Invandring berikar – om integrationspolitikens utmaningar





I dag hoppar jag in från min ledighet, som förklarar bloggens vilande status, med en lördagskrönika om invandring och integration, här i något längre version än som fick plats i papperstidningen. Det handlar om att invandring och solidarisk asylpolitik berikar, kulturell mångfald bör bejakas, värderelativism angående grundläggande fri- och rättigheter är fel, integrationspolitiken står inför svåra utmaningar och att nyckeln till mycket finns på arbetsmarknaden, ungefär så:



———————————————–

Öppenhet och invandring berikar

 

Det finns debatter som bättre än andra likt stearinljus får dolda koder och budskap att träda fram bakom den politiska retoriken. Debatten om invandring, asylpolitik, integration och kulturell mångfald är ett sådant stearinljus. Lägger man partiernas program och utspel nära lågan framträder ett ideologiskt myller, som man hela tiden måste försöka bringa klarhet i.

 

För mig är den liberala utgångspunkten självklar. Min åsikt är att svensk asylpolitik bör bygga på grundläggande medmänsklighet och vara mycket generös. Vi har plats och råd att ta emot många hjälpsökande. Det är skamligt att vi utvisar asylsökande i den omfattning och på de ofta vaga grunder som sker i dag. Vi bör inte upprätta kontraproduktiva hinder i asylpolitiken i form av exempelvis försörjningskrav för anhöriginvandring, kommunarrester i asylmottagandet, skuldbeläggande språktest för medborgarskap, svenskkontrakt eller långbänkar det gäller papperslösa och vården.

Vi bör också bejaka arbetskraftsinvandring fullt ut utan inskränkt jobbnationalism eller protektionistiska vetorätter. Solidaritet och öppenhet inför både asylsökande och arbetskraftsinvandrare stärker därtill det svenska samhällets egen självbild och självförtroende.

 

Invandring och flyktingmottagande berikar ett land ekonomiskt, kulturellt och socialt även på lång sikt. Kulturell mångfald är något positivt och bidrar till att levandegöra det mottagande landets traditioner och kulturarv, inte hota dem.

Att bejaka kulturell mångfald är inte detsamma som att relativisera politiska värderingar. Det finns inga kulturella, religiösa eller etniska ursäkter för åsidosättande av universella mänskliga rättigheter; av yttrandefrihet och demokrati. Ett sådant ställningstagande handlar inte om ett försvar av svenska värderingar, utan om ett försvar av universella rättigheter som, tack och lov, har en relativt stark ställning i Sverige.

 

Tron på kulturell mångfald får alltså inte förväxlas med vansynen att grundläggande friheter, rättigheter och skyldigheter inte är lika viktiga för alla, eller att det finns överordnade kulturella och religiösa hänsyn som måste tas först. Det senare är i själva verket en djupt fördomsfull inställning, att frihet inte skulle vara lika mycket värd för alla människor.

Jag delar tron att ett generöst flyktingmottagande från diktaturer och krigshärjande regioner i själva verket stärker försvaret av sådana universella rättigheter i Sverige, även i kampen mot rasister som vill inskränka dem, för de människor som flyr hit har ofta djupt personliga erfarenheter av vad frånvaron av sådana rättigheter leder till.

 

Det är min ingång till integrationsdebatten. Som trogna läsare av ledarbloggen säkert känner till gör det mig kritisk till mycket av socialdemokraternas regeringspolitik före 2006, en hel del i alliansens regeringspolitik därefter och ett antal inslag i vänsterpartiernas oppositionspolitik i dag. Även om skillnaderna mellan riksdagspartierna och exempelvis Sverigedemokraterna är väldigt stora, trots allt, har det på båda sidor blockgränsen funnits oroande tecken på anpassning till en flykting- och invandringsnegativ opinion de senaste åren. Skulle den trenden fortsätta under nästa års valrörelse vore det mycket olyckligt.

 

Med allt detta sagt finns det stora problem i den svenska integrationspolitiken. Den har i flera avseenden misslyckats grovt med att ta tillvara den resurs som invandringen utgör. Socialt och ekonomiskt segregerade bostadsområden, diskriminering och utanförskap på arbetsmarknaden, klyftor inom skol- och utbildningsväsendet mellan infödda svenskar och invandrare, religiösa fundamentalistiska rörelser som söker förvägra i första hand invandrare friheten till egna livsmönster, livsval och åskådningar, gängkriminalitet som saboterar och förpestar livet för invandrare i segregerade områden – listan på uppmärksammade misslyckanden kan göras lång.

Ordföranden i socialdemokraternas kvinnoförbund Nalin Pekgul tog så sent som den här veckan i en DN-debattartikel upp hotet från religiös extremism i ett par Stockholmsförorter. Det är en extremism som hotar och hatar just den kulturella mångfalden. Och de som fått för sig att brottslighet i invandrartäta bostadsområden är något slags gemensam protest från de boende där har vanligen aldrig levt i någon sådan förort, och fastnar därför i en av de värsta formerna av översittande fördomsfullhet.

 

Om vi tar orden om medmänsklighet och generös asyl- och integrationspolitik på allvar, och vill stå emot både främlingsfientliga strömningar och populistiska symbolutspel från de etablerade partierna som leder fel, måste de misslyckandena undersökas närmare. Då landar vi, det är även min övertygelse, förr eller senare alltid på arbetsmarknaden.

Nyckeln till det mesta i integrationspolitiken handlar om möjligheterna för nyanlända att så snabbt som möjligt hitta jobb på en öppen, flexibel arbetsmarknad som ser och värderar även invandrares fulla kvalifikationer och ger invandrare chansen att konkurrera om arbete på lika villkor. Jobb och inkomst, med det sociala umgänget på en arbetsplats, är snabbaste vägen till språkkunskaper i svenska, till ekonomiskt oberoende, till motverkad diskriminering och till uppbruten segregation.

 

Att öppna upp arbetsmarknaden och underlätta företagande för nyanlända är också bästa sättet för det mottagande samhället att ta tillvara invandringens utvecklingskraft. Därför måste reformer prioriteras som löser upp utestängande mekanismer på arbetsmarknaden, hindrar mindre företag från att nyanställa och hämmar entreprenörskap. Reformerad, flexiblare arbetsrätt, radikalt sänkta arbetsgivaravgifter, tuffare insatser mot främlingsfientlighet vid anställningsförfaranden, större utrymme för privata utförare inom offentlig sektor och mindre byråkrati för småföretagen hör till det som skulle bidra till en sådan utveckling.

 

Konservativa och nyliberala debattörer vill gärna måla upp en motsättning mellan generell välfärdspolitik och generös invandringspolitik. Det är falskt och felaktigt. Grunden i den generella välfärdspolitiken är robusta socialförsäkringssystem byggda på inkomstbortfallsprincipen. Den trygghet de skapar, om principerna i dem upprätthålls, bidrar i allra högsta grad till rörlighet och flexibilitet på arbetsmarknaden, medan stor ekonomisk otrygghet och låg social rörlighet i samhället skapar hårdare låsningar.

 

I själva verket är den generella välfärden en viktig förutsättning för liberaliseringen av arbetsmarknaden. Att värna den förstnämnda är att underlätta den sistnämnda – de står inte mot varandra. Per T Ohlsson skrev intressant i Sydsvenska Dagbladet i söndags om hur sociala låsningar i det amerikanska samhället, där den generella välfärdsmodellen saknas, gör ”det svårt att se hur USA i längden skall kunna upprätthålla den myllrande och kreativa vitalitet som gjort nationen världsledande på område efter område”, om inte landet vidtar mer omfattande offentliga insatser för att motverka sociala skrankor och fattigdomsfällor. Det ena hänger ihop med det andra.

 

Solidarisk asyl- och invandringspolitik, bejakad kulturell mångfald, principfast värnande av grundläggande friheter och rättigheter för alla utan relativism, reformer för entreprenörskap i nya branscher, liberaliserad arbetsmarknad och pålitlig generell välfärd – det är en helhet som skulle ge Sveriges långa historia av berikande invandring en lyckad fortsättning.

Det finns inga skäl att ge vika för främlingsfientlighet eller nationalism. Öppna gränser vinner.

 

 

Etiketter: ,

3 kommentarer

  1. Mr Cool

    Jag instämmer i mycket av ditt inlägg men menar att grunden för integration är arbete. Om tusentals människor kommer hit oavsett hälsotillstånd och utbildning så utgör de en belastning för samhället om jobb saknas. Att sedan 87% (integrationsverket i TV 4 nyheter 8/5 2006)av den arbetsföra gruppen från Somalia är utan arbete innebär sannolikt att ytterligare flyktingar därifrån inte berikar vårt samhälle. Likaså torde det ofta topplistan över Sveriges 25 värsta brottslingar med idel exotiska namn väcka eftertanke. Våra politiker vågar inte agera och media = VK censurerar ofta ”fel” åsikter.

  2. Mr Cool

    Att ”Svenskarna” i Gaza vid senaste konflikten fått långledigt från jobbet kan nog vara sant men bara i vissa fall. Att medborgarskapet kom till därför att förföljelse och andra otrevligheter gjorde det omöjligt att leva i området korresponderar illa mot att det helt plötsligt inte var något problem att återvända. Saknas anställning eller annan försörjning så torde ekonomiska förutsättningar för långa utlandssemestrar inte finnas. Vi har även tidigare erfarit att resande utan goda reseförsäkringar skall kompenseras med skattebetalarnas pengar. Det är dags att ifrågasätta denna cirkus!!!

  3. Raili Borg

    Bra tänkt, men det svenska samhället har inte bara en nyckel utan minst tre 1) arbete 2) kunskaper om samhället 3) sociala nätverk.

    I dag finns det mycket få sk ”okvalificerade arbeten” som inte kräver ingående kunskaper. Undersöker man 50-, 60- och 70-tals ser man mycket tydligt att stora grupper tx sverigefinnar har levt och lever i samhällets utkanter utan språk, nätverk och påverkansmöjligheter in i det svenska samhället. Trots att många av dessa rekryterades direkt till den svenska industrin och i den mån de inte slitit ut sig har behållit sin ställning på arbetsmarknaden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>