Stad i förändring och en debatt som behövs

På dagens ledarsida har jag en signerad text med anledning dels av debatten på bloggarna igår mellan Sven-Olov Edvinsson och Lennart Holmlund, och dels med anledning av debatten om Umeås arkitektur:

’Stad i förändring och debatt som behövs

I går utbröt debatt på VK:s politiska bloggar när centerpartiets Sven-Olov Edvinsson anklagade kommunalrådet Lennart Holmlund (s) för att genom personangrepp strypa debatten om Umeås framtid och förvandla samråd och utställningar till formaliteter.

Diskussionsklimatet i Umeå är ett problem som jag ofta påtalat här på ledarsidan. Det vilar ett tungt ansvar på kommunledningen att inte utnyttja sitt eget interna samförstånd, ofta uttryckt genom ganska likalydande utspel från kommunalrådens sida, för att lägga lock på debatt som uppstår när uppgörelser i stadshuset presenteras utåt.

Att det ansvaret påtalas gång på gång är bra. Förhoppningsvis kan kritiken väcka en större ödmjukhet i inför värdet av livaktigt meningsutbyte kring planeringsfrågor.

Däremot behöver inte det betyda att alla blir nöjda i slutändan. Det finns en samförståndets myt inom kommunpolitiken – om vi bara sätter oss ned och talar ut blir vi överens.

Så behöver det inte alls vara. Den attityden kan i värsta fall leda till att ingenting utvecklas och förnyas.

Just frågan om Öns framtid visar på behovet av både vital debatt och tydliga idéer. Att skapa ett nytt bostadsområde på ett sällsynt attraktivt och svårplanerat läge, kräver en genomgripande diskussion och lyhörda beslutsfattare, men också till slut en klar uppfattning om vad man faktiskt vill.

Om inte kritik tas in, felplanering uppmärksammas och relevanta invändningar beaktas går det snett.

Och det finns ett antal frågeställningar kring Ön – transportlösningar, miljöhänsyn, arkitektonisk utformning, kostnader – som måste besvaras innan ett trovärdigt beslut kan fattas.

Det är ett av många skäl till varför kommunledningen bör bejaka, inte misstänkliggöra, kritiker. Samtidigt ligger det i sakens natur att när något utöver det vanliga ska genomföras så uppstår tvivel på en del håll.

Ska det innebära att försiktighetsprincipen – hellre avstå än våga, hellre inte prova alls, än att vara nyfiken på något som bryter mönstret – alltid, i varje läge, måste ha vetorätt?

Jag tycker inte det. Projekt som Staden mellan broarna eller Ön ger unika möjligheter – givetvis med hänsyn tagen till miljö och läge, självklart med omdöme och kompetens – att låta lite nyskapande djärvhet berika Umeås stadsbild.

Olika former av dogmatism kan leda till både förhastade beslut och bakåtsträveri. Det krävs höjda tak lite här och var.’