Etikett: kulturhuvudstad

Umeå bör planeras för vintermånaderna

Av , , 1 kommentar 6

Min lördagskrönika den här veckan tar upp en käpphäst hos mig: att Umeås centrala delar bör planeras för att fungera under den långa vintern:

————————————

Umeå bör planeras för vintermånaderna

Det snackas mycket om Umeå som sommarstad. En del nyinflyttade studenter får ett lätt bekymrat tonfall och börjar irra med ”vi ses till hösten när terminen börjar igen”-blickar i riktning mot flygplats och busstation.

De som bott här lite längre tenderar snarare att betona hur mycket bättre det blivit på senare år; är de inflyttade från Skellefteå på typ 80-talet eller 90-talet ackompanjeras den iakttagelsen gärna med någon liten jämförande gliring norrut längs kusten.
De bilburna och sommarstugefolket bryr sig kanske bara marginellt om frågan, för den som har smultronställen och lokalkännedom når Västerbottens somrar sällan sina höjdpunkter i någon urban miljö, utan vid hav, sjöar eller älvar runt om stan.

Men hur intressant diskussionen om Umeå som sommarstad än må vara, är den naturligtvis närmast att betrakta som en fotnot jämfört med den långt viktigare frågan: hur är Umeå som vinterstad?

Hur fungerar Umeå som urban miljö under den större del av året när det inte finns värme, grönska och ljusa sommarnätter som skänker allt ett försonande skimmer? Hur fungerar Umeås centrala delar för besökare när det är iskallt, mörkt, blött och ofta krångligt att röra sig utomhus?
Vilka känslor utlöser tanken på ett stadsbesök de kalla månaderna, om man inte tillhör dem som tycker att rinnande näsor, snö inför kragen, blötslask på golven innanför varje dörr, av- och påklädning med overall på barnen var femte minut och ständig halkrisk är höjden av stadsplanering och karaktärsdanande socialrealism?

Sommaren i Västerbotten är svårslagen oavsett vad man jämför den med. Och en sommarstad är ändå lätt att älska, just eftersom det är sommar. Kroppen får energi. Det gäller inte längre att skydda sig mot klimatet, att hålla yttre förutsättningar stången, utan om att hämta in kraft, fylla på sinade förråd – och då ser man, som det heter i visan, allt med lite andra ögon.

Det är först den här tiden på året när de tyngre snövädren börjat dra in och mörkret lägrar sig tidigare och tidigare, som planeringen av en stads centrala delar prövas på allvar. Och Umeå centrum är inte särskilt vinteranpassat. Umeå behöver fler inomhusmiljöer, och en vitalare blandning av kommersiella och icke-kommersiella mötesplatser. (Om glaskuben på Rådhustorget är en föraning gör jag tummen upp).

Ofta när diskussioner förs om staden mellan broarna så illustreras det med sommarbilder. Vi föreställer oss gärna hur det kommer att te sig de där korta månaderna när vattnet verkligen glittrar och även vanligt, fruset folk kan gå i kortärmat. Men det är hur Staden mellan broarna fungerar vintertid som är det väsentliga, vilka mötesplatser den erbjuder då, i realiteten.

Balticgruppens senaste presentation för kajområdet, och de diskussioner och spekulationer som följt har varit synnerligen genomtänkta utifrån det perspektivet. Det har varit planer för Umeå året runt, inte bara för Umeå som det presenteras i turistbroschyrer med glassätande människor i solglasögon under blommande björkar. Vintermånaderna är vår vardag, för vilken staden måste planeras.

Väder och vind är förstås inte allt, inte ens det väsentliga. Det är människors aktiviteter, folkrörelser och föreningar, kultur och idrott, social samvaro och politiska projekt, som skapar värme och ljus vintertid i Västerbotten. Även företagare och entreprenörer med affärsverksamheter och service som ser behov, fångar upp trender och skapar attraktiva utbud i stadsbilden, gör en lång vinter mer levande.

