Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Om Hällnäs sanatorium handlar andra delen i min lilla krönikeserie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". Första delen handlade om byn Lomsjö och kan läsas här.

———————————————

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

”Och det var inte heller så tyst och stilla i huset som man kunde tro. Människor viskade, skrev, tassade i sommarnattens ljusa mörker. Flera låg och plågades, många låg och längtade. Han kände av det. Själv ville han inte ligga och vrida sig och tvingas till passivitet. Han ville andas in hela huset, dess atmosfär, bedöma sina möjligheter i det och ana något av sin framtid. Var det här en plats där han kunde växa, eller en plats där han måste krympa?”
(Ur inledningen av Carl Axel Gyllenrams roman ”Libido. Ett kärleksdrama” som utspelar sig på Hällnäs sanatorium och utkom 2011.)

”Högt, ståtligt, imponerande reser sig centralsanatoriet i Hällnäs”, skrev VK om invigningen 25 mars 1926, ”synligt vida ut över nejden. Dess uppgift är också en av de största: kamp mot folkefienden, tuberkulosen, som särskilt inom vårt län skördat så många offer. Vi har därför all anledning att känna oss belåtna nu, när sanatoriet äntligen är färdigt. Det behövs, och det skall säkerligen också för många av dem, som bygga och bo inom västerbottniska landamären, bliva till verklig hälsa, styrka och glädje.”

Tuberkulosen for hårt fram i norra Sverige. Sanatoriet var resultatet av decenniers diskussioner om hur man skulle kunna bekämpa sjukdomen. Det tillkom i tidens typiska blandning av framstegsanda, teknikfascination (den moderna röntgenapparaturen hade kostat 17 000 kronor informerade överläkare Aronson de närvarande journalisterna) och sociala prövningar. För människorna var det en stor hjälp, som alla hoppades aldrig få behov av.

I anslutning till sanatoriets medicinska funktioner, patienternas rum (vid invigningen med plats för över 200 patienter, senare utvidgat till över 300 vårdplatser) och uppehållsmiljöer, fanns det mesta: apotek, bad, bageri, glasmästeri – en modern jätteanläggning. Och tuberkulosens förlopp gjorde att vistelsen där kunde bli lång.

Matsedeln från sommaren 1926, återgiven i Lars-Gösta Wimans utomordentligt informativa historik ”Hällnäs sanatorium vid Vindelälven 1926-1959”, låter oss ana en vardag:

Måndagar: 07.45 var det förfrukost med välling. Sedan frukost bestående av smör, bröd, ost, stekt sill, kokt potatis, mjölk och kaffe. Middagen bestod av dillkött på kalv, kokt potatis, blåbärssoppa och skorpor. På eftermiddagen kaffe eller te med bröd. Till kvällsmat havregrynsgrön, smör, bröd och anjovis. På tisdagen byttes sillen ut mot ståndkorv, och dillköttet ut mot sillbullar och korintsås.
Resten av veckan serverades det bland annat stekt strömming, falukorv, kroppkakor och ungspannkaka.

Dödens väntrum, kallade Sven Stolpe sanatorierna i en roman 1930. Men det var inte bara kval och instängdhet. Sanatorierna kunde vidga perspektiven också, bli en plats för intellektuell stimulans, stora frågor mitt i hostan. Det var ingen slump att Thomas Mann på 1920-talet valde just ett sanatorium för sin stora idéroman Bergtagen. Men de norrländska sanatorierna hade patienter med annan, vanligtvis enklare bakgrund, och blev sina egna, kanske både mer jordnära och mer fromma, idémyllor, i fattiga och religiösa bygder.

”En port ut mot livet” heter avsnittet i Birgitta Holms Sara Lidman-biografi om den unga Lidmans vistelse i på sanatoriet i Hällnäs. Det var bland annat där hon, präglad av hemmiljöns religiositet, träffade fritänkande författarkollegan Martina Nord (senare Nilsson), och påverkades djupt. Och det var där hon lärde sig dansa foxtrot, och från religionens förbjudande hållning kom till beslutet att ge sig ”världen i våld, ha roligt och vara ung”. Och så böckernas värld, i sanatoriets bibliotek. ”Våra sanatorier den tiden var inte bara Dödens Väntrum; de var sannskyldiga högskolor för glesbygdens barn”, skrev Sara Lidman 1996. (Citat ur Holms biografi).

