Feel-a-like, look-a-like och några funderingar kring ”Lincoln”

Av , , Inga kommentarer 3

Varning, min första och sannolikt sista lilla filmrecension nånsin, bara här på bloggen. Men nu har jag sett Steven Spielbergs “Lincoln” – som jag skrev en liten förhandsbetraktelse om häromsistens: "Inte den om vampyrjägaren alltså" – fem gånger, och börjar känna mig redo att tycka något om den.

Något om varför det är fantastiskt att den är gjord, varför skådespelarna förtjänar alla lovord och varför jag ändå – givet mina förväntningar – har en gnagande känsla av att filmen bitvis är långtråkig, studsar på ytan som när man kastar macka och det på slutet säger ett försiktigt plupp.

***

För att börja med det bästa: “Its not a look-a-like, from a Make-Up perspective, its much more a feel-a-like”, säger Make Up-artisten Lois Burwell när hon beskriver hur de arbetade med få Daniel Day-Lewis ansikte att bli Lincolns. Alla som gör film eller teater på ett historiskt tema borde ha det som utgångspunkt: Det handlar inte om att slaviskt imitera och kopiera något yttre, så mycket som om att fånga en känsla, och få det att kännas sant. “Så såg han ut enligt fotografier" är en mindre relevant synpunkt än “så kändes det i magen och hjärtat att se och träffa honom”.

Det gäller också själva rollgestaltningarna. Daniel Day-Lewis som Lincoln lyckas exceptionellt bra, med värmen i ögonen och leendet som är oemotståndlig, den speciella rösten, gäll men bärande och livsklok, kroppshållningen i en blandning av lugn auktoritet, seg kraft och lång otymplighet, den udda av så många vittnen beskrivna gångstilen, sättet att betona poängerna i Lincolns outtömliga förråd av anekdoter.

För den som kan sin Lincoln är det lätt att peka på detaljer som inte är “rätta” till det rent yttre, och notera att exempelvis rösten inte förblir densamma genomgående i filmen. Men det känns ändå rätt, känns ändå som Lincoln, på ett sätt som faktiskt överträffade vad jag hoppats på.

Det gäller rakt igenom filmen, att skådespelarna är utsökta och rollerna besatta med stor fingertoppskänsla, in i minsta bifigur. Ska jag komma med någon enda invändning mot Daniel Day-Lewis gestaltning är det möjligen att Lincolns depressiva, eller åtminstone starkt melankoliska, läggning inte kommer fram lika tydligt som andra drag i hans personlighet, men filmen fokuserar också på samtal som rör i huvudsak andra saker än exempelvis krigsförloppet, så det går att acceptera dramaturgiskt.

Valet att koncentrera handlingen till en kort tidsperiod och ett politiskt förlopp mot slutet av kriget, istället för att söka göra en episk film om hela Lincolns presidenttid eller hela liv, är också klokt med tanke på hur monumentalt ämnet i sig är, och hur omgärdat av mytologi och helighet det redan är.

***

Problemet med filmen är istället – vilket smärtar att säga när manusförfattaren är Tony Kushner och förvånar att säga när regissören är Spielberg – att manus och berättandet bitvis blir lite flackt och långtråkigt. Varken överblicken eller fördjupningen lyckas fullt ut. Liknelsen som många gjort med att filmen är som ett West Wing-avsnitt med lustiga hattar stämmer, med reservationen att ett genomsnittligt West Wing-avsnitt vanligtvis är både rappare och mer folkbildande om sakfrågor och politikens väsen av att balansera mellan kompromisser, cynism och idealism, än vad “Lincoln” blir.

Även om man är man väldigt inläst på Lincoln (och inte överraskas av att han också var en cynisk, taktiserande fullblodspolitiker) driver filmen ett par intressanta teser om den politiska processen och den juridiska bakgrunden bakom det 13:e tillägget till konstitutionen och slaveriets formella avskaffande. Och att relativt stor tid ägnas åt representanthusets debatter och rävspel mellan i dag ganska okända ledamöter, är ett smart drag då det frigör filmen från en del av bördan av att leva upp till alla starka, förutfattade meningar om “hur det var”.

Men i övrigt känns mycket som ett avbockande av de viktigaste och redan välkända punkterna, utan att man någonsin blir på allvar gripen, fascinerad eller svävar i ovisshet om hur det ska gå. Och har man bara ytliga kunskaper om och begränsat intresse av Lincoln och hans tid kan jag inte tänka mig att man tycker att filmen är mer fängslande eller upplysande än en hyfsad tv-serie. Filmen som helhet blir faktiskt i vissa scener mer av en look-a-like än en feel-a-like.

***

Jag kan inte komma ifrån misstanken att det trots Daniel Day-Lewis briljanta gestaltning av Lincoln, som jag absolut inte skulle ha velat missa, finns embryon till mer engagerande, frigjorda, starka filmer gömda i de passager som handlar om kongressledamoten Thaddeus Stevens eller om Mary Lincoln.

Det är å andra sidan en av de dummaste formerna av kritik man kan komma med, att varför gjorde ni den filmen och inte en annan. Gör det själva då, om ni vet så bra, är det enda rimliga svaret. Hade inte “Lincoln” gjorts, med just den regissören, den manusförfattaren och de skådespelarna, hade det förblivit ett tomrum. Och trots att den aldrig riktigt varken lyfter högt eller dyker på djupet, är den tillräckligt bra för att se även en sjätte gång. 

Låt inte Västerbotten falla sönder, viskar älvarna

Av , , 2 kommentarer 4

Om älvarnas betydelse för förståelsen av en regional helhet – och om flottningen som en del av vattendragens kulturhistoria – handlar den här lördagskrönikan, som även ingår i min Västerbottenserie.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Nu tar mina krönikor ett uppehåll på ett par veckor, och kommer åter efter midsommar. Jag önskar alla läsare en skön start på sommaren.

