Ola Nordebo

Vem är en riktig (placera in valfri ort här)-bo? Den lokala bygdens historia är viktig. Men en stad eller en by eller en region utgörs alltid av de människor som bor och verkar där just nu, de som för den historien vidare – var sjutton de än kommer ifrån, likgiltigt vilken dialekt de talar eller vilken brytning de har eller var deras familj har sina rötter.

Och ingen är mer ”riktig” än någon annan, ingen har tolkningsföreträde när det gäller hur andra uppfattar sina egna identiteter.

Om det handlar den här krönikan.

----------------------------------------------------

Hemma eller borta? Är du riktig, lilla vän, eller oriktig?

Varning, det här är en sur, humorlös krönika som märker ord. Det är ingen idé att låtsas som något annat.

Är du en riktig lilla vän, eller är du en oriktig? Hur många procent riktighet når du upp till? Hör du hemma här, eller är du bara en gäst, ett komplement till de andra, riktigare? Är du välkommen att stanna, men inte som fullvärdig medlem i riktighetsklubben? Och om du inte är riktigt riktig här, var någonstans är du riktig då, och hur känns det att vara riktig bara på distans?

Jag har väldigt svårt, milt uttryckt, för allt tal om vilka som är ”riktiga” ditt eller datt, riktiga skelleftebor eller lyckselebor eller göteborgare eller umebor eller stockholmare eller skåningar eller norrlänningar eller fransmän eller vad det än må vara för stereotyp som ska konstrueras och mätas för dagen av dem som får stora skälvan när något inte går att placera in i en kategori eller en kollektivism.

I dag hade Dagens Nyheter ett stort – nyhetsfattigt, eftersom det noterade en självklarhet, men ändå intressant – uppslag om att de flesta stockholmare är födda någon annanstans i landet, alltså är ”lantisar” enligt definitionen som säger att allt utanför Stockholm är landsbygd. Det utlöste diskussioner här och var om vad som egentligen utmärker en riktig stockholmare – familjehistoria, beteende, kläder? Ungefär där var det läge att sluta bry sig.

Hur många procent (placera in valfri ort här)-bo är du? Vad betyder det? Vem bryr sig? Om någon bryr sig, är det ett oroande tecken för bygdens framtid.

Vilken dålig självkänsla en stad eller en bygd måste har för att ägna sig åt att fundera över sådant. Det är det stillastående, exkluderande navelskådandets förljugna sentimentalism.

En stad eller en by eller en region utgörs alltid av de människor som bor och verkar där just nu – var sjutton de än kommer ifrån, likgiltigt vilken dialekt de talar eller vilken brytning de har eller var deras familj har sina rötter – och ingen är mer ”riktig” än någon annan, ingen har tolkningsföreträde när det gäller hur andra uppfattar sina egna identiteter.

Ingen kan frånsägas en identitet, ingen kan tvingas till den. Det finns ingen mer eller mindre riktig umebo eller västerbottning. Vi kan känna oss mer eller mindre hemhöriga på en ort, beroende på våra livsöden, men det handlar om våra egna känslor, inte andras domar. Bevare oss för försök att börja rangordna och placera in människor längs en skala på hur mycket de här hemma i en speciell del av landet.

Inte minst Norrland är ofta fånget i sedan länge utflyttade kändisars nostalgiska barndomsminnen av hur Norrland och norrlänningar är. Inget ont om dem, tvärtom är deras vittnesmål viktiga bidrag till mångfalden av förhållningssätt till norra Sverige, men deras skämtsamma bisatser eller litterära bearbetningar av egna minnen blir ofta den helt dominerande bilden i riksmedia av vad som räknas som det ”riktiga” Norrland. Det är som att deras bilder värderas som sannare än exempelvis erfarenheterna hos nyinflyttade från olika delar av landet och världen som faktiskt bor här nu och kämpar med verkligheten i dag.

Men först, några ord om vad jag inte syftar på.

Den lokala historien är viktig att känna till, att regelbundet återvända till, att skriva på nytt, att bearbeta i politik, kultur, folkrörelseliv och forskning. Det finns nästan ingenting som är värdefullare om man vill samla sig inför kommande utmaningar, än att samla vittnesmålen och minnena från förr, att formulera kommunens, byns, bygdens historia – kulturen, människorna, naturen, näringarna – allt det som ger en viss miljö rötter, bakgrund och sammanhang. Och människorna som levt den historien är de viktigaste källorna av alla.

Min erfarenhet är att det faktiskt ofta är de nyinflyttade på en plats som mest ivrigt kastar sig över den lokala historien. För att snabbare få en känsla och förståelse för gatorna, byggnaderna, vägarna, vattnen eller åkrarna där det nya livet ska gestaltas.

Fina möten är det, när någon gammal bybo som forskat i arkiven och som kan sin bygds historia på sina fem fingrar men som mött axelryckningar i åratal, hinner berätta – i sista minuten – för en nyfiken nyinflyttad familj om det stora och det lilla, det dramatiska och det anekdotiska, från förr.

För en bygds historia tillhör alla som bor där och för den vidare in i en ny tid. Mest spännande blir väl miljöer där det finns en blandning av kvarboende och nyinflyttade.
Och självklart kan man närma sig den lokala historien även ur ett sådant perspektiv med ögon sprängfyllda av glimt, och utan att det har en exkluderande effekt. Men det är en svår balansgång, när riktighet blir en mätfaktor, när försök görs att gränsa av vilka som ska stämplas som blott gäster i den lokala verkligheten.

Jag tror att vi vore naiva om vi förnekade att vägen från det harmlösa skämtet till den slutna, fientliga markeringen mot avvikande, kan vara väldigt kort, framför allt för dem som av olika skäl definieras som mer eller mindre främmande element.

Nu är inte just Västerbotten jätteproblematiskt ur det här perspektivet. Även här finns främlingsfientlighet, utstötningsmekanismer, kotterier och oskrivna lagar byggda på geografisk tillhörighet som tar sig allehanda uttryck i vardagslivet, men säkerligen inte värre, troligen mindre påtagligt, än på många andra håll i Sverige.

Å andra sidan är norra Sverige den del av landet som har allra störst skäl att motverka alla typer av geografiska fördomar och inlåsningar.

Försöken att definiera riktigheten i en lokal tillhörighet är dessutom bara ena sidan av ett problematiskt mynt. Den andra är de motsatta fördomar som finns, odlade i storstadsregionerna, mot människor som stannar kvar på sina hemorter, eller återvänder dit. De får ofta försvara sig, som om det vore något finare i att flytta till storstan än i att bo kvar i en uppväxtmiljö.

Nålsticken mot nyinflyttade och nålsticken mot människor som inte flyttat alls, är uttryck för samma patetiska fenomen: försöken att rangordna människor utifrån bakgrund, istället för att bejaka mångfald.

Hela denna flod av flabbiga skämt om hur norrlänningar är och stockholmare är, har ofta en bitter baksida, ett subtilt budskap från en iskall hierarki om att det finns de som passar in bättre än andra, som anser sig ha tolkningsföreträde, som anser sig ha större rätt än andra att kalla sig saker.

Acceptera inte sånt, vägra sådana hierarkier, motverka sådan utstötning. Vi alla som lever och verkar här, med alla våra olika livsöden, bakgrunder och erfarenheter, skapar tillsammans vad Västerbotten är. Och ingen är mer eller mindre riktig än någon annan.

Krisen i Grekland, dess rötter och det utlysta nyvalet, varför det är olyckligt när man försöker "rätta till" krångliga valresultat genom att säga till väljarna "vi tycker att det här valresultatet är för besvärligt, gör om" är ämnet för den här krönikan.

Kanske gav det senaste valresultatet – bortsett från extremistiska partier på yttersta höger- och vänsterkanten för vilka inga ursäkter finns – en långt vettigare utgångspunkt för en regeringsbildning än vad bådegrekiska politiker och omvärlden velat erkänna. Jag lutar åt att väljarmajoriteten i förra valet gav ett ärligt, logiskt och rationellt besked om Greklands läge, där inga enkla lösningar finns, åt något håll.

I morgondagens papperstidning med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Ett par tidigare krönikor på temat:

Papandreou ställer frågan - och det behöver inte vara fel

En farlig illusion om expertstyre

---------------------------------------------------------

De grekiska väljarnas dilemma består även vid ett nyval

De historielösa populister som försöker inbilla världen att Greklands problem är euron eller EU, eller de närsynta moralister som försöker förklara allt med att landet inte sparat tillräckligt mycket, på tillräckligt kort tid, har inte förstått vidden och djupen av Greklands svårigheter. De förstår inte heller vilket enormt komplicerat reformarbete som väntar Grekland.

Nyckelordet i det reformarbetet är inte i första hand besparingar. Besparingar i sig förändrar ingenting, även som sådana är oundvikliga. Det Grekland mer än något annat lider brist på är förtroende och tillit i samhället. Förtroende mellan medborgarna och staten, förtroende mellan medborgarna och centrala samhällsinstitutioner och förtroende mellan människor.

Det som fört Grekland till utmattning, till socialt lidande och social oro, och till randen av hopplöshet är inte några års slapp budgetpolitik eller ett par regeringars sentida lögner inför sina medborgare och EU.

Grekland är ett land som missköts systematiskt i decennier av ett ansvarslöst politiskt etablissemang där makten växlat mellan ett par dynastier som skytt att ge väljarna ärliga besked. Och man får inte glömma att Grekland styrdes som militärdiktatur så sent som i mitten av 70-talet.

