Storseger för Angela Merkel

Angela Merkel förmådde inte, eller hade ingen lust, att dölja det längre. Både hon och hennes kristdemokratiska parti hade fått nog av regeringskollegorna, liberala FDP.

När det, sett till både idéarbete och personell uppställning, svårt sargade FDP – som de fyra senaste åren suttit i en koalition tillsammans med CDU/CSU – sista valveckan desperat satsade allt på att söka locka kamrat fem procent-röster bland kristdemokratiska sympatisörer, var beskedet från Merkel till sina anhängare glasklart: Nej! Varje röst till oss, inga stödröster till FDP.

Om det inte blivit uppenbart långt tidigare, stod det klart då: Merkel ville prioritera det egna partiets resultat även om det skulle innebära slutet för den nuvarande regeringskoalitionen. Så blev det också, i båda avseendena.

I historieböckerna kommer det tyska förbundsdagsvalet 2013 att förknippas helt med Angela Merkel, valets stora segrare. CDU/CSU fick kring 42 procent av rösterna, en uppgång med över åtta procentenheter från 2009 och ett entydigt bevis på Merkels stora popularitet. En stund under sammanräkningen såg det rentav ut som om kristdemokraterna skulle vinna en egen majoritet av förbundsdagsmandaten och få möjlighet att regera på egen hand. Men när detta skrivs är tendensen att det fattas ett par mandat till storslam.

Det har egentligen aldrig under valrörelsen rått tvekan om att Merkel skulle få förtroende att fortsätta som kansler. Spänningen har bestått av frågan om huruvida även den nuvarande koalitionsregeringen skulle få klartecken att fortsätta. Det fick den inte.

De tyska väljarnas besked till FDP, som suttit i förbundsdagen ända sedan 1949, och i åtskilliga regeringskoalitioner genom åren, var beskt: vi har fått nog av ert kaos. Med runt 4,8 procent åker FDP ur förbundsdagen, och går en osäker framtid som parti till mötes.

Väljarna ville behålla Merkel, men i spetsen för en regering med annan sammansättning. Och om CDU/CSU knappt missar egen majoritet – samtidigt som valets stora sensation, det nya eurokritiska partiet AfD trots allt knappt missar femprocentsgränsen och inte tar plats i förbundsdagen (i skrivande stund pekar prognoserna på 4,9 procent) – väntar nu ett förhandlingsrävspel mellan i första hand CDU/CSU och socialdemokratiska SPD.

Socialdemokraterna gick med omkring 25,5 procent framåt ett par procentenheter, men var inte i närheten av att åstadkomma maktskifte.

Eftersom hela partiledningen kategoriskt utesluter allt samarbete med vänsterpartiet Die Linke, som gick bakåt men ändå gladde sig åt att bli störst av de mindre partierna med över 8,5 procent, kan man förutsätta att SPD:s ledande företrädare är beredda att föra samtal med Merkel om sakpolitik och egna ministerposter i en koalitionsregering, hellre än att tvingas ut i opposition fyra år till. Men också att de för att vinna stöd för det internt kommer att sälja sig dyrt i förhandlingarna.

Teoretiskt kan även en nyskapande koalition mellan CDU/CSU och de gröna komma i fråga. Men det är tveksamt om de gröna vågar ett sånt experiment efter ett svårt valnederlag med bara drygt 8 procent. För bara något år sedan hade de förhoppningar om mer än det dubbla. Redan igår var den interna eftervalsdebatten hård mellan mittenfalangen – som stört sig på partiets valkampanj – och vänsterfalangen.

Sannolikt väljer försiktiga Merkel hellre att återknyta bekantskapen med SPD från de gemensamma regeringsåren 2005-2009. För tysk inrikespolitik vore en sådan koalition hämmande, och sannolikt skulle frestelsen inom SPD växa att trots allt pröva ett samarbete vänsterut fram emot nästa val. För Europa däremot, som följt den tyska valrörelsen med bävande intresse, skulle en stor koalition i Berlin inte innebära några större förändringar. CDU/CSU och SPD har varit överens om grunddragen i europolitiken hela tiden, och båda vet att fler svåra krismöten väntar framöver.