—————————————

Låt inte Västerbotten falla sönder, viskar älvarna

”Jag förstår varför floder fått bära livets existentiella frågor”, skrev Nina Burton i sin intagande ”Flodernas bok. Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden” förra året. ”Vattnet markerar att någonting drar förbi, samtidigt som motvågor blottlägger strandkantens rötter. Ja, rötter…Någon frågade en gång om även Sverige har floder. Och jag svarade ja, fast de vattendrag som ystert sneddar över landet i norr kallas älvar”.

Är det möjligt, frågar hon också, ”att ett vattendrag kan forma karaktären i en släkt?”

Jag kan inte se hur det skulle kunna vara på något annat sätt. De stora vattendragen, och de små, formar människor och bygder från källa till mynning.

Men älvarna har en långt viktigare funktion, än att prägla enskilda platser och liv; de syr ihop kulturbygder, förbinder skilda miljöer med varandra, påminner om en samhörighet med något bortom nästa krök, uppströms eller nedströms. Älvarna skapar ett gemensamt landskapsarv.

De är sömmar som går mycket djupare och är mycket tåligare än administrativa gränser, mediala bevakningsområden och politiska samarbeten, för de fanns där först, och var förutsättningar för, inte konsekvens av, det Västerbotten som så småningom växte fram. Vill man förstå motståndet mot älvutbyggnaderna, hör det till. Man sprättar inte upp varje sömnad hur som helst.

De norrländska älvarna går just nu på tvärs mot den politiska och ekonomiska föreställningsvärld som börjar ta över. Man tittar inte längre lika självklart uppströms och nedströms med bekymrad eller engagerad blick, utan besvärat, som inför ett minne man inte vill bli påmind om.

Så vattendragen fortsätter att geografiskt binda samman bygder som politiska och ekonomiska strukturomvandlingar hotar att dra isär. Men det är en sak. Sådana processer går att förhålla sig till, spjärna emot, diskutera.

Värre är när de gemensamma sömnaderna faller i glömska, när man inte ens reflekterar över att det finns något att förlora, när medvetenheten saknas om vad som höll ihop kulturlandskapen och vad de, trots att det aldrig var konfliktfritt, betydde för varandra. 

Det finns tendenser i dag till att Västerbotten löser upp sig, mer än tidigare; bryts upp inte bara i kust, inland, fjälltrakter, utan i enskilda kommuner, enskilda byar, enskilda viljor.

Uppbrottet från ett gemensamt perspektiv kommer att förstärkas, lita på det, när Umeå nu är på väg in i sin egen stora budgetkris. Städer ställs mot småkommuner. Byar och tätorter spelas ut mot varandra. Jämnstora kommuner sneglar misstroende och hoppas i smyg att andra ska bli förlorare, på det att de själva må vinna.

Den kommande folkomröstningen om vården riskerar att bli en brutal demonstration av skilda världar, snarare än en gemensam diskussion om hur Västerbotten fortfarande hänger ihop, och bär på en historia som förpliktar till ett visst mått av engagemang och ansvar för det som sker längs hela kretsloppet.

***

Till vattendragens historia hör flottningen, det mäktiga skådespelet och ibland, bokstavligen, livsfarliga slitet med att hålla flödet av virke igång från avverkning till förädling. Flottning var en förutsättning för skogsindustrin och välståndet.

Men arbetet – med starka sociala och ekonomiska spänningar i varje stock – skördade offer. Bröt, var ett av orden man fruktade. Bröt, när stockarna fastnade, trängdes ihop och skapade stopp som måste lirkas, bändas, tvingas upp, i yttersta fall sprängas bort. Med brötet kunde minnet av kamraters dödsfall vara förknippade.

”Bröt i bäcken!”, skrev Sune Jonsson i en fotoessä i tidskriften Västerbotten 1963 om flottningsarbetet i Vajbäcken, ”är ett rop, som alla gick och lyssnade efter, men som ingen ville höra. Då det kom kastade det sig som vårdkasarnas flammor mellan postställena, eller budades det genom ris och moras av mänskor som flåsade och snavade i stor brådska.”

Det var ofta just när bröten till slut lossnade, som olyckor inträffade. Sune Jonsson skildrar hur Martin Gustafsson från Örträsk vid ett tillfälle fick knyta ihop tre laddningar ”innan bröten med dunder och brak och ett öronbedövande trummande mot stenarna gav sig iväg ner mot örträskängarna, och folket hals över huvud fick kasta sig iland och sätta sig i säkerhet. Varje gång en bröt lossnar, innebär det ett visst riskmoment, och många av de dödsolyckor som inträffat under flottning, beror just på att folk inte hinner lämna brötarna i tid.”

Inga svordomar i världen, skrev Jonsson, ”är så desperata och skräckblandade som dem, som en ensam flottare på hopbrötande timmer kan värka ur sig.”

Bröt i bäcken, och bröt i livet för många. Man kämpade mot båda, från myrland till ängar, och talade om det under arbetet, gav förtroenden, drog rövare, skrattade hejdlöst och suckade allvar.

***

Norrlandsälvarna bär livets existentiella frågor. Man kan ge sämre råd till Västerbottens aktörer inom politik, ekonomi, kultur och media inför sommaren, än att gå ner till vattnen, blicka uppströms och nedströms, och känna älvarna binder ihop landskapen – från källa till mynning – i en gemenskap som må vara hotad, men som inte är godtycklig, som överlevt hundratals konjunkturer och skiften och som inte borde överges lättvindigt.