Det är mot den dubbla bakgrunden som Greklands problem måste förstås. Landet har aldrig riktigt byggt upp fungerande samhällsinstitutioner av det slag som krävs för långsiktigt välstånd, och landets medborgare har aldrig haft några riktigt bra skäl att lita alltför mycket på makthavare. Att skapa ett samhälle med institutionaliserat förtroende tar decennier. Grekland är mitt uppe i den processen nu, och den både försvåras och blir ännu mer nödvändig, av finanskrisens följder.

Det enda som kan rädda Grekland på sikt är reformer av hur viktiga samhällsinstitutioner fungerar, hur byråkratin fungerar, hur skatteförvaltningen fungerar, hur näringspolitiken fungerar, hur arbetsmarknaden och lönesättningen fungerar, hur rättsväsendet fungerar och hur beslutsfattandet fungerar. En kamp måste dras igång mot korruption, mot skattesmitning, mot gråzoner, svartzoner, groteska regleringar och urmodiga skråprivilegier i ekonomin. Allt det som under årtionden underminerat den sociala tryggheten och hämmat den ekonomiska utvecklingen, investeringar, innovationer och företagsamhet.

Först med reformer som återställer institutionernas trovärdighet och liberaliserar en igenkorkad ekonomi, kan Grekland återhämta sig och börja bygga upp trygghet och välfärd. Men för det krävs att omvärlden ger tid och andrum åt en process som på mycket kort tid ska rätta till decenniers försummelser.

I det arbetet är EU-medlemskapet och euroländernas solidaritet och tålamod en hjälp och en nödvändighet, men inte en lösning i sig. Skulle Grekland lämna eurosamarbetet – att det blir så till slut kan inte uteslutas - skulle det innebära långt värre orättvisor för det grekiska folket, besparingarna skulle sannolikt tvingas bli mycket mer drastiska, utan att de nödvändiga strukturreformerna därigenom blir lättare att genomföra.

Många hävdar att en devalvering med ny valuta skulle få fart på den grekiska ekonomin, men det är, bortsett från turistnäringen, i hög grad ett önsketänkande eftersom devalveringar – och det skulle bli en monsterdevalvering utan dess like, med brutala följder - som konjunkturåtgärder fungerar mycket bättre i länder med starka exportnäringar. Grekland har ingen sådan industri att tala om, det är ett av problemen.

Men skulle enbart de besparingar genomdrivas som EU kräver för fortsatt hjälp inom eurosamarbetet, utan att några strukturella reformer genomförs, har ingenting förändrats på sikt. Då skjuter man bara problemen framför sig. Därför bör inte EU, där flera större medlemsländer själva haft ett tänjbart förhållande till eurosamarbetets regelverk, agera alltför dogmatiskt gentemot Grekland när det gäller tidtabellen.

Det är ett motstridigt läge. Kanske gav det senaste valresultatet – bortsett från extremistiska partier på yttersta höger- och vänsterkanten för vilka inga ursäkter finns – en långt vettigare utgångspunkt för en regeringsbildning än vad bådegrekiska politiker och omvärlden velat erkänna.

Jag lutar åt att väljarmajoriteten i förra valet gav ett ärligt, logiskt och rationellt besked om Greklands läge.

För blundar man för hur djupt rotad i decennier av misskötsel krisen är, förstår man inte det otacksamma dilemma de grekiska väljarna står inför. Ingen kan påstå att de har bra alternativ att välja mellan. Det enda som återstår är att söka de minst dåliga.

De tre största partier som efter senaste valet förekommit i försöken att få till stånd en ny majoritetsregering symboliserar det självmotsägande läge Grekland befinner sig i. De två traditionella regeringspartierna – konservativa Ny demokrati och socialdemokratiska Pasok – som i omvärldens ögon har den mest realistiska synen på krisen, är de två partier som mer än andra har skuld till den uppkomna situationen, till decennier av vanstyre, korruption och hyckleri. Att väljarna tröttnat på dem, är begripligt.

Vänsterpartiet Syrzia, å andra sidan, som nu går starkt framåt, står för något nytt och obelastat, men återspeglar de motstridiga önskemål som präglar Grekland: en vilja att stanna kvar i eurosamarbetet, men en önskan att slippa de reformer det kräver.

Så vad väljarna har att välja mellan, bland de seriösa partierna, är alltså de som orsakat krisen och vaknat sent och de som lockar med enkla lösningar, men inte tyngs av något korrumperat förflutet. De realistiska eller de okorrumperade, de korrumperade eller de orealistiska? Kanske tillsammans, i en bred koalition av ömsesidigt givande och tagande?

Jo, majoriteten grekiska väljare visste nog vad den gjorde. Men de demokratiska partierna vågade och orkade inte ta ansvar för valresultatet.

Nu ska det bli nyval. Det är mycket illa när man går till nyval för att rätta till krångliga valresultat. Att säga till väljarna att ”vi gillar inte hur ni röstade, gör om”, underminerar allvaret i rösthandlingen på ett olyckligt sätt.

Kanske för ett nyval i Grekland ett enklare underlag för regeringsbildning med sig, kanske för det med sig ännu större framgångar för antidemokratiska extremistpartier. Men framför allt är det att underkänna de grekiska väljarnas rationella syn på läget - som är svårt, motstridigt och saknar enkla lösningar - i förra valet.

I ett land präglat av misstro, flyr etablissemanget nu sitt ansvar och sänder en signal av misstro tillbaka till väljarna som redan sagt sitt.

Av samma skäl var det oroväckande hur aggressivt negativ omvärlden reagerade på dåvarande grekiske premiärministers Papandreous förslag att folkomrösta om räddningspaketet förra hösten. Jag tror att det kunde ha varit klokt i det läget, att lita på väljarna istället för på alla dessa stora aktörer som med sina tvångstankar tillsammans skapat krisen.

Det finns inga genvägar för Grekland undan reformer, och populistiska försök att skylla allt på andra, på omvärlden och EU, förtjänar inget gehör. Men omvärlden gör klokt i att behålla tålamodet, att inte göra något som underlättar för extremistiska minoriteter att börja sätta dagordningen, att visa de grekiska medborgarna solidaritet i ett svårt läge och att visa erkänsla för hur uppoffrande och krävande det reformarbete Grekland gått in i är.

De grekiska väljarna har inga bra alternativ att välja mellan. Ett nyval förändrar inte det faktumet.

Barack Obamas historiska uttalande i veckan att han nu personligen stöder samkönade äktenskap är ämnet för den här lördagskrönikan.

Först om man ser på Obamas historiska utspel med cynism och misstänksamhet, inser man paradoxalt nog hur hoppfullt det faktiskt är. För hade Obama sett långt större politiska risker än möjligheter med utspelet hade han knappast gjort det, inte ett valår, oavsett partikamraters utspel. Det väcker inte entusiasm för att Obama gått eller går i täten, utan för att han vågat dyka upp i  frågan överhuvudtaget.

----------------------------------------------

Droppen som urholkar stenen och cynismen

"Obama stood up for love - now stand with him”, löd ett vida spritt meddelande på de sociala medierna i veckan.

Det var ett ögonblick att minnas när USA:s president Barack Obama i en intervju med tv-kanalen ABC, med ganska lågmäld eftertanke, uttalade de historiska orden: "At a certain point I've just concluded that for me personally it is important for me to go ahead and affirm that I think same sex couples should be able to get married."

Att en sittande president, som kandiderar för omval, tar ställning i en sådan omstridd men viktig värderingsfråga som homosexuellas rätt till giftermål, är ett genombrott vars långsiktiga betydelse inte ska underskattas.

Att tillåts samkönade äktenskap är visserligen inte något presidenten direkt beslutar om, det gör delstaterna; rättigheterna finns i ett antal amerikanska delstater. Det är knappast en valfråga som merparten väljare uppfattar som särskilt viktig. Och Obama puttades, lätt motvilligt, fram till sitt utspel; tvingades åtminstone tidigarelägga det, genom andra ledande demokraters uttalanden i frågan, framför allt vicepresidenten Joe Bidens. Obama skyndade inte till barrikaderna, han kom sent dit, efter att länge har varit emot.

Ändå, kanske just därför, är det ett välgörande och befriande ställningstagande för kärlek och mot diskriminering. Det har mötts med lika delar entusiasm (”äntligen”), vrede (”krigsförklaring mot äktenskapet”) och axelryckningar (”ja, ja, men hur blir det med ekonomin och jobben?”) i olika delar av den amerikanska debatten.

Symbolvärdet som ligger i att presidenten tar ställning i kontroversiella sociala rättighetsfrågor är stort. Det ger frågan ny uppmärksamhet och anhängarna en helt ny uppbackning. Fler kommer att våga träda fram och driva kravet i de beslutande församlingar där det faktiskt avgörs. För dem som driver rättighetskraven där det är som svårast, och i miljöer där motståndet är som hårdast, får det både en tröstande och entusiasmerande verkan, när en ledande politiker sätter in sin prestige och auktoritet för deras sak. Det är också en signal av solidaritet till förföljda och förtryckta homosexuella i andra delar av världen, när debatten rör på sig även i USA.

Men utspelet, så cynisk bör man alltid vara i politiken för att inte invaggas i illusioner, måste tolkas mot bakgrund av att det är valår i USA och att Obama kandiderar för omval. Då sägs och sker mycket litet av en slump och utan noga beräkning med många decimaler.

Först om man ser på Obamas historiska utspel med cynism och misstänksamhet, inser man hur hoppfullt det faktiskt är. Det väcker inte entusiasm för att Obama gått eller går i täten, utan för att han vågat dyka upp i den här frågan överhuvudtaget.

