Skrock, övertro och rövare

Krönika om skrock, övertro och rövare i Västerbotten – och att par bra anekdoter på temat från en historik om Drängsmark:

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här: 50 skäl att fascineras av Västerbotten

———————————–

Skrock, övertro och rövare

Vad var det där!? Såg du!? Vad var det som skymtade i ögonvrån, smög förbi i dimman, försvann bakom stammarna? Och nu! Där! Vad var det som lät i skymningen? Knarrade det på vinden? Slog det i en dörr? Hörde du det? Ska vi berätta för de andra?

En sak kan jag konstatera efter att ha läst en lång rad fantastiska byaskrifter och byahistoriker från länet under det senaste året. En sak går igen i flera av dem, nämns kanske på några sidor mot sluten, när de återstående vittnesmålen från förr ska samlas ihop:

I Västerbotten har det dragits rövare i varje by. Mamma mia, vad en del måste ha brett på, förstärkt och målat, när de kommit hem om kvällen och skildrat händelser för familj och vänner.

I Västerbotten ska det mycket till innan man i onödan kollar en bra story som ligger rätt i folkmunnen. Lojaliteten och tålamodet är stor med det som dramatiserar vardagens miljöer och ger lite förströelse, några skratt, ett par tårar och kanske en del att tänka på i sommarnatten eller i vintermörkret.

Och minnet är en kreativ tusenkonstnär, som om det tillåts förblir på berättelsens sida, den intagande scenens, den skräckinjagande föreställningen.

Eller var det bara inbillning? Och var det överhuvudtaget skrock alla gånger? Kanske var det emellanåt bara ett sätt att blåsa in fantasi och spännande bilder i tillvaron, hundratals år före biosalongen, deckaren och tv-soffan? Man kom överens om andra spelregler för en stund. Konventionerna, de underförstådda tolkningsramarna för muntliga berättelser, som gjorde klart för alla vad det handlade om, det distanserade småleendet hos åhörarna, kanske gått förlorade ibland när anekdoter förts vidare mellan generationer. Att kalla det skrock är möjligen ibland att falla för en egen fördom vid återblicken, som tränger undan eller inte upptäcker den glada berättarkonsten i det hela?

***

I ”Ur Drängsmarks historia från äldsta tid till 1900-talets början. Anteckningar sammanställda av K H Lindmark” (1988) återfinns ett par bra anekdoter om det övernaturliga, i avsnittet om ”Blåkullafärder, skrock och övertro”.

Det är kulturhistoriskt väl belagt att skrocken och övertron var gemensam för hela tidevarv och många regioner – ibland med tragiska följder och utnyttjat av makt och fördomar, som i häxprocesserna. ”I fråga om skrock och övertro”, konstaterar Lindmark, ”finns nästan ingenting som är rent lokalt. Det mesta återfinns i flera byar och kan berättas i detalj lika på de mest skilda håll.” Men i den lokala traditionen kopplas övernaturliga händelser ändå ofta till speciella platser i byarna, utvalda ställen som fått fantasin att flöda.

I historien om Drängsmark fastnar jag för Stormarksselet, ”känt som plats för övernaturliga händelser”. I skriften återberättas en märklig fiskefärd år 1870, som Sanfrid Marklunds far vid 12 års ålder ska företagit dit tillsammans med en något äldre kamrat: ”Fisket började ganska livligt, men plötsligt small ett skott så det ekade mellan bergen. Vattnet började som att koka och fisken försvann.” Den äldre kamraten lät sig inte förskräckas, utan sa: ”Skjut en gång till”. Ett nytt skott small av, hårdare än det första. Den äldre pojken igen: ”Skjut ett tredje skott”. En ännu kraftigare knall kom, och ”vattnet var i sådan kokning, att det var bara att ta vara på sina grejor och bege sig hem”.

Även ”Storstenen vid gamla vägen över hedarna till Stormark” var känd för ”allt möjligt trolltyg”. Det fanns gårdar i byn där det spökade och var ”oknytt på alla sätt”. En av de gårdarna var hos predikant Forsman. ”En kväll” berättas det, ”satt pigan och drängen i köket och hörde hur någon gick på vinden och drog ut och sköt in lådor. En natt hördes steg i trappan upp till vinden. Stegen kom in i vindskammaren, och det blev en duns vid sängens fotända. Pigan sprang då ned och bad predikanten att han skulle komma och ligga i vindskammaren. ”Nej”, svarade Forsman, ”nog ska Fan få flytta förrän jag flyttar”.

Det var spännande liv de levde förr. Eller åtminstone visste de hur en berättelse kan fängsla och kittla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>