Den vars hjärta klappar för en älv, tar ansvar för mycket mer än platsen där hen råkar stå själv. 

Anna Stecksenia och prästfruarna i Bygdeå

Av , , Inga kommentarer 3

Om Anna Stecksenia (1645-1715) i Bygdeå, och den historiska prästfrurollen, handlar den här krönikan, som använt Sven-Olof Hägglunds "Bygdeå församling. En kyrklig sockenkrönika från äldsta tid" (2001), som källa.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————–

Anna Stecksenia och prästfruarna i Bygdeå

När Anna Stecksenia dog 1715, 70 år gammal, fanns det nog mycket för de efterlevande att återge och minnas, från den gamla prästfruns långa liv. Kanske återkom de bullrigaste anekdotberättarna efter begravningen i Lövånger först och främst till den dramatiska branden i Bygdeå 1681 när prästgården ödelagts och Annas dåvarande make, kontraktsprosten Lars Beronius Burman, varit nära att brännas inne, men räddats genom ett fönster sedan fönsterkarmen sågats sönder.

I Sven-Olof Hägglunds "Bygdeå församling. En kyrklig sockenkrönika från äldsta tid" (2001), återges det yttre förloppet i Annas, och andra prästfruars, öden. En svår tid följde för prästparet efter branden, med tillfällig bostad. Och fyra år efter branden avled Lars Burman. Anna Stecksenia hade tur – det hade inte alla prästänkor – då 34-årige Jacob, ett av makens barn från ett tidigare äktenskap, 1686 tog över som kyrkoherde. Därmed fick Anna, själv dotter till en kyrkoherde i Lövånger, möjlighet att bo kvar i prästgården tills hon några år senare gifte om sig.

***

Prästerna, deras skiftande personligheter och uppträdande, har präglat de västerbottniska lokalsamhällena. Det gick inte spårlöst förbi, vem som var präst. Det kunde vara både välsignelse och oväder i antågande, när en ny tog över. Kom en mogen samhällsbärare? En människoklok psykolog? En finstämd diplomat? En auktoritär skitstövel? En sträng bevarare av ordningen? En utmanare av det invanda? En bortvänd drömmare?

Västerbottens präster genom århundradena bildar ett brokigt, historiskt persongalleri som dragit genom byarna – i gest och ord med en möjlighet att påverka. Varje präst kunde med sitt sätt att utöva ämbetet och umgås med människor bilda en fond för det lokala livet.

***

Men av lika stor – för en del församlingsmedlemmar långt större – betydelse, kunde vara vem som var prästfru. Hennes personlighet fick stor betydelse för stämningen i församlingen. Hägglund sammanfattar i sin bok prästfruarnas betydelse och många plikter.

Eftersom prästfamiljens inkomster länge i huvudsak bestod av vad prästjorden gav, skriver Hägglund, fick prästfrun "arbeta både som bondmora och församlingens oavlönade tjänare". Hon förde räkenskap över utgifter och inkomster i församlingen, och sökte upprätthålla viss sparsamhet så att inte skulderna blev för stora. Det var ändå vanligt att prästfamiljer blev svårt skuldsatta, vilket skapade stora problem inte minst för änkorna när prästerna dog. "Nådeåret för den efterlevande änkan kunde bli nog så svårt, särskilt om hon framöver inte kunde räkna med att bo kvar i prästgården."

Prästfrun skulle vara arbetsledare för "en stor skara pigor och drängar", och ansvara för arbetet med att ta emot resande och besökare. Mat och sovplatser skulle ställas i ordning, för små och stora följen; och det var inte bara vid de stora högtiderna, utan egentligen ständigt, "liv och rörelse i prästgården".

Det var även prästfrun som hade "ansvar för de fattiga och sjuka i församlingen". Hon assisterade den ofta medicinutbildade prästen vid sjukbesök och "ibland fick hon också själv ta hand om sjukdomsfall". Rollen som socknens barnmorska tillföll ofta prästens fru.

Och så fanns hon med förstås vid bröllop, dop och begravningar. Saknade arbetsuppgifter, konstaterar Hägglund, gjorde prästfrun verkligen inte.

Den gamla prästfrurollen började förändras på allvar först mot slutet av 1800-talet, i takt med samhällsutvecklingen, och källorna tar knapphändigt avsked av epoken, som när man stänger dörren till ett betydelsefullt rum försiktigt, för att inte locka onödiga blickar.

***

Hur var Anna Stecksenia som människa, vad tänkte hon om sitt liv när hon tittade tillbaka på det under sina sista år? Hon är ett av många Västerbottensöden som flyr undan, när det yttre förloppet är beskrivet men nyfikenheten på det inre inte är stillad. 

När äppelträden kom till byn

Av , , Inga kommentarer 4

Om trädgårdsodling och äppelträd i Västerbotten och Myckle by, handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————

När äppelträden kom till byn

Man regerar med potatis, men kampanjar med äppelträd, skulle ordspråket kunna lyda. Om potatisen är den jordiga, knöliga vardagsprosan, är det blommande äppelträdet den förföriska sommarpoesin.

Trädgårdar i Västerbotten var, när det begav sig, både fritidspassion och politik, både privata projekt och ett landskaps önskan om erkännande om odlingsbarhet och livskvalitet.
Genom att odla sin trädgård, hjälpte man också till att odla en ny bild av en misskänd del av landet.
Åtminstone ansåg entusiasterna det.

***

Gustav Rosén ägnade ett helt kapitel i sina memoarer åt möjligheterna till trädgårdsodling i Norrland. Han arbetade som redaktör och landshövding hårt under första halvan av 1900-talet på att motbevisa myterna om att det var lönlönt att satsa på odling i norra Sverige.