För hade Obama sett långt större politiska risker än möjligheter med utspelet hade han knappast gjort det, oavsett partikamraters utspel. Inte i det här läget, inte på det här området och inte under sin första mandatperiod. Jag tror man lurar sig själv om man tillskriver honom ädlare motiv än så. Det här är de cyniska valkalkylernas år, där mycket kastas över bord om det krävs.

Man kan utgå ifrån att Obamas strateger noga beräknat effekten av utspelet på faktorer som väljarstöd, mediebevakning, mobilisering av anhängare respektive motståndare, insamlingar av ekonomiskt stöd till de olika kampanjkassorna och motkandidaten Mitt Romneys tänkbara reaktioner.

Det minskar inte värdet av uttalandet i sig, men det sätter in bedömningen av det i en realistisk kontext.

Det som gör Obamas utspel så glädjande är därför framför allt att det tyder på att han och hans närmaste rådgivare gör antagandet att synen på homosexuellas rättigheter förskjutits så i liberal riktning att en sittande president kan säga sin åsikt i frågan om samkönade äktenskap högt, och sammantaget gynnas av det mer än skadas.

Obamas team ser politiska möjligheter i den uppkomna debatten. Om de finns där återstår att se. I reaktionerna på utspelet har även motsatta bedömningar gjorts, att det snarare är de motståndare till samkönade äktenskap som kandiderar på olika nivåer som gynnas.

Eftersom situationerna i de olika delstaterna skiljer sig så kraftigt åt, är det i ett majoritetsvalssystem överhuvudtaget svårt att göra en samlad bedömning av nationella händelsers betydelse för valresultat. De flesta antar nog att utspelet väcker stor uppmärksamhet nu, i ett läge när amerikansk politik befinner sig i vänteläge inför valspurten senare i år, men är glömt i höst när allt kommer att handla om jobben och ekonomin.

Å andra sidan: för den som tycker att detta låter cyniskt i en fråga som handlar om rätt och principer, inte valkalkyler: så brukar det vara när de stora framstegen för frihet och mångfald görs. Först i efterhand och i historiens ljus får de det rena, ädla skimret. När de drivs igenom vimlar det nästan alltid av skiftande motiv, avsikter, mer eller mindre dolda beräkningar.

Avgörande är ofta hur ett krav är förberett under åratal, kanske decennier. Droppen som urholkar stenen ligger bakom många plötsliga epokskiften, men vi tenderar att glömma bort droppen i efterhand. I slutändan är det långsiktigt arbete, många år av upplysning, opinionsbildning, uppmärksamhet och modiga ställningstaganden – först i det lilla, sedan i allt större sammanhang och på allt högre nivåer – som ger resultat.

Av det kan alla lära – i lokalpolitiken, i värdspolitiken – i ögonblick när ett arbete för medmänsklighet och fördragsamhet verkar hopplöst.

När försöken att förringa människor till enbart kollektiva beståndsdelar i scheman av hat, hot, avhumanisering och fördomar, när försöken att ställa grupper mot grupper, förakt mot förakt, illvilja mot illvilja, extremism mot extremism, när uppmaningarna till förföljelse av människor som tänker, lever, tror eller drömmer annorlunda, tycks vara på väg att ta över:

I de ögonblicken är den tålmodiga droppen värdefullare än någonsin. Så småningom, ibland först decennier eller sekel senare, kommer genombrottet.

Blockpolitiken blir allt mindre relevant i sakfrågorna. Om det handlar den här krönikan. I papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor på temat:

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vem vinner och vem försvinner?

-------------------------------------------

Blockpolitikens solnedgång

Tittar man intensivt och länge på en solnedgång och sedan blundar, finns solnedgången kvar på insidan av ögonlocken. Stannar man i illusionen och blundar för länge, är originalet redan borta när man öppnar ögonen igen. Den gamla svenska blockpolitiken, i sina traditionella former, sjunker mot horisonten i ett märkligt, svårdefinierat, sista färgsceneri. Men sjunker gör den.

Frågan är vilka av de närmast inblandade som faktiskt ser det.

Medierna och de politiska partierna har stirrat så länge på den svenska blockpolitikens mönster att de bränt sig fast på insidan av ögonlocken. De kan komma att bli överraskade när de öppnar ögonen.

Väljarna håller redan på att lämna den invanda blockpolitiken bakom sig. Det som ibland framställs som något motsägelsefullt, att de rödgröna växer när de inte längre samarbetar, är egentligen inte motsägelsefullt alls. För det är inte det rödgröna regeringsalternativet som växer i opinionen. Något som inte existerar kan inte bli större. Socialdemokraterna och delvis miljöpartiet växer just därför att det rödgröna alternativet inte längre existerar.

Att ett stöd för socialdemokraterna inte längre automatiskt innebär ett stöd för tanken på vänsterpartiet som regeringsparti, är ett av huvudskälen till varför Stefan Löfven i rask takt är på väg upp till samma förtroendesiffror som Fredrik Reinfeldt.

I samma ögonblick som socialdemokraternas nya ledning började klargöra att man inte är intresserade av att gå till val 2014 med samma upplägg som 2010, har väljarna fått ökat förtroende för partiet igen.

När allianspolitiker därför påtalar att de rödgröna är mer splittrade än på länge – det argument som fungerade så väl för några år sedan – gör de socialdemokraterna en stor tjänst, eftersom det snarare får mittenväljare att andas ut.

Blockpolitikens mönster och utgångspunkter har mindre och mindre med de politiska realiteterna att göra. I en traditionell blockpolitik – den gjorde comeback fullt ut så sent som i valet 2010 – skulle socialdemokraternas läge i regeringsfrågan just nu vara en katastrof för partiets trovärdighet.

Väljarna vill ha vissa garantier för vad en röst på ett parti för med sig i regeringsfrågan. I en strikt blockpolitik blir partierna låsta i tvånget att erbjuda uppenbara majoritetsregeringsalternativ – antingen-eller. Men i det läget befinner sig inte svensk politik i dag. Istället pågår ett långsamt, befriande uppbrott till något nytt, vilken ökar både små och stora partiers handlingsutrymme på sikt.

Socialdemokraterna återhämtar sig alltså inte trots, utan tack vare att de rödgröna framstår som splittrade. Och alliansen trampar vatten på grund av att den börjar framstår som ett samarbete som hålls ihop till ett för högt pris för de mindre partierna när det gäller idéutveckling och nya perspektiv.

Men även i en sådan ny politisk verklighet, krävs ärliga besked till väljarna. Partierna kan inte samtidigt försöka tillfredsställa de interna aktivister som behöver napp och nalle i form av fiendebilder från stenåldern och känner sig hemma i blockpolitiken, och de väljare som vill ha klara besked om att blockpolitiken inte är så låst att den tvingar regeringsalternativ i armarna på ytterkantspartier.

Politiska koalitioner, har liberalen och mångårige tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher sagt, är allianser med bestämda syften under begränsad tidsperiod. ”Blir de något mer” menar Genscher, som var med om att båda skapa och bryta upp regeringskoalitioner under stor turbulens, ”förlorar minst en av samarbetspartnerna – bildligt talat – sin själ”

Vem bryter upp vad, när och med vilka nästa gång i svensk politik? Under lång tid har regeringsfrågan i svensk politik handlat om vilka som bäst orienterat sig i den traditionella blockpolitiken, (i vad mån något som brutits gång på gång kan kallas tradition är i och för sig en berättigad fråga), utan att fastna i dess uppenbara fällor.

Länge var socialdemokraterna överlägsna på det, vilket till slut tvingade fram bildandet av alliansen; den kom i just det ögonblick då socialdemokraternas gamla regeringsmodell med ett ensamt parti i minoritet började bli hopplöst förlegad.

Bortom 2014 kommer det nog snarare att handla om vilka som bäst förmår att bryta upp från blockpolitiken helt, dra andra, kanske fler, gränser, definiera koalitionsmöjligheter utifrån aktuella sakfrågor och faktiska ståndpunkter snarare än nedärvda fiendebilder och patetisk retorik. Vilka förmår skickligast och tidigast att skapa sådana nya förutsättningar för bildandet av fungerande regeringar?

De som älskar blockpolitiken över allt annat bör nog fortsätta blunda en tid till, och låta minnena spela på ögonlocken. Den kommer kanske inte att finnas kvar längre, när de öppnar ögonen nästa gång.

Umeå har i över hundra år varit en de framgångsrika lobbyisternas stad. Men att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Om det, och om Umeås historia som norrländska lobbymästare, handlar den här lördagskrönikan.

Fler krönikor på liknande tema:

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Både storskog och akademisk toppregion

Föränderligt Umeå i eggande epok

Umeå bortom de stora vinstlotterna

Umeå - fyra sekel fyllda av tro och tvivel

Umeå - vad ska man säga?

Umeå, stämningen och känslan i magen

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm, älskar, älskar inte...

2014 - ett fyrtorn i dimman för Umeå

-----------------------------------------------------

De gamla norrländska lobbymästarna förlorade mot Luleå

Umeå handelsstaden, Umeå förvaltningsstaden, Umeå militärstaden, Umeå bildningsstaden, Umeå idrottsstaden, Umeå kulturstaden, Umeå IT-staden. Det har skiftat genom åren. Umeå har alltid uppfunnit sig själv på nytt. Och ofta har det varit de stora händelserna och de stora etableringarna som bestämt dagordningen.

