Twitter-intervjuer av politiker

När jag såg den här grejen med Twitter-intervjuer första gången var jag skeptisk. Den var innan jag hade någon egen erfarenhet av Twitter. Nu när det blir aktuellt lokalt, vet jag bättre vad det handlar om, och är mindre skeptisk, tvärtom nyfiket positiv.

Som ofta i sådana här sammanhang handlar det inte om någon ersättning av andra former för intervjuer, dialog, meningsutbyten, utan komplement eller alternativ.

Varje form har sina fördelar och nackdelar. Det blir intressant att följa hur det här utvecklar sig under nästa års valrörelse, både inför de kommunala valen och inför riksdagsvalet. Redan nu är det uppenbart här i Umeå hur intressant det är att följa några av ledamöternas bloggande och twittrande direkt från fullmäktigedebatterna.

Hur agerar och reagerar vi i de traditionella medierna, vad uppstår parallellt till oss, vad blir det nyskapande och vad blir snabbt övergivna stickspår, hur värnas fördjupning och eftertanke i de nya former för kommunikation som tekniken möjliggör?

Att öppenheten och tillgängligheten som bloggar, mikrobloggar och andra sociala medier skapar i grunden är mycket bra för demokratin, även, tror jag, för rekryteringen av nya generationer till de politiska partierna (och för den klassiska journalistiska rapporteringen och granskningen i tidningar, tv och radio), håller jag för högst sannolikt.
Men på samma sätt som det blir fel när kritiker talar om hur det är på ’bloggarna’, som om formen och tekniken sade något om innehållet och mångfalden, så är det förstås farligt att tro att de nya kommunikationskanalerna i sig utgör någon lösning på problem. De blir vad de görs till. Det är både spännande och uppfordrande.