”I allmänhet”, skrev han ”, råder nog den föreställningen, att odlingsmöjligheterna i Norrland äro mycket begränsade. Talet om ”trädgårdsintresset i Västerbotten” måste därför förefalla den oinvigde en smula besynnerligt.”

Ett sådant intresse finns dock, försäkrade Rosén. ”Det fanns redan i äldre tider. Kyrkoherden d:r Pehr Högström, som verkade i Skellefteå från mitten av 1700-talet till 1785, ivrade mycket för trädgårds- och fruktodling. Med gott resultat odlade han äppel-, plommon- och körsbärsträd. Frukträden dogo dock ut efter 1784-85 års mycket hårda vintrar, då tjälen gick ur jorden först långt fram på sommaren. Det finns ett gammalt knotigt äppelträd vid prästgården. Enligt vad en jägmästare efter undersökning uttalat, är det intet som motsäger antagandet, att detta träd är en kvarleva från högströmska fruktträdgården under 1700-talets senare hälft.”

Rosén berättar också om hur han genom Västerbottens läns hushållningsssällskap en gång sände några lådor med frukt söderut som smakprov, till regeringen och till tidningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. ”Sällan har jag”, konstaterar Rosén, ”fått så god press som när tidningarna kommenterade frukten (…) Partigränserna försvunno med ens.”

Dagens Nyheter kallade äpplena för ”härliga”, och lovordade i synnerhet Charlamovsky. Social-Demokraten fann att äpplena hade ”syrligare och friskare smak” än dem i södra och mellersta Sverige. Svenska Dagbladet ansåg att äpplena ”vittnade gott om de västerbottniska fruktodlarnas förmåga”. Svenska Morgonbladet tyckte att frukten var full av ”saft och sötma och aromen kan inte gärna bli bättre.” Rosén avslutar med Nya Daglig Allehandas rubrik: ”Praktäpplen mogna i Norrland”:

***

Men som så ofta, är det i byahistorikerna det känns på riktigt. Seklet var ungt när syrenerna började spridas från gård till gård i Myckle by i Skellefteå, berättade Martin Höög 1973 i boken ”Förr och nu i Myckle by”. Man kan riktigt ana hur det doftade på nya sätt när trädgårdarna kom till byn.

Intresset för trädgårdsodling och köksväxter hade varit blygsamt, ”för att inte säga obefintligt”, konstaterade Höög. ”Allt det där skulle komma från husmoderssidan och dessa hade nog att svara för ändå”. Men in på 1900-talet, efter olika initiativ, började mindre trädgårdsodlingar bli vanliga med bland annat morötter, rödbetor, ärtor, charlottenlök. Bland blommorna fanns vallmo, reseda och ringblommor. Till prydnadsväxterna hörde även rabarber. Röda och svarta vinbär odlades, liksom krusbär och jordgubbar för husbehov.

Och 1918 planterades de första äppelträden i Myckle by, på fyra olika gårdar. Sorterna var Charalamovsky, Sävstaholm, Astrakan stor klar, samt Klaräpple, senare kom även Transparant Blanche.

Det blommade, och det blommar. Och med äppelträd är det fortfarande något speciellt. 

Mörkret mitt i den ljusa sommaridyllen

Av , , Inga kommentarer 6

Jag har varit inne på det här temat tidigare, och fått läsarrespons om att återkomma till ämnet. Nu gör jag det i den här Västerbottens-serien, med en betraktelse om hur Västerbotten under de senaste kvällarna varit fantastiskt –  vittnesmålen om sommarens första magiska kvällar har svämmat över, som en kollektiv, lättad utandning: äntligen, nu mår vi bra – men att det finns, mitt i harmoni, grilldoft och glassar, ett vardagstabu vi sällan talar om.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

(Mina andra texter publiceras för övrigt inte längre här på bloggen, utan på www.vk.se/opinion under krönikor, men Västerbottensserien får gå i mål här.)

———————————————————

Mörkret mitt i den ljusa sommaridyllen

Det var i den ljusa sommarnatten som Knyttet suckade och undrade hur kan det kännas sorgesamt "fast allting är så bra?".

De senaste kvällarna har Västerbotten varit fantastiskt. Vittnesmålen om sommarens första magiska kvällar har svämmat över, som en kollektiv, lättad utandning: äntligen, nu mår vi bra. Men det finns, mitt i harmoni, grilldoft och glassar, ett tabu vi sällan talar om.

Det är när det är som vackrast, som tomheten kan upplevas som starkast. Man registrerar idyllen, men tar sig inte in i den. Och så skäms man lite, som över ett misslyckande.

***

Sent i fredags eftermiddag, efter en aktiv och rolig dag, och en aktiv och kreativ månad, ramlade jag ner i ett nästan svart hål. Inte bokstavligen, men i form av ett sånt där tabubelagt depressionsliknande tillstånd som många lider av regelbundet utan att det någonsin går så långt som till själva diagnosen eller till något som varar längre än att det går att dölja och hantera tills det blir bättre igen. Man kan kalla det den typiska, förtigna vardagsdepressionen; långt starkare än nedstämdhet, men fortfarande hanterbar.

***

Man kan känna att man hinner med allt, har koll på allt, har idéer kring allt, har lösningar på det mesta; se ljust på framtiden och positivt på det som varit, se fram emot och planera nästa dag, glädjas över händelser som väntar – och så plötsligt är det som om någon stänger av strömmen och det blir mörkt, och tomt. Inte några starka känslotillstånd av ilska, rädsla, oro, ledsenhet, utan tomt och likgiltigt och meningslöst.