Även när inte flammor stiger över horisonten borta i Holmsund som ett ödestecken och larmet går nere vid älven, är Umeå aldrig långt borta från nästa kostymbyte. Ett par generationer och ett paradigmskifte senare kan det som en gång dominerade stadslivet och stadsbilden vara borta.

Men finns det en konstant genom förvandlingarna, är det något Umeå varit norrländska världsmästare på åtminstone sedan stadsbranden 1888, så är det att lobba, övertyga och segra politiskt i maktens korridorer söderöver när det gäller placeringen av större lokaliseringar i norra Sverige. Umeå har varit lobbyisternas stad.

Umeås politiker har genom åren haft slughet, kontakter, armbågar, fräckhet, självförtroende och rävar bakom öronen nog att ta för sig och få beslutsfattare att sprätta upp kuvertet och säga ”Umeå” (läroverk), ”Umeå” (regemente), ”Umeå” (hovrätt), ”Umeå” (femte exemplaret), ”Umeå” (universitet), ”Umeå” (regionsjukhus), gång på gång, fram till ”Umeå” (kulturhuvudstad 2014). Andra Norrlandskommuner har gått från överseende med uppstickaren, via frustration till viss resignation inför Umeås förmåga att dra till sig folk och verksamheter.

Men de många lobbytriumferna har också rotat en lokal världsbild där lokaliseringar och klartecken från centralmakten varit receptet för och måttet på framgång. När så Umeå plötsligt åker på ett nederlag, när centralmakten plötsligt säger nej, kommer en lagrad, gammal ångest upp till ytan. Är det slut nu?

I veckan beslutade regeringen att den fjärde migrationsdomstolen ska förläggas till Luleå. Det var kulmen på en lång dragkamp, som pågått både öppet och bakom kulisserna, mellan Umeå och Luleå om den nya domstolens placering. Båda sidor har skickat fram sina tyngsta lobbytrupper. Gissa om det irriterar de ledande politikerna i Umeå att Luleå vann.

Lennart Holmlund (S) hittar, förstås, de skyldiga i centerpartiet och menar att moderaterna låtit centerpartiet – genom påtryckningar från landshövdingen i Norrbotten Per-Ola Eriksson – köra över justitieministern Beatrice Ask.

Anders Ågren (M) ”tar sig för pannan” på sin blogg över beslutet och menar att regeringen bortser från sakskäl om rättssäkerhet och kompetensfrågor och istället väljer Luleå av regionalpolitiska skäl.

Mattias Larsson (C) försvarar sitt parti mot Holmlunds anklagar och uppmanar Holmlund att istället fundera över varför Västerbotten stod splittrade i frågan medan Norrbotten stod enade bakom Luleå, och hur Umeå kan bli bättre på att skapa bredare allianser när det gäller att påverka den nationella nivån.

Det vore förstås, så länge regionsamarbetet i norra Sverige ser så torftigt ut som det gör, tjänstefel av de ledande Umeåpolitikerna att inte söka lobba och argumentera för etableringar här. Självklart ska de bearbeta och utnyttja sina kontakter.

Och att det svider när andra städer vinner är ofrånkomligt. Arbetade man på fel, gick man via fel kanaler, använde man fel argument? Att utvärdera är viktigt.

Men det är, i det moderna Umeå, snarare irritationen efter en förlust i politisk Fia med knuff – frustrerande, stora, teatrala gester, men inte så allvarligt – än ödes- och krisstämning. Och i Umeå i övrigt uppfattas frågan om migrationsdomstolens läge som marginell.

Det pekar på att något håller på att hända, trots den politiska reaktionen efteråt.
Umeå har länge varit den kanske otåligaste och på sätt och vis mest lättskrämda av Norrlandsstäderna. Det är, ibland, som bär Umeå fortfarande, längst inne gömt bakom kaxighet och storstadsambitioner, på ett osäkert komplex i relationen till städer som Sundsvall, Härnösand, Skellefteå; trots att Umeå sedan länge rusat förbi till storlek och framtidsutsikter.

Kanske är det ett oundvikligt för en stad som vunnit högsta vinsten på lotto några gånger (universitetet var ett sådant plötsligt händer det-ögonblick i reklamen när alla skriker rakt ut och slänger iväg kaffekoppar i slowmotion), medan andra fått riva kupongerna i småbitar.

Någonstans anar staden att det kunde ha slutat helt annorlunda, att den bland mycket annat också haft ren bonnröta i avgörande ögonblick, att ingenting är riktigt säkert här i världen.

Umeå satt, trots allt som hänt, länge fast i en självbild som underdog, och hostar till då och då än i dag av askan från 1888.

Men Umeå håller på att växa ifrån de gamla ryggmärgsreaktionerna. Beroendet av huvudstadens gunst har minskat. Umeå kikar så smått, och som första Norrlandsstad, ut på andra sidan en långvarig epok där alla blickar var riktade vädjande mot Stockholm.

Receptet och måttstockarna för framgångar har förändrats. Umeå har kommit över brytpunkten för större småstäder när den positiva utvecklingen börjar få en egen dynamik. Även om det har tagit tid att förstå de egna framstegens möjligheter.

När regementet lades ner på 90-talet stormade lokala politiker och medier ut i krigsdans med protester som handlade det om ett fruktansvärt bakslag. De var fångna i föreställningen att centralmaktens beslut var stadens öde, att en Norrlandsstad inte kan vara mer framgångsrik än dess lobbyarbete i Stockholm. Men det blev förstås tvärtom. I efterhand framstår det rent av som ett slags frigörelse, i staden som vant sig vid att uppfinna sig på nytt när gamla strukturer blivit förlegade.

Att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Umeå kan slappna av, vad de beslutar i Stockholm är inte lika viktigt längre. Tillväxtfaktorerna för Umeå ser annorlunda ut i dag. Staden har sitt öde i egna händer. Stödhjulen behövs inte längre, centralmaktens hand på pakethållaren hämmar ibland mer än stöttar. Trampa iväg bara.

De nordligaste länen måste även framöver sträva efter att vara världsbäst på lobbying gentemot centralmakten och aktörer söderöver. Odla kontakter, vässa armbågarna, inspireras av Umeås legendariska kommunlobbyister från de stora triumferna.

Men inte längre i konkurrens med varandra. Inte i hopp om den enstaka, stora lottovinsten som lyser upp någon lycklig punkt i ett norrländskt mörker. Utan tillsammans, som gemensamt agerande framtidsregion, i en av Europas intressantare tillväxtmiljöer.

Umeås epok som Norrlands tuffaste, sololirande lobbyister är över. Uppdrag slutfört. Det är goda nyheter – inte minst för Umeå.

I dag hölls ett rundabordssamtal i Umeå med politiker, företagare och universitetsfolk om digital teknik för hållbar utveckling och minskad miljöbelastning. I den inledande panelen satt IT-ministern Anna-Karin Hatt, regionrådet Erik Bergkvist, vikarierande landshövdingen Birgitta Heijer och landstingsrådet Peter Olofsson.

En teknisk revolution pågår, och Västerbotten kan uppvisa både de flottaste laboratorierna och de mest slitna barrikaderna. Samma län, olika världar, men gemensamt digitalt öde på sikt, med stora möjligheter, men också en del problem som tekniken inte rår på. Om det handlar den här krönikan. 

I morgondagens papperstidning med Niklas Erikssons teckning på temat.

----------------------------------------------

Det digitala Västerbotten - Fwd: ps Ammarnäs hälsar

Västerbotten har bredband i världsklass, och internetuppkoppling i strykklass. Västerbotten leder utvecklingen och kämpar för att inte tappa kontakten med den helt. En teknisk revolution pågår, och Västerbotten kan uppvisa både de flottaste laboratorierna och de mest slitna barrikaderna. Samma län, olika världar, men gemensamt digitalt öde på sikt. Gräv inte skyttegravar. Erfarenheterna hos dem som har privilegiet att kunna skynda före och hos dem som kämpar för att inta stängas av och ute, kan samspela och stärka varandra, om det finns en regional helhetssyn och solidaritet.

Den brittiska tidskriften The Economist ägnade ett temanummer häromveckan åt vad som kallas den tredje industriella revolutionen.

Den första kom mot slutet av 1700-talet när gamla hantverksmetoder börjades ersättas av mekaniserad fabriksproduktion. Den andra kom i början av 1900-talet när massproduktionen slog igenom i stor skala. Dessa två industrirevolutioner, skriver Economist, ”gjorde människor rikare och mer urbana”.

Nu är vi på väg in i den tredje revolutionen – när produktionen digitaliseras. Och den kan komma att förändra det mesta.

Professorn i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitet, Jesper Strömbäck, som är huvudsekreterare i den av svenska regeringen tillsatta Framtidskommissionen skriver på kommissionens hemsida om The Economists temanummer:

”Det råder dock inget tvivel om att förändringarna kan komma att bli fundamentala. De kommer både öka konkurrensen och förändras dess dynamik, och de kommer öka kraven på flexibilitet, innovationsförmåga och kompetens. Precis som övergången från hantverksproduktion till fabriksproduktion och sedermera massproduktion skapade vinnare och förlorare kommer den tredje industriella revolutionen göra det. Att det leder till nya utmaningar för individer, företag och nationer råder det knappast något tvivel om. Viktigt att komma ihåg här är att utmaningar inte bara betyder risker, utan också nya möjligheter.”

Ur ett Norrlandsperspektiv finns skäl att tro att den här revolutionen inte med nödvändighet kommer att driva på och drivas på av urbanisering, utan bland mycket annat - och om landsbygdsregionerna ser och tar chansen - innebära en revansch för andra typer av livs- och produktionsmiljöer än storstadens.

