Antiliberalismen formerar sig i Europa
Trots den polerade yta Marine Le Pen har gett Nationella Fronten, skrev The Economist förra veckan i en ledare om det högerextrema franska partiet, erbjuder det bara en otäck och negativ politik präglad av främlingsfientlighet, antimuslimska och oliberala instinkter.
Le Pen vill ”stoppa invandringen, kontrollera importen, lämna euron och bryta upp Europeiska Unionen. Det skulle innebära en katastrof, och inte bara för Frankrike, om hon skulle uppnå sitt mål att konkurrera ut högermittenpartiet UMP som ledande opposition till president Francois Hollandes socialistparti.”
Det är generellt svårt att bedöma resultat i lokalval ur nationella perspektiv, för att inte tala om ur ett europeiskt. Men de franska lokalvalen bekräftade två saker: det regerande socialistpartiet är i djup kris knappa två år efter Hollandes seger i presidentvalet, och det högerextrema Nationella Fronten, under ledning av Marine Le Pen, fortsätter att steg för steg befästa sina positioner med sikte både på Europaparlamentsvalet i vår – mätningar spår FN framgångar – och nästa presidentval.
Nationella Frontens framgångar är, som The Economist korrekt slår fast, usla nyheter inte bara för Frankrike, utan för hela EU. Partiet är det mest stabila och välorganiserade exemplet på de främlingsfientliga, antiliberala och nationalistiska strömningar som finns i många av unionens medlemsländer. Dess framgångar riskerar att stärka fler grupperingar som hetsar mot invandring, minoriteter, fri rörlighet, handel och gränsöverskridande möten.
Dessvärre låter sig en del aktörer lockas av tanken att hatretorik helst bör bemötas med hatretorik, aggressivt grupptänkande med aggressivt grupptänkande, våld med motvåld, extremism med annan extremism, förakt för den liberala pluralismen och det marknadsekonomiska välfärdssamhället från ett håll med liknande förakt från ett annat håll. Det sänker debatten till en nivå där extremismen trivs bäst.
Många har klart för sig vad man bör vara emot i det hot från rasism, antiliberalism och intolerans som formerar sig i Europa, men färre verkar vilja se + det skulle ju ta udden av revolutionsromantiken och poserandet + vad det är man måste vara för om man vill värna demokrati och mångfald, om man vill öka välstånd, trygghet och sysselsättning för att minska motsättningar och klyftor. Alltför många anpassar sig, på olika sätt, till extremisternas tonläge, världsbild och sätt att se på politik. Resultaten blir därefter, i en oroväckande utveckling.
Frankrike är kanske det viktigaste landet i EU just nu i det avseendet, och mycket hänger på hur socialistpartiet under Hollandes ledning väljer att agera. Signalerna är minst sagt motstridiga.
Hollande reagerade direkt efter lokalvalen med en regeringsombildning. Ny premiärminister blir inrikesministern Manuel Valls. I ekonomiska reformfrågor är Valls snarast profilerad som socialliberal i Bill Clintons och Tony Blairs efterföljd, med de skandinaviska samhällsmodellerna som förebild.
Men han är mer känd för sin hårda linje mot papperslösa flyktingar och romer. Misstanken ligger nära att det senare är skälet till att Hollande valde honom. I så fall är det helt fel svar på hotet från främlingsfientligheten.