Man stirrar inåt, försöker göra sig osynlig i rummet, kopplar på autopiloten för att ta sig igenom rutiner som återstår innan man kan fly hem och krypa ihop längst inne inombords med till synes tusen mil ut till allt som inte är närmaste omgivning. Det som brukar inspirera registreras på avstånd, som något fjärran. Bara att resa sig ur stolen kräver att man samlar all kraft. Det enda som gäller är att hålla masken, allt annat släcks ned. Försök att säga att det inte finns några rationella orsaker till stämningsläget, att det är precis lika bra som dagarna innan, är meningslösa. För det handlar inte om det.

***

Det här är inget ovanligt, de flesta människor upplever sådana dagar, helger, veckor, månader – men vi talar inte gärna om det. Inte som vi talar om fysiska krämpor. Kanske också för att det ofta kommer i lägen när det till det yttre är som bäst: helger som jul och midsommar, eller de första ljusa sommarkvällarna, när sceneriet och ritualen skriker efter att man ska må bra. Klyftan mellan förväntningsbild och realitet blir stor, och bidrar till ett tabu.

Vardagsdepressionerna vi döljer och inte talar om i den förtrollade tid som är Norrlands försommar och sommar: är det verkligen nyttigt att hålla dem för sig själv? Eller vore det befriande om vi kunde hänvisa till dem lika otvunget som vi hänvisar till en ond nacke?

Det blir ju bättre igen när det stannar vid hyfsat snabbt övergående tillstånd; man kravlar sig upp, och börjar försiktigt registrera det positiva på nytt. Som i raderna hos Vizma Believica:

"Genom alla "mot" ett knappt skönjbart "ja" / Som en avlägsen ljusstråle från en fyr i mörkret. / Över alla "nej" ett litet och osäkert "ja" / Som ett grässtrå i sanddynens nakenhet."

Och så kan vi ta av masken igen, utan att någon såg. Men varför fick ingen se?

***

"Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det", lyder Sara Lidman-citatet. Det är en ingen oskyldig, försynt uppfordran till läsaren. Den är radikal, jobbig och utmanande.

Men om vi bara vågar berätta när vi mår bra, när inga tabun spänner blicken i oss, reducerar vi det självmant till en floskel i fågelsången.

När Anna och Karin från Bullmark dömdes för trolldomskonster

Av , , Inga kommentarer 1

Här är en ny krönika i min Västerbottens-serie, den här gången med ämnet hämtat från Allan Sandströms bok "Historien om tre byar. Bodbynd, Bullmark, Gravmark", där han bland annat berättar om när systarna Anna och Karin från Bullmark dömdes till döden vid tinget i Umeå på 1600-talet för trolldomskonster. En tragisk historia om en hård tid.

 

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

————————————————-

 

När Anna och Karin från Bullmark dömdes för trolldomskonster

Allan Sandström, mångårig, uppskattad VK-skribent, har i böcker och artiklar stått för några av de finaste betraktelserna över Västerbottens historia. Hans anspråkslösa texter har den märkliga förmågan att utan åthävor sovra fram det väsentliga i ett landskap, samtidigt som de nyfiket söker upp skuggor och detaljer som bara skymtar i ögonvrån.

Kommer man ny till de här trakterna av landet, och vill få ett gehör för, en känsla för, var man hamnat, kan man välja sämre ledsagare att ta i hand, än Allan Sandström.

Jag har sedan jag flyttat hit, gång på gång, sökt mig till hans skildringar när Västerbotten hotat att bli ett alltför abstrakt, grovhugget begrepp på kartan utan mylla och öden, eller hotat att försvinna ur sikte i ett myller av byar, original och detaljer. Allan Sandström ser alltid både skogen och träden, och kalhyggena.

***

En av hans böcker heter "Historien om tre byar. Bodbyn, Bullmark, Gravmark” och kom ut 1993. Några rader i förordet säger mycket om både honom och Västerbotten:

"Den här boken är en berättelse om tre byar i Sävar gamla socken. Det är ingenting särskilt märkvärdigt med dem. De liknar många andra västerbottniska byar, men de har också sin egen historia. Minns sina egna människor och händelser. Men mycket är också glömt och förlorat, oåtkomligt eller åtminstone svårtillgängligt, för dem som nu bor i Bullmark, Bodbyn och Gravmark. För att rädda något av det förgångna har den här boken skrivits. Mer än glimtar och fragment av hundratals år kan den inte förmedla, och antagligen kommer det att finnas läsare som saknar mer än de finner mellan de här pärmarna. Men även i så fall kan boken kanske vara nyttig som påminnelse. Skriv ned vad du saknar eller vad du erinrar dig. Tidens grävskopor utplånar snabbare än någonsin nu. Vad som är välbekant för oss i dag – så välbekant att det är ointressant – kan för våra efterkommande vara en olöslig gåta.”

***

I ett avsnitt om Bullmarks tidiga historia, berättar han den tragiska historien om när två tiggerskor, systrarna Anna och Karin Andersdotter,år 1650 ställdes inför tinget i Umeå och dömdes till döden för trolldomskonster.

Att byn, tillsammans med Sävar och Gunnismark, överhuvudtaget hade ansvar för två tiggerskors sockengång vid den här tiden – systrarna hade “sitt så kallade förlän i dessa byar, och alltså rätt att vänta sig sitt uppehälla från de där belägna gårdarna” – tyder på visst lokalt välstånd i Bullmark trots den hårda epoken.