I dag hölls ett rundabordssamtal i Umeå med politiker, företagare och universitetsfolk om digital teknik för hållbar utveckling och minskad miljöbelastning. I den inledande panelen satt IT-ministern Anna-Karin Hatt, regionrådet Erik Bergkvist, vikarierande landshövdingen Birgitta Heijer och landstingsrådet Peter Olofsson.

Digitala agendor, IT- och innovationsstrategier är ämnen som kan stimulera både djärva, insiktsfulla utläggningar och rent, till intet förpliktigande snömos. Men det står utom tvivel att Norrlandslänen är den del av Sverige som har flest skäl att intressera sig för ämnet. Västerbotten inte bara behöver de tekniska lösningarna, utan måste ligga i täten när det gäller att ta fram och utveckla dem.

Den nya värderingen av norra Sveriges naturresurser i takt med ökad globalisering och i ljuset av det nygamla klimathotet, att hitta en väg för att båda nyttja dem och värna dem, behovet av innovationer för servicelösningar på framtidens landsbygd, både inom välfärden, näringslivet och för invånarnas kulturintresse och informationsbehov, nödvändigheten av renare, mer hållbara transportlösningar – digitala lösningar blir allt viktigare på nästan alla områden som utgör de största möjligheterna och de svåraste utmaningarna för norra Sverige.

Digitala hjälpmedel blir allt viktigare för industriernas hela produktionskedjor, även ur ett miljöperspektiv.

Tekniska innovationer kan långt högre utsträckning än i dag bidra till ett resurseffektivare, miljövänligare privatboende och till mer hållbara privata transportmönster.

Det glesbygdsmedicinska arbete som pågår i bland annat Storuman kan visa på möjligheter för modern, teknikburen service på landsbygden och rentav bädda för en exportframgång. Inlandets demografiska utmaningar är inte unika i världen, , och den som tidigt omsätter erfarenheter till lösningar kan både visa andra vägen och skapa ny lokal tillväxt för egen del.

Distansupplägg för högre utbildning och konferenser är ett annat område där massor har hänt, men ännu mer kommer att hända åren framöver.

För en region där mycket handlar om att överbrygga avstånd utan att tappa tid och kvalitet, är allt detta avgörande.

Men annat som kräver mänsklig, fysisk närvaro och konkret service på plats, kan aldrig ersättas utan att livet förtvinar.

Om att den gränsen existerar mellan vad nya tekniska lösningar kan kompensera för (eller rentav förbättra) och vad som aldrig kan kompenseras – och att den gränsen handlar om glesbygdens överlevnad – har upproren i Åsele och Dorotea handlat. Till en digital agenda hör inte bara att upptäcka dess möjligheter, utan också att se gränserna för dess relevans.

Västerbotten kastas just nu mellan hopp och förtvivlan. Sanningen ligger någonstans däremellan. Se varandras erfarenheter. Det pågår en revolution. Den skulle kunna bli hela landsbygdens revansch.

Umeå kommunpolitik är inne i ett intressant skede, när partierna så smått börjar förbereda sina strategier inför nästa val, och bortom nästa val. Jag spekulerar, funderar och analyserar lite kring det och kring de olika lokala politikernas möjliga vägval i veckans lördagskrönika. Här i en lite längre webbversion:

---------------------------------------------------

Förstafiol, andrafiol och gnisslande tänder i umepolitiken 

Umepolitiken börjar närma sig det där läget i tecknade filmer när Långben springer ut för ett stup och inte förrän han upptäcker att han inte längre har mark under fötterna faller han. Umepolitiken är inte på väg att störta handlöst förstås, eller falla alls, men en gammal grundval, en gammal fast mark, är på väg att dras undan, och ännu är det oklart vad den ersätts med och hur stor förändringen blir. Den kan bli obetydlig, den kan bli omfattande. Vi vet inte. Just nu springer umepolitiken lite i luften, som om allt vore som vanligt, utan att de ledande aktörerna riktigt vågar titta ned och dra slutsatser. Åtminstone inte offentligt. Men senast 2014 är det slut på teckningens frihet, och tyngdlagen återvänder.

Plötsligt händer det (inte): I måndags på fullmäktige i Umeå gick allianspartierna, miljöpartiet och Arbetarpartiet (f.d Rättvisepartiet) ihop i en fråga om ökade insatser mot sjukfrånvaro och röstade ned socialdemokraterna och vänsterpartiet. Det blixtbelyste det speciella ”parlamentariska” läge och de styrkeförhållanden som råder i fullmäktige.

Anders Ågren (M) kallade det på sin blogg i veckan alliansens största framgång i sak på 14 år, ”sett till hur mycket pengar omröstningen gällde”. Det låter mer dramatiskt än det var, eftersom alliansen eller delar av alliansen ofta står bakom den förda politiken, i uppgörelser tillsammans med S.

Det speciella den här gången var förstås att en majoritet uppstod som varken innefattade S eller V. Det är i Umeås moderna politik till synes en omöjlighet, ett brott mot kända naturlagar. Och det förblir, måndagen till trots, en omöjlighet den här mandatperioden ut; ett maskhåll i rymden som teoretiskt förändrar tid och rum, men som aldrig kan bli något annat än en matematisk konstruktion. För givetvis är inte alliansen, Mp och Arbetarpartiet något lokalt regeringsalternativ i vardande.

Umeås politik är inne i ett skede när det alla avvaktar, grubblar kring och lurpassar på är vad som ska hända med socialdemokraterna när Lennart Holmlund avgår och någon ny tar över. Ingen litar riktigt fullt ut på någon, men ingen vill heller bränna broar eller skapa onödiga låsningar.

Om de inte redan har aningar om vartåt det lutar (eller barkar, beroende på hur de ser det), torde kommunalråden Anders Ågren och Tamara Spiric (V) vara sprickfärdiga av nyfikenhet att få veta vem det blir. Nästan lika nyfikna torde Britt-Marie Lövgren (Fp), Mattias Larsson (C), Veronica Kerr (Kd) och Nanny Ålander (Mp) vara.

Anders Ågren vet nog inte riktigt vad han ska hoppas på när det gäller Holmlunds efterträdare. Å ena sidan har han en ganska behaglig tillvaro nu, med en S-ledare som när han kan få med sig det egna partiet hellre gör upp brett mot mitten än binder sig vänsterut. Det ger alliansen, och framför allt alliansens största parti, mer inflytande och en mer prestigefull plattform, än en traditionell opposition på riksplanet kan få.

Ågren får visserligen inte spela förstafiol, men han får stå på scenen väldigt ofta med sin andrafiol, medan de övriga allianspartiernas gruppledare, ibland tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet, står kvar halvt gömda i kulisserna och gnisslar tänder i misstro – var och en med sin uppfattning om vilka toner som saknas.

Å andra sidan skulle en lokal S-ledare i Umeå som byter strategi, närmar sig V och söker skapa en tydligare blockpolitik, öppna möjligheter för allianspartierna att öka sitt samlade väljarstöd på sikt och därmed, vagt, öka chanserna för att kommande maktskifte, om inte redan 2014 så 2018. Dock med följd att det största allianspartiets inflytande minskar i väntan på en sådan eventualitet.

Vad lockar mest: att vara kommunalråd med inflytande och kanske för ett större eget parti, men utan utsikter att få leda en majoritet inom överskådlig framtid eller att vara mer av ett utpräglat oppositionsråd utan större konkret inflytande, men med en något ökad, om än vag, förhoppning om kommande maktskifte? Lite av svaret finns nog i vilka tidsperspektiv moderaterna i Umeå, och de övriga allianspartierna, har i sina respektive strategier, hur tålamodet ser ut.

Och även för Tamara Spiric och vänsterpartiet kan det både vara en möjlighet (fortsatt garanterat inflytande) och ett problem (ökad trängsel på vänsterkanten) om en ny S-ledare i Umeå upprättade en strikt blockpolitik. Nu kan vänsterpartiet agera både som en del av en styrande majoritet och som en del av en självupplevd opposition, ovillig att acceptera kritik som riktas mot V som makthavare. Med Holmlund på förstafiolen har V kunnat njuta det bästa av båda världar, tack vare den flytande, skiftande blockgränsen, som egentligen inte existerar i umepolitiken.

Det är som det gamla tyska talesättet: ”om alla vill spela förstafiol får man inte ihop någon orkester”. Umepolitiken har länge fungerat så att alla andra av hävd kunnat acceptera socialdemokraternas förstafiol under förutsättning att inte någon enskild sida i övrigt får permanent rätt till andrafiolen. I det ögonblick som Holmlund tar sin harts och går, kommer det att uppstå ett vakuum som många vill fylla.

Hur var det Ola Magnell sjöng?:
”Akta're brorsan
Både för dom som tiger
Och för dom som babblar och för dom som inte är vad dom verkar va
Dom vill ha dej till sin lakej för sina syften och sina intriger”

Centerpartiet, fortsatt plågade av dåliga opinionssiffror trots partiledarbyte, är kanske det parti på riksplanet som sammantaget är mest otåligt i allianssamarbete just nu. Den otåligheten märks även hos partiets företrädare i norra Sverige, där även skepsisen inför självmedvetna moderater sitter i partidistriktens ryggmärgen. I Umeås lokalpolitik har C länge varit ett oförutsägbart inslag, lite utanför de mest etablerade samarbetsformerna, ibland betraktade som lite naiva av allianskollegorna, ibland bemötta med extra stor irritation av socialdemokraterna, själva med uppfattningen att de har en speciell roll att fylla, men aldrig helt enkla att förutse. Centerpartiet lär inte bli någon drivande kraft bakom fördjupat allianssamarbete inför 2014.

