När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Min akademi, 18 idoler: 5. Alessandro Scarlatti (1660-1725)

***

”Scarlatti är så mycket mer originell och gripande”, sa dirigenten René Jacobs i en intervju med New York Times för några år sedan, ”Vivaldi framförs bara eftersom han är kompositör av De fyra årstiderna.”

Inte heller Händel, som dominerar utbudet av barockoperor i dag, är lika intressant: ”Scarlatti är kanske mindre lätt att lyssna till än Händel. Händel tenderar att möta förväntningarna, så att du kan föreställa dig vad nästa takt ska bli. Med Scarlatti kan du förvänta dig en sak, och sedan blir det något helt annat.” Scarlatti är, menar Jacobs som bidragit till att återupptäcka honom, orättvist bortglömd.

***

”Det måste ha funnits en värld före/ Triosonatan i D, en värld före a-mollpartitan,/ men hur var den världen?” frågade sig Lars Gustafsson i diktsamlingen med den lika geniala titeln som tanken ”Världens tystnad före Bach”.

Bilden går att tillämpa på vilka favoriter som helst. Ta en grupp eller artist + eller film eller bok eller tv-serie eller tavla eller idrottsscen eller dataspel + som bar dig genom svåra år, eller tonsatte de bästa åren, gjorde tillvaron uthärdlig, bekräftade att livet är värt det, skänkte glans åt tvivlet, en anings hopp om kärlek i ensamheten, en gnutta dramatik åt tristessen. Föreställ dig hur det hade varit att växa upp i en värld där de aldrig existerat. Fönster för tanken och hjärtat som muras igen, kring rum som blir trängre och tystare.

***

Alessandro Scarlatti föddes på Sicilien 1660, studerade musik i Rom och var sedan största delen av sitt liv verksam som kompositör och kapellmästare i Neapel, med gästspel i bland annat Venedig. Hans första opera, Gli equivoci nel sembiante, blev en sådan framgång 1679, att exildrottningen Kristina en tid erbjöd honom sitt beskydd i Rom.

Scarlatti skulle hinna komponera över hundra operor, förutom många oratorier, kantater och mässor. Med sin begåvning för melodier och dramatisk känsla förnyade han opera- och oratoriekonsten som ett brofäste från senbarocken över mot den klassiska epoken.

Han åtnjöt stor respekt i Italien som en av sin tids ledande kompositörer, även om han tidvis möttes av skepsis i Venedig, vilket enligt Malcolm Boyds bok ”Domenico Scarlatti -+ Master of Music” (1986), inte ska ses som något betyg på kvaliteten i musiken, utan på ”kompositörens uppträdande mot teaterledningen, som de främlingsfientliga venetianerna fann arrogant och nedlåtande”.

Men trots framgångar och produktivitet dog Scarlatti fattig och skuldsatt, och efter sin död hamnade han snabbt i skuggan av barockkollegor som Händel, Vivaldi och givetvis Bach. I musikhistorien har han länge främst varit känd som pappa till sonen Domenico Scarlatti, även han kompositör och betydligt mer spelad. Det håller nu på att förändras, i takt med att nya tolkningar fångat det anmärkningsvärt moderna i Alessandro Scarlattis egen musik.

Renässansmusiken ville, om man förenklar den så kallade affektläran, upptäcka människan, återge och gestalta känslor, medan barockmusiken ville ta steget vidare och aktivt försöka väcka känslor, skapa stämningar och reaktioner hos åhörarna. Renässansen ville betrakta och blottlägga, barocken ville börja uppleva och känna. En upptäcktens och förklaringens epok var på väg att vidgas till en handlingens epok. Senbarocken pekade därmed, som den samtida filosofin, litteraturen och teatern, försiktigt ända fram mot både upplysning och romantik.

I den ideologiska, politiska och kulturella omvälvning som pågick under hans livstid slipades och eggades Scarlattis kompositioner – både traditionsbundna och förnyande, regeltrogna och frihetssträvande i uttrycken. Rörelsen pågick för fullt mellan det värdsliga och det andliga, förnuftet och känslan, klarheten och mystiken. Människan blev nyfiken, började frigöra sig från gamla bojor. Det musikaliska uttrycket blev mer individuellt i stämmor och instrument.

Scarlatti är en del av den senbarocka förfesten till det som sedan blev Haydn, Mozart och Beethoven. Epoken har beskrivits som en humanisering av musiken. Det anas något där, som skulle komma. Den nya operakonsten hade inte befriat sig från bojorna helt, men ryckte i dem, undersökte dem, medvetandegjorde dem, ifrågasatte dem, åtminstone försiktigt, och lät skönja en frigörelse bortom dem. Det hör till konstens mest intressanta ögonblick, när uppbrottet förbereds, värker i bakgrunden, men ännu inte ägt rum med full och demonstrativ kraft. Knopparna brister aldrig riktigt, men nästan. En vår som fortsätter att tveka.

I sin gripande, innerliga stämning var Scarlattis musik en sen upptäckt för mig, men den har burit några av mina år här i Umeå, och jag rekommenderar honom gärna.

***

Topp tre:

1. Il primo omicido

2. Griselda

3. La Santissima Trinitá

 

************************************’

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”