Det gick nog ganska bra för byn, som på grund av bland annat den relativt goda tillgången på vilt och betydelsefulla jaktmöjligheter taxerades högt av fogdarna.
Men man slet “också tappert med jordbruken och hade utvecklat dem en hel del”. Lantmätaren sammanfattade läget i Bullmark:

"Till denna by hör tjärubruk, timmer- och vedskog, gott mullbete, löv och näverskog, litet fiskevatten uti några små träsk, kvarnställe, frostaktig åkerjord som sällan bär frukt.”

Just frosten, noterat Sandström, var ett stort problem i hela Västerbotten och "en av de viktigaste orsakerna till den långsamma utvecklingen i länet. Sjö- och bäckstränderna bjöd jord som gick att odla, men de “längre bort belägna myrjordarna uppvärmdes så långsamt att säden sällan förmådde mogna.”

***

I det historiska sceneriet, i en by under utveckling, men med djupa skikt av fattigdom, dyker systrarna Anna och Karin upp i källorna på sin tiggarvandring, som skuggor och påminnelser om att sammanfattningar, likt högtidsfoton, alltid är beskurna.

1650 anklagades systrarna för att ha använt sig av så kallade "bärare”, det "i nordisk folktro så ymnigt förekommande tjuvmjölkande väsendet.” En ganska logisk anklagelse, skriver Sandström, mot två tiggerskor "som knappast fick mjölk alla dagar och som kan ha frestats att någon gång förse sig olovligt.”

Vid förhören erkände – "efter att någon tid ha suttit i "kistan”, en säkerligen föga avundsvärd vistelseort” – Anna att hon hade två bärare och Karin att hon hade fyra, och båda “bekände också att de rest till Blåkulla på flygande kalvar”. Påståendena under rättegången att de även sett andra kvinnor från byn i Blåkulla tog de dock tillbaka på avrättningsplatsen, "efter prästens ömma förmaningar”.

Vidskepelsen var stark de här åren. Föreställningar om trolldom och häxeri fick "sin näring av den överväldigande, till syns kraftladdade, natur som omgav människorna och som de många gånger kom till korta inför”.

Men kanske var anklagelserna också ett sätt att bli av med byns ansvar för tiggerskorna. Kanske svor de, gissar Sandström, en hotfull ramsa över någon snål husbonde, så blåstes episoden upp och förvrängdes, och oviljan inför “påhänget” som redan fanns underblåste misstankarna. Könsaspekten är uppenbar.

Den tragiska historien” konstaterar Sandström, ger "en bild av livet i byarna vid mitten av 1600-talet. Vi kan se de båda kvinnorna på sin ständiga rotlösa vandring längs den trögflytande ån. Utestängda ur gemenskapen, tvingade att uthärda de besuttnas ringaktning, och beroende av vad de motvilligt fick vid dörrarna.”

Och så försvinner Anna och Karin ur bilden. 

Ös böcker över ungarna, läs för dem tills de storknar

Av , , 3 kommentarer 5

Veckans lördagskrönika:

Frustrationen. Det är en djup, våldsam frustration när tanken känns klar, idén relevant, budskapet viktigt, men orden att uttrycka det man vill få sagt – i alla nyanser, temperaturer och färger – inte vill infinna sig.

Alla som sökt deltaga i en diskussion på ett främmande språk med dem som har språket som modersmål, vet hur jobbigt det kan vara. Man stakar sig fram, man rodnar och blir irriterad på sig själv, och sen på de andra.
Man griper i nöd till de enklaste orden, som stora, klumpiga klossar bland det findetaljerade lego som förblir de andras privilegium.

Språket stannar på ytan, tankarna bankar förtvivlat i bröstet, men hittar ingen väg ut. De är instängda bakom en brist på ord och uttryck i det andra språket, en knapphet, en frånvaro av självförtroende, till slut kanske bakom en resignerad skam.

I värsta fall återstår bara tystnad, att dra sig tillbaka, att avstå från att försöka delta. Eller att ta till de allra mest övertydliga sätten att kommunicera.

***

In- och utvandrare har nästan alla ofrånkomligen upplevt den frustrationen, i värsta fall i en utsatt och kaotisk situation av öppen eller anad främlingsfientlighet. De som provat på utlandsstudier har gjort det, om än i mer skyddad och tolerant form.

Men klyftorna behöver inte alltid gå mellan olika modersmål, utan kan också inom ett och samma språk. Mellan dem som behärskar ett område och en speciell terminologi – elitens eller etablissemangets terminologi – som kan fördjupa och uttrycka sig i detalj, och dem som har lika starka känslor och övertygelser, men saknar orden att formulera och förmedla dem med.

***

Språk och makt hänger nära ihop. Och för dem som känner sig utstängda från en diskussion, på grund av språkligt utanförskap, kan grovheten bli ett sista medel, och ett slags rop på att bli hörda ändå. En del – inte allt, långt ifrån allt – men en del av det grova näthatet, kan rymma en sån dimension. Jag tror i alla fall att det är en underskattad social aspekt. I en del utfall, som verkar så avskyvärda, kan det bulta en vädjan om att egentligen få något helt annat sagt och berättat.

***

Mönstret återkommer i många sammanhang. Upplevelsen hos den som efter läsning säger: ”det var en bra bok”, och som på följdfrågan om varför svarar: ”för att den var bra”, kan vara precis lika intensiv och stark, bearbetningen av det lästa lika berikande, som upplevelsen hos den som skriver en hel avhandling om samma bok, och sätter in den i tusen kontexter.

Även om du inte kan beskriva en enda detalj eller känna igen ett enda instrument eller en enda popreferens, kan du njuta lika mycket av, eller tycka lika illa om, en konsert som om du kan hålla ett föredrag om varje ton ur ett musikhistoriskt perspektiv.

