Valkompasser ger en ytligt teknokratisk bild av politik

En av de få gånger jag testat att göra en så kallad valkompass, var inför det tyska förbundsdagsvalet förra året, på en av de tyska dagstidningarnas hemsida.

Jag borde, sa kompassen sedan jag svarat på frågorna och viktat deras betydelse, rösta på … piratpartiet – som vid det tillfället i Tyskland mest framstod som en kaotisk samling självupptagna, inbördes intrigerande, sorgliga haverister. Möjligen avslöjade valkompassen djupare egenskaper hos mig själv som jag inte vill erkänna, men inte en chans att jag skulle ha gett dem mitt stöd, om jag haft rösträtt i det valet.

Anledningen till att kompassen gav ett sådant utslag var att jag vid punkterna om integritet och avlyssning kryssat så att det framgick att jag tycker att övervakningssamhället kan dra nånstans, och markerat det som viktigt. Och vips, hej pirat.

Så fungerar valkompasser ofta, eftersom partier på de flesta områden tycker så lika. Byt marginell ståndpunkt i några frågor – enkätsvar speglar även dagshumör, väder och kaffekonsumtion – och utslaget förändras ganska mycket. Problemet är att valkompasser, lustiga som fikarumssnackisar, riskerar att förstärka en ytligt teknokratisk uppfattning om politik. Kompasserna suger, i ett sken av ge facit, nerv, dialog, konstruktiva konflikter och avgörande förhandlingar ur bilden av hur demokratin fungerar.

Det sägs att när Abraham Lincoln 1 januari 1863 tog upp sin penna för att underteckna den slutgiltiga Emancipationsproklamationen om slaveriets avskaffande i sydstaterna, darrade hans hand + trött efter nyårsmottagningens otaliga handslag tidigare på dagen – så mycket att han tvingades lägga ner pennan igen utan att ha skrivit något.

”Om mitt namn någonsin hamnar i historieböckerna”, sa Lincoln till utrikesministern Seward, som stod bredvid, ”så kommer det att vara för den här handlingen, och hela min själ finns med i den. Om min hand darrar”, fortsatte han, ”när jag undertecknar proklamationen, kommer alla som undersöker dokumentet i framtiden att säga, ”Han tvekade””.

Det hade varit en falsk historieskrivning, och Lincoln ville inte lämna något missvisande spår av osäkerhet efter sig i sitt livs viktigaste underskrift. Efter en kort paus greppade han pennan igen och skrev, med stadig hand, ”Abraham Lincoln”, tittade upp på Seward, log och sa: ”Det duger.”

Det är människor som formar politiken och måste ta ansvar för det som genomförs, på alla nivåer. Och det har betydelse vilka det är som identifierar problem, ställer frågor, driver åsikter, förhandlar med varandra, fattar beslut och utkrävs ett ansvar efteråt. Det gäller för Vita huset och kongressen i Washington på samma sätt som för kommunfullmäktige i Umeå, landstinget i Västerbotten, riksdag och regering i Stockholm och Europaparlamentet i Bryssel.

Fokusering på sakfrågor och insikt om betydelsen av makthavares personligheter och drivkrafter hänger alltid ihop i demokratiska processer + allt annat vore att reducera politik till en ansiktslös, värderingsfri maskinmässighet, teknokratisk och omöjlig att ställa till svars.

Undantaget vissa grundläggande rättigheter, fattas inte beslut i en demokrati utifrån premissen att det finns entydiga rätt och fel. En demokrati trevar sig alltid fram + i den ekonomiska politiken, i socialpolitiken, i skolpolitiken, i miljöpolitiken, i kulturpolitiken, i näringspolitiken, i utrikespolitiken. Utreder, bedömer, väljer strategier, ibland pragmatiskt försiktiga, ibland principiellt omvälvande, korrigerar sig ofta. Men oavsett om konsensus eller konflikt råder, finns inget auktoritativt facit att söka svar i.

Vägen från förslag och idé, till beslut och genomförande, är vanligtvis komplicerad + åtminstone om de demokratiska spelreglerna värnas. Det hårdtuggade som krasar mellan tänderna i debatten inledningsvis blir inte sällan uppblött på vägen, ju fler som medformar analyser och förslag.

Men ofta blir det bättre långsiktigt om sakfrågor får vandra den vägen. Grövre misstag undviks. Beslutsunderlag blir mer nyanserade. Intressestyrd kortsiktighet får inte samma genomslag. Det tas hänsyn till fler än bara dem med makt, skrikighet och beslutsamhet nog att få uppmärksamhet för eller blockera förslag.

Hur väl den processen fungerar, avgörs av vilka människor som präglar den längs vägen. Därför är det så viktigt inte bara vilka partier som väljs in i beslutande församlingar, utan också vilka enskilda personer som ges förtroende. Vilka tänkbara kompromisser skulle ge bäst slutresultat, efter manglandet och förhandlandet? Det är nog så viktigt för väljarna att fundera kring som att lyssna till statisk polemik mellan dem som försöker framställa sig som varandras totala motsatser, trots att de + som M och S på riksplanet + är överens om det mesta.

En väljare bör inte bara bedöma vad ett parti eller en kandidat säger i enskilda frågor under valrörelsen + utan också bedöma hur de kommer att agera värderingsmässigt, instinktivt och övervägt i alla oförutsägbara situationer som kan dyka upp under en hel mandatperiod. Där spelar personliga egenskaper ofta större roll än partitillhörighet, program och etiketter. Politikens vardag begriper sig inte valkompasser på. Det finns inga såna enkla facit.

För övrigt är kampen mot övervakningssamhället en av ödesfrågorna hela det här året, i vår som i höst. Alla vänner av personlig integritet och privatsfär är värda att övervägas. Den slutsatsen kommer ur en inre kompass.