Men i slutändan har också den övergripande, politiskt styrda stadsplaneringen betydelse: transporter, hur och var människor med olika förutsättningar bor, vilka miljöer och mötesplatser som står till förfogande på vilka villkor. Och då är betydelsen av en levande stadskärna – som den yttersta sammansmältande mötesplatsen – inte att underskatta.

För en levande stadskärna behövs kombinationen av socialt och ekonomiskt osegregerat, centrumnära boende, kommersiella, konkurrensutsatta miljöer och icke-kommersiella mötesplatser med kulturell prägel som är klimatmässigt tillgängliga året runt. Alla är viktiga för att helheten ska bli rätt, och det är inte minst de öppna, tillgängliga, breda kulturella mötesplatserna som är för få i dag vintertid.

Även i en fråga som stadsplanering kommer alltså aspekter som det allmänna företagsklimatet, synen på privata investerare och ambitionerna i den lokala och regionala kulturpolitiken att hamna i centrum och berika varandra. Av de första tecknen efter kommunvalet att döma stundar kärva, mer socialistiska tider för privata aktörer i Umeå, med de negativa följder det kommer att ha på sysselsättningen, ekonomin och kvaliteten och tillgängligheten för hjälpbehövande inom den sociala servicen.
Till det nya hotet mot Umeå som tillväxt- och välfärdskommun finns anledning att återkomma mer i detalj framöver.

Men frågan är om just stadsplaneringsfrågorna i Umeå behöver drabbas av samma dogmatiska låsningar? Oaktat förra veckans heta känslor mellan Balticgruppen och Vänsterpartiet talar några faktorer talar för att det inte borde behöva bli så:

(1) Kulturhuvudstadsåret 2014 lägger fast en ödesmättad horisont för besluten. Antingen står något färdigt till dess, eller så får allt skjutas upp i fyra år.

(2) Stadsplaneringsfrågorna är inte lika ideologiska som exempelvis synen på företagare. Det finns ingen blockpolitik i Umeå på området. Varken vänsterpartierna eller allianspartierna har låst sig på ett sätt som skulle omöjliggöra breda uppgörelser kring exempelvis Staden mellan broarna.

(3) Staden mellan broarna borde på en och samma gång tilltala dem som värnar progressiva, öppna, icke-kommersiella kulturmiljöer och en demokratisk tillgänglighet i centrala staden, dem som vill se en arkitektonisk upprustning av området ner mot älven och dem som vill se fler entreprenörer satsa på att utveckla stadskärnan. Det finns något för alla i visionerna från Balticgruppen, och det borde bädda för ökad partipolitisk prestigelöshet.

(4) Och för dem som gillar politiska spekulationer: Lennart Holmlund är inne på sin, sannolikt, sista mandatperiod som kommunalråd, och torde även ha skaffat sig en del internt manöverutrymme inom sitt eget parti i utvecklingsfrågor efter att ha gett efter för uttalade eller outtalade interna krav på tillväxthämmande vänsteruppgörelser i andra frågor. Han skulle säkert inte ha något emot att avsluta sin period som kommunalråd med ett invigningshattrick i form av vägpaket, kulturhuvudstadsår och Staden mellan broarna.

Men om det väntar ett efterlängtat genombrott för stadsplaneringen i Umeå bör utgångspunkten vara vinterstaden. Vi behöver fler varma, tillgängliga, människovänliga och gärna sammanhängande inomhusmiljöer där vi kan mötas och röra oss under de mörka månaderna. Lämna slaskiga och vindpinade torg-romantiken kvar på 1900-talet.

Det väldigt lilla Umeå – på gott och ont

Av , , 3 kommentarer 7

Min lördagskrönika den här veckan:

———————————————————-

Det väldigt lilla Umeå – på gott och ont

Det är på sin höjd bara halva sanningen och utgör inte den mest relevanta iakttagelsen på kort sikt. Men jag tycker ändå att man bör börja med den principiella och underskattade frågan om maktkoncentration.
För formulerar man det lite konspiratoriskt kan det i första läget verka som en jädra soppa.

