Västerbotten 2009: stad och land tillsammans i nöd och lust

Temat på min lördagskrönika den här veckan är flitigt återkommande här på bloggen: Västerbotten och förhållandet mellan kust och inland, stad och landsbygd. I grunden handlar det om ett resonemang som jag varit inne på många gånger tidigare under det senaste året, men som jag inte fick plats att formulera rakt på sak i krönikan i papperstidningen, utan väver in i här nedan i nätversionen istället.
Kärnresonemanget är att Umeå konkurrerar med städer söderut och stärks av en levande landsbygd runt omkring sig, medan inlandskommunerna konkurrerar med landsbygder i hela landet och stärks av en attraktiv större stad med urbant utbud i rimlig närhet.

Min lördagskrönika, således:

Stad och land tillsammans i nöd och lust

"När vintern är som tjockast kan man ju tro att världen inte frågar stort efter om vi leva eller dö häruppe (…) då gäller det att några har känningen levande. Att floden dansar under isen, hur bottenfruset allting än ter sig på ytan."
(Ur Vredens barn, Sara Lidman)

Årets första dag i Umeå bjöd på blårosa himmel och en skarp månskära – man föreställer sig att den hänger därute nånstans över havet – i en stämning ingen sentimentalt tonsatt slutscen kunnat återge bättre.
Sådana ögonblick, om man har ro en sekund att njuta dem, när en region bjuder sin exklusivaste solnedgång, komprimeras tiden. Närvaron av ett större lokalt, historiskt sammanhang växer fram. Man står där, åtminstone är det alltid min känsla oavsett var jag befinner mig, med ungefär samma gråtfärdiga tankar, onda aningar och envisa, starka förhoppningar som oräkneliga andra gjort i ungefär samma situation på ungefär samma plats genom åren.
Generationerna som en efter en, under både yttre och inre konflikter, betvingat, förvaltat och förädlat ett landskap, utvecklat och bevarat en kulturbygd, byggt och vitaliserat en stad, samlas i sådana ögonblick ihop, som publiken bakom sista bollen på artonde hålet i en major, för att tillsammans betrakta ännu ett avgörande.

Det är påtagligt när man fördjupar sig i Västerbottens historia, hur missförstått det nordliga rummet, den regionala helheten ofta varit, trots ständiga referenser till Norrland i debatten. Genom alla de strukturomvandlingar länet genomgått – kulturellt, ekonomiskt, närings- och befolkningsmässigt – under århundradena kan det synas ligga nära till hands med "den enes bröd den andres död"-analyser. I synnerhet när det gäller förhållandet mellan kuststäderna och inlandskommunerna beskrivs ofta utvecklingen i sådana kategorier. Uppgång för de ena, nedgång för de andra – i ett växelspel.
Men det är, vill jag påstå, i stor utsträckning en snävsynt men självförverkligande myt som Västerbotten inbjuder till genom sin mångfald och geografiska storlek.

"Vi förstår av era ord, att däroppe i norr finns både ett stort fjälland och ett stort insjöland och ett stort skogsland och ett stort slättland och en stor skärgård. Det är mer, än vi hade väntat oss. Det är mer, än många stora kungariken kan berömma sig av att äga inom sina gränser."
(Ur Nils Holgerssons underbara resa,
Selma Lagerlöf)

Övergripande samhällsförändringar och nationella skeenden återspeglas i alla avseenden inom ett så brett län. Men det betyder inte att de är begränsade hit. Strukturomvandlingarna hade ägt rum ändå. Den livskraftiga, folkrörelsetäta, strävsamma småbrukarlänet var ingen dålig mylla att hämta näring ur för kuststäderna när nya samhällsmönster, urbanisering och utflyttning fick dem att växa.
Och det kanske, trots allt, var det norrländska inlandets räddning, att det fanns attraktiva norrländska kuststäder som stod pall och kunde hävda sig i konkurrensen när människor sedan sökte utbildning, jobb och nya typer av kulturella upplevelser i urbana miljöer – annars hade flyttvågen kunnat få en ännu mer geografiskt definitiv och dramatisk karaktär.

Sett ur ett sådant övergripande Norrlandsperspektiv borde, 2009, inför en ny stor strukturomvandling rakt igenom länet, inlandskommunerna vara de som jublar högst åt Umeås stora tillväxtambitioner och de första att beklaga om Umeå ignorerar ett bristfälligt företagsklimat. På samma sätt som Umeås politiska ledning borde stå på barrikaderna mot neddragningar av statlig service i inlandet och inse att bättre förutsättningar för nytt småföretagande och mer differentierad arbetsmarknad i Västerbottens inland på sikt kanske är ännu viktigare även för de egna möjligheterna i konkurrensen söderut än statliga subventioner till traditionell industri i Umeå. Den växande kuststaden och den moderna landsbygden och glesbygden skapar tillsammans ett spännande Norrland. Båda har inför 2009 anledning att ömsesidigt önska varandra väl.

En stad som Umeå kan inte nå sina befolkningsmål genom traditionell inomregional omflyttning, utan konkurrerar med jämnstora städer söderöver, och då kan en levande landsbygd runt omkring vara ett trumfkort. Och inlandet kan inte överleva genom att söka frysa ned, bromsa och fördröja en utveckling som inte går och inte bör hindras, utan måste vinna på egna och nya meriter, genom att locka människor i olika faser av livet som söker något annat än storstaden. Då konkurrerar man med andra landsbygder runt om i landet, delvis i världen, och attraktiva större städer med urbant utbud inom rimlig närhet är då en kanske helt avgörande förutsättning.

"Vi är inte styrkta av att folk säger att Norrland är ett härligt land bara man
slipper bo där."
(Karl Rune Nordkvist i en debatt när Norrländska författarsällskapets grundades 23 november 1957. Citat hämtat från Gunnar Balgårds essäsamling "Norrifrån".)

I 2000-talets Västerbotten är motiveringen till ett beslut nästan lika viktig som beslutets innehåll i sig.
Ja eller nej till överledning av Vojmån, ja eller nej till nationalpark i Vindelfjällen, ja eller nej till vindkraftssatsningar, ja eller nej till uranbrytning, ja eller nej till nya befolkningsmål vid kusten, ja eller nej till storregion – oavsett frågeställning vibrerar den entusiastiska och svårmodiga, nybyggarfriska och utflyttningströtta, självmedvetna och centralmaktsfixerade mångbottnade västerbottniska historien under ytan på varje ställningstagande.

Och även om slutsatserna skiljer två medborgare åt, kan andan och attityden i deras analyser vara gemensamma. Även om slutsatsen förenar två personer kan de blandade motiven som förde dit blottlägga djupa klyftor. Ja-sägare och nej-sägare i en enskild fråga kan förenas av samma missmod och uppgivenhet vad hemorten anbelangar.
Andra ja-sägare och nej-sägare kan trots skilda val dela samma framtidstro, optimism, vilja till oberoende och egenmakt för den egna bygden. "Vi måste runda Stockholm, sluta vänta på nollåttorna och erövra världen direkt", som entreprenörer i inlandet brukar säga till mig.
Vilka historiska änglar och demoner är starkast? Det långsiktigt viktiga behöver inte alltid vara om det blev ja eller nej till det ena eller andra, utan att beslutet fattades i rätt stämning, med självförtroende och blicken riktad framåt.’

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>