Du kan identifiera en tennisforehand, en golfsving eller en crosspassning i fotboll som lysande eller katastrofal, även om du inte kan bjuda på de tränade experternas uppsjö av finesser när du vill svara på följdfrågan om varför.
Känslorna och iakttagelserna, finns där, men makten och redskapen att delta i diskussionen efteråt saknas.

***

För samhällsdebatten, för kommunikationen mellan människor överhuvudtaget, går ovärderliga erfarenheter förlorade, när tankarna inte har orden att ta sig ut.
I den politiska debatten kan det bli förödande. I värsta fall blir det en rutin för politiska debattörer, att utgå ifrån att den grova terminologin är den enda som behövs, och att det andra är bättre att värna som ett privilegium.

Vad menar vi när vi talar om ”arbetslösheten”? Handlar det om långtidsarbetslöshet eller korttidsarbetslöshet? Är det arbetslöshet kopplad till en bransch, ett yrke, en region, ett kön, en ålder, ett invandrarskap? Ibland kan ju åtgärder mot en form av arbetslöshet, vara helt verkningslösa mot andra former av arbetslöshet. En debatt som stannar vid ”arbetslösheten” som enhetligt begrepp, är dömd att bli ganska ytlig och extremt övergripande, förmodligen meningslös.

”Skolan” är ett annat sånt begrepp. Vad syftar vi på, vilka åldersgrupper och klasser, vilka ämnen, vilka delar av skolans verksamhet, alla elever som klump eller dem med speciella behov i speciella situationer?

Det finns hundratals sådana exempel på politiska debatter som stannar helt på ytan, därför att för få kan följa med in i detaljer och nyanser, dit bara experter och initerade har tillträde.

***

Det är därför det är så viktigt att skolan ger alla barn ett ordförråd som spränger gränser, inte bekräftar dem, ger alla en tillgång till läsning och böcker, och en vana och ett självförtroende att våga formulera sig lite öppnare och lite mer blottat i en offentlig eller halvoffentlig situation.

Ambitionerna att på det sättet motverka att sociala och ekonomiska klyftor förstärks av språkliga och demokratiska, måste vara stora. Det är också därför som modersmålsundervisning är en utmärkt idé; trygghet i ett språk är en förutsättning för trygghet i andra.

För demokrati, jämlikhet, lyhördhet och mångfald i ett samhälle är mångas tillgång till språket, mångas makt över språkets nyanser, en avgörande fråga.
Ös böcker över ungarna, läs för dem tills de storknar, så tidigt som möj

Intressant konflikt växer fram mellan Mp och V

Av , , Inga kommentarer 2

Partipolitiska konfliktfåror som välter gamla lass går ofta inte mellan regering och opposition, utan mellan mindre partier – nära varandra i sak, men med helt skilda sätt att närma sig politik på. Eller mellan mindre partier långt ifrån varandra i sak, men i dragkamp om vissa profilfrågor.

Folkpartiet och centerpartiet skiljer ett hårstrå av sakmotsättningar, men en ocean av misstro. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har utkämpat några av de tuffaste strider svensk politik sett. Miljöpartiet och centerpartiet har trängts i kamp om arvet efter 70-talets kärnkraftsmotstånd.

En konflikt, som helt kan förändra det politiska landskapet, växer nu fram lite i skymundan, mellan miljöpartiet och vänsterpartiet. De har länge gnabbat på partiledar- och språkrörsnivå, men konflikten går djupare i dag, är mer principiell, tonen är kyligare. Båda månar om, hoppas vinna på, att markera stor distans till varandra. 

Till Dagens Industri i förra veckan sa Gustav Fridolin att Mp vill bilda regering med S, och sedan hellre vända sig till mitten än till V, för uppgörelser. I sådana uttalanden glimtar ett nytt politiskt landskap fram, nya gränsland. Lyssna på nyanserna i tonläget mellan Mp och V, när oppositionspartierna presenterar sina vårbudgetförslag.
 

Invigningar utan byggskynken

Av , , Inga kommentarer 0

Urpremiären av Rossinis Barberaren i Sevilla – Rom 1816 – blev ett av musikhistoriens brakfiaskon. Sångaren i rollen som Basilio snubblade direkt i sin entré och slog sig blodig. En katt kom in på scenen under första akten och lät sig inte sjasas bort. När Almaviva skulle sjunga serenad för Rosina var gitarren ostämd, och när han sökte stämma gick en sträng av. Samtidigt var teatern full av vänner till Rossinis konkurrent Paisiello, som buade av hjärtans lust. Ridå.

***

Många infrastrukturprojekt i Europa, stora som små, har rönt liknande premiäröden senaste åren: de är sällan redo i tid och mycket går snett i början.

Städer som knyter byggen till speciella händelser, brukar få ångra sig.

Även Umeå har problem med tajmingen inför kulturhuvudstadsåret. Delar av nya Rådhusparken får nu skjutas upp, rapporterade VK i går, för att man ska undvika att ha ännu fler byggplatser under 2014. Klokt, men också talande för faran med ”klart till en invigning”-drömmar.

En lösning kan vara att förlänga tiden mellan olika arrangörsutnämningar och evenemang med ett par år till. Eller att städer avstår från att bygga stort till exklusiva, unika händelser, och hellre avvaktar. Berättigade byggen, med funktioner som motiverar kostnaderna, ska ju framför allt behövas efteråt.

***

Rossinis Barberaren blev för övrigt en succé, vad det led. 

Det barn som mobbas bär det med sig resten av livet

Av , , 3 kommentarer 10

Lördagskrönika om mobbning, med anledning av VK:s artiklar på nyhetsplats senaste veckan.