Folkpartiet gick klart bättre i kommunalvalet 2010 än i riksdagsvalet, och kan därför lockas av tanken på att det finns mer för partiet att hämta i en friare roll lokalt, än som underordnad partner med betydligt större moderater i ett allianssamarbete efter riksmodell. Eftersom Fp hade oppositionsrådsposten 2002-2006 kan det dessutom finnas kvar spänningar mellan dem och M i synen på hur just det uppdraget ska tolkas och förvaltas, som ytterligare dämpar samarbetsivern.

Kristdemokraterna har ett lite annorlunda läge än de övriga allianspartierna. De flesta bedömare anser att deras chans att överleva som riksdagsparti 2014 hänger på kamrat fyra procent, och alltså att alliansen står kvar som samlat regeringsalternativ. Samtidigt är partiets opinionskris så pass djup att frestelsen att ta varje chans att profilera sig på egen hand, inte minst lokalt på orter där partiet har ett relativt stabilt stöd, kan växa sig oemotståndlig fram emot valet.

Miljöpartiet har bytt ledning i tät följd de senaste åren, vilket oundvikligen gjort att partiet, trots goda valresultat, har relativt okända företrädare lokalt. Det tar tid att bli ett etablerat namn. Att Mp ofta står utanför de upptrampade samarbetsstigarna i fullmäktige, flitiga med egna utspel men till synes sämre på korridorspelet, ger dem en viss gåtfull ställning i den lokala regeringsfrågan. Intrycket är dock att de i fullmäktige mer tillhör den del av Mp som ser sig själva som mer automatiskt vänster, med större moderatfobi, än vad partiledningen nationellt gör, och att därför tanken på ett samarbete mellan alliansen och Mp i Umeå känns mer avlägsen än den gör nationellt.

Det får i sin tur konsekvenser för stämningen inom alliansen eftersom samarbete med Mp just nu ter sig som det enda halmstrået för direkt maktskifte 2014. När det halmstrået ser för bräckligt ut, kan det sluta med att samtliga allianspartier börjar agera med andra mål för de egna partierna i sikte.

När allianssamarbetet på riksplanet stod på topp och var som mest harmoniskt, och det är ett tag sedan, var det på sin höjd hövligt sammanbitet i Umeå. Först var partierna för jämnstarka och närde alla förhoppningen om att få ställa kommunalråd (fp för att de hade den posten 2002-2006, C för att de hoppades på en Maud Olofsson-effekt regionalt). Sedan blev moderaterna, lyfta av rikstrenden, för stora för de övriga partiernas smak och för stora för att längre vilja ta överdriven hänsyn till en koalition utan hopp att vinna en majoritet.

När det nu alliansen börjar få slut på bränsle och spricka upp på riksplanet har allianspolitikerna i Umeå, tror jag, lätt att hålla tillbaka tårarna vad gäller den lokala motsvarigheten. Hur längre har övriga allianspartier lust att unna M ledarpositionen i ett fast, lokalt samarbete om det sker i ett parlamentariskt statiskt läge och det börjar viskar om att de får för lite ut av det? Och när tycker M att det är mer lockande att söka bli ännu större på egen hand?
Kanske finns inte den motsättningen i så enkel form, men lita på att sådana resonemang förs i bakhuvudena på allianspartiernas samtliga gruppledare.

Jag skulle därför gissa att:

Socialdemokraterna, oavsett vem som blir Holmlunds efterträdare, kommer att gå till val för eget mandat utan att binda upp sig för något samarbete, och istället söker utmåla sig själva som det regeringsdugliga alternativet för dem som vill att det ska rulla på ungefär som förut. Sedan håller de blånande tummar för att de inte ska bli beroende av uppgörelser med V. Konsekvenserna i övrigt av ledarskiftet lär förbli oklara tills efter valet.

Vänsterpartiet i Umeå har problemet att flera i den lokala ledningen gav intryck av att hellre vilja se en annan partiledare än Jonas Sjöstedt. Det kan ha väckt en del ont blod hos allmänna vänstersympatisörer - som ser Sjöstedt som ett starkt kort - utanför partiets lokala ledning. Sådana interna spänningar kan märkas i form av minskat gräsrotsengagemang och proteströster på andra partier lokalt i nästa val. Men oavsett om den farhågan slår in kommer V sannolikt att köra på egen bana i den lokala valrörelsen, betona sin dubbla, lite motsägelsefulla roll som både vänsteropposition och garant för vänsterstyre och söka utmåla S som ett opålitligt alternativ, i planeringsfrågor såväl som i budgetpolitiken. På det sättet hoppas man hålla uppe det egna stödet så mycket att man ändå kan tvinga in socialdemokraterna i ett nytt samarbete och minska alliansens inflytande.

Arbetarpartiets strategi är uppenbar: genom hårda angrepp på Jonas Sjöstedt och de lokala företrädarna misstänkliggöra vänsterpartiet som ett urvattnat, hycklande sossigt parti som riktiga vänstersocialister inte kan lita på, och så trumma ihop tillräckligt stöd för ytterligare ett mandat. Gång på gång i insändare och debattartiklar har arbetarpartiets företrädare det senaste året sågat vänsterpartiets uppträdande både på riksplanet och lokalt i Umeå.

Miljöpartiet kommer att försöka att både betona en vänsterprofil i tron att det lönar sig extra bra i Umeå, för att inte tappa till V och S, men samtidigt följa partiledningen i försöken att hålla en dörr på glänt för mittenväljare. Det kommer att göra att varken S eller alliansen litar på dem. Men efter valet kommer alla att uppvakta Mp med vänliga ord för att de inte ska försvinna in i något organiserat samarbete med andra.

Allianspartierna kommer att anordna gemensamma utspel och presskonferenser; lägga något manifest och hålla god min utåt. Men de tror inte på maktskifte, och kommer därför internt indirekt och med fina antydningar att säga tack för den tid som varit till varandra och sedan i huvudsak, och i de mest engagerade insatserna, köra egna race. Var och en i förhoppningen att det ska lyfta just deras parti i Umeå, på de andra allianspartiernas bekostnad, tack vare eller trots rikstrenderna.

Umeå går mot en valrörelse där partierna kommer att ha tänkt igenom mycket noga för sig själva vad de vill, men där det som de vill ha sagt kommer att stå skrivet mellan raderna, eller i stjärnorna. Väljarna gör klokt i att spana efter det finstilta.

Badhusplanerna i centrala Umeå är ämnet för den här krönikan. Mycket har hänt i Umeå sedan det första beslutet om just Nanna-kvarteret togs 2007. Och för varje nytt stadsplaneringsbeslut, som rundat badhusfrågan, sedan dess har idén med ett äventyrsbad i kvarteret Nanna gått från att framstå som en kanske nödvändig, dålig kompromiss till att alltmer te sig som en onödigt dålig kompromis

-----------------------------------------------

Badhusplanerna en onödigt dålig kompromiss?

Det har funnits åtskilliga tillfällen de senaste åren för Umeå kommun att dra i bromsen för badhusplanerna, tänka om och hitta bättre lösningar än att bygga helt nytt i just kvarteret Nanna.

Länge ansågs det nödvändigt att hitta en nödlösning för det nya badhuset, för att luckra upp andra knutar i stadsplaneringen. Badhuset sågs som en nyckel till en massa annat. När dåvarande gruppledarna låste in sig i januari 2007 och kom ut igen med Nanna-förslaget – stött av socialdemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet, och centerpartiet – så var reaktionerna skeptiska i bästa fall.

Men det fanns en stämning i stan att hellre en lösning av något slag efter alla år, än en ytterligare långbänk som spärrar annan utveckling. Och någonstans måste ju ett nytt badhus fixas när det gamla blir otjänligt. Tröttheten inför långbänkarna i Umeå var som djupast i den vevan, vilket bidrog till den resignerade stämningen. Ett oälskat projekt, men därtill var kanske kommunen nödd och tvungen.

Mycket har hänt i Umeå sedan dess. Och för varje nytt stadsplaneringsbeslut, som rundat badhusfrågan, har idén med ett äventyrsbad i kvarteret Nanna gått från att framstå som en kanske nödvändig, dålig kompromiss till att alltmer bara te sig som en onödigt dålig kompromiss.

Varför just där? Att det är centralt är ett bra argument, i en stad som ska förtätas. Men finns det inte andra folkdragare som kan bli viktigare att ge utrymme ett så attraktivt, centralt läget? Och varför ett stort, nytt badhuskomplex isolerat från andra, redan existerande sport- och fritidsmiljöer i stan? Är badaktiviteter verkligen det som bäst låter sig förenas med bilfria transporter, exempelvis för barnfamiljer? Är trafik- och parkeringsproblemen underskattade?

Alternativa koncept har föreslagits, både vad gäller badhuset och vad gäller Nanna-kvarteret. Men rädslan för att ett omtag skulle få en krampaktig samsyn att spricka i tusen bitar omöjliga att foga ihop kring ett nytt förslag har väl varit för stor.

I höstas kom beskedet att kommunen ska återta byggandet av badhuset från fastighetsbolaget Lerstenen och sköta det själv via ett kommunalt bolag. Senast då började alarmklockorna hoppa vilt. Senast då borde frågan ha rensats från gammal prestige och andra möjligheter att ersätta det gamla, slitna badhuset övervägts.

