Miljöpartiet har problem med trovärdigheten

Miljöpartiet kan ibland och i vissa frågor framstå som ett intressant liberalt inslag i riksdagen.

Och ibland låter man mest som ett trist, förutsägbart vänsterparti.

Samarbetet med socialdemokraterna och vänsterpartiet under förra mandatperioden förstärkte det senare draget.
Partiets kongresser brukar också avslöja att partiledningen inte alltid har medlemmarna med sig de gånger när man försöker att uppdatera budskapet.

I dagsläget känns miljöpartiet tyvärr som fast förankrat i blockpolitiken, vilket gör att man tonar ned det som öppnar upp för ett liberalt samarbete med mitten och blåser upp det som passar för en rödgrön oppositionsretorik.

Jag tycker att det är en olycklig strategi.

Istället för att söka stå fria från blockpolitiken och hålla dörrarna öppna för samarbeten i olika riktningar, trängs man mest med vänsterpartiet om socialdemokratins framtida gunst.

Det gör att färre kommer att lyssna på de delar av partiets politik som faktiskt skulle passa bättre in i uppgörelser med mittenpartierna än med vänsterpartierna.

Man skulle också långsiktigt tjäna på mer av självkritik. Språkröret Peter Eriksson var väldigt nöjd och skrytsam i sitt Almedalstal i veckan över att miljön nu står i centrum.

Men är det egentligen något som talar för miljöpartiet, namnet till trots?

I klimatfrågan, exempelvis, har partiet stora problem med trovärdigheten.

Inställningen till kärnkraft och ännu mer de obegripliga kraven på utträde ur EU gör miljöpartiet till ett av de partier i riksdagen som har svårast att övertyga i den nu pågående debatten om klimatförändringarna.