Sanatorierna var också präglade av naturromantik från början, i tron på den friska luften, de avlägsna miljöernas läkande kraft. ”Man ville gärna bortse från vardagens triviala verklighet, den skrämmande döden, och fly in i en fantasivärld av drömmar och mystik”, påpekar Lars-Gösta Wiman.

De var för många dödens väntrum, men också berättarsjälarnas väntrum. Tuberkulosen återkommer i Torgny Lindgrens berättelser. Sanatorierna har fött litteratur och format författare. För den med vakna sinnen och lyckan att tillfriskna till slut, gav tiden där erfarenheter inte bara för resten av det egna livet, utan också för berättelser om andra. Det verkar finnas något i miljön och i upplevelserna av den sjukdomen som lockar även berättare ut nya generationer att återvända i tid och rum, även sedan anläggningar lämnats öde eller fått andra funktioner.

Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Sanatorierna samlade och isolerade svårt sjuka människor, med fysiska och psykiska lidanden, och ändå ett glödande hopp om bättring, om återseenden eller upptäcksfärder. Anläggningarna blev tryckkokare av osäkerhet, spänningar, frustration, attraktioner, ensamhet och nära relationer. De både frös tiden och hettade upp den till oanade temperaturer.

Medicinhistoria och kulturhistoria. Förste överläkaren vid sanatoriet i Hällnäs, Anders Aronson, var gift med den blivande författaren Stina Aronson. De kom till Hällnäs från sanatoriet i Sandträsk i Norrbotten, där Anders också verkat som överläkare. Stina Aronson skulle senare återge den norrländska sanatoriestämningen i novellsamlingen ”Sång till polstjärnan” 1948 och fånga den svåra väntan för en nära anhörig i genombrottsromanen ”Hitom himlen” 1946, i några av litteraturens bästa Norrlandsskildringar.

Sanatorievården i Hällnäs avslutades 1959, men anläggningen användes fortsatt för lungsjukvård, så småningom för missbrukarvård. Senare gjordes försök att bedriva konferensverksamhet där. Under några år har delar av anläggningen fungerat som boende åt bärplockare. Nu är framtiden oviss. Småverksamheter i det lilla formatet och tappra försök att hålla liv i anläggningen kan förstås inte undanröja intrycket att det är byggnader som inte kommit till sin rätt i nya sammanhang. Kanske är det oundvikligt, om än sorgligt. Kanske hittar någon ny ägare ett genialt koncept. Men det är på sätt och vis inte det viktigaste.

Det är en anläggning som kan få den mest luttrada investerare att vakna kallsvettig om natten, dra upp benen till hakan och ropa på mamma. En storskalig lösning på ett problem som inte längre finns. Men den är också en kulturskatt, en ovärderligt minne. Dit kan berättare söka sig, lägga örat mot väggarna och lyssna. De gråter och viskar därinne, och skrattar och busar. Väggarna bär på hemligheter, men vill berätta. De är skvallerbyttor.

Jag gillar småleendet i paragraf 2 i ”Ordningsregler vid Hällnäs sanatorium” från 1926: ”Iakttag ett lugnt och stillsamt uppförande och försök att taga tillvaron med gott humör.”

Ibland gör det gott att skratta åt eländet.

Så länge Hällnäs sanatorium står kvar, kan Västerbotten aldrig riktigt tystna.

Etiketter:

2 kommentarer

  1. Lisbet Olofsson

    Fantastiskt – Jag började göra en heldokumentär om Syster Sanny som var inblandad i att skicka människor till Hällnäs och ett sanatorium i Göteborg.
    Jag har allt material filmat men det fanns inga pengar till att göra filmen klar. Filmade gjorde Stefan Holm i Luleå som gjorde förfilmerna till Jägarna etc.

    Syster Sanny I Robertsfors dog förra året nära 100 år gammal.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>