Balticgruppen, Umeås dominerande fastighetsaktör, är idégivare, pådrivare och tung intressent i den lokala stadsplaneringsdebatten, har sponsrat universitetsprojekt med stora summor, har med en uppmärksammad insats har gått in och betalat ungdomsjobb åt kommunen och har sedan en tid tillbaka ett fastighetsbolag ihop med den lokalt på både papper och webb helt dominerande mediekoncern som bland annat äger stadens båda dagstidningar – Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Det är bakgrunden.

I går kom nyheten att Umeå kommuns mark- och exploateringsansvarige Björn Johansson övergår till en tjänst som vd för Balticgruppen Utveckling AB. Mot det finns inget som helst att invända – en lyckad värvning för Balticgruppen, ett stimulerande jobb för Björn Johansson och ett kvitto för kommunen på att man har duktigt folk i ledande positioner. Det ska vara rörelse på arbetsmarknaden mellan privat och offentligt, det är vitalt.
Precis som VK-koncernens fastighetsaffär med Balticgruppen också i de flesta avseenden kan ses som positiv för stadens långsiktiga utveckling, när investeringar och kapital stannar lokalt. Klart att flertalet reaktioner är positiva inledningsvis.
Och på samma sätt som Balticgruppens insatser för universitetet och för ungdomsjobb inom kommunen är generösa, hedervärda och välkomna – entreprenörskap av bästa slag. Pengarna behövs, skapar stora mervärden och kommer till bästa nytta.

Det är så fint alltihop att man kan fråga sig vad problemet är. Men osund maktkoncentration och sammanflytande ekonomiska intressen kommer sällan som huvudnummer med pukor och trumpeter. Sådant upptäcks vanligtvis efterhand, som en fotnot med oanade konsekvenser efter en lång lista av goda avsikter. Faran finns att vi till slut inte ser skogen för alla träden. Vi får se upp så att vi inte jublar över enskildheterna men missar det övergripande mönstret av en problematisk maktsammansmältning i Umeå, där pluralism och konkurrens riskerar att ta stryk.

Det vore mindre Balticgruppens ansvar än de övriga aktörernas. Att Balticgruppen har en sådan kombination av resurser och ambitioner att den alltid står i centrum för exempelvis stadsplaneringsdebatten är inget problem. Balticgruppen är en unik resurs för Umeå. Men det är ett problem att det inte finns fler kapitalstarka, idéspurtande, lokalt förankrade entreprenörer i stan av det slaget än det gör. Umeå behöver mer lokalt engagerat kapital, ett företagsklimat som får även morgondagens succéer att växa.
Det skulle främja den demokratiska mångfalden. Starka entreprenörer behövs också som värn mot kommunal likriktning. Det skulle minska faran för osunda lokala maktnätverk.

Så Balticgruppens engagemang i Umeå i sig är en mycket god sak. Alternativet vore förfärligt. Men vill man spetsa till det kan man säga att det finns tendenser till en gemensam finansiell åder i Umeå som löper genom ett stort näringsintresse, den inflytelserika utbildnings- och forskningsaktören, den starka kommunmakten och den enda mediekoncernen.
Det kräver, även när alla enskilda aktörer vill allt väl, sköter sina jobb, håller på sina roller, är stenhårda med att värna den egna integriteten, en kritisk vaksamhet över utvecklingen.
Här finns, för den som vill vara på det humöret, stoff för karikatyrer av den lilla staden där alla känner varandras knän och alla doppar sina formella och finansiella tår i en gemensam, alldeles för trång båt. Det kan påminna om bilden av det gamla Umeå, från epoken före universitetets ankomst och den stora expansionen.

