En stafettpinne av hyckleri i svensk politik

Ekots avslöjande i veckan med nya uppgifter om det svenska militära samarbetet med Saudiarabien är utgångspunkten för den här krönikan, som handlar om en gammal tradition i svensk politik av hyckleri och förljugen självbild och om de partipolitiska koalitioner som gör att hyckleriet går som en stafettpinne från en regering till nästa.

I papperstidningen som vanligt på torsdagar med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Ett par tidigare krönikor på liknande tema:

När hjärtat bultar för hårt av fel orsaker

Partners när det passar – förtryckare när de störtas

När världens blickar vändes mot New York

——————————————————-

En stafettpinne av hyckleri i svensk politik

Hyckleriet är måttlöst, men inte nytt. Cynismen och principlösheten löper från en regering till nästa, som en stafettpinne gömd i det finstilta. Växlingarna är väl inövade och löper smidigt. Och så plötsligt sker något i världspolitiken som förvandlar den gamla vanliga dubbelmoralen från vardagssjask få orkar uppröras över, till praktskandal. Det finstilta blir det pinstilta, när avgrunderna i uppgörelserna, frånvaron av samvete när stora inkomster hägrar, avslöjas.

Många, även i beslutens närhet – politiker, organisationer och medier – vaknar till och undrar yrvaket hur detta kunde fortgå så länge, utan annat än isolerade invändningar och granskningar i debatten. Varför förklingade de ohörda i jämförelse med alla banala indignationsfestivaler som fick folk att dansa krigsdans över skitsaker? Kritiken för yrvakenhet träffar de flesta.

Sveriges Radios avslöjande om djupet i det svenska militära samarbetet med regimen i Saudiarabien, som inleddes av den socialdemokratiska regeringen 2005 och som fullföljts och förlängts av den sittande alliansregeringen, får naturligtvis ny laddning mot bakgrund av den arabiska våren.

Upproren mot gamla förtryckare i Nordafrika och Mellanöstern sedan slutet av 2010 har avslöjat hur västvärlden under en lång rad av år svikit sina ideal, saknat varje spår av anständighet och när helst det passat samarbetat med några av världens värsta förtryckare i namn av den heliga stabiliteten. För att inte riskera höga oljepriser och stora flyktingströmmar. För att slippa anpassa sig till en ny situation med folkstyren i regionen.

Man har stått upp för principer bara när de inte stört affärerna och bekvämligheten i övrigt. Demokrati och mänskliga rättigheter är ett argument som används väldigt selektivt, och först när plånboken är i tryggt förvar.

Oviljan att ta egna principer på allvar återkommer även inom exempelvis EU. Europeiska unionen var alltför länge tystlåtet om den mycket oroväckande utvecklingen i Ungern, precis som Silvio Berlusconis styre i Italien under flera år var en pinsamhet för det europeiska samarbetet. Oviljan att ta konflikt för den typen av principer är en djupt sittande instinkt, rädslan att äventyra den inbillade stabiliteten är förhärskande.

Att det hos de som rest sig i Nordafrika och Mellanöstern finns en utbredd försiktighet, en underliggande misstro, i synen på västvärldens högtidstal, så här i eftertankens kranka blekhet, är inte särskilt konstigt. Det är inget skäl för omvärlden att upprepa gamla misstag genom att inte ställa de nya krafter som tar över inför krav på demokrati och mänskliga rättigheter för stöd och samarbete, men det är ett skäl till djup självkritik och ödmjukhet.

Det förtryck Saudiarabiens regim utövar mot sin befolkning är sällsynt vidrigt. Saudiarabien är en av världens grymmaste diktaturer. Om det råder varken tvivel eller okunskap. Varför ska Sverige samarbeta med en sådan regim i någon som helst form?

Vill man för övrigt testa ryggraden i svenska politikers engagemang för jämställdhet och kvinnors rättigheter på internationella kvinnodagen ska man inte ställa första frågan om svensk inrikespolitik, utan om de regioner i världen där det mest brutala och systematiserade förtrycket av kvinnor pågår. Hur ställer man sig till regimer, rörelser och aktörer där? Vilka ger man sitt stöd, vilka undviker man att kritisera? Det är ett bra mått av hur konsekvent engagemanget för kvinnors rättigheter är.

