Klaus Mann om Europa och Greta Garbo

Rotlöshetens symbolgestalt Klaus Mann (1906-1949) har fascinerat mig på sistone, det har jag bloggat om tidigare.

Hans memoarer ’Vändpunkten – historien om en intellektuell mellan två världskrig’ har jag burit med mig de senaste månaderna.

Det är en pladdrig bok, men vilket pladder! Och så passager som man bara måste citera.

Som det här om Europa där han lägger fingret på frågeställningar som är lika aktuella i dag som de var kort efter andra världskriget:

’Det finns ett dubbelt postulat, som Europa måste uppfylla om det inte skall gå under: det europeiska enhetsmedvetandet måste bevaras och fördjupas (Europa är ett odelbart helt); men samtidigt måste mångfalden i europeisk stil och europeiska traditioner hållas levande. (Europa – det svåra, men härliga ackord, i vilket dissonanserna flyter samman utan att någonsin gå upp i varann.)’

Eller som den långa passagen om den unga dam som 1927 dök upp på tillställningar i Hollywood där syskonen Klaus och Erika Mann var med som gäster:

’Den djupa stämman tycktes laddad med dystert ljuva hemligheter, vare sig hon talade om vädret eller om den film som hon för tillfället höll på med.
Det var obeskrivligt rörande att se henne småle, vilket endast sällan inträffade.

Då lyste det härliga, otröstliga ansiktet tveksamt upp; men när leendet väl slagit sig ner kring de nattmörka ögongen och munnens stolta båge, dröjde det kvar en smula för länge – självt tvekande om det skulle skilja sig från ett så älskligt landskap.
Men slutligen slocknade det – detta främmande leende, som egentligen inte passade henne – och tragediennen var åter sig själv.
(…)
’Den flickan kommer att bli en dundersuccé’ profeterade Emil med fackmannarespekt. ’Hon kommer att slå igenom – vänta bara! Om två á tre år är hennes namn berömt över hela världen’.

Hennes namn var Greta Garbo.’