Det brukar bli dyrt när kommuner bygger anläggningar av det här slaget, visar erfarenheterna från andra håll, och kan bli långt dyrare än först sagt. Projekterings- och byggkostnader växer snabbt och driftskostnaderna skjuter i höjden. Och om de delarna av den planerade verksamheten som går utöver vad kommunen måste tillhandahålla som service är särskilt efterfrågade av kommuninvånarna sett till den tänkta planeringslösningen, kostnaderna och risken för ännu högre kostnader kan ifrågasättas.

Inte ens behovet av en 50-metersbassäng i just Umeå är oomtvistat. Har tiden sprungit ifrån det gamla kravet? Kanske inte, men det finns säkert också i delar av uppslutningen nu en viss rädsla för att väcka den björn som sover.

Tisdagens besked om att badhusplanerna ligger fast ger dåliga vibbar. Vissa långbänkar kan bli så långa att det till slut är bättre att de blir ännu längre för slutresultatets skull, när det handlar om stora kostnader som låses fast i specifika anläggningar i orubbliga lägen.

Har Umeå missat att den gamla långbänksjukan i stort är botad redan? Allt är inte bråttom. Risken finns att badhusplanerna blir en onödigt dålig kompromiss.

Efter en veckas blek budgetdebatt, i en tid när alla tycks fixerade vid att "lyssna in" saker och det bästa partierna kan göra för att vinna stöd är att sätta munkavle på sina ledare och låta folk gissa lite fritt vad de tycker, så kan det vara läge att ställa frågan: Vart tar dagens Adolf Hedinare vägen i svensk politik?

Om det, eller snarare om just Adolf Hedin - en av de intressantaste politikerna i Sveriges historia - som en inspirationskälla för dagens unga och framtida politiker handlar den här lördagskrönikan.

--------------------------------------------

Vem skriver femton brev som förändrar Sverige i dag?

Det är ord och inga visor. ”Partiet självt är en kropp”, står det, ”ur vilken själen flytt”. ”Nu stå de handfallna, tuggande på det gamla förrådet av utnötta fraser, och förstå ej en tid, som ej är deras”.

Ett parti, fortsätter skribenten, ”sammanhålls ej av vad det gjorde igår, när det ej vet vad det skall göra i dag och ännu mindre har någon aning om morgondagens krav”. ”De gamla partierna”, heter det också, har ”spelat ut sin roll och befinna sig i upplösningstillstånd (…) Det hela företer ett gråaktigt kaos.”

Är det en ungdomsförbundare i något av allianspartierna som tröttnat på idélöshet, förvaltningstorka, övervakningsvurm och passivitet? Är det en ung socialdemokrat som fått nog av frasmätta, låtsasnostalgiska, självnöjda partikamrater?

Moderniserar stavningen och lyfter fram de mest retoriskt tidlösa passagerna, blir det uppenbart hur mycket som är sig likt, genom åren. Citaten ovan är klassiker i svensk politik och hämtade från liberalen Adolf Hedins berömda manifest från 1868, först publicerat i en serie tidningsartiklar: ”Hvad folket väntar af den nya representationen. Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar”.

Få politiska skrifter på svenska har någonsin fått samma epokgörande status. Och den bidrog till att göra Adolf Hedin till en politisk rockstjärna under flera decennier. Han var som socialliberal först långt före sin tid och till sist som parlamentarisk ensamvarg redan efter sin tid, men i båda fallen i huvudsak på gott.

Skulle jag rekommendera någon som förebild för unga politiker i olika partier i dag, kommer nog Hedin allra högst upp på listan.

Han var en egensinnig, lynnig, krånglig, självsäker, dogmatisk, modig, briljant och uthållig idépolitiker som förmodligen var enerverande och skitjobbig att ha att göra med när han satte den arroganta sidan till.

Men han beundrades av många medborgare utan medel och makt, för att han avstod från en glansfullare karriär och istället som enkel riksdagsledamot outtröttligt och långt in i reumatismsmärtornas dimmor – han gick på morfin för att klara riksdagsarbetet de sista åren – drev deras hjärtefrågor genom tröga, fientligt inställda institutioner och etablissemang.

De femton breven 1868 är ett hårt angrepp på de så kallade gammelliberalerna, som bara några år tidigare fört den stora författningsreformen i hamn och ersatt den gamla ståndsriksdagen med ett tvåkammarsystem. Adolf Hedin argumenterar för att det nu behövdes en ny liberal rörelse, ett nytt parti: ”det radikala, det demokratiska, eller hellre det nyliberala”. De gamla embryona till partibildningar, de gamla politiska reformkrafterna har använt slut på sitt bränsle, det krävs nya tag, menar han.

Nyliberal omkring 1870 betydde det vi i dag skulle kalla socialliberal. De radikala nyliberalerna kring Adolf Hedin kallade sig så för att markera avstånd till just den äldre generation som verkade nöjd och mätt med representationsreformen som ett slutmål i sig och inte orkade gå vidare med fortsatt demokratisering, rösträttskamp, rättsfrågor, skolfrågor, religionsfrihet, sociala reformer o.s.v. för en fortsatt samhällsutveckling.

Det mesta känns rätt modernt i de femton breven. Saknas något fortfarande gör det utpräglade socialpolitiska perspektiv han snart skulle utveckla mer. Även avsnitten om utrikespolitiken är intressanta, men bundna till ett helt annat Europa

Vi har svårt för politiska källskrifter i Sverige. De epokgörande klassikerna i form av tal och manifest, som debattörer återvänder till, som politiker kråmar sig med, som historiker skriver böcker om, som populärkulturen inte kan få nog av att referera till, som medierna håller levande – de tappar vi snabbt bort på vägen.
I behandlingen av historiska tal och texter är svensk debatt pinsamt saftlös, rotlös, tröstlös. På sin höjd förmår vi hålla lösryckta, så småningom i syrelös ensamhet kringsvävande enradare i minnet. Det snarast betonar historielösheten ännu mer.

Men söker man politiska källskrifter för det moderna Sverige, är Adolf Hedins ”Femton bref från en demokrat” en given kandidat.

Tar man de femton breven och Hedins kanske ännu viktigare motioner om olycksfall- och ålderdomsförsäkring för arbetare från 1884 som en utgångspunkt för den politiska epoken 1880-1920, och dessutom går tillbaka till Johan August Gripenstedt – en annan av hjältarna bakom välståndsundret – och hans parlamentariska inlägg i mitten av 1800-talet om näringspolitiska liberaliseringar och nödvändiga statliga framtidsinvesteringar, så är de flesta grundackorden slagna för den politiska debatten om välstånd, välfärd, tillväxt, trygghet, frihet och jobb än i dag.

(Hur kan man debattera Norrbotniabanan utan att ta sats från Gripenstedts blomstermålningar om järnvägens betydelse?)

Miljöperspektivet och jämställdhetsfrågan är kanske de två viktigaste som tillkommit senare.

Kihlberg skriver om de femton breven, att: ”vår politiska 1800-talshistoria har icke ett personligt aktstycke med liknande bredd och opinionsbildande kraft, Erik Gustaf Geijers programmatiska inlägg efter ”avfallet” undantagna.”

Han berättar om hur August Strindberg i brev till Albert Bonnier ber att få dem skickade till sig för närmare studier. Hedins kampanj fanns alltså med som en tidig bakgrundsklang även i Strindbergs skildringar av dåtidens Sverige.

Hedins skrift kom i ett läge när liberaliseringarna av ekonomin – som skulle lyfta Sverige ur djup fattigdom – redan grundlagts. Men hans brandfackla utgjorde ett startskott för den nya epok när demokratisering och socialpolitiska reformer – utan vilka den positiva utvecklingen och den senare samförståndsandan på arbetsmarknaden inte skulle ha varit möjlig – hamnade i centrum för politiska strider. Han fick inte igenom särskilt mycket själv, men stimulerade reformer för decennier framåt.

Det Adolf Hedin sade i de femton breven är att politiken inte var färdig, att representationsreformen inte var ett målsnöre utan ett startblock, att det finns en lång rad samhällsproblem och nya samhällsfrågor som kräver stora insatser.

När han dog 1905 försökte både liberaler och socialdemokrater lägga beslag på honom.

Hjalmar Branting skrev i sin dödsruna i Socialdemokraten över Hedin, som kallat socialismen för en frihetsfientlig lära, men som låg nära socialdemokraterna i många praktiska frågor:

”Stående i brytningsskedet mellan liberalism och socialism tillhör Adolf Hedin ingendera helt, men för de bästa idealen hos bägge riktningarna har hans blick varit öppen, och från båda kommer nu, då hans grav skall redas, ett ärligt menat tack för allt vad han verkat, för allt vad han lärt oss, för allt vad han givit åt vårt folk och åt dess framtid.”

Valfrid Spångberg skrev i sin Hedin-skrift 1925 om Hedins svåra humör och temperament, hur han aldrig kunde anpassa sig till något parti utan ”förblev ett parti för sig själv” och om hur han självständiga, kompromisslösa väsen var framsidan av ett mynt vars baksida var hans svaghet som organisatör: ”…var han dock alltför stelt rätlinig för att samla och sammanhålla ett parti eller överhuvudtaget en organisation, hade därtill också för litet praktiskt handlag samt var för självrådig och för hetsig.”

(Inom parentes kan nämnas att den hätska, obalanserade kritik han, som var tidigt ute att arbeta för kvinnors frigörelse och rösträtt för kvinnor, på äldre dagar i brev till vänner riktade mot Ellen Keys insatser är ett intressant exempel - oavsett vad man i övrigt anser om Keys speciella, av dåtidens kvinnorörelse ifrågasatta syn på kvinnan - på hur hans politiska, sakfrågeorienterade jämställdhetsanalys, som var modern för sin tid men fördes fram i en politisk värld helt dominerad av män, i privat kommunikation fick vika för en puritansk, moralistisk kvinnosyn som var föråldrad redan då.)

