Minns vägen till svenska välståndet

Min akademi, 18 idolporträtt: 7. Lars Magnus Ericsson (1846-1926)

***

Den första telefonliknande utrustning han byggde, som sjuttonåring 1863, lär ha bestått av en urinblåsa från en gris, en strömförande ledning, en metallplatta, ett stift och en elektromagnet. Förbindelsen gick mellan det egna boningshuset på föräldragården i Värmland, en koja och en kamrats bostadshus, och var inspirerad av den tyske skolläraren Johann Philipp Reis som ett par år tidigare utvecklat idén.

Konstruktionen var enkel och logisk: rösten hos den som talade satte ett membran, och därigenom ett stift, i rörelse. Vibrationerna fördes sedan vidare i en tråd till mottagaren som hade en motsvarande utrustning och kunde höra avsändarens ord.

Han växte upp i byn Vegerbol utanför Arvika, gick bara fem-sex år i skolan och miste sin pappa redan som tolvåring. Som fjortonåring började han försörja sig själv och arbetade under tonåren bland annat som bonddräng, gruvarbetare, smedlärling och rallare. Men det var intresset för mekanik som dominerade hans framtidsdrömmar.

Som tjugoåring flyttade han till Stockholm, och hade lyckan att bli anställd som lärling hos Öller & Co Telegrafverkstad, som reparerade och tillverkade telegrafapparater för bland annat det statliga telegrafverket, brandskyddsväsendet och armén.

I John Meurlings och Richard Heans bok ”Ericssonskrönikan. 125 år av telekommunikation” berättas att Öllers verkstad även fick visst statligt stöd för att bedriva experiment och utbildning för att bygga upp en svensk konkurrenskraft och att Lars Magnus på kvällarna fick chansen att studera ”matematik, materialteknik, maskinritning, engelska och tyska”.

Hans begåvning gjorde sig märkbar, och tack vare en rekommendation från arbetsgivaren Öller fick L. M. Ericsson 1872 ett statligt stipendium för att kunna ”resa, arbeta och studera i mer utvecklade industriländer i Europa. Tre år tillbringade han i Tyskland och Schweiz, bland annat hos Siemens & Halske i Berlin och Hasler i Schweiz.

När han återkom till Sverige och Stockholm 1876 var det med avsikten att öppna ett eget företag, en mekanisk verkstad inriktad på telegrafapparater. Efter ett lån på 1000 kronor av en privatperson och löfte om uppdrag från bland andra Telegrafverket drog verksamheten i gång som snabbt fick framgång och växte i omfattning.

Samma år fick han läsa i tidningen om en sensationell uppfinning, en talande telegraf, som en Alexander Graham Bell fått patent för i USA. L.M. Ericsson skaffade sig en Bell-telefon, studerade den och insåg som en av de första i Sverige den nya uppfinningens betydelse. 1878 blev märkesåret för Ericsson. Då tillverkade han sina första telefoner för försäljning i Sverige och gifte sig samtidigt med Hilda Simonson, som skulle bli en ovärderlig person för Lars Magnus inte bara privat, utan också i företagets affärsverksamhet.

Ett par år senare lanserade Ericsson sin första helt egna telefonmodell. Fler följde, med förbättrat ljud och senare en stor innovation i form av den första telefonluren, med mikrofon och hörlur sammanförda i en enhet. Den storskaliga utbyggnaden av telefonnätet som tog fart de här åren och där Ericsson spelade en viktig roll fick affärerna att blomstra. Resten är ett berömt kapitel svensk industrihistoria. När L.M. Ericsson avgick som verkställande direktör år 1900, för att tillbringa resten av sitt liv som innovativ storjordbrukare utanför Stockholm, hade företaget över 1000 anställda + med för tiden goda lönevillkor – och tillverkade 50 000 telefoner om året. Småföretaget med klarsynta idéer om framtidens teknik och affärsmodeller, var på väg att växa till en internationell jätte.

***

Ericsson var ett av dessa företagsunder som lade grunden för det svenska välståndet och tillsammans med liberalisering av lagstiftning och ekonomi, statliga infrastrukturinvesteringar, demokratisering, folkrörelser och sociala reformer möjliggjorde lyftet av det vid mitten av 1800-talet urfattiga Sverige till ett av världens rikaste, industrialiserade välfärdssamhällen på 1900-talet.

L.M.Ericssons personliga väg är också starkt symbolisk för epoken som gjorde Sverige rikt: en klass- och bildningsresa, lärlingsskap och stenhårt arbete, utlandserfarenheter, ett sinne för innovationer och entreprenörskap och tillgång till riskkapital.

Häromveckan kom ett nytt nödrop om den katastrofala brist på lärare som hotar inom naturvetenskap och matematik i Sverige. Har vi alldeles glömt bort hur välståndet en gång skapades?

 

*************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”