Farhågorna kanske är överdrivna. Konspirationsteorier är sällan verklighetsförankrade. Men även Norrlands största stad kan kännas ganska liten ibland. Inför några år när stora investeringar och avgörande beslut för stadens utveckling kan antas vara på gång är farhågorna nödvändiga komplement till omfamningarna.
Allt kan gå rätt till och med de bästa intentioner – och ändå börja glida iväg i en oönskad riktning. När ropen på handling och kraft i besluten blir starkare, när otåligheten att saker och ting ”ska drivas igenom” – och långbänkarna i stadsplaneringen har varit ett av Umeås stora problem – är det nog så viktigt att ha i minne.

Den andra halvan av sanningen är kanske mer dagsaktuell. Och den väcker snarast och paradoxalt nog helt motsatta farhågor: att Umeås stadsplanering även under de kommande åren ska präglas av planlöshet, hugskott, långbänkar och kanske små-tjuriga personkemimotsättningar mellan de som fattar besluten och de som har idéerna och pengarna.

För är det något som umebor klagat på är det inte att kommunens beslutsfattare har varit för intima med Balticgruppen. Tvärtom finns det en frustration och desillusion över att så lite har hänt trots många uppslag och visioner, att ingenting blir av, att kommunen står och stampar. Badhusfrågan är undantaget, där en majoritet ”drivit igenom något”, men där entusiasmen bland umeborna å andra sidan är sval.
I övrigt är det ofta de lite kyliga relationerna mellan kommunen och just Balticgruppen som skapat snack. Inte någon upprördhet över gemensamma årtag mellan politik och kapital i samma båt. De har helt enkelt varit för få för att uppröra.

Överallt ler 2014-läpparna som en påminnelse om att (1) stan inte får likna en byggarbetsplats under kulturhuvudstadsåret, och (2) det vore ett fattigdomstecken om ingenting hade skett tills dess. Det skapar en viss ”nu eller först väldigt mycket senare”-stämning i Umeå. Kanske kan man tala om stress. Varje signal inifrån kommunen när det gäller stadsplaneringen, varje rökpuff från kommunens kontakter med Balticgruppen, väcker nu stort intresse.

Därför blir även nyheten om mark- och exploateringschefens övergång från kommunen till Baltic en kommunal snackis. Är övergången smörjolja eller bromskloss i stadsplaneringsprocessen? Är övergången föraning om bättre relationer mellan kommunen och Baltic eller uttryck för frustration inom kommunförvaltningen? Hur smidiga vill vi egentligen ur ett demokratiskt perspektiv att kontakterna mellan kapital, politik och mediekoncerner ska vara?
Kan erfarenhet ersättas tillräckligt snabbt när ledande tjänstemän lämnar sina poster i ett för stadsutvecklingen känsligt tidsskede? Hur bör balansen mellan politisk styrning och ämbetsmannainflytande se ut? Och hur ska det se ut i centrum 2014?

Kulturhuvudstaden, vi alla i Umeå, har en del att grubbla på.

3 kommentarer
Etiketter: , , , ,

En lång historia bakom Umeå 2014

Av , , Bli först att kommentera 2

I en signerad text på dagens ledarsida, som knyter an lite till och lånar lite från gårdagens blogg, kommenterar jag gårdagens kulturhuvudstadsbesked. Citatet av Matts Balgård gjorde för övrigt Sture Bergman påpassligt mig uppmärksam på i går. Han fick ingen cred för det på ledarsidan, men får det här på bloggen:

—————————————————————

Det svåra och spännande börjar först nu

"Att vara uppkomling är sannerligen varken lätt eller avundsvärt", skrev VK:s mångårige politiske chefredaktör Matts Balgård 11 maj 1962 om en pågående kulturdebatt i den tidens Umeå, "antingen det nu gäller den individuelle ambitiöse gradpassageraren i den samhälleliga ståndscirkulationen eller en av gamble Gustav II Adolfs avsidesbelägna fadderstäder, som i en hastig vändning ställs inför uppgiften att ta klivet från halvsömnig småborgaridyll till nymornad norrländsk högskolestad med ansträngda kulturambitioner."