Författaren, journalisten och akademiledamoten Gustaf Hellström, i dag minst bortglömd som författare till romanen ” Snörmakare Lekholm får en idé”, skrev i sin bitvis lite slarviga, men välskrivna Hedin-biografi från 1948 träffande:

”Adolf Hedins plats i vår folkrepresentation framstår som så mycket mera anmärkningsvärd, när man betänker hans position i riksdagen. Han var aldrig kallad till kungens rådsbord. Han intog aldrig en ledande plats i något livsdugligt politiskt parti. Han kunde inte ens, enligt nutida uppfattning, anses som en partipolitiker i egentlig mening. Ändå stod han under mer än trettio år i de politiska händelsernas och den offentliga debattens centrum.”

Man skulle, skriver Hellström, ”kunna betrakta honom som, om inte vår förste, i varje fall främste demokratiska idépolitiker i modernare mening. Den intensitet, vaksamhet och skärpa varmed han kämpade för sin demokratiska samhällsuppfattning och för människovärdets förverkligande gav honom den enastående ställning ha intog i tidens politiska liv som den älskade, beundrade, fruktade, hatade och förtalade ”riksadvokaten och folktribunen”.”

Övervilden bland vildar, har han kallats. Kontrasten är stor till ängsliga partier som tävlar om att ”lyssna in” samtiden för att inte riskera att missa ett vinddrag och uppfattas som irrelevanta, istället för att slå fast och driva en linje, vars eventuella trovärdighet sedan väljarna får ge besked om i nästa val.

Alla talar om att lyssna i dag, partier tävlar om att kvantifiera hur många människor de ska hinna prata med. De agerar som om det fanns ett facit där ute att hitta. Det faller dem inte in att medborgarna kanske hellre vill ha partier med egna övertygelser att välja mellan. Lyssnandet som fix idé riskerar att göra partierna opålitliga i viktiga principfrågor som råkar ligga längre på väljarnas prioritetslista och relativt ointressanta och handlingsförlamade i stora frågor där en övertygelse, en insikt, en definitiv prioritering, en epokgörande opinion i samhället väntar på att skapas snarare än upptäckas i färdigförpackning.

Hedin var alltså på sätt och vis den förste professionella politikern i modern tid, och samtidigt den sista parlamentariska ensamvargen från en svunnen tid innan fasta partibildningar, dominerande ledningar och en betoning av en stark regeringsmakt tog över.

Han dog vid en brytpunkt när hans politikerstil började bli omöjlig att sammanföra med vad det demokratiska genombrottet verkade kräva i form av disciplinerade partier och organisationer. Men i dag är det Hedins friare position som känns fräschast och mest angelägen att påminna om. Det välstrukturerade partiväsendet mår inte bra. Går det att blåsa nytt liv i de gamla formerna? Orkar eller vågar partierna öppna sig för det lite mer oförutsägbara krångel som starka individuella politiker som söker och får mandat för egna agendor medför?

Efter en veckas blek budgetdebatt, i en tid när det bästa partierna kan göra för att vinna stöd är att sätta munkavle på sina ledare och låta folk gissa lite fritt vad de tycker, så kan det vara läge att ställa frågan:

Vart tar dagens Hedinare vägen i svensk politik? Var får de plats, har de någon framtid alls i de långsamt övermogna, inlyssnande partierna? Vem skriver femton brev i dag som tränger ut ur det gråaktiga tuggandet på utnötta fraser med obändiga, egna övertygelser och nya perspektiv som går bortom det redan uppnådda?

Norra Sveriges skogar ställer de stora frågorna. Om det, och om det vackra ordet skogskluster, handlar den här lite lättsammare krönikan. Men snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat i morgondagens tidning.

En tidigare krönika på liknande tema:

Västerbotten, skogen, marken och de svåra valen

-----------------------------------------------------------

Norra Sveriges skogar ställer de stora frågorna

Hysch, tysta och lyssna, andas djupt. Beredda? Försiktigt nu: Skogskluster.

Skogskluster, blir svenska språket klokare, tåligare än så? Ett till synes grovt sammansatt ord, lite kottigt och klumpigt, men som smälter precis rätt på ytan när det uttalas, som – om man ger det tid – börjar dofta barr och kåda, klirra högteknologi och exportintäkter, nynna kulturhistoria och hållbarhet.

Säg det högt, utan att stressa, låt ordet trassla in sig och veckla ut sig igen. Miljöteknik, forskning, landsbygdsjobb, bygdeminnen, kreativa näringar och, låt oss vara ärliga, en gnutta galen Dennis Hopper på däck i Waterworld – ”för jag snackar framsteg här, jag snackar utveckling!” – nedknådat i ett ord, till nästan onomatopoesi.
I bestämd form – skogsklustret – rullar det ännu läckrare över tungan.

Den första som fick mig att haja till för ordets kvaliteter var Folkbladets dåvarande politiske redaktör Lars Bodén, som i ett samtal en gång – jag var ny i länet – nämnde ”skogsklustret i Vindeln”. Han sa det i förbigående, men på ett sätt och med ett slags vördnad, som fick Vindeln att framstå som ett hemligt Silicon Valley i skogarna.

Kluster är inte en sluten modell, utan en öppen. Det som börjar i något bokstavligt, vidgas över tid – och kan vidga arbetsmarknad, utbildning och forskning i en hel region. Och i den globala klimatdebatten är framtidens skogsresurser, hur de ska användas, vårdas, nyttjas, förädlas och förnyas, ett ämne man aldrig kommer ifrån och där de enkla svaren uteblir.

Norra Sveriges skogar ställer de stora frågorna.

Visa mig hur du uttalar skogskluster och jag ska säga dig hur du ser på Norrland.

Kommer ni ihåg scenen i tv-serien Vita Huset med en pressträff om en Nasa-farkost på väg till Mars, där president Bartlett försöker få pressekreteraren CJ att uttala ”Galileo 5” på rätt sätt, med fantasi och äventyr i rösten, utan biton av likgiltighet? Han är inte nöjd förrän hon förinnerligat orden.

När ledande politiker kommer på valturné till Västerbotten inför 2014 kan man i en paus be dem att uttala ”skogskluster”, be dem att associera fritt kring det. Inte för att gillra en fälla, utan för att faktiskt få en känsla av var tankarna, reflektionerna går.

Skogskluster ska inte slarvas förbi i ett tal eller en konversation som om det handlade om några sketna träd, lite maskiner och en broschyr på rutin – bla, bla, skogskluster, bla, bla.

Skogskluster ska uttalas med en viss laddad andäktighet, som ett examensord, i lätt ökad puls, efter en konstpaus som fångar begreppets hela rymd och biologi.

Det ska uttalas med en känsla...

...som får stadsgrundaren Gustav II Adolf i staty framför rådhuset att spärra upp ögonen, 400 år senare, vrida blicken uppåt älven, slicka sig om munnen och nicka ivrigt med ett upphetsat leende – äntligen förstår de;

...som får Ewa-May Karlsson att plötsligt hejda sig på en promenad forsarna runt i Vindeln, vrida sig om och höja näven till kamp och uppfordran söderut – triumf, revansch;

...som får Benny Karlsson att tystna för ett ögonblick mitt i ett samtal på Renmarkstorget och titta upp, med tankfull, gåtfull blick, på aprilhimlen, redan halvvägs inne i en ny krönika;

...som får landshövdingen Chris Heister i Stockholm att ringa upp regeringen och böna och be om att få återvända till Västerbotten;

...som får Marta att rusa in i Tyresös omklädningsrum och ropa förtvivlat ”Jag valde fel!”;

...som får nybyggarna i Lycksele att kränga av sig packningen, sätta sig ner och utbrista – ”vi valde rätt, vi är framme, till sist”;

...som får Hans-Erik att sätta sig upp i hundkojan och konstatera alldeles stilla: ”precis så ska det vara”;

...som får Fredrik Lindegren att i ett infall byta sina röda byxor mot tallbarrsgröna och skicka in en ny ansökan till 2014;

...som får Åsa Ågren Wikström att logga ut från allt och låta skogarnas sus genom älvdalen vara Vännäs kommuns enda kommunikationsstrategi för en svindlande minut;

...som får Ulla-Maj Andersson att överraska Lennart Holmlund ute på stavgång med ett sms: ”vår skog är grönare än er, men ni är okej ändå”;

...som får Maud Olofsson att dumpa Hillary Clinton för länsresidenset: ”because, you know, we have what we in Sweden call ”skogskluster””;

...som får Bert-Rune Dahlberg i Åsele att lägga ned fiskespöt ute på sjön ett ögonblick, torka svetten ur pannan, spana mot horisonten och med illmarig min fråga sig om han inte ska köra en mandatperiod till ändå, det svänger ju.

Det ska uttalas så att själva skogarna och bergen i tystnar och spetsar öronen. Hör ni, varsamt nu – skogskluster.

Vi är ett granskogsfolk, skrev Harry Martinson, med sitt öga för det väsentliga. Skogskluster tar tag i alla fördomar om Norrland, som tjuren vid hornen, och brottar ner dem, vänder dem till en tillgång, med en, inte alltid okontroversiell, samhällsanalys om framtidens företagande, arbetsmarknad, kulturvård och hållbar tillväxt i norra Sverige. Det är det gamla som susar i det nya.

Skogskluster, säg det igen.