Sverige ska bara exportera vapen till demokratier som respekterar mänskliga fri- rättigheter. Det får inte vara en fråga om en avvägning mellan intäkter och värderingar – utan en orubblig princip. Avtalen följer regelverken, sägs det. Vilket eländigt regelverk.

Grundproblemet är förstås att socialdemokraterna och moderaterna är ense om att reglerna är bra. Mönstret går igen, gång på gång. Koalitionen S-M är en av de slitstarkaste som finns i den typen av värderingsfrågor.
Under andra halvan av 90-talet och första halvan av 00-talet gick socialdemokrater och moderater samman i riksdagen för en hårdare asyl- och flyktingpolitik. Hyckleriet kring vapenexporten följer i samma mönster.

Ändå är det svårt att inte känna förundran över de övriga partiernas mesighet. De har ju makten, om de vill, att dra gränser, men gör det inte.

Vänsterpartiet och miljöpartiet var socialdemokratiska stödpartier 2005. Det hade kunnat ge dem en mycket stark förhandlingsposition, om de utnyttjat den fullt ut. Det skedde inte.

Inte heller folkpartiet och kristdemokraterna, som anger att de i regeringsförhandlingar försökte få avtalet upphävt 2010, kan i efterhand frånsäga sitt ansvar. De ställde inte ultimatum.

Men är Fp, Kd, Mp och V verkligen principiella motståndare till avtal av det här slaget kan ingen svensk regering rimligen driva igenom dem. Det är upp till bevis som gäller på många håll. De mindre partierna måste samla mod och tuffa till sig, börja ställa kabinettsfrågor, ta det till votering, tillfoga S-M-koalitionen konkreta nederlag.

Saudiarabien är ett av länderna som sitter i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Kring FN:s helighet råder det en monumental och till stora delar helt okritisk uppslutning i Sverige. Om detta kan man säga mycket, också till förklaring. Men även om hyckleriet och cynismen i de svenska vapenaffärerna med Saudiarabien är värre, så är det inte nödvändigtvis någon isolerad företeelse. Kanske kan de senaste avslöjandena få fler att inse behovet av starka demokratikriterier i alla sådana här sammanhang.

Och sedan måste den här skandalen sättas in i ett större, historiskt perspektiv, den långa traditionen av svenskt hyckleri i synen på demokrati och diktatur: löperiet med nazisterna under andra världskriget, lögnerna som bar upp den så kallade neutralitetspolitiken under kalla kriget, den tvehågsna synen på frihetskampen i Baltikum innan murens fall, ointresset för demokratifrågor som präglat biståndspolitiken, det utbredda revolutionsromantiserandet av utvalda, trendiga förtryckare i den svenska debatten.

Sveriges politiska favoritgodnattsaga om ”den svenska rösten i världen” har i över ett halvt sekel byggt på principlöshet, dubbelmoral och självbedrägeri; en, för att låna Tingstens ofta citerade ord, ”smutsgrå dimma, i vilken samvetena kommer bort”.
Den sagan får nya, förljugna kapitel hela tiden.
 

Etiketter: , ,

En kommentar

  1. Gerhard Holzer

    Hej Ola!
    Generellt stort tack för dina ledare och annat som jag brukar läsa regelbundet och i regel vara samstämmig med. Att jag njuter också av din ordkonst är en extra bonus.
    Samma gäller dagens ledare ”En stafettpinne…”, rent utmärkt! Dock med ett undantag mot bakgrund av Lars Ångströms redogörelse idagens Studio 1 (Radio P1) efter kl 17. Lysssna gärna på det och begrunda om det är i sin ordning att bunta ihop mp med övriga partier i detta bedrövliga ärende?

    Bästa hälsningar
    Gerhard Holzer (inte mp-medlem)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>