Som en flaskpost med varningar från mörka år

Min akademi, 18 idolporträtt, del 8, om Karin Boye (1900-1941)

***

”Att provocera döden kan bli en vana, sa han, en fixering, en mani, en gång måste det gå därhän att hon helt och hållet ville överlämna sig åt den död som hon så ofta hade sett i ögonen. Då hade längtan efter slutet vägt tyngre än hoppet om en räddning.”

(Ur Peter Weiss roman ”Motståndets estetik”)

***

Lantbrukaren Carl Gottfridsson var söndagen 27 april 1941 ute med sin hund i skogen norr om Alingsås, då han nere i en lövdunge fick se en person ligga gråklädd och i hukande, livlös ställning framför en stor sten, med mössan över ansiktet och armarna i kors på bröstet.

Bredvid kroppen fanns en vichyvattenflaska och en burk med sömnmedlet Adofenyl.

Det var slutet på fyra dagars sökande efter den försvunna författaren Karin Boye.

Hon hade, plågad av depression och i en av världskrigets mörkaste stunder, när nazisterna såg ut att segra, begått självmord genom överdos, 40 år gammal.

Den 1 maj 1941, skrev Eyvind Johnson i ”Nordens frihet”:

”Hennes sista bok och största roman, Kallocain, kommer länge att bära vittnesbörd om hennes ångest för mänskan men också om Karin Boyes fasthet, mod och rätlinjighet i en tid då så mycket av landets andliga värn visade sig vara löst prat och tunnväggade lerbastioner. Där har hon åter och klart som alltid tagit ställning i den strid som nu rasar inte endast ute i världen men i själarna. (…) Hennes krav var rättvisa, det var lika möjligheter till vad jorden ger för varje man och kvinna, varje samhällsskikt, varje nation. Endast det rike där andligt och materiellt förtryck inte härskar och där plikten och rätten samspelar är ett rike värdigt mänskorna. Mänskligheten var för henne inte djur som kan fösas in i olika fållor, ingen av blind lydnad bräkande fårskock utan miljoner individer, vilkas plikt var att visa tolerans och vilkas rätt var freden och friheten.”

Om Kallocain hade Karin Boye själv skrivit i brev till Ebbe Linde hösten 1940: ”Jag har just med svett och invärtes kräkningar avslutat en rätt diger (d.v.s. diger för mina förhållanden) roman, en framtidsroman, dock inte precis en utopi. Jag var rädd för den, den är så olik vad jag brukar skriva, och på slutet var den ren tortyr för mig”. Den handlar, sammanfattade Boye, ”om tillståndet i nästa århundrade, då några stora totalitära stater slåss om världsherraväldet och Staten har individen helt i sin hand”.

I den helt igenom militariserade, indoktrinerade och kontrollerade Världsstaten lever människor som maktlösa kuggar underordnade maskineriet, utan eget existensberättigande. Angiveriet är fullständigt. Tankar kan dömas. Människors samvaro syftar till att avla nya medsoldater.

Ett meddelande från Propagandaministeriet lyder: ”Då en helhjärtad kämpe alltid är effektivare än en splittrad, så måste också en glad medsoldat, som varken inför sig själv eller andra medger att han offrar något, tillerkännas större värde än en nedslagen, som tynges av sitt så kallade offer, även om han döljer sin nedslagenhet; och följaktligen har vi inget skäl att upphöja medsoldater, som söker dölja splittring, missmod och personlig sentimentalitet under en behärskad mask av glädje, utan endast dem, som glada alltigenom inte har något att dölja”.

Romanens titel kommer från den sanningsdrog som kemisten Leo Kall uppfinner. När den injiceras avslöjar människor sina innersta tankar och hemligheter. Men under experimenten – han tvingar drogen på sin egen hustru – går det upp för Leo vilken motståndskraft som ryms i människors inre.

Kallocain var desperat varning, glödande protest, men också djupsinnig, komplex romankonst om jagets gränsvärldar, kärlekens längtan, misstrons gift.

Nazismens framväxt hade hon upplevt in på skinnet under sina turbulenta år i Berlin 1932-1933 – tidpunkten då hon slutligen fullt ut accepterade sin bisexualitet. Även sin tro på den socialistiska revolutionen hade hon – själv socialist – börjat förlora under en resa i Sovjetunionen 1928.

Kallocain var hennes svar på hotet från de totalitära lärorna, och är angelägen än i dag.

Inte bara i varningarna för övervakningsstaten – vår tids debatt om avlyssning, drönare och auktoritära styren. Utan även i analysen av växelspelet mellan privatsfär och total öppenhet. Kallocain kan bilda bakgrund till diskussioner om sociala medier: förljugenhet och frigörelse.

I Karin Boyes författarskap, och liv stormade det av 1900-talets omstridda idéer, uppbrott, frigörelser och drabbningar – modernism, psykoanalys, religion, sexualitet, kommersialism, världspolitik. Hennes samhällskritik har fått förnyad aktualitet på senare år, som flaskpost från mörka år. Det virvlar i den av hot, grubbel och ifrågasättanden som vi inte lämnat bakom oss.

Hon brottades med sin samtid, och kom aldrig till ro. Weiss snuddar vid det i sin skildring av Boye + hur skrivandet kan bäras av kallelse, trots att författaren går under: ”…blickande ut över staden, sjöarna, höjderna runt omkring sa hon tonlöst att det fanns en slutpunkt satt för vad man förmådde ta till sig, och nådde man den måste man upphöra att vara en person och låta allt hopp fara, ty hyste man ännu i det läget något hopp var man förlorad.”

Vissa författare tar in så mycket, att till slut går det inte för dem att bearbeta det själva längre. Men de har fyllt sina texter med frågor, utmaningar och hopp, som fortsätter att väcka nya generationer till kritik och engagemang.

 

********************”

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”