta förhandlingarna kring Brexit. Och svårbedömda följder för inflation, sysselsättning, investeringar och konkurrenskraft i många länder, när de extrema stimulanserna slutligen begränsas.

Har Riksbanken ställt till det för sig själv, med dålig tajming? Envist har den hållit fast vid minusräntan rakt igenom den mycket långa, delvis överhettade högkonjunktur som nu närmar sig sitt slut. Trots att inflationen redan ligger där den ska och riskerna för finansiella bubblor och skevheter i ekonomin ökar hela tiden.

Det har nu gått över tre och ett halvt år sedan reporäntan försågs med ett minustecken. Läget då, med finans- och eurokrisernas globala problem ännu aktuella, var ett helt annat. Sedan dess har mycket hänt i Sverige, och riskerna med en kortsiktig, nästan panikslagen stimulanspolitik, och en svag valuta, har ökat i takt med varje ny månad av utveckling.

Öppningen för att varsamt, steg för steg, återställa reporäntan till en för utdragna högkonjunkturer och långsiktigt sund samhällsekonomi mer rimlig nivå, har funnits åtminstone sedan ett år tillbaka. Men Riksbanken tvekar, med ett strikt sätt att tolka inflationsmålet och med stöd av särintressen som gynnas av stimulanserna. Nu närmar vi oss ett läge där det snart varken finns möjlighet till reträtt eller offensiv.

Paradoxen är att för varje månad ökar nu både riskerna med fortsatt minusränta och riskerna för räntehöjningar, lagom till en ny ekonomisk svacka, i ett känsligt läge för bostadsmarknaden.

Börjar det kränga nu, kommer inte centralbankerna att ha mycket kvar i lasten att balansera upp helheten med. Och inrikespolitiken, med alla låsningar i regeringsfrågan, ser inte handlingskraftig ut. I den förtvivlat ytliga svenska samhällsdebatten underskattas detta dilemma fortfarande på ett ansvarslöst sätt.

Snacka om att vänta för länge.

*************

Några tidigare texter på temat:

Lågräntepolitik i högkonjunktur kan sluta i elände

Och förr eller senare kommer lågkonjunkturen

Skurk, räddning eller mittemellan?

Det är något oroande och skumt med minusränta

Tappra vid fronten eller maktfullkomliga i tornen?

Står centralbanker i centrum mår politiken dåligt

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Det rör sig på djupet i världsekonomin

Centralbankernas dilemma och räntedebatten i USA

När världsekonomin biter sig själv i svansen

Bli först att kommentera