Demonstrationerna i Bulgarien
”Då jag betraktade honom där han gick bredvid mig och muttrade över tundran, tänkte jag på vilken stor brist de små länderna har, i det att de så snabbt lär känna sig själva, och vilken stor brist de stora länderna har, i det att de nästan aldrig lär känna sig själva.” (Ur bulgariske författaren Jordan Raditjkovs ”Bortom Ural”, 1969.)
De nya protesterna i Bulgarien mot korruption, vanstyre och dystra ekonomiska utsikter, har knappt fått någon uppmärksamhet i omvärlden, inte heller i EU, överskuggade av tragedierna i Syrien och Egypten, euronagelbitarna i Grekland och Portugal och demonstrationerna i Turkiet och Brasilien. I frustration över ointresset har ex. hashtagen #BulgariaExists skapats på twitter. För det är ett omfattande missnöje som åter dragit ut tiotusentals på gatorna.
Tändande gnista den här gången var den socialist-liberala koalitionsregeringens utnämnande av mediamogulen Delyvan Peevski till chef för nationella säkerhetstjänsten. Men protesterna har långt djupare rötter än så. Även den tidigare regeringen, ledd av nuvarande oppositionspartiet, väckte vrede i vintras. I grunden, skriver bulgariska journalisten Maria Spirova på euronews.com, handlar det om missnöje över hela den styrande politiska klassen och en misstro mot alla institutioner, hos en generation som för första gången i Bulgariens moderna historia haft möjlighet att läsa nyheter från världen, resa mycket och jämföra med andra länder.
De känner sig, skriver hon, bestulna på sin ungdom, sina drömmar och hopp, och ser att väldigt lite förändrats till det bättre. Sådana stämningar, i unionens fattigaste land, borde inge övriga EU åtminstone en gnutta av den ödesoro finanskrisen utlöste.
