Den verkliga utmaningen för Umeå återstår
Självklart är det en stor framgång för Umeå att ha vunnit förtroendet att bli europeisk kulturhuvudstad 2014. Det jublas med rätta. Att vinna är roligare än att förlora.
Juryns lovord kommer som en bekräftelse på att ansökningsprocessen, både det intellektuella och det praktiska arbetet med att forma Umeås kandidatur, har skötts mycket kompetent.
Umeå som hjärtat i en ansökan som handlar om en hel nordlig region, var övertygande redan i ett tidigt stadium, och har fortsatt att förfinas. Förankringsarbetet på orten har också varit grundligt.
De brister som finns och de frågetecken som kvarstår vägde i slutänden uppenbarligen lätt i jämförelse med ansökningens samlade intryck.
Kulturhuvudstadsvärdskapet är inte bara en angelägenhet för Umeå, utan för hela Västerbotten, för resten av Norrland och för en gryende Kvarkenregion. Så har det sagts, och det får inte tänkas annorlunda nu när ansökningsprocessen är lyckligt avklarad.
Och de lokala, praktiskt orienterade förhoppningarna att en del av de kommunala stadsplaneringsprojekt som dragits i långbänk och präglats av låsningar – Staden mellan broarna inte minst – nu ska förverkligas fullt ut växer givetvis med detta ja.
Men ändå borde juryns utslag inte behöva övervärderas.
Att bli kulturhuvudstad förpliktigar.
Att vilja, men inte få, bli kulturhuvudstad, hade också förpliktigat.
Sådana här satsningar som kombinerar långsiktiga, mer djupgående kulturpolitiska ambitioner med en del symbolbetonade satsningar och viss kortsiktig titelsjuka, är alltid kontroversiella och ifrågasatta är. Det gäller både i ansökningsfasen och, om utmärkelsen fås, under själva märkesåret .
Ibland blir de rentav lite förlöjligade, som ett exempel på kommunalpolitiskt storhetsvansinne och slöseri.
Kritiken är ofta orättvis, men inte alltid. Det finns bland tidigare europeiska kulturhuvudstäder både lyckade och avskräckande exempel på hur utnämningen förvaltas.
Därför vilar ett tungt ansvar på de städer som eftersträvar att få bli europeiska kulturhuvudstäder att inte ge själva grundidén med kulturhuvudstadskapet – och i viss mån lokal kulturpolitik överhuvudtaget – dåligt rykte.
De bästa kulturhuvudstadskandidaterna är de där det inte spelar så stor roll för slutresultatet om det blir ett ja eller ett nej till ansökan. Ambitioner består och genomförs ändå – idéerna och viljan bakom ansökan är inte så beroende av själva titeln, det planerade arbetet fortsätter oavsett vad juryn säger.
Men även hos de sämsta kulturhuvudstadskandidaterna spelar det inte så stor roll vad juryn säger. Om ansökningen bara är tomt prat, de utlovade satsningar luftslott och de kulturpolitiska ambitionerna bara en fasad som döljer en förhoppning om lite pr-mervärde och extra turistbesök några månader, är det också likgiltigt om utmärkelsen vinns eller inte. Det kommer inget vettigt ut av det hela ändå.
Nu faller det på Umeås lott att som vinnare bevisa att man tillhör de bästa kulturhuvudstadskandidaterna. Först efter 2014 går det att slå fast om substansen i ambitionerna finns där.
Är Umeå värdigt äran hade man fortsatt på samma spår och med samma intensitet även vid ett nederlag.
Så om det tycks ha varit en lång väg från första idé till färdig ansökan och slutlig triumf, så är det ändå först nu som den verkliga utmaningen börjar.