I Umeås värdskap som europeisk kulturhuvudstad 2014 ligger inte bara de senaste årens kulturpolitiskt emotionella, intellektuellt gedigna och allmänt kompetenta arbete med själva ansökan lagrat, utan decennier av idéer för, grubbel kring och bråk om Umeås kulturella självbild, inte minst sedan universitetets grundande.
Rötterna går rentav djupare än så, ned till 1800-talet; staden som den var innan branden, och som den blev efteråt.

När Umeås delegation i går väntade på juryns beslut var det inte bara som representanter för en hel region, utan också som representanter för en lång historia.

Självklart är det en stor framgång för Umeå att nu ha vunnit juryns förtroende. Som kulturpolitisk produkt var Umeås ansökan föredömlig- den lät sig inte avfärdas. Förankringsarbetet på orten har också varit grundligt. Det har skötts snyggt och övertygande.

Men juryns utslag borde trots det utlösa även en stor nervositet, en ilning längs ryggraden, inför det faktum att det är först nu som allvaret börjar.
Från och med i dag skulle ett misslyckande inte längre bara vara en lokal besvikelse, utan ske på en upplyst nationell och – åtminstone i någon grad – internationell kulturpolitisk scen.
Att bli kulturhuvudstad förpliktigar. Sådana här satsningar som kombinerar långsiktiga kulturpolitiska ambitioner med en del symbolbetonade satsningar och viss kortsiktig titelsjuka, är alltid kontroversiella.
Ibland blir de rentav lite förlöjligade, som kommunalpolitiskt storhetsvansinne.
Kritiken är ofta orättvis, men inte alltid. Det finns bland tidigare europeiska kulturhuvudstäder både lyckade och avskräckande exempel.

För de bästa kulturhuvudstadskandidaterna spelar det inte så stor roll för slutresultatet om det blir ett ja eller ett nej till ansökan. Ambitioner består och genomförs ändå – idéerna och drivkrafterna är inte beroende av själva titeln.

Men även hos de sämsta spelar det inte så stor roll vad juryn säger. Om ansökningen är tomt prat och de kulturpolitiska ambitionerna bara en fasad som döljer drömmar om lite pr-mervärde och en del extra turistbesök några månader, är det också likgiltigt om utmärkelsen vinns eller inte.

Nu faller det på Umeås lott att som vinnare bevisa att man tillhör de bästa kulturhuvudstadskandidaterna.

Två punkter är, ur ett politiskt perspektiv, värda att framhävas lite extra:

(1) Att inte tappa bort den nordliga dimensionen. Kulturhuvudstadskapet är inte bara en angelägenhet för Umeå, utan för hela Västerbotten, för resten av Norrland och för en gryende Kvarkenregion. Så har det sagts, och det får inte tänkas annorlunda nu när ansökningsprocessen är lyckligt avklarad.

(2) Att med Open Source-konceptet som ledstjärna även för det kommunala beslutsfattandet och debattklimatet komma loss ur gamla motsättningar, slentrianmässig misstro och ruinerade samtalsklimat i stadsplaneringsfrågor med relevans för kulturhuvudstadsåret.

En kritik som funnits mot Umeås ansökan är att den inre kulturpolitiska kärnan i projektet varit något av ett kommunalt universum för sig. Ett tight gäng som kanske även gett ett sammansvetsat intryck eftersom inte hela kommunapparaten varit lika involverad i, eller medveten om, processen.
Inför 2014 krävs kraftsamling, samarbete och prestigelös eftertanke inom kommunledningarna av nytt slag.

"Då och då", avslutade Matts Balgård sin artikel 1962, "tas initiativ, som knyter an oss till samtidens aktiva kulturliv och skeendet i världen. (…) Sådant värdefullt kulturutbyte och sådan kulturinspiration kan utvidgas efterhand som flera tar initiativ och de initiativ som tas, möts av ett växande intresse från de "kulturmedvetnas" sida. Det är inte så långt från land rott än. Bevars, än är uppkomlingsstaden Umeå inte något kulturcentrum. Men det kan bli – om fler lägger manken till."

