En av 1900-talets största lögner

Att det snart är tjugo år sedan Berlinmuren föll är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

————————————-

Vad Berlinmurens historia kan lära oss

Ingen”, sade DDR: s statschef och det socialistiska enhetspartiets ordförande Walter Ulbricht på en presskonferens den 15 juni 1961, ”har för avsikt att bygga någon mur.” Det var, och konkurrensen är hård, en av 1900-talets mest skamlösa lögner. Den 13 augusti samma sommar upprättades Berlinmuren – först genom hermetiska avspärrningar, sedan genom handfast betong.
Syftet var att till varje pris stoppa den tilltagande flyktingströmmen av tiotusentals människor på bara någon månad från DDR till Västtyskland via gränsövergångarna i Berlin. Muren var den östtyska kommunismens fysiska manifestering av en genomrutten ideologis och ett omänskligt systems moraliska kollaps. För att få människor att stanna kvar i DDR-statens antidemokratiska planekonomi var kommunisterna tvungna att spärra in de som fanns kvar och skjuta för att döda när någon sökte fly. 
Genom Berlins geografiska läge långt inne i östra Tyskland, med Västberlin som en liten ö och fristad under de demokratiska västmakternas skydd, var muren tillsammans med kompletterande avspärrningar i själva verket en ring slagen kring Västberlin. Genom att spärra av ingångarna till Västberlin från Östtyskland försökte den kommunistiska regimen desperat stoppa människor från att ta sig över till väst.  
”Dagen då orden gavs att uppföra muren”, skriver Willy Brandt – borgmästare i Västberlin när muren byggdes, senare Västtysk förbundskansler och mångårig socialdemokratisk partiledare – i sina memoarer, ”…var en varm sommarsöndag. Många av mina medberlinare, som inte hade möjlighet att tillbringa sin ledighet utanför staden, hade glatt sig åt en sorglös badutflykt till någon av sjöarna eller till trakterna i stadens utkant, kanske också åt ett par timmars läsning. Morgonnyheterna skrämde upp dem: de båda delarna av Berlin stängdes av från varandra. Den 13 augusti blev en dag av fasa, fruktan och förvirring.”
I efterhand – när Berlinmuren blivit en symbol för kalla kriget och lyfts upp till en geopolitisk nivå som utgångspunkt för stratosfäriska analyser av efterkrigstiden – är det kanske lätt att förlora ur sikte att muren i första hand, och för de berörda i allra högsta grad, var just en mur. Fysiskt påtaglig, obarmhärtig , livsfarlig; stängsel, taggtråd, betong, vakttorn, och skarpladdade vapen – allt för att spärra in människor.  
Muren drabbade invånarna på båda sidor, när familjer och vänskaper splittrades. Närbilder behövs alltid för att påminna om de individuella tragedierna. Erfarenheterna från berlinarnas dagliga kval fanns med som motiv när Willy Brandt – principfast antikommunist och anhängare av väst – ett decennium senare som Västtysk förbundskansler i en socialliberal koalitionsregering inledde sin nya östpolitik, där avspänning genom små steg långsamt skulle underlätta för vanliga människors kontakter mellan öst och väst, men också undergräva det kommunistiska systemet. 
Många dog i sina försök att ta sig genom muren. Det är ett blodigt kapitel i den europeiska efterkrigstidens historia. När muren sedan föll, en historia som skildrats många gånger i sin blandning av klar, logisk händelseutveckling och kaotiska omständigheter, var det framför allt ett verk av folken i östra Europa som till slut lyckades vräka undan förtrycket.
 När den brittiske historikern Timothy Garton Ash i ”Folket, det är vi” räknar upp några faktor som “fick bägaren av folkligt missnöje att rinna över” i DDR, betonar han Gorbatjoveffekten, men skriver inledningsvis: “I början vad det muren själv: muren och det system som den både representerade och bevarade. Muren stod inte i Östtysklands periferi, den stod i själva dess centrum. Den gick genom varje hjärta. Även för människor från andra östeuropeiska länder var det svårt att till fullo uppskatta vilken psykologisk börda muren lade på dem.”
Som storpolitiska förutsättningar för att det folkliga missnöjet äntligen slutade med en lycklig, oblodig resning efter så många brutala nedslagningar, går givetvis inte heller USA:s insatser under hela efterkrigstiden – från Harry Truman och Marshallhjälpen till Ronald Reagan och toppmötena med Gorbatjov, att tänka bort. I en tysk kontext blev det en kristdemokratisk-liberal koalition, under ledning av Helmut Kohl (som då och då in i det sista sökte Willy Brandts råd), som fick och skickligt lyckades fullfölja det tidigare regeringar inlett.  Många faktorer samverkade.
 Återföreningens eufori blev kortvarig i Tyskland. Att de praktiska problemen skulle komma att bli oerhört svåra att hantera var oundvikligt. Många misstag gjordes. Återföreningen blev långt svårare än de flesta nog anade när jublet bröt ut vid de öppnade gränsövergångarna 1989.
 Tidigast försvann spåren av murens verkningar, både logiskt och paradoxalt nog, just i Berlin, där det inte vore lätt för en turist i dag att veta var muren gick om dess sträckning inte fanns markerad i gator och med skyltar på olika sätt.
Staden har växt samman fysiskt, och nu går unga generationer i skolan som aldrig upplevt någon mur i sin livstid.
För människor som såg Berlinmuren byggas sommaren 1961 måste det vara en fantastisk sak att kunna konstatera. 
Vad kan vi lära av Berlinmurens historia, så här tjugo år efter dess fall? Att kommunismen är en omänsklig lära. Att förtryckets regimer förr eller senare faller. Att ideologier som ser individer blott som medel för något högre syfte och är beredda att låta ett dystopiskt ändamål helga varje medel alltid slutar i en mardröm. Och att människors längtan efter frihet, mänskliga rättigheter och demokrati förr eller senare triumferar.
Men också att där man börjar resa murar – och ibland reser även demokratier ett slags murar – för att skilja människor åt, för att spärra inne förtryckta, för att stänga ute potentiella hot eller för att hålla hjälpsökande på avstånd, har något alltid gått allvarligt snett. Det är sällan så entydigt och brutalt som i kommunismens DDR. Men murar som hinder för rörlighet och frihet är alltid nederlag för medmänsklighet, humanitet och gemenskap.
En mur – likgiltigt om den är fysisk eller upprättad via lagstiftning – är aldrig en lösning, och alltid en tragedi. Ibland måste vi nog påminna oss om det.
Och minnas att även om någon påstår att absolut ingen avsikt föreligger att spärra in eller dela upp människor i vi och dom, i fria och ofria, i välkomna och ovälkomna, i inhemska och utländska, så ska man inte lita blint på det. Riv murar, res dem inte.
Etiketter:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>