Norrland: klichéerna och möjligheterna

Norrland, klichéerna och möjligheterna är rubriken på min lördagskrönika den här veckan. Den fortsätter ett resonemang om landsbygden, glesbygden, Norrland och Västerbotten som jag varit inne på i ett antal tidigare krönikor, bland annat dessa:

Stad och land tillsammans i nöd och lust

Fem monologer om Västerbottens inland

Västerbotten, nybyggarandan och tvivlet

Landsbygden, staden och utvecklingen

Om Mumindalen och hatade, älskade turister

Den första frågan man kanske måste ställa sig i ljuset av turbulensen i regionfrågan är väl också: Men existerar Norrland överhuvudtaget?
För oavsett hur man ställer sig till en ny storregion som organisatorisk lösning har retoriken och invändningarna från deras sida som inte vill ha några nya regioner eller åtminstone inte vill ha något Stornorrland avslöjat att motsättningarna och misstron mellan olika områden inom Norrland är omfattande, både mellan och inom de existerande länen.
Det är lite oroande. För regionfrågan bu eller bä, oavsett organisatoriska lösningar och gränser på kartan så är en gemensam norrländsk kraftsamling i någon form helt nödvändig om den här landsändan ska kunna stärka sin konkurrenskraft så mycket som krävs för att inte halka efter. Så oavsett hur ni ställer er till storregioner, upp ur de lokalpatriotiska skyttegravarna, vore väl första uppmaningen.

Så till själva krönikan:

——————————-
Norrland: klichéerna och möjligheterna

…hur är det egentligen: alla dessa Norrlandsklichéer som finns i reklam och populärkultur – är de bara harmlöst smålustiga eller småfåniga (beroende på smak och humor), eller kan de faktiskt tänkas ha långsiktigt negativ eller positiv effekt på Norrlands attraktionskraft, på möjligheter att locka till sig investeringar och få gehör för stora infrastrukturbehov?
Jag vet att det finns norrlänningar som hatar dem. Jag vet att det finns norrlänningar som älskar dem. Vilka har rätt?

Är det bra för en landsända att betona, eller åtminstone inte värja sig emot, stereotypa bilder, för att överhuvudtaget representera någonting här i världen? Eller fastnar skrattet i halsen? Byggs hämmande fördomar – både egna och andras – upp bakom de kärvänliga leendena?
När det kommer till kritan, när tuffa prioriteringar ska göras, när artighetspoesin övergår i korthuggen, osentimental prosa vid etableringsbeslut, anslagsgivanden och budgetförhandlingar: vilken bild har omvärlden egentligen av Norrland som modern, offensiv, satsande region? Och vad eller vilka har präglat den?

Det finns inga givna svar, men dilemmat är gammalt. Jag har i en tidigare lördagskrönika citerat vad dåvarande landshövdingen Elof Lindberg skrev i en bok om Västerbotten vid mitten av 1950-talet:

"Vi har nämligen erfarenhet av, att västerbottningar flyttat ur länet endast därför att de trodde, att det är sämre här i alla avseenden än på andra håll. Genom brist på upplysning har det nämligen gått förbi dem, att det varit en mycket stark och rik utveckling här uppe (…) Men vi har också exempel på att duktigt folk vägrat komma hit, därför att de hört och läst att vi har det alldeles för dåligt för att man skulle kunna trivas här.’

Det där håller än. Och de svåra år som väntar kommer att visa om Norrland lärt av misstagen. Till vilka instinkter och stämningar vill Norrland knyta an? Offensiv strävan efter egenmakt, nybyggaranda, invandring, entreprenörskap, mångfald, småföretagsamhet och ett slitstarkt civilt samhälle? Eller en uppgiven väntan på nåd från centralt håll, misstänksamhet inför förändringar och en orubblig tilltro till det bestående, socialistisk retorik och Jante? Det har betydelse om man förändrar för att åstadkomma ett uppsving eller sitter blixtstilla för att undvika en undergång. Det ena aktiverar, det andra passiviserar.

Den ekonomiska krisen har visat hur sårbart det är när näringslivsstrukturen och arbetsmarknaden är för smal och förankrad enbart i tidigare epokers tillväxtmotorer. Tack och lov för de traditionella näringar som finns, som burit upp decenniers tillväxt, som nu kämpar för överlevnad utan egen förskyllan och utan vilka ljuset skulle vara släckt på många håll.
Problemet är att de nya företagen, branscherna och arbetsplatserna inte växer fram som de borde; att de inte efterfrågats eller prioriterats – tvärtom ibland direkt motarbetats – av politiken, särintressena och den allmänna opinionen.

Om det dominerande perspektivet i den norrländska krisretoriken därutöver blir utjämningssystem, statsbidrag, regionalt kompensationstänkande, kommunala järngrepp, EU-motstånd och jämmer och ve vad det är synd om oss, befästes fel instinkter.

Frågorna som borde få norrländska aktörer att vakna kallsvettiga mitt i natten lyder: vad skapar framtidens resurser när gamla framgångsrecept inte längre ensamt räcker? Hur gör vi Norrland till en liberal förebild för småföretagande i nya branscher, valfrihet och entreprenörskap inom offentlig sektor, inflyttning, internationalism och underifrånperspektiv? Hur kan vi göra oss så oberoende från centralmaktens välvilja som möjligt? Om frågan som skapar kallsvett istället lyder: hur kan vi undvika förändring, hur kan vi frysa ögonblicket, hur kan vi värna de partikommunala bolagskomplexen så länge som möjligt? – Då slutar det som det slutar.

I de aktiva protesterna mot hutlösa neddragningar av statlig service i inlandet och i kraven på strategiska investeringar som Botnia- och Norrbotniabanan knyter Norrland an till sina bästa och mest självmedvetna traditioner. Där är det upp på barrikaderna som gäller.
Men där kraften enbart läggs på att stanna tiden, bevara det invanda, låsa befintliga strukturer och snegla fientligt på förändringar, där stannar också tiden, där stelnar strukturerna, där tvingar sig förändringarna på utifrån, istället för att växa och gestaltas lokalt.

Norrland har utmärkta förutsättningar att lyckas med ett liberalt utvecklingssprång. Här finns djupa traditioner av folkrörelseengagemang, kulturliv, bildningsperspektiv, oförskräckt entreprenörstänkande och solidarisk, tolerant, välkomnande människosyn.

Här finns ett satsande näringsliv. Här pågår internationellt ansedd utbildning och forskning på för regionen avgörande områden. Här finns en rotad grön, ekologisk kompetens. Här finns en erfarenhet av omvärldskontakter, export och globala perspektiv som aldrig legat mer rätt i tiden. Här finns konkurrenskraftiga transportmöjligheter. Här finns stora värden både under jord och i den vilda naturen med pregnanta årstider, som rätt exploaterade och vårdade ger inflöde av industriella investeringar och modern turism.
Här finns urbana experiment, prestigeprojekt och bygglust i föränderliga städer. Här finns traditionellt byaliv i levande landsbygd. Som helhet kan Norrland bättre än de flesta tillfredställa livsstilstrender. Förutsättningarna finns. Norrland har vad som krävs. Men ingenting kommer av sig själv, och Norrland är, när fel attityder tar över, sin egen värsta fiende.

I sina "bästa stämningars längtan" är Norrland en av Sveriges mest liberala, nyfikna, frihetliga och förändringsbenägna regioner. Ge de stämningarna fritt och förnyat spelrum.’