Det har skett. Nu är Umeå där.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Den verkliga utmaningen för Umeå återstår

Av , , 1 kommentar 2

 

Självklart är det en stor framgång för Umeå att ha vunnit förtroendet att bli europeisk kulturhuvudstad 2014. Det jublas med rätta. Att vinna är roligare än att förlora.

Juryns lovord kommer som en bekräftelse på att ansökningsprocessen, både det intellektuella och det praktiska arbetet med att forma Umeås kandidatur, har skötts mycket kompetent.
 
Umeå som hjärtat i en ansökan som handlar om en hel nordlig region, var övertygande redan i ett tidigt stadium, och har fortsatt att förfinas. Förankringsarbetet på orten har också varit grundligt.
 
De brister som finns och de frågetecken som kvarstår vägde i slutänden uppenbarligen lätt i jämförelse med ansökningens samlade intryck.

Kulturhuvudstadsvärdskapet är inte bara en angelägenhet för Umeå, utan för hela Västerbotten, för resten av Norrland och för en gryende Kvarkenregion. Så har det sagts, och det får inte tänkas annorlunda nu när ansökningsprocessen är lyckligt avklarad.

Och de lokala, praktiskt orienterade förhoppningarna att en del av de kommunala stadsplaneringsprojekt som dragits i långbänk och präglats av låsningar – Staden mellan broarna inte minst – nu ska förverkligas fullt ut växer givetvis med detta ja.

Men ändå borde juryns utslag inte behöva övervärderas.

Att bli kulturhuvudstad förpliktigar. 

Att vilja, men inte få, bli kulturhuvudstad, hade också förpliktigat.

Sådana här satsningar som kombinerar långsiktiga, mer djupgående kulturpolitiska ambitioner med en del symbolbetonade satsningar och viss kortsiktig titelsjuka, är alltid kontroversiella och ifrågasatta är. Det gäller både i ansökningsfasen och, om utmärkelsen fås, under själva märkesåret .

Ibland blir de rentav lite förlöjligade, som ett exempel på kommunalpolitiskt storhetsvansinne och slöseri.

Kritiken är ofta orättvis, men inte alltid. Det finns bland tidigare europeiska kulturhuvudstäder både lyckade och avskräckande exempel på hur utnämningen förvaltas.

Därför vilar ett tungt ansvar på de städer som eftersträvar att få bli europeiska kulturhuvudstäder att inte ge själva grundidén med kulturhuvudstadskapet – och i viss mån lokal kulturpolitik överhuvudtaget – dåligt rykte.

De bästa kulturhuvudstadskandidaterna är de där det inte spelar så stor roll för slutresultatet om det blir ett ja eller ett nej till ansökan. Ambitioner består och genomförs ändå – idéerna och viljan bakom ansökan är inte så beroende av själva titeln, det planerade arbetet fortsätter oavsett vad juryn säger.

Men även hos de sämsta kulturhuvudstadskandidaterna spelar det inte så stor roll vad juryn säger. Om ansökningen bara är tomt prat, de utlovade satsningar luftslott och de kulturpolitiska ambitionerna bara en fasad som döljer en förhoppning om lite pr-mervärde och extra turistbesök några månader, är det också likgiltigt om utmärkelsen vinns eller inte. Det kommer inget vettigt ut av det hela ändå.

Nu faller det på Umeås lott att som vinnare bevisa att man tillhör de bästa kulturhuvudstadskandidaterna. Först efter 2014 går det att slå fast om substansen i ambitionerna finns där.
 
Är Umeå värdigt äran hade man fortsatt på samma spår och med samma intensitet även vid ett nederlag.

Så om det tycks ha varit en lång väg från första idé till färdig ansökan och slutlig triumf, så är det ändå först nu som den verkliga utmaningen börjar.

 

1 kommentar
Etiketter: ,

Förhandssnack i Lund

Av , , Bli först att kommentera 0

Så här skriver kollegorna på Sydsvenska Dagbladets liberala ledarsida inför dagens besked.

Bli först att kommentera
Etiketter: