Umeå och debatten om maktkoncentration

Kritiken mot maktkoncentration i Umeå är relevant även när inga sms skickas, och problemets existens måste erkännas, det är budskapet i den här krönikan där jag diskuterar några aspekter av den debatten, av fenomenet med smygande maktkoncentration och vilka slutsatser man måste dra, och vilka jag inte tycker att man bör dra.

——————————————————-

Umeå, makten och framtiden

I anslutning till dagens fullmäktigedebatt om Lennart Holmlunds sms till debattören Anders E Björkmans chef på Västerbottens museum, som VK refererar på nyhetsplats, uppstod en större, och principiellt intressant diskussion om maktkoncentrationen i Umeå.

Det är det större, och kanske viktigaste, perspektivet, bakom den här sms-historien: intrycket av tilltagande maktkoncentration i Umeå.

Och, det är en viktig insikt, kritiken mot den maktkoncentrationen är relevant även när inga sms skickas. För maktkoncentration är inte en handling, utan ett tillstånd. Det är inte så enkelt att stor maktförtätning, politiskt, ekonomiskt och medialt, är frid och fröjd så länge alla bara sköter sig med integritet, värnar transparensen och är medvetna om riskerna. Det vore ett bekvämt, men naivt, sätt att avfärda en principiell kritik som faktiskt inte behöver konkreta oegentligheter att haka upp sig på för att vara relevant.

Råder en situation där nätverken av makt och resurser flyter samman och tvinnar ihop sig under längre tid, utan riktig konkurrens, är integriteten hos olika aktörer helt avgörande på kort sikt. Men de långsiktiga farorna av luddiga gränsdragningar finns där ändå. De är i värsta fall resistenta mot både goda avsikter, djup probleminsikt och bästa vilja hos enskilda personer.

Beteenden anpassas, gemensamma perspektiv utvecklas, lojaliteter uppstår som inte fanns innan, kritisk spänning, distans och vaksamhet ersätts med omsorg och gemyt, ett automatiskt hänsynstagande inträder; småningom vänjer sig alla vid en ny situation, som innan skulle ha avfärdats som helt olämplig. Det sker inte från ett år till nästa, och det sker inte med dunder och brak, utan är en smygande process. Och just därför måste kritiken av den vara regelbunden och principiell, till och med lite paranoid, till sin natur, i förebyggande syfte.

Tål inte processerna den efterhängsna kritiken, ibland orättvis och osaklig, redan från början, så är de definitivt olämpliga på sikt. Smygande processer av maktkoncentration kan vara de mest problematiska av alla.
Till slut, det kan ta decennier, är den situation verklighet som kritikerna varnade för från början, när kritiken fortfarande var orättvis i enskildheter, men alltså viktig principiellt.

Därför är det inte bara bra utan nödvändigt att debatten som fördes på fullmäktige i går förs redan nu. Det betyder dock inte att man, när man enats om att problemet existerar och att det är principiellt, är överens om fortsättningen eller i värderingen av de aktörer frågan gäller.

Umeås problem är inte att det finns för många företagare med idéer och ambitioner, utan att det finns för få. Problemet är inte att en enskild aktör vill och kan mycket, utan att det inte finns fler av samma slag. Umeå behöver större konkurrens, mer aktivt kapital. Även universitetet borde vara en starkare röst av eget, oberoende slag för mer mångfald i lokaldebatten.

De kritiska frågorna från vänster om maktkoncentrationen är berättigade, men vägen bort från den ligger i mer liberalism, inte mer socialism. Det handlar under alla omständigheter om ett problem som är större än enskilda beteenden. Och vi bör erkänna att det existerar.