Kanske dyker höstens stora snackis upp i en bisats

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om dagens begivenhet i riksdagen, framför allt statsministerns regeringsförklaring:

’Kanske dyker höstens stora snackis upp i en bisats

Även för inrikespolitiska freaks and geeks hör en statsministers regeringsförklaring till det tråkigaste som finns. Att lyssna till en regeringsförklaring är lite som att tvingas plöja igenom bruksanvisningens förnumstiga detaljer, och vänta i oändliga timmar på att batterierna ska laddas, när man just köpt en flashig elektronisk pryl och bara otåligt vill kasta sig över play-knappen.

Jag har varit med några gånger live på riksmötets öppnande – en gång som student i färd med att skriva en magisteruppsats i teatervetenskap om den fascinerande ceremonin runt omkring, ett par gånger som politisk journalist.
Själva regeringsförklaringen har varit en kollektiv eftermiddagsslummer varje gång, en paus mellan terminsstartpigga spekulationer i korridorerna före och skvallrigt och lite flåsigt minglande i gamla riksdagshusets sammanbindningsbana efteråt.
Det har inte varit statsministrarnas fel. Genren är retoriskt hopplös, det konstitutionella syftet glasklart, men utan leende i mungipan.

men det har faktiskt sin kärva tjusning att åtminstone ett politiskt tal om året är befriat från retoriska måttstockar – att torra besked står i centrum.
Erfarenheten säger att den som läser bruksanvisningen först och ger batterierna den tid de behöver har roligast på sikt. En regeringsförklaring kan säga mer än tusen snuttintervjuer. Formella avsiktsförklaringar har tyngd.

Riksmötets öppnande som ceremoni är annars nu för tiden ett par koncentrerade konstitutionella punkter på dagordningen inpackade i flera timmars månghövdad, traditionsrik, bitvis reaktionär, bitvis progressiv och i alla händelser oerhört genomarbetad ritual där en nationell självbild iscensätts. I år förväntas också breda FRA-demonstrationer prägla dagen – hur blir intressant att se.
Visst gör den klokt som har tid och kan, att lyssna i eftermiddag. Visst skruvar också jag på tv:n, men kanske först när svansandet för monarkin är förbi och statsministern intar talarstolen.
Vem vet, kanske dyker höstens stora snackis upp i en bisats, när vi minst anar det, mitt i tredje gäspningen.’