Den som vill kommentera kan i vanlig ordning göra det på www.vk.se/opinion: Det barn som mobbas bär det med sig resten av livet

———————————————-

Det barn som mobbas bär det med sig resten av livet

Det barn som är mobbat får till slut ögon i nacken. Det är en överlevnadsfråga.
Det barn som är mobbat lär känna skolgården bättre än någon annan. Han eller hon får koll på varje vrå av varje korridor, varje stol i varje uppehållsrum, varje dörr, varje vinkel i klassrummet, varje tid på skoldagen, varje bord i matsalen.

Klasskompisarnas vanor och stämningar, scheman och raster, olika lärares närvaro och frånvaro – hela dan går åt till att planera rörelser och förhållningssätt, för att komma undan, inte hamna i fokus.

Att göra sig osynlig suger all energi ur kroppen och själen.
Det barn som är mobbat fråntas rätten att någonsin vara oreserverat glad i en gemenskap.

Det blir, och det är det värsta, ett sätt att leva. När går det att gå säkert genom en flygel? När är skolgården fri? Vad syns från fönstren och var finns skuggområdena? Vilken väg är det säkrast att ta sig hem eller till bussen? Hur undviker man att hamna i fel ”sällskap” i kön till maten? Vilket hörn i korridoren ska man akta sig för att runda för fort? Vilka intressen kan man skylta med, vad måste skyddas? Vilka lärare går att lita på, vilka viftar bort?

Det barn som är mobbat går aldrig ett sorglöst steg i skolan, räknar dagarna i almanackan i smyg i väntan på nästa helg, nästa lov, nästa paus. Det barn som är mobbat litar aldrig helt på någon, slappnar aldrig av. Och spåren det sätter, stannar livet ut.

En rest, alltid, dröjer kvar av reservation i umgänget med andra, en fysisk skygghet djupt inifrån, en svårighet i alla sammanhang att ge och ta förtroende, en ryggmärgsreaktion att inte tro helt på någon vänlighet, men ta varje elakhet som huggen i sten. En skyddsmekanism.

***

För dem som kommer bort, slipper ifrån eller får hjälp kan det ta åratal att få tillbaka humör och glädje. För dem som blir kvar i samma situation, och ser gamla plågoandar gå vidare till maktställningar i lokalsamhället, med fina budskap framför samma råa beteenden, kan det bli det en del av en livstragik, eller resignation.

Och då har vi ändå inte ens hunnit komma in på det stora, men fortfarande tabubelagda, problemet med vuxenmobbning som finns på många arbetsplatser, i många föreningar och andra sammanhang i samhället.

***

Allra värst är det för dem som berättar om hur det är – med det största mod ett barn kan uppbringa – men som inte ens när missförhållandena avslöjas eller påtalas, får vuxenvärldens stöd.

Det har återkommande de senaste decennierna avslöjats fall runt om i landet, där mobbade indirekt skuldbelagts av skolledningar och andra föräldrar, misstänkliggjorts eller tvingats ta konsekvenserna i form av flytt eller skolbyte. Vuxenvärlden har slutit sig i obehag inför problemet, i ovilja inför något besvärligt man söker förklara bort för att slippa se situationen i vitögat.

När vuxenvärlden sviker, uppstår en fruktansvärd ensamhet, för barnet och dess familj. I populärkultur målas ofta bilden upp av en konflikt mellan ”de unga” (kollektiv, självutnämnt företrätt att de starka, självsäkra, trygga ungdomarna i toppen av hierarkin) och ”de vuxna” (kollektiv). Men det är en ovanlig konflikt. En vuxenvärld med auktoritet och möjlighet att agera är den mobbades hopp, inget hot.

Det är därför jag anser att romantisering av s.k. elevdemokrati, elevbetyg på lärare, misstänkliggörande av lärares auktoritet och pedagogiska föreställningar att barn ska få lösa sina konflikter utan vuxnas inblandning – att det alltid är två som träter, att man inte kan ta ställning mellan dem som trakasserar och den som trakasseras – är förkastliga läror. Så flyr vuxenvärlden ansvar.

***

Ibland gör givetvis skolor allt vad de kan, utan att det hjälper. Det här handlar inte om att utmåla skolledningar som skurkar. Ibland finns det andra omständigheter som är bortom skolans möjligheter att påverka.

Skolor måste därför – många är det också, sannolikt i långt högre grad än förr, jag tror det blivit bättre – vara bra både på förebyggande arbete och att hantera situationer som ändå oundvikligen kan uppstå.

Det är en dubbel uppgift som kan vara svårare än man tror. En satsning på förebyggande arbete kan få till följd att man inte riktigt vill erkänna problem som ändå finns, för att det skulle innebära ett slags misslyckande. Men det är fel attityd. Vad en skola går för syns lika mycket i hur den reagerar på ett missförhållande som på hur den förebygger det.

Det omvända händer också. Ibland kan skolor agera jättefint och starkt när mobbning uppdagas, men utan att dra slutsatser om vad som hänt innan.
Vad jag tror är livsviktigt att förstå, är att för det mobbade barnet är vuxenvärldens öra, solidaritet och ansvarstagande, det sista hoppet. Möts barnet där av misstro, irritation, avvisande eller likgiltighet, rasar den sista resten av förtroende. Därför måste skolor, oavsett situationen och allt arbete man lagt ner, alltid ha som första instinkt att prestigelöst solidarisera sig med offrets utsatthet – sedan börja reda ut.

Alla – både de som drabbats och de som mobbat – behöver stöd och en fullt ut närvarande vuxenvärld, under lång tid efteråt.

Och när den mobbade ber om hjälp, måste vuxenvärldens svar komma oreserverat: du är inte ensam, vi sviker dig inte, vi vänder inte ryggen till och du får inte skylla dig själv.